- Jag har förträngt en del, precis som pappa. Det var min överlevnadsstrategi.

- Vad har du behövt överleva?

- (Paus) Jag har behövt förtränga mycket för att kunna leva ett någorlunda bra liv, säger Kjell Dabrowski.

- 1982 arbetade jag som läkare i ett palestinskt flyktingläger i Libanon, när Israels invasion startade. Min syster, som var ortodox, bodde i Jerusalem. Idag förstår jag att mina föräldrar led av att ha barn på var sin sida Israel-Palestina-konflikten. Hur överlevde de det? säger Henry Ascher.

Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

Hade er pappa några trauman när ni växte upp?

- Ja, han var känslokall, alltid kontrollerad. Jag har inte sett honom gråta mer än en gång. Han var egentligen inte närvarande. Han levde sitt eget liv. säger Robert Weintraub, född 1952.

- Till skillnad från Robert har jag har haft en väldigt trygg barndom, med en närvarande pappa. Som enda barn har alla känslor fokuserats på mig, både mycket kärlek men också höga krav, säger Emilia Rotstein, född 1977.

Född: Cato Lein

- Min mamma blev jättedålig och hamnade på Södersjukhuset. När jag besökte henne sista gången var hon mer död än levande. Då blev jag rädd. Min pappa menade inget illa med att ta med mig till sjukhuset, men det var fel. Det tog flera år innan jag vågade närma mig ett sjukhus igen, säger Ben Auerbach.

Foto. Cato Lein

- Pappa förträngde väldigt mycket. Han tyckte inte att han behövde berätta de hemskaste sakerna för att vi barn skulle förstå. Det tycker jag var. bra. Det är egentligen bara en fråga som tär i mig. Pappa berättade att han kom hit med en transport från ett sjukläger i Auschwitz 1947. Men jag vet inte med vilken transport och vilka de andra 19 var. Det hade jag velat veta, säger Marie Ladow.

Foto: Cato Lein

#55

- Det fanns en liten judisk koloni i Varberg som träffades och gärna pratade om vad som hänt under kriget. Jag brukade sitta under bordet och lyssna. Det var hemskt. Det fanns en period när jag inte vågade sova i det mörka rummet, absolut inte med stängd dörr. Risken fanns att tyskarna skulle storma in, säger Robert Bengtsson-Lindeberg.

Foto: Cato Lein

- Jag är född 1946. Vi bodde i Szczecin i Polen. När jag började i första klass visste jag inte vem som var jude eller inte var jude. Jag hörde om olyckor, dödsfall, någon blev skjuten. Det var alltid många rykten i omlopp. Någon hade tagit kroppen och gjorde tvål av den. Det var hemska berättelser och jag vart rädd, säger Sigmund Waserbrot.

- Det händer någonting avgörande när jag är åtta år. Min mamma dör plötsligt. Hon hade dåligt hjärta. Jag är på bio då jag möts av en god vän till min far. Jag tas raka vägen till min moster Rosa i Surahammar där jag får bo i två månader. Jag får inte reda på någonting. Min syster får bo hos en annan moster. Jag hör rykten från ungarna på gården att mamma har dött. När jag kommer hem efter två månader får jag höra att mamma är borta. Men sen skickar pappa oss till en judisk internatskola i England. Och jag glömmer aldrig det ögonblick när far lämnar oss på internatskolan, hur ensam jag kände mig då, säger Philippe Charas.

Foto: Cato Lein

Inspelat den 30 augusti 2021

- Jag minns att min far började berätta hemska historier när jag och min tvillingbror var sju år. En berättelse handlade om män som kläddes av nakna. De fick gå in i en gård med taggtråd. Sen släppte vakterna in Dobbermans som fick härja fritt tills männen var döda. Jag fick mardrömmar av den berättelsen. Mamma fick säga till honom att inte vara så detaljrik, säger Ivar Frischer.

Foto: Cato Lein