Överlevarna

Moritz Holzmans minnen 1922-1943

Vad minns du av kriget 1967?

- Jag minns liklukten. Vi skulle evakueras norrut från Gaza upp till Ashdod i Israel. Israelerna hämtade oss i bussar. De hade satt upp omslagspapper för bussfönstren så att vi inte skulle kunna titta ut. Men pappret satt bara med några tejpbitar. Vi åkte genom Gaza City och i skyttegravarna låg det fullt med döda. Jag hade aldrig någonsin känt liklukt tidigare, säger Berndt Reuithe.

- Vi åkte förbi bilar som var överkörda av stridsvagnar. Det hängde ut armar genom bilfönstren. Vi åkte förbi något som i mörkret såg ut som majbrasor. Men där slängde de upp kroppar som de eldade upp.

Kom erfarenheterna från din FN-tid i Gaza i fatt dig?

- Ja, när man fick egna barn, då fick man andra perspektiv. Man vet ju att det är barn som drabbas värst i sådana här lägen, Berndt Reuithe.

- 1967 blev läget alltmer spänt mellan Israel och Egypten. Plötsligt kom ordern från FN-högkvarteret i New York att vi skulle avbryta uppdraget. Jag gillade inte beslutet. Det var ju inte därför vi var där, säger Göran Helmersson.

- På avslutningsceremonin fick jag uppdraget att hala FN-flaggan. Jag bestämde mig för att ta god tid på mig. Så långsamt har aldrig en flagga halats, säger Göran Helmersson.

- När vi kom till Gaza 1960 slogs jag av dofterna och oväsendet. Gränsen mot Israel var bara ett streck i backen och några oljefat målade i FN-färgerna ljusblått och vitt, säger Ragnar Johansson.

- Andra vändan till Gaza, 1962, var jag ren adminstratör. Min arbetsplats låg i FN-högkvarteret i Gaza City. Vi satt i samma korridor som högdjuren, bland annat generalen, en storväxt indier. Vi försökte kika så att han inte skulle komma i korridoren, för då måste vi ställa oss i givakt, säger Ragnar Johansson.

- Jag bodde i Villa 85 och delade rum med ytterligare två FN-svenskar.

"When we arrived in Gaza in 1960, I was struck by the smells and the noise. The border with Israel was just a line on the ground and a few oil drums painted in the UN colors of light blue and white," says Ragnar Johansson.

"In 1962, I served with the UN in Battalion 15. My workplace was at the UN headquarters in Gaza City. We were in the same corridor as the top brass—including the general, a large Indian man. We used to keep a lookout to make sure he wasn't coming down the hallway, because if he did, we had to snap to attention."

"I lived in Villa 85 and shared a room with two other Swedes serving with the UN."

- Framtiden är osäker. Vi vet inte vad judarna har i beredskap för oss, säger Mustafa Eid.

Han är född 1936, i Lifta, utanför Jerusalem. I januari 1948 fördrev israelisk militär Liftas bybor och Mustafa Eid hamnade så småningom i flyktinglägret Balata, i Nablus, på norra Västbanken.

- The future is uncertain. We do not know what the Jews are planning for us, says Mustafa Eid. He was born 1936, in Lifta, outside of Jerusalem. In January 1948 Israeli military expelled the villagers. Mustafa Eid ended up in Balata Camp, in Nablus, in the northern part of the West Bank.

Photo: Cato Lein. Interpreter: Abed Yousef.

Recorded in Balata Camp, 2022.

Background:

The Balata Camp was established in 1950 by UNRWA. It was meant as a temporary solution for 5 000 refugees. Today it is the West Bank´s biggest refuggee camp, overcrowded with 33 000 people.

Poor and insufficient infrastructure puts pressure on camp residents as the effects of overpopulation profoundly impact daily life. Over the years, construction of new residences has encroached on public spaces and turned streets into narrow alleys with barely enough space for people to pass. This results in a sense of lack of privacy and living space for camp residents.

UNRWA facilities remain one of few safe spaces for children to play outdoors. The Israeli Security Forces (ISF) conduct operations in the camp, and generally enter with a large deployment of troops. Confrontations between ISF and local residents often involve the use of live ammunition and other forms of weaponry – with the risk of injury and loss of life.

High unemployment, particularly among youth who make up around 60 per cent of camp residents, remains a challenge in all camps with 17 per cent recorded by PCBS’s Labour Taskforce Report, Q4 2022. Balata camp’s levels of poverty and food insecurity are among the highest in the West Bank camps. The critical socio-economic situation in the camp brings with it a pronounced sense of frustration for camp residents about their future prospects. Despite the major challenges facing residents, Balata camp is known for its strong civil society and has a large number of active community organizations.

Since the 7th of October 2023, escalating tension, violence, and increased movement and access restrictions posed major challenges and constraints to the humanitarian response in all refugee camps.

Source: UNRWA

1948, då Kamal Ma‘aruf var nio år, fördrev israeliska styrkor familjen från byn Dayr al-Qassi. De flydde över gränsen till Libanon. I 34 år levde de i olika flyktingläger, först i Baalbak, sedan i Tyr och slutligen i Sabra.

Kamal Ma‘arufs berättelse;

”1982, två dagar efter massakern i Sabra och Shatila, som israelerna

och förrädarna utförde, kom beväpnade libanesiska styrkor tillbaka till

vårt läger i Sabra.

Klockan var sex på lördagsmorgonen. De beordrade ut oss ur våra hus och tog med oss en bit bort. Där ställdes alla män upp på ett långt led, som sträckte sig från Sabra till det andra lägret i Shatila. Alla kvinnor hade beordrats ut ur ledet. Vi var omgivna av beväpnade soldater, både libaneser och israeler, som stod på båda sidor av ledet. Jag såg mer än 20 dödade personer. I över två timmar tvingades vi stå uppradade. Sedan beordrade soldaterna, på måfå, unga och

gamla män in i tolv fordon. Jag såg hur min son, Jamal, var en av de

som kidnappades. Jag vågade inte protestera. De tog fångarna till en

fotbollsplan där israelerna höll kvar de till klockan två på eftermiddagen. Mer vet jag inte. Vi fick aldrig tillbaka Jamal och vi vet inte vad som

hänt honom. Jamal var 19 år.”

In 1948, when Kamal Ma‘aruf was nine years old, Israeli forces drove the family out of the village of Dayr al-Qassi. They fled across the border into Lebanon. For 34 years, they lived in various refugee camps—first in Baalbek, then in Tyre, and finally in Sabra.

Kamal Ma‘aruf´s story:

”In 1982, two days after the Sabra and Shatila massacre—perpetrated by the Israelis and the traitors—armed Lebanese forces returned to our camp in Sabra.

It was six o'clock on a Saturday morning. They ordered us out of our homes and took us a short distance away. There, all the men were lined up in a long column stretching from Sabra to the other camp in Shatila. All the women had been ordered out of the line. We were surrounded by armed soldiers—both Lebanese and Israeli—standing on either side of the line. I saw more than twenty dead bodies. We were forced to stand in line for over two hours. Then, the soldiers randomly ordered young and old men alike into twelve vehicles. I saw my son, Jamal, being among those abducted. I dared not protest. They took the prisoners to a football field, where the Israelis held them until two o'clock in the afternoon. That is all I know. We never got Jamal back, and we do not know what happened to him. Jamal was 19 years old.

György Fenyö, född 1936, i Budapest, Ungern. Befriad i januari 1945 av sovjetiska styrkor. Kom till Sverige 1957. Inspelat den 29 augusti 2017.

"1939 döpte vi oss, föräldrarna trodde vi skulle få ett undantag från Hitlers raslagar. Det var ett sätta att försöka överleva, inget annat. Det innebär ingen skillnad för hur jag blev behandlad som jude, noll. Det var helt förgäves.

Kriget började för min del 1942 när jag var sex år gammal och gick i första klass. Min far blev för tredje gången inkallad som judisk tvångsarbetare, slavarbete. De kallades in i armén men fick inte ha vapen. När han fått inkallelsen satt han på soffan djupt försjunken i tankar.

Hans trupp skulle till ryska fronten. De åkte ut i slutet av november. Hans sista vykort kom 31 december 1942. Han försvann någon gång i januari, februari 1943. Han försvann och kom aldrig igen.

19 mars 1944 ockuperade Tyskland Ungern. Då slutade jag gå i skolan. Vi fick flytta ett antal gånger till olika lägenheter, fram till november 1944. Det bildades judiska hus i vissa områden.

Pilkorsarna tog makten genom en kupp den 15 oktober 1944. De jagade och mördade så många judar som möjligt. De hade en stor kasern, Radetzki-kasernen. De kom till vårt jude-hus och rekryterade två polska systrar och min mamma som städerskor. Mamma gick varje morgon och städade. Hon fick inget betalt men pilkorsarna gav henne mat som hon hade med sig hem varje eftermiddag.

Sent en kväll knackade pilkorsarna på vår dörr och förde ner oss på gatan. De tömde hela huset och förde oss till ett mindre hus som låg trekvart bort. Vi släpade på tillhörigheter som täcken. Den natten låg jag skavfötters med min farmor. Nästa morgon gick mamma till kasernen för att jobba. Och vi togs till en polisstation. Där stod vi på gården hela förmiddagen. Plötsligt dök min mamma upp med en pilkorsare, som lyckades ta oss därifrån. Vi fick en ny lägenhet, den här gången i det nykonstruerade gettot. Min farmor gick raka vägen dit, medan jag följde med min mamma till hennes städjobb på kasernen. Men medan vi var där kom det en annan grupp pilkorsare som förde bort alla människor, även min farmor, från vårt nya hus. Sedan dess har vi aldrig sett min farmor.

Då var det bara vi två. Hon fortsatte städa i kasernen fram till julafton 1944. Då stack pilkorsarna. Ryssarna hade omringat Budapest. Sen satt vi i källaren fram till den 18 januari då ryssarna befriade oss."

Vad betyder den blå FN-baskern för dig?

- Det låter kanske lite högtidligt, men man har bidragit till en liten del till fredsinsatserna i Gaza. Jag har pratat med mina barn att när jag begravs så vill jag att baskern ska läggas på kistan, säger Ove Björklin, 88 år. Han hörde till den svenska FN-bataljonen i Gaza, under ett halvår 1959-1960.

Intervjuare: Lotta Schüllerqvist och Bernt Hermele

- Jag var ett hyperaktivt barn som brukade klättra omkring på hustaken. Folk pekade på mig och sa att jag var som en apa. Jag stal hönsägg och tog med mig hem för att äta. Ibland blev jag avslöjad och då fick jag stryk av min far, säger Muhammad Ahmad Yassine

Muhammad Ahmad Yassine, född 1942 i al-Kabri, Palestina. Tolk och

foto: Muna Bibi. Inspelat 2022 i lägret Burj al-Barajna, Beirut, Libanon.

***

"I was a hyperactive child who used to climb around on the rooftops. People would point at me and say I was like a monkey. I used to steal chicken eggs and bring them home to eat. Sometimes I got caught, and then my father would beat me," says Muhammad Ahmad Yassine.

Muhammad Ahmad Yassine, born in 1942 in al-Kabri, Palestine. Interpreter and

photo: Muna Bibi. Recorded in 2022 in Burj al-Barajneh Camp, Beirut, Lebanon.

- När jag var tio år, 1948, såg jag tre flygplan som flög på rad. Sedan delade de på sig. Jag sprang hem och berättade för min mormor vad jag sett. Innan jag hade hunnit avsluta min mening började de bomba. Min mamma kom bort i kaoset, så mormor och jag flydde på egen hand över bergen till Libanon.

- Jag gick med i fatah 1969 (skrattar). Jag tycker inte om krig, men

jag tycker om mitt land. Motstånd är fortfarande nödvändigt, eftersom

vi vill ha tillbaka vårt land. Ge oss vårt land, så ska vi sluta slåss. Vi vill

återvända till Palestina. Om inte jag får uppleva det, så mina barn. Om

inte mina barn, så mina barnbarn.

- When I was ten years old, in 1948, I saw three airplanes flying in a row. Then they split up. I ran home and told my grandmother what I had seen. Before I could even finish my sentence, the bombing started. My mother got separated from us in the chaos, so my grandmother and I fled on our own across the mountains to Lebanon.

- I joined Fatah in 1969 (laughs). I don’t like war, but I love my country. Resistance is still necessary because we want our country back. Give us our country, and we will stop fighting. We want to return to Palestine. If I don’t live to see it, then my children will. If not my children, then my grandchildren.