Överlevarna

- Min mor var väldigt ivrig på att vara assimilerad. Vi var judar, men det var lite hemligt, sådär. Man skulle inte prata öppet om det. Portvaktens son, som lekte med min bror, sa att alla judar borde hängas i närmaste träd. Min bror kom upp och berättade glatt det här och först då fick han veta att han var jude, säger Hellis Sylwan.

Foto: Cato Lein.

Varför blev din pappa medlem i stormtrupperna, SA?

- Pappa hade varit arbetslös länge. 1933, en månad efter Hitler kommit till makten, gick han med i SA. Han fick en dolk och en trumpet. Min mor sa alltid att han gick med SA för att få ett jobb.

Var din pappa övertygad nazist?

- Ja, det var han. Efter kriget gömde han uniformen på vinden, men sedan tog han fram den igen. Ännu på 1990-talet använde han uttrycket Rassenschande, rasskändning. Det där bruna gick aldrig bort. För att reta mig kunde han börja sjunga nazi-sånger. Jag svarade med att sjunga Internationalen. Då slutade han, säger Folke Schimanski.

Foto: Cato Lein

- Vi reste från Krakow till Tarnow, till en stor skog. Vi kom med åtta, tio vagnar. Jag var åtta, nio år. Vi slog upp våra tält. Jag och några andra barn blev tillsagda att samla ihop pinnar och ved för att göra upp eld. Vi gick in i skogen, vi var två pojkar och två flickor. Då fick vi höra en lastbil. Vi la oss ner på marken för att inte bli upptäckta. Vi såg att det var tyskarna som hade kommit. De samlade upp alla i lägret, bland annat min mamma och pappa. De tog våra hästar också. Det enda de lämnade var vagnarna. De körde iväg med alla, 70 personer, varav cirka 30 var barn. De sköts och kastades i en massgrav, säger Wicia Mutto. Foto: Cato Lein

- Jag lever hellre i Sverige där jag inte är född och betraktas som en främling än i Ungern, där jag är född och ändå betraktas som en främling, säger Judit Ljungberg Miklos.

- Mamma skaffade falska papper till mig från en protestantisk präst och lånade papper till sig själv från en kristen barndomsvän. Jag blir reformert och får namnet Eva Szabo, mamma katolik med namnet Cornelia Oravik. Först bodde vi hos en kristen vännina till mamma. Vi var där ett par veckor och vi måste vara tysta. Vi gick inte ut. Vi fanns inte. Det var sommar och jag tyckte det var hemskt att inte få gå ut. Plötsligt en dag säger min mamma till mig: "Kamma dig och tvätta händerna."

Den dagen fick jag gå ut på en promenad och då fanns vi plötsligt.

Foto: Cato Lein

- Jag förstod att jag måste ut från baracken. Genom porten gick det inte, för där stod en vakt. I mitten av baracken fanns öppna fönster i taket. Jag frågade om det fanns någon som ville hoppa ut med mig, men ingen vågade. Jag fick ändå hjälp att komma upp till en träbalk så att jag kunde häva ut mig till taket. Banditen som vaktade ingången upptäckte inte mig. Det hade börjat skymma. Jag hoppade ner från taket. Jag visste att det gällde livet. Jag såg gaskamrarna, säger Kiwa Zyto. Han var tolv år gammal. Foto: Cato Lein

Kiwa Zyto är född 1932 i Kielce, Polen. Inspelat den 26 juni 2018.

- Det var ont om mat och då försökte några av oss barn smuggla in lite mat från utsidan in till Kielce getto. Att lämna gettot bestraffades med döden. En gång var jag ute och skulle hämta potatis eller bröd. Jag gick på gatan. Då kom två kristna pojkar på en cykel. Den ene cyklade, den andre satt på ramen. Han som satt på ramen kände mig och började skrika "Jude!". Den andre fortsatte att cykla. Först fick jag panik och tänkte börja springa. Men hade jag gjort det hade jag inte suttit här. I stället för att springa gick jag med vanliga steg in i en port. Sen sprang jag över en gård, hoppade över ett staket och klarade mig. Det var mycket nära att han blivit min död, den där jädra grabben. Efter den gången vågade jag inte smuggla något mer, säger Stefan Zablocki.

Stefan Zablocki är född 1930 i Łódź, Polen. Inspelat den 26 juni 2018.

- Jag hade min lilla kusin Benzi bredvid mig. Han hade ont i huvudet och var trött. Han var otroligt nedgången av den långa resan, utan mat och utan vatten, säger Bela Czitron.

"Den som inte orkar gå ska ställa sig vid sidan om, så blir ni hämtade av en buss", sa Mengele.

Jag sa till Benzi att sätta sig där, eftersom han knappt kunde stå på benen. Det var det sista jag såg av min kusin. Jag skickade honom till döden.

Kan man verkligen säga så?

- Absolut. Han kunde ha överlevt, precis som jag överlevde.

Foto: Cato Lein

- Sen så kom Kristallnatten. Jag var på väg till skolan och en polis sa till mig att gå hem:

"Det finns ingen skola idag."

Jag tänkte bara att det kunde jag inte göra, för mamma skulle inte tro mig att det inte fanns någon skola. Jag försökte gå förbi honom men han stoppade mig. Jag gick hem och berättade för mamma att det inte var någon skola idag.

"Gå och köp lite bröd."

Jag gick till butiken. Mittemot låg synagogan. Det var fullt av folk och när jag skulle köpa bröd sa tanten:

"Jag säljer inget bröd till judar."

Ingen annan i affären sa någonting. Så jag gick ut igen, säger Mirjam Pollin.

Foto: Cato Lein

Mirjam Pollin är född 1928 i Breslau, Tyskland. Inspelat den 6 juni 2018.

- Efter ett år i Bro hamnade jag i Mackmyra utanför Gävle hos en änka som hade en egen pojke, sju åtta år och två judiska flickor i tonåren. Vi levde ganska bra. Födde upp kaniner och slaktade. När jag fyllde 13 år prövade jag in på gymnasiet och det gick väldigt bra. Samtidigt skulle jag bli bar mitsva. Då fick jag tillfälligtvis flytta till ett judiskt pojkhem på Hornsgatan i Stockholm. Där skulle jag vara en månad för att lära mig till bar mitsvan, säger Alex Margulies.

Hur gick det?

- Det ledde till att jag blev ateist. Då blev jag klar över hur jävla konstigt det här var, att lära sig innantill någonting jag inte begrep och för det få en schal om halsen. Det tyckte jag var fånigt.

Känner du dig som jude idag?

- Jag har aldrig känt mig som jude. Jag vet inte vad jude är. Jag är ateist. Jag tror inte det finns några högre makter som har gjort i ordning för oss.

Du verkar känna dig som en rätt så fri man?

- Jag känner mig fri.

Alex Margulies är född 1930 i Leipzig, Tyskland. Inspelat den 31 maj 2018. Alex Margulies avled den 8 augusti 2018.

Regina Westerberg dog för någon vecka sedan, nästan 101 år gammal. Hennes barnbarn Simon skriver:

"När talsvårigheterna (expressiv dysfasi, alltså att orden kommer ut fel) efter slaganfallet inte gav med sig, kände hon att det inte var värt att fortsätta längre, och släppte taget. Hade hon velat, hade hon säkert kunnat leva ett bra tag till, för det tog en vecka efter att hon slutat äta och dricka innan hon fick somna in."

Poden träffade Regina i september 2018:

- Vi var förbrukningsvara. Det var synd att jag överlevde. Jag ville inte, jag ville inte. När bomberna ramlade ner sa vi "kom hit till mig".

Foto: Cato Lein