Vem har inte hört talas om Daniel i lejongropen? Om Moses i vassen, delningen av Röda havet? Om Adam och Evas möte med ormen eller Judaskyssen? Berättelserna i världens mest spridda bok bibeln är väldigt många och nedtecknade under hundratals år i olika syften, av många olika skribenter. Så det är ju inte så konstigt att man höjer lite på ögonbrynen när man hör att Göteborgs Stadsteater sätter upp hela bibeln i en enda föreställning.

Att ta sig an uppgiften var också mycket riktigt en rejäl utmaning bekräftar manusförfattaren Niklas Rådström.

– Det är viktigt att handskas med det här materialet med respekt både för tro och tvivel, säger han.

Nu spelas den fyra och en halv timmar långa föreställningen för fullt, och P4 Kulturs reporter Malin Sandberg tar oss med bakom kulisserna.

Dessutom får vi höra en krönika av Viktor Hariz om en tidig teaterinsats som en av de tre vise männen i skolans julspel. Han ställer frågan: hur hade våra traditioner sett ut om vi hade hört berättelser om Muhammeds liv sedan vi var små istället för om Jesus?

En våg av soul på svenska sköljer över landet. I P4 Kultur fredag kväll träffar vi två av de hyllade nya soulsångarna, Aleks i Stockholm och Albin Gromer i Malmö. Karin Arbsjö har mött stjärnorna som sjunger med själ och hjärta och skriver texter som berör.

På den svenska soulhimlen lyser just nu Albin Gromer och Aleks klarast. Men det var inte de som började med soul på svenska. Det var det Lisa Nilsson som gjorde och männen bakom hennes stora hit Himlen runt hörnet; Mauro Scocco och Johan Ekelund. På sin tid banbrytande musik, som 20-årsjubilerar i år. Men medan soul på svenska i början av 90-talet hade rötter främst i R'n'B, bottnar mycket av dagens svenska soul i hip hop-musiken.

I P4 Kultur fredag tar musikjournalisterna Anna Hellsten och Ametist Azordegan oss med på en resa genom den svenska soulens historia och in i framtiden.

I år är det 100 år sedan August Strindberg dog. Och författaren, dramatikern och konstnären uppmärksammas runt om i hela landet under våren, inte minst på de olika teaterscenerna. I veckans P4 Kultur möter vi två av regissörerna som tagit sig an Spöksonaten och gjort nya tolkningar av Strindbergs drömska dramatik.

I vår sätts flera av August Strindbergs pjäser upp, men det är inte hans berömda realistiska pjäser som Fröken Julie som spelas. I stället är det främst dramatiken där drömmar och associationer styr som dominerar på scenerna och den som vill kan se tre uppsättningar av Spöksonaten, två av Ett drömspel och två av Till Damaskus.

I dagarna har två helt olika uppsättningar av Spöksonaten premiär. En pjäs om ett hus där en spöksupé pågår - och som kan tolkas och sättas upp på helt olika sätt. P4 Kulturs Hedvig Weibull har mött regissören Malin Stenberg på Dramaten. I sitt projekt "Satans Strindberg" utmanar hon bland annat den mer traditionella uppsättningen av Spöksonaten som samtidigt spelas under samma tak.

Och regissören Andreas Boonstra på Moment:teater kopplar pjäsen till nutida Sverige och aktuell politik i Nya Spöksonaten. Där står kampen mellan Socialdemokraterna och de konservativa, och Olof Palme får en central roll.

P4 Kulturs krönikör Amanda Ooms har också tagit sig an Strindberg och funderar på hans fotspår.

– Undrar om han hade stora fötter, lika stora som hans ord kunde uppfattas. Eller var de kanske små och nätta?

Den som försöker skildra någon annans liv i bok- eller dokumentärform har många utmaningar framför sig. För hur långt kan man gå när man berättar en annan persons historia? Och var går gränsen? Det försöker vi reda ut i veckans P4 Kultur. Kajsa Carlsson har träffat Sara Broos som följde sin nära vän, konstnären Lars Lerin, med kameran i tre års tid. Vi möter också David Lagercrantz som skrev boken om Zlatan Ibrahimovic.

I början av februari premiärvisades För dig naken, filmen om konstnären Lars Lerin och hans man Manoel Marquez, kallad Junior, och deras kärlekshistoria. Dokumentären är resultatet av tre års filmande där Sara Broos följt paret från första träffen, i sovrummet, i sorg och över axeln på bröllopsfotografen.

Det blev intensivt, och vänskapen förändrades i och med filmen, berättar Sara Broos. Men det har inte avskräckt henne och nu ger hon sig på ett nytt och ännu mer privat projekt. Nu vänder hon kameran mot sig själv och sin mamma, konstnären Karin Broos.

Att hitta Zlatans språk tog lång tid för författaren David Lagercrantz, men till slut var han "Zlatanifierad" och hade svårt att hitta tillbaks till sitt eget sätt att skriva. I en intervju med Karin Arbsjö beskriver han hur han försökte övertala fotbollsspelaren att dela med sig av allt.

– Jag måste kunna ditt liv bättre än du kan det själv om jag ska göra det här bra, sa jag, berättar David Lagercrantz.

När det var dags för Malcolm X att skriva sin självbiografi tog han hjälp av författaren Alex Haley. Det visade sig vara en tuff uppgift, P4 Kulturs reporter Viktor Hariz berättar mer i veckans program.

Vi har nog alla stött på dem någonstans. På bröllopsfester, after ski, på charterresan eller när arbetsgivaren bjuder på kalas. P4 Kultur handlar om covers den här veckan, och om banden och artisterna som lever på att spela andras låtar. Viktor Hariz träffar bandet The Gravedigger And The Teacher som bara spelar andras låtar, men inte vill kalla sig coverband.

The Gravedigger And The Teacher har specialiserat sig på amerikansk folkmusik och gör egna versioner av gamla fackliga kampsånger, och det får gärna vara låtar som ingen känner igen. 

Efter tre år som band får medlemmarna i The Gravedigger And The Teacher fortfarande frågan när de ska börja skriva egna låtar, när det ska bli "på riktigt".

– Men vi trivs med att spela gammal musik som vi tycker om, säger Sofia Nilsson som sjunger i bandet.

Men det finns ju så många sätt att göra det där på. Att göra andras musik till sin egen. Man kan byta rytm, arrangemang och till och med språk. På Jamaica finns en kultur av att alltid göra en dansvänlig version av de senaste internationella hittarna. Dessutom delar man gärna med sig av rytmer, eller bakgrundsslingor, som flera artister kan utgå från och göra egna låtar av, berättar musikjournalisten Johanna Karlsson. 

Och så tar P4 Kulturs reporter Kajsa Carlsson en titt på några av de svenska låtarna som blivit stora, kända och folkkära men som från början funnits på andra språk, och i bland handlat om något helt annat.

Få byggnadsmaterial har med tiden blivit så baktalade som eternitplattorna. Efter en asbestskandal på 70-talet fick "torparkexen", eller "fattiglapparna" som de också kallades, ett grundmurat dåligt rykte. Men nu håller eternithusen i Sverige på att bli allt ovanligare. Och i takt med det börjar deras kulturhistoriska status höjas. Vår reporter Stefan Westrin bjöd med byggnadsantikvarien Erika Åberg, och författaren och journalisten Elisabeth Aagård på en eternitspaning i Gävle, för att se hur husen står sig idag.

Ett rött hus med vita knutar. Det är väl så vi oftast föreställer oss ett typiskt svenskt hus, och de flesta av oss tycker nog att det är rätt fint också. Men i mitten av förra seklet så var det många som ändå valde att ge sina hus en tåligare fasad än en av trä, som behöver ständigt, både kostsamt och tröttsamt, underhåll. Man valde att sätta eternit på huset, som kaxigt lovade att hålla för evigt.

Men inget varar för evigt, inte ens eternit. Och nu finns det inte så många eternithus kvar. Vad ska man göra med det krympande antalet eternithus? Bevara för eftervärlden för att de är fina på sitt kantiga och gråkarga sätt och dessutom har ett kulturhistoriskt värde? Eller ge husen sina ursprungliga useenden tillbaka, för att eternit är fult? Författaren Elisabeth Aagård håller på att skriva en bok om eternithus, och hon vet vad hon tycker. Häng med på veckans eternitspaning!

P4 Kulturs Laila Carlsson tar dig även med till en byggnadsvård på Söder i Stockholm för att prata beslag, bakelit och funkis.

Det brukar handla om varelser som vampyrer eller gengångare när skräckboksförfattaren John Ajvide Lindqvist skriver. Men nu när han är Dramatenaktuell med en pjäs, så är det helt vanliga dansbandsmusiker som står i fokus. I helgen har Fem kända musiker döda i seriekrock premiär, med bland andra Reuben Sallmander i en av rollerna. Musik är förvisso inget nytt i John Ajvide Lindqvists berättelser, han refererar ofta till musiktexter. Om vad musiken betyder för honom, och om det är dramatik som väntar nu mer än skräck, berättar han i veckans P4 Kultur. Laila Carlsson har träffat honom.

John Ajvide Lindqvist har ett förflutet som trollkarl och ståuppkomiker. Kan hända är det därför han fascineras så över dansbandsmusikernas jobb och tillvaro, säger han. Och han tänker då speciellt på dem som inte spelar på heltid. För det är något med det där att åka iväg ett helt gäng musiker, rigga scenen och instrumenten, och under en kväll sjunga om den eviga kärleken. Det blir som att bygga upp ett slags alternativ verklighet som musiker och publik ställer upp på under några timmar. Sen packar man ihop och drar hem igen till det vanliga livet som elektriker eller busschaufför.

Bandet Tropicos, som förekommer i ett par av John Ajvide Lindqvists tidigare texter också, har hållit igång i 35 år och ska vara med i ett slags hyllningsprogram i tv. Det får dem att se tillbaka på den långa karriären och minnas. Men det visar sig att bandmedlemmarnas bilder av åren som gått inte stämmer överens, och det blir slitningar i gruppen. Det är handlingen i stora drag. Det förekommer visserligen en våldnad i pjäsen. En grävling som bandet kört över en gång i tiden med turnébussen. Men den fanns inte med i manuset som John Ajvide Lindqvist skrev, utan har plockats upp av teatern från Johns anteckningar. Skräcken har fått stå tillbaka för vanliga människor som pratar. Men visst finns det ändå otäcka inslag med i pjäsen som beskrivs som en komedi, avslöjar han.

I veckans P4 Kultur träffar vi även Sten och Ebbe Nilsson från 50-årsjubilerande bandet Sten & Stanley. De har dock inga problem med att minnas och glädja sig åt den långa dansbandskarriären. Kajsa Carlsson åkte till Karlskoga och träffade dem.

Dessutom får vi höra Thomas Deutgen från P4 Dans kåsera om att gammal är äldst.

Sågspånsdoft, sjölejon och sockervadd. Eller flygande motorsågar, halsbrytande trapetskonster och knivkastare. Cirkus kan vara så mycket, och i veckans P4 Kultur följer vi med Malin Sandberg när hon besöker nycirkusen Cirkus Cirkör i Göteborg. De har inga djur med i sina föreställningar, men de våghalsiga numren är desto fler. Och tanken bakom showen rymmer både mod och hjärta.

Cirkus Cirkörs föreställning Wear it like a crown handlar om att våga misslyckas och att inte vara rädd för risker. Var den du är, och bär dina svagheter med stolthet!

Men misslyckas artisterna med sina nummer kan det går riktigt illa. Vi träffar Jesper Nikolajeff, med artistnamnet Nerves of Steel, knivkastaren som i den här föreställningen jonglerar med motorsågar. Han beskriver hur man långsamt får vänja sig av med rädslan.

Men riskerna är också det som är charmen med att gå på nycirkus, enligt cirkusdirektören och grundaren Tilde Björfors. Och med de våghalsiga numren vill hon skicka ett budskap till publiken.

– Det enda jag är ute efter egentligen är att man får kicken att göra livet lite större, världen lite större, och våga mer. 

I veckans program hör vi också P4 Kulturs reporter Viktor Hariz som ger en tillbakablick på cirkusens mörka historia. Både djur och människor har plågats för att roa och förskräcka cirkuspubliken.

Cilla Ramnek är designern och stylisten som ser mönster i allt och började lägga pärlplattor som vuxen. Hon slog igenom 1999 med en fem meter bred pärlplatta i färgglada mönster och sedan dess har hon kommit att associeras med den enkla tekniken och med stormönstrade färgrika tyger. I veckans P4 Kultur möter Hedvig Weibull Cilla Ramnek som berättar om sitt konstnärskap och sin förkärlek för utskällda material.

Insidan av kuvert, busstidtabellen eller en reklamfolder, allt kan vara början på ett mönster för Cilla Ramnek. Något som måste utforskas och bearbetas vidare. Hon beskriver det som ett inre tvång. Så har det varit sedan hon var tre år gammal, och något annat förhållningssätt finns inte. Och mönster, det finns det överallt.

– Det är bara i den rena naturen jag inte ser mönster, säger Cilla Ramnek.

Det är många av oss som har mönster inpräntade på näthinnan, och i våra hem. De återkommer dessutom. Det som prydde kopparna hemma i köksskåpen på 1960-talet blir plötsligt populärt igen och det gamla porslinet blir dyrt. Men varför blir det så? Och vilka mönster blir viktiga i framtiden? P4 Kulturs reporter Kajsa Carlsson och trendspanaren Stefan Nilsson funderar på saken.

I veckans P4 Kultur gläntar vi på porten till musikern Hans Appelqvists säregna världar. Han är en av Sveriges mest framstående inom experimentell musik och arbetar i gränslandet mellan konst och musik. I december gav han ut sin nya skiva som heter Sjunga slutet nu, och snart premiärvisas hans halvtimmeslånga film med samma namn.

Filmen handlar om den äldre kvinnan Theodora som bor i ett hus vid en sjö i skogen och hennes vänner, pojken Vissen och det svävande klotet Sot.

Att det blev en film nu, efter att under tio års tid ha gett ut musik, handlar om utmaningar.

– Många av besluten som kan verka konstnärliga handlar om att jag är nyfiken på något rent tekniskt. Jag har inte gjort det innan och vill testa. Film var en sådan grej, säger Hans Appelqvist när Karin Arbsjö träffar honom i hans studio i Malmö.

Känslan av osäkerhet, vad som är dröm och verklighet och vad en konstnär egentligen menar, den kan dyka upp även i biosalongen. David Lynch är till exempel en mästare på obegriplighet, och verkar trivas med det. Viktor Hariz har tänkt till om det här med filmer han inte förstår men älskar ändå.