Överlevarna

- Var det chockartat att deporteras från Essen till Zbąszyn i Polen?

- Vi var så många så att det var bara att göra som alla andra, säger Elise Reifeisen-Hallin.

Det gav en viss normalitet, är det så du menar?

- Nej, men det var en realitet.

Den 21 januari 1942 skriver Siegmund Reifeisens sitt sista brev till dottern Elise:

"Nu måste jag tyvärr meddela dig att vi samlades ihop i fredags och avreser den 26:e eller 27:e. Vi tar med en ryggsäck, en väska och en säng. Förhoppningsvis kommer allt gå bra."

I februari skriver Elise till sin mamma, Gertrude, i Gelsenkirchen i Tyskland. Kortet kommer tillbaka med påskriften "Avrest utan uppgift om adressen".

Pappan, Siegmund Reifeisen, mördas i koncentrationslägret Kaiserwald i Riga.

Mamman, Gertrude Reifeisen, deporteras först till Riga getto i februari 1942, sedan till koncentrationslägret Kaiserwald i Riga och slutligen till koncentrationslägret Stutthof, utanför Danzig. Hon omkommer i Stuffhof i november 1944, förmodligen av tyfus.

Foto: Cato Lein

- När min mor och lillebror var på väg fram mot gaskammaren kände hon igen en man som jobbade i Auschwitz likbärar-kommando.

"Jobbar du här?" undrade min mor.

"Ja, jag jobbar här."

"Vad kommer att hända nu? Kommer vi att få duscha efter den här långa resan?"

"Nej, ni kommer att få duscha i gas."

"Så vi får inte duscha?"

- Det var min mors sista ord, säger Hanus Weber.

- Min far kom till koncentrationslägret Gleiwitz, tillsammans med sin vän.

"Du klarar inte en dödsmarsch", sa vännen. "Men om du klarar stinkande potatis kan jag begrava dig under ett berg av rutten potatis."

- Min far klarade tre dygn, sen började han gräva sig fram. Han och ett par tusen lik var de enda som var kvar i lägret. Inte en enda jävla tysk var kvar, säger Hanus Weber.

Foto: Cato Lein

- Vi bodde i Warszawa. Till shabat hade vi alltid en levande karpfisk i en zinkbalja fylld med vatten, som mamma gjorde gefilte fisch av. Jag tyckte synd om fisken så en gång gick jag ut på vår balkong. Vi bodde på fjärde våningen och jag släppte ner karpen för att se om den kunde flyga. Jag var fyra år, säger Genia Litwin.

- 1943 hade jag fyllt 18. Jag gick med i den polska folkarméns kvinnliga bataljon i Sielce, Sovjetunionen. Jag hade den här fanatiska tanken att jag ville döda Hitler. Det var min motor. Det var så dumt, så primitivt.

Vad tänker du om den där fanatismen idag?

- Den hjälpte mig att överleva

- Idag är jag nästan 93 år, jag är mycket gammal. Jag undrar varför jag är vid liv, det borde jag inte vara. Jag kan aldrig koppla av nazisterna. Kanske för att de tagit min värld.

Genia Litwin är född 1925 i Warszawa, Polen. Inspelat den 11 april 2018.

Foto: Cato Lein

- Vi hade en hund och jag upptäckte att när min underbara farmor lagade mat så spillde hon alltid på golvet. Jag förstod att hon gjorde det för hunden. Tyskarna tog alla hundar. De fina behöll de själva, de andra dödade de, precis som de dödade människor, säger Zofia Kolczycka Flajszman.

- Mamma och jag var tillsammans i Birkenau. Jag var fjorton och hon 34, hon var en ung kvinna. Sedan skickades jag till Bergen-Belsen.

Vad hände med mamma?

Jag kan bara ana.

Vad anar du?

Precis som alla andra. Hon kom inte tillbaka. Ingen i min familj kom tillbaka.

Vet du var de mördades?

Troligen i Auschwitz.

Och när?

Det vet jag inte.

Har du något särskilt datum när du sörjer dina föräldrar?

Det gör jag ofta, utan något datum. Tyvärr.

Zofia Kolczycka Flajszman är född 1928 i Łódź i Polen. Inspelat den 5 april 2018. Foto: Cato Lein.

- När tyskarna tog Österrike 1938, då följde kristallnatten ganska snart. då gick jag fortfarande i skola och då kunde det hända det fanns olika hatiska nazister bland eleverna, de sjöng sina sånger, bland annat den här (sjunger):

"Die Fahne hoch!

Die Reihen fest geschlossen!

S.A. marschiert

Mit ruhig festem Schritt."

Medan de sjöng sina sånger tittade mina klasskamrater hånfullt på mig.

De eldade upp sig och vid ett tillfälle skulle de ha extra förföljelse av de judiska eleverna. Gymnastikläraren var en av de ivrigaste förföljarna. När den där dagen kom och gymnastikläraren hade utsett en elev, en stor rackare, som skulle se till att ingen av oss judiska elever kom till skada. Ungefär som när man tar studenten öppnades portarna och eleverna sprang ut och den där jätten sopade till mig i nacken. Jag föll till marken men reste mig och sprang in igen och gömde mig på en toalett och satt där några timmar innan jag vågade gå ut, säger Peter Pollak. Inspelat den 5 april 2018,

Någon målade en davidsstjärna på vår husvägg. Pappa gick ner och skurade bort det. Och det kom upp igen. Och han skurade bort det. Och så höll det på. Och sen kom till Kristallnatten. Vi väckta på natten utav en militär, en vänlig person, som rekommenderade oss att gå till ett konsulat och ta skydd där. Vi stannade där under en hel dag, tillsammans med många andra. När vi lämnade konsulatet såg jag hur nazisterna misshandlade en del gamla människor. När vi kom till vårt hus tog vi inte hissen upp utan vi gick den första trappan. Då såg jag att dörren till läkarfamiljens lägenhet var vidöppen. Därinne var praktiskt taget allt förstört, säger Monika Kischinowsky. Hon hade fyllt åtta år. Foto: Cato Lein.

Min pappa var antikommunist och gick med i NSDAP för att bekämpa kommunismen. Han var advokat och fick Theodor Steltzer frikänd i en rättegång där han stod anklagad för landsförräderi. Som ett resultat uteslöts pappa från partiet och advokatsamfundet.

Min mamma omkom i en drunkningsolycka. Då såg regimen sin chans att sätta dit pappa. På begravningen passade polisen på att hämta honom. Pappa satt häktad och satt i fängelse i nio månader. Det slutade med att han blev frikänd. Pappa kände ett klart hot från nazisterna. 1936 emigrerade han till Norge, säger Norman Gleiss. Foto: Cato Lein. Inspelat den 22 mars 2018.

– Pappa tvingades skriva över alla sina tillgångar på det nazistiska partiet. Vi fick påhälsningar några gånger. Det klampade i trappan. Vid sådana tillfällen blev min syster och jag infösta i mammas och pappas sovrum och så stängde de dörren. De ville inte vi skulle se vad som hände. Men vi hörde ju hur pappa blev misshandlad. Vi låg och höll om varandra. Vi var väldigt rädda, säger Lisa Granér. Foto: Cato Lein

Under hela kriget sa moster Janka till mig, vi gamla kanske inte överlever, de små kommer inte ihåg nånting, men du är stor nog för att komma ihåg. Kom ihåg så att du kan berätta.

Jag har hela tiden haft en övertygelse om att jag fick leva för att få föra vidare, att få vittna, säger Nadja Praquin.

Hon var elva år vid freden 1945.

Tänker du ofta på din mamma?

Det gör jag nog. Jag har hallucinationer. Klockan fyra på eftermiddagen kommer mamma och sätter sig i fåtöljen där borta. Ibland försöker jag prata med henne, men hon svarar inte, säger Nadja Praquin.

Foto: Cato Lein.

Inspelat den 15 mars 2018.

- Vi lyckades fly från Treblinka. Vi sprang in i skogen som vildar. Det var mitt på natten. När vi blev trötta la vi oss under en gran för att vila. Tidigt på morgonen, det kan ha varit tre eller fyra, hörde vi en röst i skogen. Vi låg och väntade under granen på att det skulle ljusna. Då kunde vi se att det var ganska mycket människor i skogen. Till slut vågade vi oss fram. Det visade sig vara en partisangrupp. Vi var inte långt ifrån Lublin, säger Leon Rytz. Foto: Cato Lein Inspelat den 14 mars 2018.