- Jag växte upp i Uppsala. Alla mina kompisar hade mor- och farföräldrar, men inte jag. Hela min släkt, med några få undantag, dog i kriget. Jag blev väldigt intresserad av äldre personer när jag blev äldre, säger Marek Zylberstein.

- Jag visste inte hur andra pappor var, men jag visste att min pappa duschade tre gånger om dagen. Han vaknade mitt i natten och skrek på ett annat språk. Till slut blev det normalt. Jag och min syster konstaterade bara att i natt hade pappa skrikit igen, säger Mira Malm-Kerbel.

- Jag fick behålla allting för mig själv. Jag belastade inte mina föräldrar med sånt som var jobbigt, säger Henrik Salamon.

- Vad hade. du för ventil?

- Jag hade en garderob som jag gick in i och där kunde jag vara ledsen och gråta.

- Hur regerade du när pappa var våldsam mot mamma?

- Det hände hela tiden. Det var normalt. Jag förstod inte varför han var sådär. Jag förstod att han varit i kriget, men inte alla reagerade som pappa, säger Greta Wassertheil.

Foto: Cato Lein

- Mina föräldrar var människor utan en historia. De kom liksom från ingenstans. Jag fick noll av judisk tradition, noll av judisk kultur. Som ett resultat kände också jag mig rotlös, säger Adam Ringer.

- I Spielbergs arkiv finns en fyra timmar lång intervju med min pappa. Jag har inte orkat att titta på den, säger Bernt Jakobson.

Foto: Cato Lein

- I första klass var jag den enda utländska eleven. Jag var oerhört blyg. Fröken frågade var jag kom ifrån och jag mumlade ”Ungern”. Alla tyckte jag svarade ”djungeln”, säger Andreas Szekely.

Foto: Cato Lein

- Jag har haft en lycklig och skyddad uppväxt. Som vuxen har jag känt mig glad och harmonisk. Jag har funderat på hur mina föräldrars öde påverkat mig, något som jag fortfarande funderar på. Nyligen gick jag med i Föreningen Förintelsens Överlevande, säger Ruth Jacoby.

Eva Fried:

- Min pappa ylade på nätterna, som en varg. Han vaknade och pyjamasen var genomblöt. När jag var liten trodde jag det var normalt, jag trodde pappor gjorde så. Det hände i stort sett alla nätter, men det var ingenting man pratade om. En gång när jag var 15 frågar jag mamma vad pappa drömmer om när han ylar. ”Han drömmer om hundar och sånt”, svarade mamma.

- Det jag kan märka mest i min traumfa-gen är när det händer saker med Nordiska Motståndsrörelsen eller SD, att det blir som att trycka på en knapp hos mig. Jag känner skräck och raseri på en gång och måste göra någonting åt det, säger Katarina Wilk.