- Mamma hade förväntningar på mig att jag skulle bli akademiker.

- Levde du upp till mammas förväntningar?

- Nej, jag ville bli sjuksköterska, men det avrådde mamma ifrån. Det var inte tillräckligt fint.

- Du blev undersköterska. Vad tyckte mamma om det?

- Mamma tyckte väl inte riktigt att jag dög. Det kunde jag känna. Min bror blev akademiker.

Foto: Cato Lein

- Mamma hade med sig sin moster i koncentrationslägret, som tog hand om henne. Hon sa hela tiden till mamma:

”Du förstår väl att jag kan inte komma hem och så är inte du med. Jag tar hand om dig."

- Det sista hon gjorde var att hon gav morsan sina skor, sen dog hon, säger Peter Levin.

(Tystnad)

- Tungt.

- Ja, jävligt tungt.

Foto: Cato Lein

- Mamma hade nästan ingen kvar. Ibland sa hon på jiddisch: Varför tog du mina syskon? Varför tog du inte mig med? Det kan också ha varit ett sätt att såra den man är ledsen på just i ögonblicket, säger Anita Tesler.

- Vem kan det ha varit?

- Det kan ha varit jag. Jag vet att jag stod i hallen en gång när hon sa det.

- Hur gammal är du då?

- Fjorton, femton år.

- Och vad tänker du?

- Vid det laget har jag stängt igen.

Foto: Cato Lein

- 1956 kom ett brev. Det visade sig att min mamma hade en syster som överlevt, som hon inte visste om. Det var en fantastisk upplevelse, säger Bella Zylbering.

- Hur kommer det sig att du blir så berörd när du berättar om det här brevet?

- Det var den här absoluta ensamheten som vi kände i familjen, den löstes upp när vi fick kontakt med mammas syster.

- När min storasyster sa emot vår mamma reagerade mamma med att elda upp sig och till slut slå min syster. Jag sprang och gömde mig bakom en dörr och satte mig på golvet. Jag ville inte synas. Jag försökte ändå få ögonkontakt med min syster för att hon skulle lugna ner sig och sluta. Hon var ju den smarta av de två.

Hur länge pågick ett sådant här bråk?

- För mig kändes det som en evighet.

Foto: Cato Lein

- Jag blev lite tuff som pappa. Jag var också rädd för svaghet. Jag ville inte bli som mamma. Mamma fick ofta ont i halsen när hon skulle framträda och sjunga. Jag fick också sådana problem när jag skulle framträda. Jag hade mycket prestationsångest och nervositet, något som jag ärvde efter mamma, säger Marianne Prager.

- Ibland hade mamma hemska drömmar. Men jag frågade aldrig vad hon hade drömt. Jag ville inte veta det, säger Susanne Levin.

- Blev du inte nyfiken på hennes drömmar?

- Nej, du är inte klok. Varför skulle jag ha blivit det? Då har du inte förstått. Nu ska jag förklara för dig, att jag ville inte ha med henne att göra, jag ville inte vara som min mamma. Jag ville inte ha lidit som hon. Förstår du inte det? Min mamma hade lidit. Jag ville inte lida. Jag ville inte ha så mycket att göra med min mamma så att jag blev identisk med hennes erfarenheter från Förintelsen.

Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

- Alla mina kompisar hade mor- och farföräldrar, som de åkte och hälsade på. Men det hade inte jag. Mina släktingar var ju mördade. I vår trappuppgång fanns det en fru Olsson. Hon fick bli min surrogat-mormor. Hon bjöd in mig på saft och bullar med jämna mellanrum, säger Arthur Ringart.

Foto: Cato Lein

- Jag har förträngt en del, precis som pappa. Det var min överlevnadsstrategi.

- Vad har du behövt överleva?

- (Paus) Jag har behövt förtränga mycket för att kunna leva ett någorlunda bra liv, säger Kjell Dabrowski.