I dag tar vi upp två teman. Vi börjar med serien "Guru då- död idag?" i vilken matematikern och författaren Helena Granström anser att filosofen Oswald Spengler är en nittonhundratalstänkare som skulle behövas idag. Men Spengler har fått oförtjänt dåligt rykte, han sägs ha påverkat nazisternas tänkare. I "Att läsa en stad" hamnar vi i Indiens huvudstad New Delhi, när journalisten Henrik Chetan Aspengren plockar fram Ahmed Alis roman Twilight in Delhi.

Hur mycket har samhället förändrats sedan 1900-talets början? Nu som då är samhället uppbyggt kring idén om att allt är möjligt. Att det inte finns några fysiska begränsningar, och att den västerländska kulturen utgör toppen av en lång utveckling.

Så börjar matematikern och författaren Helena Granström sitt inlägg,  där hon lyfter fram filosofen Oswald Spengler som exempel på en nittonhundratalstänkare som behövs idag. Han har fått oförtjänt dåligt rykte eftersom han brukar beskrivas som en filosof som påverkade nazisternas tänkare. Men hans kritik av västerlandets inställning till teknik är mycket tänkvärd, menar hon.

Vi följer också med Henrik Chetan Aspengren till New Delhi: Indiens huvudstad, i serien ”Att läsa en stad”. Henrik Chetan Aspengren plockar fram Ahmed Alis roman ”Twilight in Delhi”, från 1940: en roman där Ali tecknar bilden av en särpräglad kulturell gemenskap, som var stadd i upplösning när Ali skrev sin bok.

Den svenske arbetaren finns fortfarande, trots att många tror motsatsen. Och trots att arbetaren hörs allt mindre i offentligheten. Samtidigt blomstrar just arbetarskildringarna i litteraturen och på film, hör vi i dagens radioessä av författaren Anneli Jordahl.

Den svenska arbetaren finns alltjämt även om många industrier lagt ned sin verksamhet. Enligt statistiska centralbyrån är 41 procent av den arbetande befolkningen sysselsatta i arbetaryrken. Men arbetarna blir allt mer osynliga och sällan hörda i det offentliga samtalet. Kanske är det därför som medelklassen får för sig att hela Sverige består av bara sådana som dem? Plus några som hamnat utanför i arbetslöshet och långtidssjukdom.

Samtidigt blomstrar just nu arbetarklasskildringarna i kulturen, såväl i litteraturen som på film. Anneli Jordahl har sett och läst och samlat sig till ett svar på frågan: Finns det arbetare ?

I alla fall tycks de inte vara en intressant kategori i media. Varför, kan man fråga sig? Jag tror att det hela handlar om att journalisterna, av vilka de flesta har akademikeruppväxt, aldrig har umgåtts med arbetare. De har nämligen aldrig träffat några andra än de som kommer hem till dem och lagar ett rör eller städar. De har aldrig suttit vid samma middagsbord.

"Varje promenad på Istanbuls gator är lika underhållande och uppfriskande som en resa till evigheten". Det skriver författaren Orhan Pamuk i sin berömda roman "Den svarta boken". Och visserligen syftar just det citatet på den hurufistiska guldåldern i Istanbuls historia, men åtminstone det där med evigheten stämmer fortfarande ganska bra, garanterar Lena Brundenius - under lång tid redaktör för OBS. (Efter den garantin måste vi klart ha med Lena Brundius intervju med Pamuk i vår serie "Att läsa en stad". Intervjun sändes första gången måndagen den 4 januari 1999)

Det är Istanbul som är huvudpersonen i författaren Orhan Pamuks alla romaner. Men det är inte bara staden han beskriver utan samtidigt också hela sitt eget liv. "Varje promenad på Istanbuls gator är lika underhållande och uppfriskande som en resa till evigheten", skriver han i sin berömda roman Den svarta boken. 

När man har läst de över 400 sidorna i denna imponerande roman har man också känslan av att genomlevt hela Turkiets kulturhistoria, att ha sett och upplevt varenda torg och gathörn och ha hört varenda bullrande trafikljud i denna öronbedövande storstad.

Men i Orhan Pamuks arbetsrum bakom moskén i Cihangir är det tyst och från sitt stora panoramafönster har han den mest hänförande utsikt över Bosporen och Mamarasjön. Här ser han de stora lastångarna passera förbi i en aldrig sinande ström, det är Istanbul som förbinder öst och väst, det är här Orienten börjar.

Kuriosa: "Jag var nere på en konferens i Istanbul i december -98 om 'Use and Abuse of History' som organiserades av Svenska forskningsinstitutet i Istanbul. Pamuk deltog i seminariet och jag fick en intervju med honom i hans fantastiska arbetsrum med utsikt över Bosporen. Han var inte särskilt förtjust i att ge intervjuer till utländska journalister och var till en början ganska surmulen. Men när jag citerade vad författaren Eva Adolfsson sagt i ett Obs-inslag om hur Istanbul började få allt större utrymme i den samtida litteraturen, inte minst hans egen, så tände han till och var sedan älskvärdheten själv.

Sedan sändes ju intervjun i repris samma dag som han fick Nobelpriset 12 okt 2006. Jag hade lämnat intervjuer med Adonis, Ismael Kadaré, Orhan Pamuk och Mircea Crtrescu på hemmaredaktionen för den händelse någon av dem skulle få priset. Själv var jag i Berlin och tittade förgäves efter löpsedlar om Nobelpriset, men det var inte förrän jag slog på kvällsnyheterna på teve som jag fick reda på det. När jag hörde den alltid lika ampre litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki säga att 'förövrigt intresserar jag mig inte alls för den turkiska litteraturen' som jag förstod att det var Orhan Pamuk som fått det, då gick jag ut och firade."

Lena Brundenius

"Att läsa en stad" är vår nya serie om mötet med världens städer, i litteraturen och verkligheten. Idag intar vi flanörens perspektiv för att se vad vi upptäcker när vi vandrar runt på gatorna i Istanbul och Berlin i sällskap med författaren Henrik Nilsson och frilansjournalisten Margareta Flygt.

Det är Henrik Nilsson som promenerar med oss i Istanbul tillsammans med författaren Sait Faik. Faik har skrivit hundratals noveller med inspiration från tusentals promenader i de enkla kvarteren i Istanbul. Idag betraktas Sait Faik som en klassiker som jämförs med Tjechov.

Följaktligen blir Margareta Flygt vår ciceron när vi vandrar i Berlin. Hon tar upp hur Berlin porträtteras i Albrecht Selges debutroman Wach.

I Selges roman är en trettiosjuårig flanör huvudpersonen: en man som är mellanchef på ett gigantiskt varuhus i Berlin, och lever utan sammanhang och utan att någonting riktigt berör honom.

Indien hade varit världens andra ekonomi för länge sedan om Mahatma Gandhis rival Subhas Chandra Bose hade fått leda landet efter självständigheten. Subhas Chandra Bose hade ett helt annat budskap än Ghandis ickevåld. Frilansjournalisten Per J Andersson berättar mer i vår serie "Guru då- död idag?"

Mahatma Gandhi vann världsrykte med sin antivåldsfilosofi och det är han som blivit ihågkommen från den indiska befrielsekampen på trettio- och fyrtiotalet. Åtminstone i väst.

Men i Indien har Subhas Chandra Bose – som var samtida med Gandhi – fortfarande sina anhängare. Bose – som ofta kallades ”Netaji”, vilket betyder ”Den store ledaren” – förespråkade våld i befrielsekampen, och stod för en auktoritär socialism med en stark ledare.

De som idag vill högtidlighålla minnet av Bose, menar att Indien hade varit världens andra ekonomi för länge sedan, om han hade fått leda landet efter självständigheten.

Är det lättare att tala om rasism borta än på hemmaplan? Det anser författaren Bo Hazell, som sedan länge forskat om övergreppen mot resandefolket. Nu kräver han en sanningskommission. Hör också frilansjournalisten Margareta Flygt om en tegelsten till bok som oförblommerat hyllar det som sägs vara typiskt tyskt: currykorv till exempel.

Resandefolket har funnits i Sverige i minst 500 år, och övergreppen mot dem har varit många. Ändå nämns de inte ens i skolans läroböcker.

Är det lättare att tala om rasism när det gäller andra länder än när det gäller vårt eget? Det menar Bo Hazell och argumenterar för att Sverige följer Norges exempel och upprättar en oberoende sanningskommission som utreder statens övergrepp mot resandefolket.

Hör också Margareta Flygt om årets tyska julklapp: en ny tegelsten om den tyska själen som är den första boken sedan andra världskriget som oförblommerat hyllar det som sägs vara typiskt tyska fenomen: från nakenbad till currykorv.

New York stämde inte alls med Theresa Benérs inre bild av staden, när hon för första och enda gången gjorde ett besök där för ganska länge sedan. Och i en bok om Tokyo finner Jesper Hour att invånarna i staden bär på många och mörka hemligheter.

Hur möter man en stad som är så sönderskriven, sönderfilmad och söndersjungen som New York? Hör Theresa Benér berätta om sitt första – och hittills enda – besök i New York i slutet av åttiotalet. Ett besök som inte blev som hon hade tänktsig, eftersom hennes inre bild av New York, baserad på Woody Allen och en lång rad andra filmer, krockade med verkligheten.

Jesper Huor ser på Tokyo sett genom författaren Huraki Murakamis böcker. Inte minst i intervjuboken ”Underground” från år 2000 – där Murakami intervjuar Tokyobor om deras reaktioner på domedagssekten Aum Shinrikyos terrorattentat i Tokyos tunnelbana år 1995.

I ”Underground” framträder bilden av en stad där invånarna bär på många mörka hemligheter.

Människan har inga rötter, sägs det, hon har fötter. Men vad är det för folkrörelser som pågår i världen? Här följer vårt tredje program i serien "Människans fötter". Pernilla Ståhl intervjuar Maria Lantz - rektor för Konsthögskolan i Stockholm - om urbaniseringen runt om i världen. Per J Andersson rapporterar om antimoderniseringsivrarna i Indien, som på olika sätt försöker stoppa inflyttningen till megastaden Bombay. Hör också Magnus Linton om latinamerikanska megastäder. (Dagens program är en återutsändning från den 3 juni 2010)

Människan har inga rötter, sägs det, hon har fötter. Men vad är det för folkrörelser som pågår i världen? Vart leder de? I en serie inslag under våren reflekterar vi kring samtidens folkförflyttningar: migrationen, turismen, det korta resandet och det långa, de rikas rörelser och de fattigas.

Den som flyttar till en stad, den som flyttar överhuvudtaget, är en aktiv människa, en människa med ambitioner och drömmar.                                                       

När dagens urbanitetsforskare tittar på vart folkrörelserna går finns det en engelsk term för det: människor dras till Places of Ambition. Det säger Maria Lantz, forskare vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm och specialiserad på urbanisering, i en intervju med Pernilla Ståhl. Den största urbaniseringstakten just nu i världen finns i Asien och i Afrika. I Kina sker nu väldiga befolkningsförflyttningar från landsbygd till stad, liksom i Afrika, säger Maria Lantz och tar Malawis huvudstad Lilongwe som exempel.

Människor dras till städer. Städerna växer. Men i städerna finns också motståndare mot den här utvecklingen. Per J Andersson berättar om om antimoderniseringsivrarna i Indien, som på olika sätt försöker stoppa inflyttningen till megastaden Bombay.

Debatten mellan moderniseringsförespråkare och motståndare i Latinamerikas metropoler är något som Magnus Linton återvänt till i sina inslag för Obs, och det är en debatt som inte bara handlar om ekonomi och estetik, utan också om värderingar.

Människan har inga rötter, sägs det, hon har fötter. Men vad är det för folkrörelser som pågår i världen? Vi fortsätter vår serie som vi började med i går på temat "Människans fötter". Idag återutsänder vi en radioessä från den 3 maj 2010, där frilansjournalisten Dan Jönsson reflekterar över den globala turismen.

Varje år sker en miljard turistbesök och turismen omfattar allt fler människor, och allt fler delar av det sociala livet. Alla människor är potentiella turister – och alla platser potentiella turistmål. Turismen har blivit ett ideal för hur nutidsmänniskan förväntas tillägna sig världen: som ett utbud av upplevelser, konstaterar Dan Jönsson.

(Programmet sändes första gången den 3 maj 2010) 

Turismen har blivit mindre exklusiv, men mer genomträngande än någonsin; en modell för hur människor idag förväntas tillägna sig världen.

Människan har inga rötter, sägs det, hon har fötter. I dag inleder vi en ny serie inslag där vi ska reflektera över människans folkförflyttningar: migration, turism och resor. Vi börjar med statsvetare Inga Brandell om att nationalstaten är den starkaste motkraften mot migration, samtidigt som migrationen utsätter nationalstaten för hårt tryck. Hör också frilansjournalisten Tor Billgren intervjua föreståndaren för Institutet för demokrati i Afrika om migrationsmönstern där. (De här inslagen sändes första gången den 15 mars 2010)

Människan har inga rötter, sägs det, hon har fötter. Men vad är det för folkrörelse som pågår i världen? Vart leder dem? I en serie inslag under våren kommer vi att reflektera kring samtidens folkförflyttningar: migrationen, turismen, det korta resandet och det långa, de rikas rörelser och de fattigas.

Vi börjar med tre program som sänts tidigare i OBS: idag med ett program ur den migrationsserie OBS sände 2010.

Vi hör statsvetaren Inga Brandell om att nationalstaten är den starkaste motkraften mot migrationen, samtidigt som migrationen utsätter nationalstaten för starkt tryck. Välfärdssystemen, lagstiftningen och demokratin är jämförelsevis hanterliga så länge medborgarna finns på ett territorium som nationalstaten kontrollerar. Men vad händer när medborgarna finns någon annanstans?

Hör också Tor Billgren intervjua Vincent Williams – föreståndare för ”Institutet för demokrati i Afrika” IDASA, om migrationsmönster i södra Afrika. De femton så kallade SADC-länderna i södra Afrika har sedan många år tillbaka arbetat på ett avtal om fri rörlighet inom södra Afrika, med EU:s Schengenavtal som förebild. Williams kritiserar avtalet för att det är designat för att underlätta för välutbildade migranter, samtidigt som det försvårar migrationen för outbildade och fattiga