Överlevarna

– Jag föddes i koncentrationslägret Ravensbrück i slutet av kriget. Min mamma, Joanna Wyroda, var kraftlös och orkade inte medverka i förlossningen. Hon fick hjälp att förlösa mig. Jag drogs ut med tång, säger Ewa Kabacinska Jansson.

Min far, Jozef Danielik, försvann under kriget. Men dödsbeskedet fick jag först 1994. Fram tills dess hoppades jag att han levde, samtidigt som jag förstod att han inte levde. Men på något vis hoppades jag lite ändå. Enligt dödsbeskedet dog min far, med fångnummer 49784, i koncentrationslägret Flossenbürg i Tyskland, den 24 februari 1945. Men varför han dog, om han blev mördad, alltså skjuten eller på annat sätt dödad eller det var på grund av hunger eller andra umbäranden, det vet jag inte och det har inte gått att få fram, säger Ewa Kabacinska Jansson. Foto: Cato Lein

Leo föddes utom äktenskapet. Mamman var katolik, pappan jude.

- När jag skulle döpas uppgav inte mamma min pappas namn. I födelseattesten står det: "Fader okänd". Det var min smala lycka när tyskarna kom så småningom, säger Leo Kramár.

- 1939 förklarade min pappa att det fanns saker som jag inte skulle tala om. Han syftade på att jag var halvjude, "Mischling ersten Grades“ med nazistisernas vokabulär. Jag skulle inte tala om min bakgrund. Den här skyddsreflexen, att inte berätta om det skamliga att man var halvjude, den fanns kvar ända in på 1970-talet, trots att jag då bodde i Sverige. Då var mina barn i tonåren, berättar Leo Kramár.

Leo Kramár är född i Hodonín i Tjeckoslovakien, 1923. Inspelat den 20 februari 2018. Foto: Cato Lein

Hur blev du människa igen?

– Jag är inte människa än, jag är uppe på natten och sitter och gråter, jag vet inte var mina syskon är, fast jag vet, fast jag vill inte veta, säger Dora Antonsson, 92 år. Hon förlorade nästan hela sin familj i Förintelsen.

– Jag har försökt förtränga nazismen, jag har dragit över ett täcke över allt. jag har försökt att glömma.

Går det att glömma?

– Glömma kan man inte, men man kan täcka över en stund och gå vidare och sen så kommer det hela tiden tillbaka. Så är det hos mig. Vi talade inte om helvetet, varken med kompisar eller släkt. Om helvetet kan man varken berätta eller glömma. Vissa minnen kan man inte lägga åt sidan och inte bädda in. De finns hela tiden som ett öppet sår, säger Dora Antonsson.

Dora Antonsson är född i Sighet i Rumänien, 1926. Inspelat 13 februari 2018. Foto: Cato Lein.

- Jag var fjorton och mamma lyckades ordna en plats åt mig på en Kindertransport, säger Herbert Weiss.

Förstod du vad som pågick?

- Nej inte riktigt, Men mammas tax, Putzi, verkade förstå. När vi skulle ta spårvagnen till tågstationen kom Putzi springande med nosen blodig. Han hade hoppat genom ett fönster för att kunna följa med.

- Man blir så skrämd av utvecklingen idag, av hatet som fortfarande finns över allt, som man på något skrämmande sätt inte kan göra någonting åt, säger Herbert Weiss.

Foto: Cato Lein

Inspelat den 30 januari 2018.

Marika Brenners mamma mördades i Auschwitz och hennes syster i Bergen-Belsen.

- Efter kriget låste jag in allt inom mig. När mina vännner träffades, började de genast prata om sina upplevelser under kriget. Jag kunde inte det, säger Marika Brenner. Hon är född i Mateszarka i Ungern, 1921. Foto: Cato Lein.

- Jag vet inte vem jag är. Jag har ingen identitet. Jag är kristet vaccinerad, men jag har ingen gud, säger Gerold Propper. Foto: Cato Lein. Inspelat den 22 januari 2018.

Folke Schimanski minns hur hans syster, Vera (Oredsson), blev nazist redan vid unga år. Foto: Cato Lein.

- Vi höll på att konvertera, mamma och jag. Vi gick till kyrkan och jag lärde mig rabbla Fader Vår. Det räddade mitt liv. Jag gömdes undan hos en kristen familj, som låtsades att jag var deras barn. Jag fick kalla min mamma "tant Anna", säger Valeria Nagy Seidel. Foto: Cato Lein. Inspelat den 16 januari 2018.

- Jag anslöt mig till den holländska motståndsrörelsen. Vi målade slagord och saboterade räls. Vi greps av tyska SS och jag stoppades in i en kolsvart cell. Jag blev förhörd och misshandlad. De slog sönder min vänstra trumhinna. Sen skickades vi till Vught, ett koncentrationsläger för politiska fångar, säger Joost Lakmaker. Foto: Cato Lein. Inspelat 22 september 2017.

- Mamma deporterades från Berlin till Auschwitz på våren 1943. Hon var 52 år gammal och jävligt sliten. Hon skulle inte ha överlevt länge. Jag tror att hon gick direkt till gaskammaren. Om jag tycker det är bra eller dåligt, det kan jag inte svara på, säger Hans Baruch.

Foto: Cato Lein. Inspelat: 9 januari 2018.