Överlevarna

Hannelene Melchior berättar: - Någon ringer och bankar på dörren. Mamma går och öppnar. In kommer två SS-män i stora svarta stövlar. De går fram till pappa: "Sind Sie Jude? Mitkommen!" ("Är ni jude? Kom med!")

Pappa fördes till koncentrationslägret Dachau, där han var i tre veckor.

Under lång tid sedan satt jag under vårt matbord och lekte med min docka och sa: "Sind Sie Jude? Mittkommen! Sind Sie Jude? Mitkommen!"

- Jag växte upp i Budapest, i en assimilerad judisk familj. Min mor var mån om att vi skulle tala tyska vid middagsbordet, säger Kate Vacz.

- I folkskolan sa skolkamrater "judesvin" och "judar ska vi hänga"

till mig, Då var jag sex, sju år. Mamma förklarade att det är dumma människor. Jag blev mycket ledsen, säger Kate Vacz. Foto: Cato Lein

- När mamma väntade mig blev pappa inkallad till ett tvångsarbetsläger. Han fick veta att jag hade fötts, att jag var en flicka, han var med och valde namn, men han såg mig aldrig. Han försvann, säger Julianna Weiss.

Foto: Cato Lein

- Pappa arresterades av pilkorsarna och fick ligga på ett golv i tre veckor. Jag har en förnimmelse av att jag, ett år gammal, ligger på rygg på mina föräldrars säng. Då plötsligt kommer ett väsen in genom badrumsdörren in i mina föräldrars sovrum som jag blir rädd för. Det är min pappa, säger Judit Horvath -Lindberg. Foto: Cato Lein

- I slutet av 1938 vaknade jag en morgon av att det kom hem två män. Pappa stod i badrummet och rakade sig. De tog min pappa därifrån. Jag var fyra och ett halvt år gammal, säger Renate Josefsberg.

Ett annat minne är när jag sitter med mormor Sabina i köket och någon ropar "Mutter, Mutter!". Då sprang vi ut på gården och då hade mamma hoppat. Hon var blodig. En snäll människa tog mig i handen och så gick vi därifrån. Mamma stod inte ut med att de hade tagit pappa.

Foto: Cato Lein

Vad vet du om din bakgrund?

- Jag vet att jag heter Erika i förnamn. Jag är troligen född 1943, i Nitra, i Tjeckoslovakien. Jag vet inte mitt efternamn eller födelsedatum. Jag vet inte vilka mina föräldrar var. Jag har ägnat 25 år av mitt liv att ta reda på vem jag är, säger Erica Josefson. Foto: Cato Lein

Varför vill du dokumentera de här historierna från kriget i ord och bild?

- Det är för att jag är en sådan dålig jude, säger Georg Sessler och skrattar.

Foto: Cato Lein

- Min mormor Dina Fischer var en fantastisk kvinna med stor mage som skrattade jämt. Fastän jag bara var fyra år kan jag fortfarande känna värmen från hennes mage när jag satt i hennes knä. Hon skickades till Tyskland. Jag tänker ofta på vad hon tänkte när hon gick in i gaskammaren, säger Harriet Isaksen Borg.

- I november 1942 kom nazister - tyska och norska - och tog fars affär. Jag satt på disken i affären och sa till tyskarna: "Ni får inte ta min far!" En av tyskarna hade tårar i ögonen, enligt min mor. Alla judiska män i Trondheim greps, alla utom min far, säger Harriet Isaksen Borg.

Foto: Cato Lein

- I samband med Anschluss stängdes skolan ett par dagar. När vi kom tillbaka var de judiska lärarna ersatta av tyska lärare. Vi instruerades att resa oss upp och säga "Heil Hitler" när läraren kom in. Men vi judiska eleverna skulle bara stå upp och vara tysta, säger Cecilia Granquist.

Foto: Cato Lein

- De tog pappa till ett arbetsläger. tillsammans med alla andra män i Chrzanów. Jag har aldrig fått honom tillbaka. Jag fick senare höra vad som hände pappa. I lägret fanns en tandtekniker. Han hjälpte pappa ta ut en en guldplomb för att kunna byta till sig en brödbit. Pappa dog senare under dödsmarschen till Bergen-Belsen, säger Debora Katina.

- Vi fick flytta till gettot i Chrzanów. Där fick jag jobba i en shop och sydde uniformer till tyska armén. Min uppgift var att sy i knappar. Jag var tretton år gammal, säger Debora Katina. Foto: Cato Lein