Överlevarna

- Jag hade legat tre dygn i britsen när jänkarna befriade mig. Jag var 16 år och vägde 25 kilo. Jag kunde inte stå på fötterna. De tog mig till ett sanatorium i Davos. Där fick jag stanna i tre år, säger Nikolaus Grüner. Foto: Cato Lein

- Alla försökte rymma från Sibirien, men det var jättesvårt. För att kunna rymma var de tvungna att lämna kvar barnen. Annars riskerade barnens gråt att avslöja de. Och i stället för att myndigheterna skulle döda deras barn gjorde föräldrarna det själva. Även mina föräldrar rymde, men de tog med sig sina barn, mina två storebröder. De fick gå genom taigan, som i en djungel, mitt i natten. De gick i riktning mot järnvägen. När de gått halva vägen hörde mamma en bebis som grät. De gick närmare och upptäckte en övergiven bebis bland buskarna. Mamma tog med sig flickan, säger Jan Kupazc.

Foto: Cato Lein

- Oss tog de till Ravensbrück och sen till Belsen, där vi befriades av engelsmännen. Mamma och jag var utmärglade. Jag hade feber. Mamma kom till mig med en tallrik soppa, men jag ville bara dricka vatten och te. I stället åt mamma upp soppan. Hon dog av fettet, säger Estera Jablonski.

Foto: Cato Lein

- I november 1943 kom far hem från Ukraina. Han var nedbruten, tystlåten och mager. En dag kallade han in mig och mina systrar: jag var 18 år, lillasyster var tio. "Vad jag nu berättar för er får ni inte yppa för någon. Annars riskerar jag att dödas. I Ukraina föste den tyska och ungerska militären samman judar från små byar, de fick gräva sina gravar, klä av sig, de dödades med maskingevär."

- Han kunde inte bära den här kunskapen själv. Han grät när han berättade det. Vi var förfärade. Vi levde med den här kunskapen till mars 1944, tills vår tur kom, säger Eva Spielberger.

(Familjen Lazlo, fr.v.: Gisela, Martha, Clara, Mauritz och Eva.)

- Jag har inga föräldrar, inga släktingar. De är förintade. Jag är svensk och judinna. Jag lever i Sverige och var gift med en svensk, en riktig "svenne", han hette Sven (skrattar). För Sverige går jag i elden. För Sverige! Jag börjar gråta, jag kan inte tala om sådana saker. Sverige var som en räddningsplanka. När jag kom från Bergen-Belsen till Sverige, kom jag till ett fritt ställe, (gråter). Med alla makter ni har kan ni inte föreställa er vad som försiggick i Bergen-Belsen, säger Berta Andersson.

- 1937 flyttade vi till Berlin. Mamma hade tvingats ta plats som hembiträde hos en judisk familj. Jag hade en morbror som var skild. Han hade en kristen älskarinna, som blev med barn. Morbror åkte i fängelse ett år för rasskändning. Mammas andra bröder tyckte att jag kunde bo hos älskarinnan. Men hon var alkoholist. Jag fick bara rårakor och ärtsoppa att äta. Min mage svullnade upp. Mamma trodde jag var med barn och ordnade så jag fick komma till en gynekolog. Jag var tolv år gammal, säger Else Wolgast.

Foto: Cato Lein

- Tiden läker alla sår, säger man, men det stämmer inte, säger Dina Probst. Foto: Cato Lein

- Jag hamnade i Neuengamme, utanför Hamburg. Röda Korset kom med de Vita bussarna, men de räddade bara de skandinaviska fångarna. Vi fick inte följa med. Vi försökte, men det gick inte.

Vakterna körde oss till Bergen-Belsen, men det var fullt. I stället hamnade vi i Flensburg i Tyskland. Där körde de oss till ett fartyg i hamnen. Meningen var att de skulle sänka fartyget och dränka oss. Men det blev aldrig så. Röda Korset kom i stället. Först var de ovilliga att ta oss eftersom vi var tyskar, men när de förstod att vi var tyska judar fick vi åka med till Sverige, säger Edgar Cohn.

Foto: Cato Lein

- Efter Auschwitz hamnade jag i Holbeckshof, ett läger i Essen, Tyskland. I bland tog de ut oss till arbete. För det mesta var det ingenting, vi satt bara där och väntade. Man väntade på frihet. Man trodde inte på det, men man väntade i alla fall, säger Dina Haglund.

Har du haft mardrömmar?

- Ja, det är klart. När min son var bebis så skrek jag mer på natten än vad han gjorde.

- I Bergen-Belsen, mitt i natten, vaknar jag och börjar leta efter mamma. "Mamiczka! ropar jag. Hon dunsar ner från sängens andra våning. Mamma blev slagen av vakterna. Det kändes som att det var mitt fel, säger Egon Wolsner, som precis hade fyllt sex år. Foto: Cato Lein