Musikmagasinet

I det tredje avsnittet söker Pukslaget efter frihet och förlösning tillsammans med slagverkaren och tonsättaren Magdalena Meitzner som visar oss hur slagverket talar till vårt undermedvetna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Symbolik är något som hänger tätt samman med slagverksmusiken genom tiderna och Magdalena Meitzner reflekterar kring hur nutida slagverksmusik kan kopplas ihop med psykologen Carl Gustav Jungs idéer om hur symboler påverkar vårt undermedvetna. Programmet drar en linje mellan Berlioz användning av kyrkklockor, Sjostakovitjs innovativa gestaltning av ett poptrumset till Magdalenas egna stycken där hon använder till exempel knivar.

Med utgångspunkt i medeltidens tarotkort skapar Magdalena musik som kan ses som en sorts ljudritualer. Med som grupp Hidden Mother framför hon bland annat tarotkorten Översteprästinnan och Rättvisan i en helhetsupplevelse som låter den musikaliska och visuella upplevelsen smälta samman.

De utvecklade slagverkets position, de uruppförde hundratals verk och de grälade om trumstockar. Men nu packar de ner instrumenten. Pukslaget följde med på en sista stund i Kroumata-nästet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi befinner oss på den gamla stumfilmsbiografen Capitol i Stockholm, där slagverksgruppen Kroumata under många år haft sitt näste. Nu slutför de sitt värv och packar ner instrumenten och därmed går en revolutionerande era i graven.

När Kroumata kom in på scenen var slagverket ett instrument utan historia, ett outforskat landskap. Men någonting låg i luften. I USA hade John Cage börjat experimentera med slagverket på 40 och 50-talet och i slutet av 70-talet kunde man känna hur det skälvde det i marken. Kroumata tog sig an att förändra slagverkets åsidosatta position: de uruppförde hundratals verk av nutida tonsättare och utvecklade en slagverksrepertoar när det knappt fanns någon. Här på Capitol övernattade tonsättare i sovsäck för att kunna helt gå in slagverkets värld och testa instrumenten på nätterna.

I notförrådet i källaren botaniserar vi bland noter, minnen och nydanade tonsättningar som Kroumata uppfört under åren.

Vi lyssnar på den västerländska musikhistorien från 1600-talet till idag ur ett slagverksperspektiv. I första programmet reser vi med tonsättaren Torbjörn Grass till Bergslagens gruvor och järnverk.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Torbjörn Grass är en berättare av Bergslagens historia. Hans kompositioner och installationer kretsar kring de gamla industrierna som idag är döda. Han fascineras av dem som slitit och släpat på dessa platser i de gamla järnverken och i gruvorna, de som drömt och tänkt i mörkret under jorden, eller nästan bränts upp av de brinnande ugnarna i järnverket. Ofta går han omkring med trumpinnar och trumstockar och slår på allting som han ser för att se om han hittar någon klang som han tycker låter spännande. Han hittar skovlar, järnrör, kugghjul, gamla industriredskap som ingen knappt vet vad de använts till längre med som ger intressanta klanger. Och när de gamla verktygen hamnar i finrummen, i konsertsalen eller kyrkan så blir de rörande och sårbara på ett sätt som kan vara svårt att förklara.

Från Europa: Saxofonisten Gabor Bolla flydde från Ungern, organisten Eva Jensen flydde från Polen och tonsättaren Edina Hadžiselimovic flydde från Bosnien. Femte programmet av fem av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I Birgitta Tollans serie Flyktens musik möter vi idag tre musiker som flytt från centraleuropa. Alla hamnade i Köpenhamn.

Organisten, teologen och författaren Eva Maria Jensen blev utslängd ur Kraków i Polen efter en intensiv antisemitisk kampanj 1968-69.

Sammanlagt 20 000, av Polens då 25 000, judar lämnade Polen efter det att polska kommunistpartiet, under ledning av Wladyslaw Gomulka initierade kampanjen mot de som kallades ”femtekolonnare”, ”sionister” och ”kosmopoliter”. Tusentals människor med judiskt påbrå avskedades från sina arbeten, fråntogs studieplatser och somliga åtalades för uppdiktade brott. Regeringen förkunnade att de kunde lämna landet och flytta till Israel på villkoret att de avsade sig sitt polska medborgarskap.

Eva Maria Jensen och hennes make ville inte till Israel utan anlände, efter en komplicerad flyktingväg i Europa, med falska papper och hemliga möten, illegalt till Danmark. De placerades i ett flyktingläger på skeppet Skt. Lawrence i Köpenhamns hamn.

Mellan 1965 och 1969 studerade Eva Maria Jensen piano och musikteori vid Musikakademin i Kraków och teologi vid Jagellonska Universitetet. Hon var dock tvungen att avbryta sina studier när hon flydde. Mellan 1970 och 1975 tog hon en doktorsgrad i teologi och en kandidatexamen i musik och filosofi vid universitetet i Köpenhamn.

I Polen var det omöjligt för en kvinna att spela orgel. Det var ett mansgöra. I Danmark, däremot, spelade många kvinnor orgel så Eva Maria Jensen, som närde en dröm att spela orgel, studerade orgelspel under sju år. Hon tog examen i orgel vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i staden. Som organist har hon gett konserter i Danmark, Sverige, Polen, Tyskland och Frankrike.

Eva Maria Jensen har skrivit böckerna Død og evighed i musikken 1890-1920 och Drømmelandet - en bok om Chopin.

Tonsättaren och medicinstuderande Edina Hadžiselimovic flydde 1992 från kriget i Bosnien som startade när den kommunistiska diktaturen i Titos Jugoslavien upplöstes och de etniska rensningarna inleddes. Serber, kroater och muslimer ville skapa etniskt enhetliga områden och fördrev de främmande folken. I grymheterna ingick mord och kollektiva våldtäkter mot kvinnorna. Kyrkor, moskéer och bibliotek utplånades.

Edina Hadžiselimovic lämnade huvudstaden Sarajevo tillsammans med sin mor. Hon orkar inte berätta om vad som hände innan flykten.

- Vi fick lämna allt bakom oss. Det enda jag hade med mig var min talang - att jag kan spela musik, berättar hon.

Från 30 oktober 1992 till 3 maj 1993 vistades hon och modern i flyktinglägret Sandholmslejret norr om Köpenhamn. I det s k kvinnorummet delade de rum med upp till sju kvinnor och barn samtidigt. Kvinnor och barn från 19 olika nationaliteter flyttade ut och in ur rummet under det dryga halvår Edina Hadžiselimovic och modern bodde där. De fick vänta i sex år på permanent uppehållstillstånd!

Under dessa sex år studerade Edina Hadžiselimovic och tog examen vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn, inte som asylsökande, för det var förbjudet, utan som utländsk student. 10 % av de studerande kvoterades in om de var från ett annat land

Musikstudierna i Köpenhamn var befriande efter den strikta och strama kompositionsutbildningen i Sarajevo. Här fick hon utveckla sina egna musikaliska idéer.

- Jag hade fantastiska lärare, som Mogens Ellegaard, Ib Nørholm och Amelia Malling. De gav mig inte enbart verktygen till att komponera egen musik, utan räddade mig också mänskligt. Mänsklig kontakt var livsavgörande för mig under denna period. Det var en fantastisk tid, säger Edina Hadžiselimovic.

Edina Hadžiselimovic komponerade senare kammaroperan Waiting in Nowhere för Det Kongelige Opera. Operan utspelas på Sandholmslejret. Hon komponerade även minioperan När jag blir uppäten av myror som är en Romeo och Juliaberättelse komponerad ur Julias synvinkel.

Hennes stycke Ectopicus delar titel med utomkvedshavandeskap och det är ett verk som berör Edina Hadžiselimovic' intresse för medicin. Nu kompletterar hon tonsättarkarriären med en utbildning i medicin. Hon vill bli hjärtläkare.

– Både musik och medicin kräver en extrem disciplin och specialisering. Det passar mig, säger Edina Hadžiselimovic. Och i musiken behövs ett stort hjärta!

Gabor Bolla, romsk saxofonist och kompositör, föddes i Budapest men bor nu i Köpenhamn. Han är 28 år och var underbarn på klarinett innan han valde saxofonerna. Hans fru och familj bor kvar i hemlandet, men han har flytt p g a svårigheterna för honom att verka som musiker där. Han lämnade Ungern på grund av landets intensiva antiziganism och dess nedmontering av kulturlivet, inte minst jazzmiljön.

-Mångfald skrämmer ungrarna. Romer, invandrare, flyktingar, homosexuella och andra minoriteter förföljs och diskrimineras i Ungern, som inte är en demokrati utan en diktatur, anser Gabor Bolla.

FN kritiserar det sätt som Ungerns regering under regeringschefen Viktor Orbán handskas med makten. En tidigare välfungerande demokrati har på bara fem år förändrats till ett mycket centralstyrt samhälle med stark statlig kontroll över rättssystem, medier och religiösa samfund.

Organisationer som försvarar bland annat minoriteters rättigheter utsätts för påtryckningar och smutskastning. Ungerns lärare protesterar mot det nya utbildningssystemet som gjort skolan centralstyrd och lärarna mer ofria. Kritikerna säger att kulturpolitiken i Ungern nu styrs av ett fåtal regeringsvänliga personer och att det bara är "lojala konstnärer" som får pengar från staten.

Efter kommunismens fall 1989 blev det svårare och svårare för romer i Ungern. Tidigare hade t ex varje restaurant ett s k ”zigenarkapell”, men de flesta har försvunnit nu och idag finns endast ett par sådana orkestrar kvar.

- Myndigheterna i Ungern har tagit död på denna traditionella romska konstform, anser Gabor Bolla. Ungersk romsk musik har starka band till jazzmusik. Inte enbart improvisationerna, utan även de melodiska strukturerna och ackorden, gör den romska musiken från mitt hemland besläktad med jazz, säger Gabor Bolla.

– I Budapest finns inga möjligheter för mig att försörja mig och min familj och skapa en dräglig tillvaro. Jag vill bygga en bas i Europa där jag kan utöva min musik. Köpenhamns jazzmiljö ger mig en helt annan konstnärlig och mänsklig frihet, säger Gabor Bolla.

Möt sazspelaren och sångerskan Nadine Al Khalidi som flytt från Irak och oudspelaren Maher Mahmoud som flytt från Syrien. Fjärde programmet av fem av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Musiker som flyktingar har rört sig över jorden sedan dess begynnelse. Många musikaliska genrer och uttryck är resultatet av musiker som flytt och vandrat från land till land under årtusenden.

De två professionella musiker vi skall möta idag har flytt från krig och brott mot mänskliga rättigheter. Båda har personliga erfarenheter av de två diktatorer vars gärningar gjorde att de valde att fly: Bashar al-Assad i Syrien och Saddam Hussein i Irak. Trots detta har de lyckats skapa en musikalisk karriär och en dräglig tillvaro i sina nya hemländer, där den egna musiken har fått en central plats i livet. Båda upplevde ”a point of no return” i sina urprungsländer. Det var då de tog sitt beslut att fly.

Maher Mahmoud spelar det traditionella instrumentet oud, en bandlös korthalsluta med sex strängar. Från början ville han spela piano, men det fanns inte ett enda piano i hans hemstad Al Salamiyah i Syrien. 2012 var han 26 år och flydde med ett reguljärflyg från Damaskus och hamnade i Danmark. Han hade bjudits in som musiker eftersom han tidigare turnerat med danska musiker och undervisat i arabisk musik på Musikkonservatoriet i Århus.

Innan inbördeskriget i Syrien startade 2011 hade landet ungefär 24 miljoner invånare.

- Många, många syriska städer är nu sönderbombade och ungefär 10 miljoner människor har flytt från landet, säger Maher Mahmoud, som personligen har lidit under den styrande familjen al-Assad i Syrien.

När Maher Mahmoud föddes satt fadern i fängelse som politisk fånge under Hafez al-Assad, den nuvarande presidenten Bashar al-Assads far. Maher Mahmouds familj gick sönder när fadern arresterades, eftersom ingen visste hur länge han skulle sitta fängslad eller om han över huvud taget skulle överleva.

Efter fem års studier hade Maher Mahmoud tagit examen vid Higher Institute of Music i Damaskus och arbetade som frilansmusiker i flera ensembler, bl a Syriska nationalorkestern för arabisk musik.

2011 startade inbördeskriget och han blev inkallad till Basher al-Assads armé.

- Av två anledningar vägrade jag: för det första är jag helt emot den syriska regimen, som fäller ner dödsbringande gåvor från himlen över sin egen befolkning! Det är svårt att föreställa sig att detta händer i vår tid. Att en president bombar sitt eget folk! säger han.

Maher Mahmouds andra skäl till att vägra att ta värvning i syriska armén är att han är musiker, vars uppgift inte är att döda och slåss utan att spela på sitt instrument.

- Vi behöver inga fler soldater, säger Maher som inte hade några planer på att lämna Syrien, men nu kände jag mig tvungen att fly. För att finna min egen identitet igen.

I Danmark spelar Maher Mahmoud i Dunia Ensemble. Gruppen bildades av danske saxofonisten Morten Carlsen som tidigare spelade i Pierre Dørges New Djungle Orchestra. Dunia består av ett tiotal musiker från olika länder, bl a Georghe Mihalache på cimbalom, Dalia Faitalson på gitarr och Mirwais Fedai på tablas. Maher Mahmoud ingår också i Projekt Gränslös för musiker som flytt. Dessutom arbetar han med ett nätverk för att samla de musiker ur professionella syriska ensembler som flytt. Musikerna finns nu utspridda i Europa. Maher Mahmoud spelade med dem i Syrien i åratal. De studerade ihop, de spelade ihop i olika grupper och de turnerade tillsammans.

- Vi ville gärna mötas och spela igen, men hur skulle vi kunna ha råd med det? Så, efter hårt arbete, arrangerade saxofonisten Morten Carlsen en syrisk kulturkaravan, och vi begav oss ut på turné. Att få spela tillsammans igen efter fem års separation, det var en fantastisk upplevelse för oss, berättar Maher Mahmoud. Den Syriska nationalensemblen för arabisk musik var åter samlad, denna gång med musikernas nya livserfarenheter från flykten och möten med andra kulturer.

- Nu måste alla syrier visa vad syrisk kultur är. Att visa att Syrien inte enbart är ett land fyllt med krigshandlingar och salafister! Vi var ett bra, tryggt land, men med en rutten regim med politiska problem. Men det syriska folket bär upp kulturen. Även om hela Syrien förstörs så kommer kulturen att finnas kvar hos människorna, säger Maher Mahmoud.

Då är den syriska musiken oerhört viktig.

Från provspelning på "Open Stage" på pubb Jazzå vid Järntorget i Göteborg till topplistor i arabvärlden. Nadin Al Khalidi framförde först gitarrlåtar av Joan Baez och Bob Dylan, vilka hon lyssnat på i köket hemma i Bagdad. Nu skriver och sjunger Nadin egen musik på arabiska i gruppen Tarabband med melodier, rytmer och instrument från hemlandet Irak och resten av världen. Hennes instrument numera är saz, ett långhalsat lutinstrument med endast tre strängar.

Ett bestialiska dåd gör att Nadin Al Khalidi beslutar att fly från Bagdad i Irak. Året är 2000 och hon och hennes syster kommer hem till det höghus i Bagdad där de delar lägenhet. De har varit på konsert med Bagdad Symfoniorkester. Lägenheten var 1983 en gåva från Saddam Hussein, ett stipendium till deras far, som var en mycket känd artist i Irak.

- År 2000 såg jag många kvinnor som hade fått sitt hår avrakat. Eller så hade regimen kapat bort kvinnornas händer eller fingrar, öron eller tungor. Sådana inslag visades ofta på tv under det här året, berättar Nadin.

När Nadin och systern kommer in i lägenheten på sjätte våningen hör de skrik och gråt nere på gården. De går ut på balkongen och ser flera storvuxna, svartklädda män med svärd i händerna. En livlös kvinnokropp ligger på gården. Hennes huvud ligger bredvid och hennes barn gråter vid hennes döda kropp. Saddams bödlar har halshuggit deras mamma.

I Bagdad studerar Nadin Al Khalidi fiol och västerländsk konstmusik i 12 år. Hennes mor blir dock sjuk i cancer och familjen flyttar till moderns födelsestad Kairo i Egypten där de bor mellan 1992 och 1998. Modern avlider i Kairo och familjen flyttar tillbaka till Bagdad.

Att leva i Bagdad var som att leva mitt i en krigszon: Saddams militärer, oppositionen, alla flygbombningar, Kuwaitkrig och andra Gulfkriget gav Nadin känslan av att ständigt vara på flykt från katastrofer och död.

- Jag har vant mig vid att ständigt vara på flykt. Det har blivit en del av hur jag är, hur jag tänker och hur jag känner. Det skrämmer mig inte, men däremot måste jag alltid ha en plan B klar, förklarar Nadin.

Nadin och systern flyr till Sverige 2002. De flyger direkt från Amman i Jordanien dit de hade flytt från Bagdad med hjälp av en manlig bilchaufför som de betalade. Kvinnor fick nämligen inte lämna landet utan en myndig, manlig person, helst en pappa, bror, kusin, fästman eller äkta man. De reser i 17-18 gastkramande timmar med falska pass. Och de landar på Landvetter flygplats i Göteborg.

- Jag minns att luften var så frisk och första fikat var bryggkaffe. Min syster beställde en dammsugare, det var hennes absolut favorit, grön choklad! Och jag beställde en kaka, en bakelse som ser ut som en fläta med äppelmos och mandlar. Och det var så gott, och det var helt nybakat, det luktade så gott. Det här är första, absolut första minnet för mig i Sverige, berättar Nadin Al Khalidi, som fick arbete på Café Kringlan i Haga i Göteborg.

På "Open Stage" på pubb Jazzå vid Järntorget i Göteborg gör Nadin sitt första framträdande med akustisk gitarr och sång. Hon sjunger solo på Jesse, come home av Joan Baez.

Nadin flyttar till Malmö och får bo hos systerns pojkväns mamma. Hon heter Marianne Mörck, känd skådespelerska, regissör och operakörsångare, som blir Nadins mentor och extramamma. Under sex år bor Nadin hos Marianne.

I Malmö fortsätter Nadin Al Khalidi att spela tolvsträngad gitarr på pubbar. Hon gör coverlåtar av Beatles, Bob Dylan och Joan Baez. Men snart känner Nadine att det inte är tillräckligt stimulerande. Hon vill göra något eget och möter Gabriel Hermansson, som spelar och komponerar svensk och arabisk folkmusik och turnerar med grupperna Alla Fagra, Jidder och Karima Nayt Band.

2006 föds gruppen Tarabband - efter det arabiska ordet tarab som betecknar en passionerad och närmast extatisk kontakt som kan uppstå mellan artist och publik. Tarabband presenterar arabisk musik influerad av mellanösterns musik, nordisk folkmusik, jazz, persisk och sydamerikansk musik. Tarabbands musik och texter omfamnas av poeter i Gaza, klubbesökare i Beirut, prinsessor i Abu Dhabi, demonstrerande studenter i Tunisien och en ny kämpande generation i Irak.

Titelspåret på deras andra skiva heter Ashofak Baden, vilket betyder Vi ses igen. Ett yazidiskt par i norra Irak, som snart ska skiljas åt, tar en sista selfie och postar i sociala medier. Nadin Al Khalidi ser bilden och skriver en låttext till Tarabband.

Gruppen turnerar nu i stora delar av arabvärlden, men det var alltså här i Sverige som Nadine Al Khalidi, istället för att framföra covers av västerländska popartister, började skriva arabiska texter och sjunga på arabiska.

Möt sazspelaren och sångerskan Mizgin som flytt från turkiska Kurdistan och tablaspelaren Mirwais Fedai som flytt från Afghanistan. Tredje programmet av fem av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ett år gammal flyr tablaspelaren Mirwais Fedai med sina unga föräldrar från Afghanistan. Orsaken är att Sovjetunionen har invaderat deras hemland. Pappan har en hög befattning inom afghanska säkerhetstjänsten och hotas av likvidering. De säljer allt de har i Afghanistan och går till fots från huvudstaden Kabul till Jalalabad. De rider på åsna genom bergen till Pakistan. Slutligen hamnar de i Köpenhamn.

- Jag blir starkt berörd när jag tänker på deras smärtsamma historia, som liksom har satt sig i ryggraden på mig, berättar Mirwais, som förstås inget minns från flykten. Allting var farligt och osäkert. Min mor kunde ha blivit våldtagen, eller vi kunde ha blivit mördade av de landsvägsmördare som härjade.

På några månader lärde sig föräldrarna danska och kämpade sig till ett drägligt liv i det nya hemlandet. Mirwais pappa är idag busschaufför och mamman jobbar på ett dagis.

Mirwais har spelat tablas, indiska handtrummor, i 15 år och studerade hos en indisk tablamästare.

-Tablas har definierat mitt liv, räddat mig själsligen och fått mig att satsa på skolan och studierna, säger Mirwais Fedai, som snart tar examen i politisk kommunikation vid CBS, Copenhagen Business School, alltså Handelshögskolan i Köpenhamn.

-Genom tablaspelet har jag kommit in i musikmiljön och bildat ensembler med musiker från andra kulturer. Tablas hjälper mig knyta an till mina föräldrars kulturella rötter, även om jag samtidigt känner mig väldigt dansk. Mina föräldrar har stöttat mig fantastiskt och har bl a köpt mina trummor från Indien.

- Genom tablas har jag vidga mina musikaliska vyer och förstår musik på ett språk som inte nödvändigtvis kräver att du fattar meningar, ord och en främmande kulturell logik. Det räcker med att förstå rytmen, som jag menar är ett universellt språk i sig själv, säger Mirwais Fedai, som bl a spelar i ensemblen Dunia och med sazspelaren och sångerskan Mizgin, som medverkar i programmets andra halva.

Under hela sitt liv har Mirwais Fedai mötts av fördomar och diskriminering i Danmark.

- Dessa jobbiga upplevelser förvånar mig varje gång, förklarar Mirwais, som inte alls känner sig som den stereotypa bild av invandrare eller flykting som finns i det danska samhället.

- Vi i vår familj har ju alltid velat statuera ett exempel på skötsamma och arbetsamma flyktingar som bidrar till samhället så gott vi kan, förklarar Mirwais Fedai, som snart skall gifta sig med en afghansk kvinna.

Efter studierna planerar Mirwais att jobba med projekt i Afghanistan, eftersom han känner starkt för sitt tidigare hemland.

- Jag vill hjälpa till med att utveckla landet på nya och alternativa sätt. Afghanistan har ju gått igenom så mycket, säger Mirwais Fedai.

Vi möter saz-spelaren och sångerskan Mizgin i i stadsdelen Brønshøj i norra Köpenhamn. Hon föddes i Batman i Kurdistan i sydöstra Turkiet, vid floden Tigris. När hon var två år fick hon polio. Som barn gick hon med kryckor eller kröp omkring. Hon tillbringade mycket tid i hemmet eftersom hon inte kunde gå. Men en gång gav hennes bröder henne en sightseeing runt hela Batman i en gammal skottkärra! En oförglömlig upplevelse för Mizgin.

Mizgin fick inte gå i skolan då vägarna var oasfalterade, knöliga och gropiga. Hennes mor hade sju barn att ta hand om så hon hann inte bära Mizgin.

- Utan rullstol kravlade jag omkring. Min bror köpte ett långhalsat och tresträngat mindre lutinstrument som heter saz. Lugnt och stilla började jag spela och sazen blev min bästa vän där jag satt inne i huset, berättar Mizgin.

Hemma lyssnade hon på radion och drömde om att kunna ge konserter, sjunga och spela saz offentligt. För Mizgin är saz ett perfekt instrument eftersom hon alltid sitter ner. Själva ordet saz är kurdiskt och betyder skapa. Hon lärde sig spela det i hemlighet, för som kvinna fick hon varken spela eller sjunga i byn.

- Jag kunde inte andas, och det kan inte de unga kurdiska kvinnorna idag heller. Förra året begick 92 unga kvinnor självmord i min hemstad Batman, säger Mizgin, som vill ändra kvinnornas situation i det kurdiska samhället med hjälp av sina sånger och sitt spel på saz.

Som 18-åring får Mizgin nog av tillvaron i byn och flyttar till sin syster i Istanbul. Där lär hon sig läsa och skriva. Hon komponerar och uppträder på kurdiska kultursställen. 1994 spelar hon in sina låtar på ett kassettband tillsammans med en grupp musiker. Detta är under en period då den förbjudna kurdiska kulturen och det förbjudna kurdiska språket blommar upp i offentligheten i musik, litteratur, teaterföreställningar och tidningar.

Mizgins inspelade kassettband säljer i över 100 000 ex. Hon blir mycket känd och omtalad, både i Kurdistan och i Turkiet. Eftersom Mizgin sjunger på kurdiska, vilket är förbjudet i Turkiet, så anhålls hon av polis och stängs in i ett mörkt rum.

-När jag sluter ögonen hör jag människor skrika genom väggen i det kolsvarta rummet. Jag blir rädd för det är blod på väggen och det luktar förfärligt! Förfärligt, berättar Mizgin. Mina tankar snurrar - hur många människor har blivit ihjälslagna här? Jag tänker varken på musik, på frihet eller på demokrati. Det enda jag frågar mig är: hur många människor har blivit mördade här? Vid den här tiden har många av mina vänner slagits ihjäl och vi vet inte vem som mördat dem.

Mizgin slängs i arresten för att hon har använt färgerna rött, gult och grönt på omslaget till sina kassettband. Det är de kurdiska färgerna. Men även Mizgins texter får turkarna att se rött. De handlar om frihet, kvinnor, naturen, blommor, ljuset och en mångfald av färger.

De turkiska myndigheterna fortsätter att trakassera Mizgin. Brodern och svågern sätts också i isolering i arresten. Mizgin bestämmer sig då för att fly från Turkiet för att inte mer belasta sin familj.

Några vänner ordnar ett tiodagarsvisum till Danmark och Mizgin lånar pengar till flygbiljetten. Hon känner ingen i Danmark och väntar i fyra timmar på flygplatsen Kastrup innan en vän, som känner en vän i Tyskland, ordnar så att Mizgin får kontakt med en kurdisk förening genom Röda Korset i Köpenhamn. De hämtar henne på Kastrup och hon får asyl efter et par månader.

Mizgin flyttas mellan fyra olika flyktingläger. Ett av lägren ligger långt inne i en skog på Själland. Från tågstationen måste hon gå i en kilometer för att komma fram. Rullstol är omöjlig på dessa små skogsstigar. Så Mizgin spänner på sig sina metallskenor på benen, tar sina kryckor och försökte ta sig fram i vintermörkret och kylan. Då går en av kryckorna sönder!

Genom Röda korsets kulturverksamhet kommer Mizgin i kontakt med författare, konstmålare, musiker och sångare från många andra kulturer.

- Här lär jag mig hur världen och människor är. Det är mitt universitet och det är fantastiskt, berättar Mizgin, som lär känna iransk, afrikansk, armenisk och arabisk och musik. Här sätter jag ihop min allra första ensemble.

En vän till Mizgin hämtar hennes saz i Istanbul och när hon återser sitt älskade instrument gråter Mizgin. Hon hade varit tvungen att lämna sazen i Istanbul eftersom hon flydde ensam med endast en ryggsäck. Armarna hade fullt upp med kryckorna.

- Instrument är ibland som människors barn, förklarar hon. Du rör instrumentet, du smeker det och till sist blir det en del av dig själv, det är underbart!

Nu leder hon bl a Mizgin Trio med äkta maken, saxofonisten och komponisten Anders Honoré och Mirwais Fedai på tablas.

-Danskarna lever ett överklassliv, sett ur ett globalt perspektiv. Ändå är de alltid snabba att finna problem hos människor som är annorlunda: flyktingar och mest muslimer, säger Mizgin. Men, kära danska människa, var inte rädd! Jag vill inte alls ändra DIN religion eller DIN kultur. Men kanske skulle du använda dig av det goda min kultur har att ge, så blir din kultur rikare. Så som jag blandar in andra länders rytmer i min egen kurdiska musik. Då skulle tillvaron bli vackrare, mer färgglad och få en rikare puls.

-Jag bor i ditt land och du är tvungen att acceptera och respektera mig, säger Mizgin till danskarna

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid.

Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva.

Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin.

Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister.

I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande.

Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna.

Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester.

-Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen.

-Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken.

I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar.

Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor en mycket stark antisemitism.

-I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper.

-Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser.

-När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev.

-Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev.

Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack.

-Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly.

Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen.

Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s ”hemliga” konserter i Moskva.

-Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor.

Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas.

-Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør.

Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag?

-Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna.

-Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat.

Tre musiker som flytt Syrien och Iran: cellisten Bashar Sharifa, Daff-spelaren Shohreh Shahrzad och kontrabasisten och kamanchehspelaren Kamran Nadali. Första programmet av fem av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Musikmagasinets nya programserie heter Flyktens musik!

Musiker som flyktingar har rört sig över jorden sedan dess begynnelse. Många musikaliska genrer och uttryck är resultatet av musiker som flytt och vandrat från land till land under årtusenden.

I fem program skall vi möta några av dessa, musikbärare, från länder som Syrien, Iran, Irak, Kurdistan, Ungern, Afghanistan, Bosnien, Polen och Ukraina.

Cellisten Bashar Sharifa är 37 år och utbildade sig på musikkonservatoriet i Aleppo i Syrien i både klassisk orientalisk musik och västerländsk klassisk musik. Han spelade i TV, på operahus och turnerade över stora delar av världen.

Innan striderna i Syrien bröt ut var den blomstrande storstaden i norr, Aleppo, Syriens ekonomiska centrum.

Sedan inbördeskriget nådde dit 2012 ligger nu stora delar av Aleppo i ruiner. Dagligen sker där krigsbrott och andra övergrepp mot mänsklig a rättigheter av regeringsstyrkor och oppositionsgrupper. Och av den s k Islamiska Staten.

I sin rapport från maj 2015 beskriver Amnesty International staden Aleppo som helvetet på jorden.

Oljefatsbomber, fyllda med sprängämnen och metallsplitter, har orsakat enorm förödelse och dödat och sårat många människor, särskilt som regeringsstyrkornas bombattacker riktats mot skolor, sjukhus, moskéer och torgmarknader. Flera sjukhus och skolor har tvingats flytta ner i underjordiska bunkrar.

Attacker med oljefatsbomber som släpps från helikoptrar dödade 2014 mer än 3 000 civila i Aleppoområdet. Och många av dem var Bashar Sharifas vänner och släktingar.

De som flyr till Sverige är främst, precis som Bashar Sharifa, Syrier. 2015 ansökte över 51 000 syrier om asyl i Sverige. 2016, efter att danska och svenska regeringar införde gränskontroller vid Kastrup i Köpenhamn och i Hyllie i Malmö, så ansökte endast 2 221 syrier om asyl under de tre första månaderna.

Att människor flyr sina hemländer, från krig, förstörelse och död, är inte unikt i världshistorien. Snarare har det nästan alltid varit så. Det påverkar alla människor, och det påverkar också det musikaliska uttrycket i mötet mellan olika kulturer och traditioner.

Musiker flyr med eller utan sina instrument. Vissa blir inbjudna till en festival och kan ta flyget, för att sen söka asyl. Andra vandrar långa vägar och utsätts för våghalsiga båtturer över Medelhavet.

Bashar Sharifa flydde genom Libanon, Turkiet, Grekland och Österrika innan han kom till Stockholm och senare till Göteborg, där han nu bor i norra stadsdelen Angered. Bashar spelar på fritiden i Bashar Sharifa and Friends, men kör buss för att försörja sig.

-Om jag tänker för mycket på mina kompisar och min familj i Syrien så blir jag så trött, så trött. Om jag spelar min cello då så mår jag bättre.

Shohreh Shahrzad var 10 år 1979 när Revolutionen i Iran inleddes. Shahen störtades och ersattes av en islamistisk regim. Under Ayatolla Khomeinis auktoritära ledning infördes en strikt fundamentalistisk republik, en teokrati.

-När jag bodde där var Iran ett mycket slutet land. Allt var förbjudet: att skratta, att dansa att utöva fri kultur över huvud taget. Det är en av anledningarna till att jag flydde, förklarar Shoreh Shahrzad.

-Jag kände mig ofri och kunde inte vara mig själv. Egentligen visste jag inte vem jag själv var och vad jag ville göra i mitt liv. Orsaken var en kombination av statsmaktens lagar och de kulturella och religiösa regler som fanns och det var mycket besvärande för mig, säger Shoreh Shahrzad.

Hennes stora passion var att spela sin älskade persiska handhållna ramtrumma Daff. Det är den trumma hon förde med sig ut ur Teheran en dag för 13 år sedan. Hon kallar den modertrumman, eftersom hon har fyra andra Daff-trummor.

Modertrumman är stor, träramen är hård och membranet gjort av getskinn. Små metallringar framkallar det där speciella rasslande ljudet.

-Att spela min trumma är som hjärtats puls. Instrumentet är en del av mig, säger Shohreh Shahrzad, som bor i en liten lägenhet på Amager i Köpenham.

Livet i Teheran blev svårt som musiker och som kvinna: det var förbjudet att visa sitt instrument offentligt och Shohreh fick inte ge offentliga konserter. Konstskolan, där hon undervisade i industriell och teknisk design och i måleri, sparkade henne för att hon bar färgglada kläder och gick med sina elever på café!

2003, när hon var 34 år, lämnade Shohreh Iran och flydde till Danmark. Hon får dock inga kvalificerade arbeten i det nya hemlandet, men uppskattar friheten att vara sig själv. För att få mat på bordet arbetar Shohreh Shahrzad med mentalt handikappade människor. All övrig tid viger hon åt sina egna projekt då hon framför sina sånger med Daff-trumma, dansar, undervisar i grafisk design och komponerar elektronmusik.

Kamran Nadali är 35 år och utbildade sig på Musikkonservatoriet i Teheran och vid TV-universitetet i Iran där han studerade klassisk musik och traditionell persisk musik. Hans specialitet är kontrabas, fiol, det persiska instrumentet kamancheh och traditionell persisk sång.

Från 2005 var han fastanställd kontrabasist i bl a Teherans symfoniorkester och Irans nationalorkester.

Den 30 januari 2010 ger Teherans Symfoniorkester konsert i Rotterdam i Holland. Efter en stund rusar en man upp på scenen och håller upp en grön flagga och en liten lapp med texten V för Victory, seger. Människor i publiken sjunger och ropar slagord och skriker ut sitt hat och sin förtvivlan över den diktatoriska regimen i Iran. Kamran Nadali är med på den turnén.

-Många i orkestern grät och själv stod jag inte ut med att fortsätta spela och låtsas som ingenting. Jag lade ner min stora kontrabas på scenen och gick därifrån, berättar Kamran Nadali. När jag kom tillbaka till Teheran grep säkerhetspolisen mig och jag torterades.

Kamran Nadali flydde från Iran och anlände till Göteborg 7 mars 2013. I Sverige kan han inte försörja sig på sin musik utan arbetar som ingenjör i en fabrik. Han studerade också dataprogrammering i Iran. Kamran Nadali är mycket ledsen över att inte kunna arbeta med musiken, som tidigare var hela hans liv. Han gråter tyst vid intervjun.

Kamran Nadali är väldigt tacksam mot alla som hjälper människor, även här i Sverige.

-Jag kunde inte tänka mig att någon som inte känner mig skulle kunna hjälpa mig så mycket. I Iran är det tyvärr inte alls så här. Jag hoppas att jag en dag i framtiden skall kunna sakna Iran, berättar Kamran Nadali.

Fakta kring flyktingar och invandring i förhållande till Sverige:

- Vid 1400-talets mitt utgjorde tyskarna en tredjedel av Stockholms skattebetalare.

- Vid 1500-talets mitt var minst en fjärdedel av familjerna i Stockholm antingen finska, tyska, nederländska eller skotska.

- Mellan 1570 och fram till början av 1600-talet invandrade 12.000 finnar till Sverige på Karl IX:s initiativ.

- På 1620-talet kom “1200-familjeenheter med valloner till området kring Finspång för att arbeta åt Louis De Geer. Namn som vi idag känner till som: Allard, Birath, Bonnevier, Drougge, Herou, Hübinette, Pousette och Sporrong.

- 1715 fanns omkring 12.000 flyktingar i Stockholm efter Sveriges förlust av de baltiska provinserna. Bland annat Johan Chistopher Kramm som anlade en såg i Kramfors.

- På 1800-talet fortsatte invandringen och med dem byggdes en hel del ”Svenska företag”.

Tomas Stawford (startade Höganäs). Daniel Fraser (Motala verkstad). William Gibson och Alexander Keiller (Jonsered, Götaverken, m.m.). Robert Cruickshank (Göteborgskex). Régis Cadier (Grand Hôtel). Bröderna Cloetta (Cloetta). Bröderna Bonnier (Bonniers). Philipson (Holmen bruk). Nissen (Mazetti). Carl Zoéga (Zoega). Baltzar von Platen. Kempe (Modo) von Bergen (Karlshamnspunsch). Berns (Berns Salonger). Meyer (Svenska Lloyd). Schmitz (Sydkraft). Fraenkel (Handelsbanken). Hennig (Mölnlycke). Förutom det kan man nämna att:

- Från mitten av 1800-talet till början av 1920-talet lämnade 1,5 miljoner svenskar Sverige för att bege sig till USA, som flyktingar.

- Under perioden1939-44 tog vi i Sverige emot 72.000 finska barn som skickades till Sverige för att slippa kriget.

- Ungefär 90.000 svenskar har valt att flytta och bosätta sig i Spanien.

Vilka är kopplingarna mellan ormar och musik? Varför är ormen djurens percussionist? Är skallerormen en levande kastanjett? Hur blev ormen en symbol för ondska? Och dansar ormtjusaren med sin kobra?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ormar och religion har en märklig musikalisk relation. Vad symboliserar ormen egentligen genom konsthistorien? Museipedagogen Janine Seldenthuis berättar om kopplingen mellan konstnären Hieronymus Bosch och hårdrocksbandet Iron Maiden.

Är ormen verkligen en bra symbol för ondska – eller har vi mobbat ormen när vi givit den rollen som djävulen?

Och vad har Joseph Hayden med ormar att göra? Zoologen Sverre Sjölander avslöjar om ormens musikaliska klangvärld och varför ormarna flyr från Moder jords eget pukslag.

Vi mellanlandar även hos ormtjusarna på en gata i Jaipur, Indien, för kobrornas hotdans.

Säsongsavslutning på författaren Jesper Tillbergs serie, om den otämjda relationen mellan djur och musik. I det här avsnittet hör du musik av bland andra Joseph Hayden, Mike Oldfield, Etta James, Victoria Spivey, Johan Kinde, Entombed, Marvin Gaye.

Hunden – människans musikaliska vän. Men hur kommer det sig att de är så tonsäkra? Vilken musik är bäst om hunden själv får välja? Och hur låter saknaden efter en älskad hund?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Våra lurviga vänner har jobbat hårt, både som räddningshundar och som metaforer i musiken. Hundarna själva är tonsäkra sångare. Men vilken musik gillar de – egentligen? Vad säger forskningen? Teologen Per Jensen avslöjar hur du får din hund lugn – via ljud.

Körsångaren Birgitta Marking berättar hur hon dansar med sin älskade dvärgsnauzer, men också hur Dogge ville sjunga duett när hon repeterade. Och varför musik var så viktigt när Dogge dog.

Artisten Johan Hedberg använder gärna djur som symboler i sin musik, och hunden säger mer om oss människor än man kan tro. Där tassar Johan i samma hundspår som kollegerna Beethoven, Chopin och Paul McCartney.

Detta är del 6 av 7 i en serie av författaren Jesper Tillberg, om den otämjda relationen mellan djur och musik. I det här avsnittet hör du musik av bland andra Cat Stevens, First Aid Kit, Shostakovich, Beethoven, Pulp, Beatles, Chopin, Händel, Suburban Kids With Biblical Names, Miles Davis.

Bildlänk.