Överlevarna

Nyligen var det någon, jag tror det var Bengt Hamberg, som föreslog att jag själv skulle bli intervjuad i ett avsnitt av podden. Jag tyckte väl inte att det kändes helt nödvändigt. Men så plötsligt damp följande sms ner i mobilen:

”Hej Bernt! jag heter Marta Henschen och just nu jobbar jag och en grupp i skolan med ett minoritetsprojekt och vi har fått uppgiften att nyansera vår bild av judendomen med hjälp av en intervju. Projektet tar upp teman som minorietets-stress och relationen mellan minoritets- och majoritetssamhället bland annat. Det vore fantastiskt ifall du skulle vilja ställa upp på att svara på några frågor från oss. Tack på förhand.”

Eleverna går andra året på Globala gymnasiet i Stockholm. De som ställer frågorna är Marta Henschen, Elmo Björs och Dylan Tilling.

Det kändes ovant, men kul och ungdomarnas frågor var intressanta. Så kom det sig att jag till slut själv hamnade i Högalid-poddens intervjustol.

Nästa framträdande är på Förintelsemuseet i Stockholm den 28 maj. Då berättar jag om mitt arbete med att intervjua både judar och palestinier som upplevt historiska trauman.

- Jag träffade Marie, som inte är judinna, nyårsafton 1970, säger Erwin Salamon.

Vad tyckte mamma och pappa om det?

- Mamma sa: ”Jag skulle föredra om du hittade en judisk flicka”. Då fick jag ett raseriutbrott. Sen var det färdigt och vi pratade aldrig mer om det.

Att du gifte dig med Marie, har det gjort dig mer eller mindre judisk?

- Svårt att säga. Marie är väldigt intresserad av det judiska, mer än vad jag är. Så det har väl inte varit till nackdel ur judendomen sett, säger Erwin Salamon.

Erwins syster. Eva Fried, berättar sin historia här: https://on.soundcloud.com/ryrJ0cQ7Yuobh2yWoT

- Jag älskade mina farföräldrar. Men de var antisemiter, de avskydde judar. Och de fortsatte att göra det även efter andra världskriget. Det var en obegriplighet för mig, säger Håkan Blomqvist.

- Farfar drev Shellmacken vid Sjöbergsplan vid Slussen.”Där fick inga judar service”, kunde farmor berätta stolt. Men nyligen träffade jag en judisk man, vars pappa hade sommarjobbat på macken och han hade tyckt om min farfar. Han hade varit fantastisk som arbetsgivare. Det var underbart att höra. Jag gick hem och grät en skvätt, säger Håkan Blomqvist.

- Jag vågade aldrig fråga mina föräldrar, hur flydde de undan Förintelsen och hur de kom till Sverige? Det skäms jag för än i dag, säger Bengt Hamberg.

- Vi bodde på Klippgatan och det kom ett samtal och jag hör hur min pappa börjar gråta jättehögt. Han får veta att hans syster blivit överkörd av en spårvagn i Göteborg. Jag kan ha varit sex, sju år, säger Arno Katzorek.

1947

"Four Jewish men came to the village: Simcha, Meir, David, and Shmuel. They wanted to buy our land. Some agreed to sell, others refused. The men began to cultivate the land and set up a cart to stay overnight. When they weren't there, we went and stole their harvest. They continued their farming for a couple of years. At that time, it was not allowed for girls to go to school. It was considered a sin. But if I had the chance, I would have gone. In any case, I had no time. I worked in agriculture all day; we grew corn, tomatoes, wheat, and almonds. We took care of everything and stored it at home. My father was no longer alive, so I worked with my uncle and his family. I married my cousin when I was twelve; he was seventeen or eighteen. I didn't understand the meaning of marriage. I wasn't allowed to meet my future husband in advance. He came to pick me up early in the morning on his camel. The whole village followed us to his house. Then we had lunch together. We received sweets as gifts; that was all."

1949

"The Jews attacked Iraq al-Manshiyya from one side of the village. They killed some Sudanese soldiers from the Egyptian army. The Jews arrested the entire Daita family and three or four other families and took them to Taita, an area on the other side of the village. My family and I were taken to a large house that belonged to the village mukhtar. The Jews had occupied the roof, where they had a view of the main road between Fallujah and Bayt Jibrin. When an Egyptian tank approached the village, they started shouting 'The Egyptians are coming, the Egyptians are coming,' and then fled. One of the young men from the village chased after the Jews, but after a while, he was shot and killed. The Egyptian army came to our rescue, and we were able to return to our house. Some Jewish soldiers had been injured and captured. They were handed over to the Egyptian army. I don't know what happened to them. Then the Jews returned and besieged us and the Egyptian forces for about half a year. We baked bread and cooked for the Egyptian soldiers. The firewood ran out, so we had to start using the wood from our houses. Eventually, the Egyptian army surrendered. Then the Israelis forced everyone to leave their homes. It went relatively peacefully. My cousin, Mohammad Mahdi, was shot on the road. We were banished to the other side of the main road, where we had to live in a house with some other families. No one was allowed to return to the village. If anyone did, they were shot on the spot. After three months, we were picked up in trucks; I don't know whether they were Jordanians or Egyptians. We were taken to Tarqumia, north of al-Khalil."

Reflection

"Every night I dream about my home village; I remember the names of everyone who owned the land. One day in Iraq al-Manshiyya is better than a year here in the camp."

#64 Zakia Islam Nofal Al-Badawi by Överlevarna

En bandinspelning som min pappa, Arthur Hermele, gjorde från min bror, Kenneths z"l, bar mitzvah-fest, 1961. Som jag minns det var det på Hollandersalen, Judiska Centret, Nybrogatan 19.

Under kvällen blandas jiddisch med svenska och hebreiska. De flesta talarna skålar med ett ”lechaim”. Pappa väljer dock ”ett svenskt fyrfaldig leve”.

Fotograferade gjorde Anna Riwkin, först familjen i studion, sedan på festen.

Personerna i den ordning de hörs på bandet:

00.00 Jacques Fränkel, ”vicevärd”

02.00 Arthur Hermele

Musik

07.20 Zeev Tapoohi, rabbin i Söder-shul

21.00 A. Schönkopf

23.00 Sång o musik

25.00 August Orve, rektor på Hillelskolan

39.40 Herman Nissalowitz

50:50 Heinz Säbel

59:05 Bertil Schönkopf

1.02:50 Sång och musik

1.05:45 Jacques Fränkel

1.11.25 Ingvar Haskel läser upp telegram

1.16.35 Kenneth håller tal först på hebreiska, sedan på svenska

1.25.15 Sång

1.26.40 Theo Soback tackar för maten

1.33.50 Kenneth leder bordsbönen

1.44.35 Piano

***

1.45.00 Inspelning av Kenneth när han läser upp sin haftara.

- Jag är född Leif Zernjaffsky 1939 på sommaren, vilket jag också hette när jag började i Sofia Folkskola på söder. Men sen förkortade familjen namnet på ett ganska typiskt sätt. Det blev alltid fel när folk skulle skriva ner vad man hette. Det blev Tjarnovski och allt möjligt konstigt, säger Leif Zern.

- När jag var fem år minns jag att mamma hade tagit med mig ut till Vitabergsparken. Hon stod och pratade med en massa tanter där. Då hörde jag att de pratade om att Hitler var död. Och de var så glada, säger Leif Zern.

Vid 1800-talets slut hade cirka 400 öst-judar invandrat till Sverige. Många bosatte sig på Söder, där det fanns många nedgångna och därmed billiga hyreslägenheter. Fattigt folk bytte ofta bostad, ibland två gånger per år. Ibland flyttade man innan sista hyran hade betalats.

- Fastighetsägarna inrättade därför en ”Svart bok” över oönskade hyresgäster. Oftast handlade det om obetalda hyror, men ibland antecknades det att personen var ”jude”, ”schackrare” eller ”polsk jude”. Det kunde räcka för att hamna i Svarta boken, säger Håkan Forsell, professor i stadshistoria vid Stockholms universitet.