Överlevarna

Avsnitt 6 i serien Överlevarna - Andra Generationen:

- Mina föräldrar talade bara jiddish, även med mig. Jag hade bara kompisar som också var barn till överlevande. Vi pratade också bara jiddish. Jag kunde ingen svenska. När jag började skolan förstod jag inte vad de sa och de förstod så klart inte vad jag sa, säger Josef Frischer. Foto: Cato Lein. Inspelat den 25 maj 2018.

(Återpublicerad från Överlevarna #74.)

- Jag kände ett lidande redan som tolvåring. Då började jag läsa massor av barnpsykologiböcker. Jag kände att nånting inte stämde. Jag hade svårt att vara i verkligheten. Det var så många olika historier jag fick höra, säger Lilian Rosenberg Roth.

Foto: Cato Lein

- Pappa hade flytt Berlin och kommit ensam till Sverige, 16 år gammal. Pappa var auktoritär och jag kunde vara rädd för honom. Jag vågade nästan aldrig säga emot honom, utan det landade i mig. Samtidigt hade jag en fantasi, att om jag sa hur dum pappa var, så skulle min ilska vara så kraftfull att han skulle falla baklänges, som en fura. Det hade varit dödligt för honom, säger Dan Gordan.

Foto: Cato Lein

- Jag är på kollo när pappa dör. De kommer ut i en slags procession, min mamma, hennes svåger och svägerska. Jag förstår att det här inte är bra. ”Du har ingen pappa längre”, säger mamma till mig. Och för mig så betydde pappa så oerhört mycket. Jag hade tidigare haft mardrömmar och min värsta mardröm var att pappa försvann, säger Göran Rosenberg.

Foto: Cato Lein

- Arbetet med boken ”Om jag får stanna”, som handlar om flyktingar, kändes så viktig för mig. Det fanns inget viktigare. Men när jag jobbat på boken ett halvår, först då kom jag på att min pappa också var flykting. Det här handlar ju om min pappa, insåg jag då, säger Kajsa Gordan.

Foto: Cato Lein

- Det här var två traumatiserade människor , mamma och pappa. De bråkade ofta, de skulle skiljas och då rev de sönder sitt bröllopsfotot När de sen blev sams igen tejpade de ihop fotot

Mamma behövde långvarig vård och pappa jobbade heltid. Vk skickades till en fosterfamilj mitt i natten. Brorsan och jag sitter i en bil och jag är jätterädd. Vem som kör bilen minns jag inte. Var det pappa?

Foto: Cato Lein Inspelat i Järna, 2020.

Madeleine Levy intervjuar Bernt Hermele och Cato Lein om deras nya bok "Överlevarna - röster från Förintelsen". Boken baserar sig på poden.

- Jag kom till Sverige 1939, tre år gammal. Jag växte upp i ett sekulärt hem. När mina kompisar konfirmerade sig, så ville jag det också. Mamma var klok och jag döptes hastigt inför konfirmationen. Sen var jag aldrig religiös igen, säger Jan Huldt.

Foto: Cato Lein

- När nazisterna slog till för att arrestera alla norska judar ringde far till statsläkaren, han kände läkarens son. Far sa:

- Jag har ett nervöst sammanbrott, kan du komma hem till mig?

Hur vet du att du har nervöst sammanbrott?

Det hör du väl?!

Läkaren kom och la in far på Ulvås sjukhus, på sjätte avdelningen. Och där låg redan tolv judar som andra läkare hade remitterat, säger Mona Levin.

Foto: Cato Lein

- Pappa blev hämtad och måste skrubba trottoaren. Han ville inte: "Jag har varit med i första världskriget tillsammans med er." Han fick en gevärskolv till svar så att han stupade i backen och bröt tummen, säger Siggi Korn.

- 1942 arrangerades en flykt från Norge till Sverige för oss barn på barnhemmet. Vi fick hjälp att ta oss över gränsen, sedan transporterades vi till ett sjukhus. När jag vaknade stod det två figurer klädda i vitt i halvdunklet. den ena spelade gitarr hade ljust i håret. jag trodde på fullt allvar att jag kommit till himlen, säger Siggi Korn.

Foto: Cato Lein