Överlevarna

- Vi kom till Neuengamme, ett koncentrationsläger utanför Hamburg. I min barack, nummer sju, fanns det en massa olika nationaliteter, men inga judar. Men i baracken bredvid fanns det judar i randiga fångkläder. En dag fick de handdukar och tvålar för att gå och duscha. Men när de gick ut ur baracken stod en lastbil och väntade. De kördes iväg till en grop. De kom aldrig tillbaka.

- En eftermiddag, var jag så dålig att jag trodde att den dagen skulle bli min sista. Jag ville dö. Vi gick ut och satte oss utanför baracken ett tag. Det regnade. När vi inte orkade sitta kvar där ute längre gick vi in i baracken igen. Då såg jag en man som satt och åt på en död mans arm. Och på det sättet överlevde han, säger Vasilis Papadopoulos. Foto: Cato Lein Inspelat 14 mars 2018.

- Två av mina bröder, Nathan och Eliezer, dog i Lodz ghetto. Nathan låg i sängen och inbillade sig att det låg mat under sängen. Eliezer svullnade upp av hunger, magen blev som en ballong. Senare tog de mamma och pappa. De försvann. De har vi aldrig sett sen, säger Ester Rytz,

Ester Rytz var fjortton år när hon tvingades in i Lodz Getto (omdöpt till Litzmanstadt av nazisterna).

- Efter Auschwitz och dödsmarschen kom vi i till Bergen-Belsen, min syster och jag. Hela tiden hade vi hållit ihop med Masha och Irka. När engelsmännen befriade oss var min syster och jag halvdöda. Engelska militärläkare satte ett kryss i pannan på de som de bedömde ha en chans att överleva. Masha och Irka plockade fram oss ur baracken. De knyckte en penna från engelsmännen och satte ett kryss i pannan på oss, som visade att vi levde och att vi kunde räddas. Så kom vi till sjukhuset, säger Ester Rytz. Foto: Cato Lein. Inspelat den 14 mars 2018.

- Pappa hade varit borta sedan mars 1944, vi visste ingenting. Vi hoppades att han kommer tillbaka som en partisan, som en hjälte. Två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar, går jag ner till stationen för att möta min pappa. Det är mycket folk som kommer. Jag är tretton år. Jag gör det i ett års tid fram till 1946. I januari 1946 kommer det in två män i affären och berättar att pappa sköts under en marsch på väg till Mauthausen. Min mamma reagerar med att börja slå männen. Hon säger att de ljuger och kastar ut de ur affären, för hon vill inte höra. Männen kommer tillbaka en gång till för att berätta om pappas öde. Den här gången reagerar mamma med att direkt gå ner till Donau för att ta livet av sig, säger Peter Kádár. Foto: Cato Lein.

– De tog alla judiska familjer och skickade oss till Prozoroki ghetto. Vår hund satt utanför dörren och skällde när vi fördes bort. En tysk sköt hunden.

Vi åkte häst och vagn, vaktade av tyskar och polska poliser, när vi närmade oss Prozoroki såg vi hur de grävde en stor grav i skogen. Det spreds ett rykte att tyskarna tänkte ta alla judar till graven. Vi fortsatte fram till en skolbyggnad vid tågstationen. Vi placerades där. Det var mörkt och tyst.

På morgonen var det tumult, tyskar och polska poliser tvingade alla, bland annat min mormor och morfar och mostrar att gå på led, fyra och fyra, i riktning mot skogen och graven. De som inte kunde gå, gamlingar, mammor med små barn, slängde – slängde! – tyskarna upp på vagnarna.

Plötsligt kom en väninna till min mor, Ida, i en bil. De var väldigt goda vänner. Hon lyckades övertala tyskarna att skona sju familjer, som inte behövde åka till graven, bland annat hela min familj. Hur hon gick till väga det vet vi inte.

Senare hörde vi gevärssalvorna från när de andra familjerna avrättades. Pappa och mamma satt vid fönstret och grät. Vi kunde inte ana. Ingen kunde ana. Och på kvällen fick vi åka tåg tillbaka till vår by. När vi åkte förbi massgraven såg vi att folk stod och jobbade där.

En polis berättade senare för min bror vad som hade hänt i skogen:

De ställde upp folk fyra och fyra., tog ifrån de allt, de fick klä av sig alla kläder, trots att det var vinter och kallt. De sköts med nackskott och ramlade ner i massgraven. Sedan kom nästa rad ned fyra personer fram, kläddes av och sköts med nackskott och ramlade ner i graven. Och ibland var det några som levde. Men ingen kunde rädda sig. Förutom de polska polismännen övervakades avrättningarna av fyra, fem tyskar, som alla var berusade.

420 personer mördades i skogen. Alla från Prozoroki var borta. Än idag, när jag vaknar i bland, då hör jag skott.

I september 1939 hade ryska trupper invaderat polska Kremenets.

– I den nya ryska skolan var lärarna inga riktiga lärare. Matteläraren var operasångare, en del av lärarna var släkt med makthavare. En lärare frågade vilka mina ryska favoritförfattare var. Jag nämnde Tolstoj och Tjechov och så nämnde jag Merezjkovskij och Bunin, som fick Nobelpriset. Men då sa läraren förskräckt att de var folkfiender, ”Ni måste bränna dessa böcker.” Jag berättade det här för mina föräldrar som blev mycket ledsna. Vi brände många böcker i trädgården. ”När man börjar bränna böcker, så bränner man snart människor”, sa pappa. Och det var profetiska ord, säger Jozef Reich.

Jozef Reich är född i Kremenets i Polen, 1923. Inspelat den 22 februari 2018.

- Shimon arbetade i en stengruva. En dag fastnade hans ben under ett nedfallande stenblock. Så kom dessa djävlar förbi, skrattade åt honom och skymfade honom.

"Res dig din djävla jude."

"För fan, du ser väl att jag inte kan resa mig?"

"Ligg du kvar, vi ska nog hjälpa dig."

- Hjälp i det här lägret innebar att de sprutade in bensin i hjärttrakten. När vakterna kom tillbaka efter en stund hittade de inte Shimon. På något mirakulöst sätt hade han lyckats dra loss benet. När de till slut hittade honom var han hängd.

-Vi åkte till Auschwitz i samma godsfinka, morfar och jag. Den var överfull av människor, kvinnor, barn, äldre, huller om buller. Och tidigt på morgonen, innan vi kom till Auschwitz, såg jag att morfar hade tagit på sig sin tallit (böneschal). Han hade antagligen packat ner den i sin lilla väska. Och i den här trånga, stinkande vagnen förrättade han en bön.  Efteråt förstod jag att han gjorde bokslut över sitt liv, säger Judith Popinski.

Judith Popinski är född i Lodz i Polen, 1923. Inspelat den 22 februari 2018. Foto: Cato Lein

Idag är det Raoul Wallenbergs dag (27 augusti). Därför publicerar Överlevarna ett extrainsatt samtal med Gabriella Kassius, som jobbade med Raoul Wallenberg på den svenska legationen i Budapest.

Bakom en vadderad dörr, vid ett stort skrivbord, satt Wallenberg. Han var väldigt stilig och elegant, med långa, svarta stövlar och knickerbockers. Han doftade en mycket intressant parfym som hette "Ryskt läder". Han var en charmerande dandy. Han förklarade vad ett Schutzpass var och hur det fungerade, säger Gabriella Kassius.

Med tiden blev läget allt mer kaotiskt. Wallenberg cyklade iväg varje natt på en damcykel för att besticka gendarmer med dollar, med cigaretter, med konjak, med vad du vill, för att hindra att människor dränktes i Donau eller skickades till förintelseläger. Wallenberg sov aldrig. Han var rödögd och skäggig. Han såg ut som ett lik. Han skälldes för judesvin. En dag sjönk han ner på en stol i vårt rum: "Detta är förskräckligt. Jag misslyckades helt idag, det gick inte. De tömde huset." Till slut förändrades verkligen Wallenberg så oerhört.

Men han var fortsatt besatt av en enda idé, att rädda människor, säger Gabriella Kassius. Foto: Cato Lein

- Jag hade varit gömd hos en familj, men de angav mig. Vart skulle jag ta vägen? Jag tog min tillflykt till koncentrationslägret Janowska i Lvov, av alla ställen. På morgonen när man skulle gå på torrdasset låg det fullt med döda i vägen, alla mördade och nakna. Man var tvungen att sparka undan de så att man kunde gå på toaletten utan att riskera att trampa på dem. En sak som har satt sig i mitt minne var en ung kvinna, hon låg på rygg och måste ha blivit skjuten bara några minuter tidigare. och ovanpå hennes mage låg en död pojke, som kan ha varit tio, tolv år gammal. Så började morgonen", säger Henryka Wieser Septimus. Foto: Cato Lein. Inspelat den 21 februari 2018.

– Jag är den enda överlevande. Tyskarna dödade 68 personer i min närmsta släkt, säger Oskar Tojzner.

– Det är mycket svårt att leva. När jag blev ensam, kom mardrömmarna tillbaka. Varje dag, varje natt. Alla tankar återvänder, om familjen, släktingarna, hela livet. Det bromsar en människa. Jag kan inte utvecklas mer, jag kan inte gå framåt. Jag har inget intresse för att leva. De nya generationerna kan inte ersätta de gamla, säger Oskar Tojzner.

Oskar är född i Sarni i Polen, 1923. Inspelat den 21 februari 2018.

Foto: Cato Lein

Överlevarna ställer ut på fotoutställningen Planket i Stockholm den 18-19 augusti 2018. Som ett komplement till porträtten har vi klippt ihop några korta bitar ur åtta samtal med Adelé Schreiber, Elise Reifeisen-Hallin, Ester Rytz, Jozef Reich, Marga Margulies, Marian Wroblewski, Peter Kadar och Tauba Katzenstein. Inspelat 2017-2018. Foto: Cato Lein.