Staffan Lamm, född 1937, berättar:

Morfar, Martin Lamm, var periodvis sömnlös och brukade stå och titta ut. När tyskarna hade ockuperat Danmark och Norge 1940 stod han i lägenheten och tittade med kikare om tyskarna var på väg in. Till slut fick han en panikattack och rusade ner på centralen och sprang omkring där och skulle hitta någonstans att åka. Till slut köpte han en biljett till Uppsala, där hans barndomshem låg. Han var helt ifrån sig. Till slut lyckades en vän få honom att lugna ner sig.

När kriget var slut och allt återgick till det vanliga, var han fortfarande orolig och stod vid fönstret och tittade. 1949 fick han underliga idéer om att utklädda personer dök upp i smyg och tog judar till koncentrationslägren. Det gick godsvagnar nere på skeppsbron då och han var rädd att det var judar som åkte i väg. Han hade väldigt kraftiga vanföreställningar.

Min mormor var helt slutkörd av att ta hand om honom och en natt övernattade hon hos goda vänner på Skeppsbron. Då blev han ännu vildare och trodde att hon hade fraktats i väg. Mamma fick komma och lugna honom. Han hotade henne med en kökskniv, så att hon blev tvungen att ringa till Långbro. De kom och hämtade honom. Och då blev det nästan som han hade fruktat; det kom folk och band fast honom och bar ner honom. Efter ett par veckor fick han komma hem och levde nästan ett år till.

1950 gick han ut framför spårvagnen på Skeppsbron och blev överkörd.

- Hur påverkade den här händelsen dig, du var tolv år gammal?

- Jag var rädd att jag också var tokig.

Foto: Ingela Håkansson Lamm

Inspelat på Judiska Hemmet, Stockholm.

Sven Aschberg. Sven, som fyllt 93 år, är en charmerande och intressant person, som ogärna talar om det personliga.

Svens pappa, bankiren och socialisten Olof Aschberg, stod i främsta ledet bland de svenska judarna för talrika, antisemitiska attacker, under början av 1900-talet och framåt.

Under Andra världskriget flydde familjen från Frankrike till USA. Där blev även Sven utsatt för antisemitiska kommentarer, från en del skolkamrater. Men de erfarenheterna avstod Sven att prata om under vårt samtal.

“Happy Days” with Totta Näslund. By: Peter le Marc. Translation: Irving Albert. Recorded 2005.

From the TV-documentary "My mother was killed by a suicide bomber"

"https://www.youtube.com/watch?v=6L_fDNsekxg&t=61s

From the TV-documentary "Totta"

https://www.youtube.com/watch?v=nnxsiFbnq6c&t=2s

- Mitt första minne är att min mormor tar mig och kastar in mig i en port. Jag var så lycklig och glad för jag hade en fin, röd kappa, med vit kaninkrage. Och sen tog de henne, säger Danuta Holgersson.

Inspelat den 26 juli 2022.

Foto: Cato Lein.

- Jag försökte fråga honom några gånger om kriget, men han ville aldrig prata om kriget, aldrig någonsin. Jag gjorde ett val: att inte utsätta honom för det här. Han kunde inte konfronteras med kriget, säger Eva Grossman.

Foto: Cato Lein

- Jag var ute på Glämsta när pappa körde ihjäl sig. Brorsan och jag stannade perioden ut. Jag var nio år. När vi kom tillbaka till stan, tåget rullade in på Östra Station, så stod mamma där i svarta kläder. De fick hon ta av sig. Det kändes inte bra, säger Jonny Seidel.

Foto: Cato Lein

- Jag tror man övertolkar föräldrarnas genomgångna krigserfarenheter. Det är många människor som har det svårt och lämnar efter sig ett trasigt liv till sina barn. Jag vet inte hur mycket som beror på att mina föräldrar var i koncentrationsläger eller att andras föräldrar var alkoholister, säger Richard Harlid.

Foto: Cato Lein

- Först när jag är i de tidiga tonåren får jag veta att Wanda inte är min riktiga mormor. Vi sitter i baksätet i en bil, mina två systrar och jag. Vi är på väg till mormor. Då vänder sig mamma om i bilen och säger lite argt till oss: ”Det är inte eran mormor!”

- Hur reagerade du?

- Det kom som en chock. Jag och mina systrar bestämde att vi aldrig någonsin skulle avslöja det här för Wanda, säger Yvonne Majlöv.

Foto: Cato Lein

- He was yelling at my mother. I don´t know why. He was a frustrated fucking asshole.

- You´re father?

- Yeah. So for the first time I confronted him, I was 15. I told him to never speak to her like that. again And he saw that I could kill him, says Stephen Rapport.

Photo: Cato Lein

# 82 – Andra generationen

- Min mamma berättade att de hamnade hos Joint, en judisk hjälporganisation och där registrerades de och kunde duscha med varmvatten för första gången på flera månader. De fick nya kläder. När hon duschat klart och skulle gå och klä om sig gick hon i en lång korridor. Hon såg en kvinna närma sig i korridoren. Kvinnan var som ett levande skelett, kroppen var täckt av fläcktyfus, skinnet bara hängde. Hon hade inget hår. Ögonen var insjunkna och febriga. Kvinnan kom allt närmare mamma. Plötsligt upptäckte mamma en spricka genom hela kroppen. Då förstod hon att hon såg sig själv i spegeln, säger Janos Back.

Foto: Cato Lein