- Det jag kan märka mest i min traumfa-gen är när det händer saker med Nordiska Motståndsrörelsen eller SD, att det blir som att trycka på en knapp hos mig. Jag känner skräck och raseri på en gång och måste göra någonting åt det, säger Katarina Wilk.

- Mamma var svårt traumatiserad av kriget och hade panikångest. Hon sa alltid att det var pappa som tog henne tillbaka till livet och att det var vi barn som såg till att hon var kvar där, säger Anncharlotte Lindfors.

- Mamma fick lätt hysteriska utbrott. I bland bråkade mamma och pappa och då kunde hon skrika: ´Nu åker jag hem!´

Och så stack hon ut och slog igen dörren och var borta.

Jag hade jättesvårt att somna, innan jag förvissat mig om att mamma var hemma igen, säger Britt-Marie Herdevall.

- Jag drömmer om att ha en stora-syrra. Jag och syrran skulle prata väldigt förtroligt med varandra. Men min stora-syrra, Felicia, mördades av tyskarna i Lodz getto när hon var fyra år gammal, säger Jakob Goldberg.

- På natten kom pappas minnen tillbaka, vilket hindrade honom från att sova. Han sökte hjälp på psykakuten, flera nätter i veckan. Vi bodde i Danmark och pappa var inte nöjd med vården, så vi flyttade till Israel. Men där var det samma visa. Efter ett par år i Israel flyttade vi till Sverige och där fortsatte pappa att söka hjälp på psykakuten på natten, säger Leon Fuchs.

Foto: Cato Lein

- Mamma pratade aldrig om vad hon hade gått igenom under kriget, när jag var liten Att hon var judinna pratade hon inte heller om. Det var det svenska som gällde. Mamma hade inte med sig någon ting från Lodz, inte ens ett fotografi, säger Monica Hedman.

- Mamma blev plötsligt personlighetsförändrad. Hon hade varit mitt fosterland och min religion, mitt allt, men hon blev psykiskt sjuk. Jag var 22 år och hoppade av mina studier, för att få vara med mor och få henne på bättre tankar. Ett par år senare kommer jag hem från en resa. När jag kom hem sover hon och jag pussar henne. Nästa morgon hittar jag henne död. Hon blev 52 år. Jag reagerar med att stänga ned. Jag lägger mig i mitt rum med min hund. Hunden och jag ylar tillsammans, säger Michael Tojzner.

Foto: Cato Lein

- Varje söndagsmiddag berättade mamma och pappa minnen från kriget och Förintelsen. Jag var sex år och satt alltid med och lyssnade. När det blev för mycket gick jag ifrån och spelade piano eller började dansa. Eller så började jag gråta och då la jag mig i barnflickans knä eller så la mig i pappas knä för att trösta honom, säger Magdalena Skoog.

(Jag har tidigare intervjuat Magdalena Skoogs pappa, Boleslaw Kalinski. Klicka på länken om du vill höra den intervjun:

https://soundcloud.com/overlevarna/avsnitt-15-boleslaw-kalinski)

- Jag blev mobbad på judiska religionsskolan för att jag inte var en riktig jude efter som jag hade haft med mig en skinkmacka till. På Glämsta koloni blev jag också mobbad för att jag inte var en riktig jude. Nästa sommar åkte jag i stället på ett läger i Tyskland. Där stortrivdes jag och kom hem och sjöng tyska lieder, säger Katrine Hamori.

(Vi beklagar att ljudet kan vara svårt att uppfatta på några ställen.)

Foto: Cato Lein

- Mamma träffade pappa på en dans på Skansen. De var 19 år gamla och ganska snart blev de med barn. De bestämde sig för att skita i det gamla och bara blicka framåt. Mamma, som var föräldralös, brände alla brev och fotografier hon fått från sin mamma. Hon bestämde sig för att aldrig någonsin se tillbaka, säger Moni Nilsson.

Foto: Cato Lein