Lars Jonsson heter ornitologen som blivit världskänd för sina moderna fältböcker och fågelmålningar. Sedan han var mycket liten har fågelskådandet varit hans passion och idag räknas han som en av de främsta svenska naturkonstnärerna. Från ateljén på södra Gotland ser Lars Jonsson fåglarna lämna ön varje höst och återkomma varje vår, och han har gjort det till sin specialitet att måla av dem genom tubkikaren.

Kanske finns det ingen starkare symbol för tidens gång än flyttfåglarna om hösten. I mitten på oktober har alla mindre sångare flyttat söderut och så här års sträcker gässen i v-former över himlen.

I veckans P4 Kultur följer vi med fågelmålaren Lars Jonsson när han tar vår reporter Hedvig Weibull med sig ut till havet och sjöfåglarna i sin gröna folkabuss.

Pernilla August filmdebuterade i Roy Anderssons film "Giliap" redan 1975 och har sedan dess gjort en rad olika film- och teaterroller. Men numera står hon även bakom kameran och regidebuten Svinalängorna har höjts till skyarna. Filmen är Sveriges Oscarskandidat och har belönats med Nordiska rådets filmpris. Veckans P4 Kultur ägnar vi åt skådespelaren som alltid längtat till andra sidan kameran.

Mest känd är Pernilla August för sina rolltolkningar i Ingmar Bergmans uppsättningar, och förstås som Anakin Skywalkers mamma Shmi Skywalker i Star Wars. Men hon började karriären redan som åttaåring som barnskådespelare på Vår Teater i Stockholm på 60-talet. 1979 kom Pernilla August in på Statens Scenskola och hon var bara 21 år när Ingmar Bergman handplockade henne till rollen som barnflickan Maj i Fanny och Alexander.

Svinalängorna är den prisbelönade skådespelerskan Pernilla Augusts regidebut. Filmen, som är baserad på den storsäljande boken med samma namn skriven av Susanna Alakoski, hade världspremiär vid Venedigs filmfestival 2010 där den belönades med priserna Audience-Critics Week och UNESCO-Hope.

Den har vunnit ytterligare en mängd priser, bland annat tre Guldbaggar och hittills har 650 000 nordbor sett den på bio! Men hur gör man en film för vita duken av en bok som Svinalängorna? P4 Kulturs Amanda Ooms träffade regissören för att höra hur arbetet gick till.

I veckans P4 Kultur ska vi till Folkets park, en plats som idag ofta handlar om förnyelse eller förfall. Om att överleva och leva upp eller förgöras av tidens tand. En Folkets park som verkligen har blommat upp på nytt är också Sveriges allra första: Malmö Folkets park och Moriskan.

Folkparkerna uppstod i Sverige i slutet av 1800-talet. Innan hade det varit dans bort i vägen, vid vägskälen där ungdomar och spelmän samlades för roa sig; dansa, svärma, supa och ge varandra på käften.

I och med industrialismen så hade även arbetarna fått lite fritid, och med folkparker - där det var förbjudet att servera alkohol, kanske man kunde få lite kontroll på samlingarna. Samtidigt kunde folk roa sig om lördagskvällarna med dans, pilkastning och karusell utan att det kostade skjortan.

De sista femtio åren har emellertid varit en utdragen skymningstid för folkparkerna. Många folkparker har övergivits och ligger numera i ruiner. Fotografen Jan Jörnmark har skildrat bland annat dessa i två böcker om övergivna platser. Han har dokumenterat glömda platser i avindustrialiseringens spår. Industrier, mentalsjukhus, hotell och - folkparker. Bl.a Lindfors Folkets park i Värmland och Tyrolen i småländska Blädinge, som nu faktiskt återuppstått och fått nytt liv.

Och en annan Folkets park som har blommat upp igen den i Malmö. Man har byggt om entrén, gjort plats för ett ridhus, ett kubanskt dans-café och en populär rockklubb, bland annat. Parken ligger kvar på samma plats som när den anlades på 1800-talet, men den platsen är inte i utkanten, som då, utan mitt i stan. Vår reporter Karin Arbsjö har träffat Ozan Sunar, chef och konstnärlig ledare för Moriska Paviljonen. En mötesplats för alla!

Böcker, böcker, böcker... Så långt ögat kan se - böcker. Staplade, uppradade, omtalade, nysläppta knappt uppackade och nyupptäckta böcker. I veckans program får ni följa med P4 Kulturredaktionen till bokmässan i Göteborg, in i trängseln och bakom kulisserna.

Kändistätheten på bokmässan i Göteborg får vilken innenattklubb som helst att förläget blekna om kinderna. Internationella storheter som Nobelpristagarna Herta Müller och Mario Vargas Llosa var på plats förstås, liksom punkdrottningen Nina Hagen och bokaktuella Hollywoodfrun Maria Montazami. Men i P4 Kultur får vi träffa en annan omtyckt och omtalad blondin - Kikki Danielsson, som även hon är bokaktuell med självbiografin Kikki Danielsson - Ett schlagerliv.

På andra våningen på bokmässan finns en stor avdelning för bara böcker om mat. Här trängs kockar och författare med matglada besökare bland scener och hyllor. Lisa Eisenman Frisk var på mässan med systern Monica Eisenman; tillsammans har de författat flera kokböcker och nu släpper de något av en mingelmatbibel. Storleken - telefonkatalogtjock - känns lätt surrealistisk. Men trots det ständiga flödet av nya kokböcker på marknaden, verkar recepten inte sina. På mässan utböt systrarna Eisenman komplimanger med andra kokboksförfattare, men det där med att byta recept, det är en helt annan sak.

Följ med bakom kulisserna!

Förr kallades de glesbygdsromaner med författare som Torgny Lindgren, Sara Lidman och Kerstin Ekman som frontfigurer. Nu har berättelserna om det mörka och hårda livet på landet fått ett nytt samlingsnamn - Country Noir. Men vad betyder det? Och frågan är om det tjänar de berättelser om landsbygden, som vågar ta steget ut och berätta om människor på landet med djup och allvar.

I veckans P4 Kultur får vi träffa författaren Ola Nilsson - som i vår kommer med sista delen i en trilogi om ett litet samhälle i Norrland. De första två delarna Hundarna och Änglarna släpptes förra året respektive i våras. I böckerna får man i huvudsak följa unga personers tuffa levnadsöden.

Country Noir, eller Glesbygds Noir, är en ursprungligen amerikansk genrebeteckning för litteratur som skildrar människor som lever på landsbygden. Det är ofta det hårda livet i en karg miljö som böckerna berättar om. Och hit brukar Ola Nilssons verk räknas.

Glebygdens mest marginaliserade människor kallas ibland föraktfullt för "White Trash" - ett begrepp som vår krönikor Malin Sandberg menar är det sista rasistiska uttrycket man kommer undan med.

Stålställningar att hänga knäveck i och bildäck att gunga på, och så en ordentlig rutschkana. Så ser många lekplatser ut fortfarande. Men det har ändå hunnit hända en hel del sedan man på 50- och 60-talen ville bygga bort farorna med att barn lekte nära bilarna på gatan och man byggde säkrare lekplatser, som också blev mötesplatser. Där säkerhet var ett ledord förr när man anlade nya lekplatser har kreativitet blivit ett nu. I veckans P4 Kultur spänner vi på oss gallonbyxorna och gräver oss ner i nya och gamla sandlådor.

I Malmö har man satsat stort på unika temalekplatser. Hittills finns tjugo stycken olika i stan, och fler håller på att byggas. I Kroksbäcksparken i Malmö finns också världens första puckelbollplan. Det är en interaktiv skulptur, skapad av konstnären Johan Ferner Ström. Ett slags fantasifull och förvrängd fotbollsplan som öppnar upp för kreativa lekar. Vår reporter Karin Arbsjö spände på sig fotbollskorna och träffade landskapsarkitekten Emma Jonasson.

Många av de lekplatser som vi tycker är föråldrade idag byggdes under rekordåren på 50- och 60-talen. Precis som nu ville man då förnya, bryta åldersskrankor och skapa spännande sysselsättning för barn. Orrleken i Karlstad är ett exempel på vad man kan kalla en mönsterlekplats; skulpterade kullar, konstnärlig utsmyckning, bygglek och lekstugor i skön miljö vid vattnet. Om lekplatsens framväxt har Per Ola Åström som är antikvarie skrivit. Pernille Nordström stämde möte vid Orrlekens klätterställning för att höra hur parkleken kom till.

På 1930-talet skrev den danske trädgårdsarkitekten C Th. Sörenssen att stadens lekplatser gärna fick vara obebyggda rum där barnen kunde skapa själva; gammalt virke, brädstumpar, mursten och kasserade däck - allt som brukar kallas skräp - skulle finnas tillhands och stimulera kreativiteten. Tanken var att det inte skulle finnas några förbud. Skaparlust innehåller ingredienser av destruktionslust och kan man inte bryta ned kan man inte heller bygga upp. Så skapades byggleken. Och nu är den tillbaka.

Dessutom hör vi Amanda Ooms tänka till om lekplatsens betydelse.

Hårdrock och metal har nog aldrig varit så populärt som idag. Arenor, festivaler och skivbutiker svämmar över av tunga riff och smattrande trummor. Men vad är metal egentligen, och vad skiljer dagens hårdrocksscen från dåtidens? I veckans P4 Kultur pratar vi med musiker, arrangörer och fans och försöker hitta kärnan i det som kallas Metal.

För musikerna handlar det om att ge allt på scen. Publiken är där för musiken - javisst. Men lika mycket för showen, för metal är de stora gesternas musik. Spektakulära scendräkter, mycket smink och eldspelare som slickar taket. Det kan inte bli för mycket. Men metal kan däremot vara väldigt mycket; från pastellfärgad pudelrock till ångestsvart dödsmetall. P4 Kulturs reporter Viktor Hariz tar med oss in i metalmusikens labyrinter. 

Om ett par veckor kommer boken Blod Eld Död, en svensk metalhistoria ut i handeln, skriven av Ika Johannesson och Jon Jeffersson Klingberg. Och den som vill njuta hårdrock på bio har långfilmen Bröderna hårdrock, att se fram emot nästa år. Regisserad av Ulf Malmros och med Björn Starrin och Johan Östling i huvudrollerna. Fast varför vänta så länge? Redan i höst har dokumentärfilmen Så jävla metal av Yasin Hillborg premiär.

Veckans program sänds den 11 september, ett datum som för alltid kommer vara förknippat med terrorattacken mot World Trade Center i New York 2001. Nu har det gått exakt tio år sedan dess. Självklart har en händelse som den här, som skakat hela världen, även gjort avtryck i musiken. Många artister har velat uttrycka deltagande, sorg och frustration genom sin musik. Något som också är synligt inom hårdrocken, till exempel Testament med The evil has landed, Velvet revolver med Messages och Bon Jovi med Undivided.

Sjung Krakel Spektakel eller Här dansar Herr Gurka och många svenskar kan fortsättningen utantill - musikaliska ordlekar som författaren Lennart Hellsing haft med sig sen barnsben. Nyss fyllda 92 är han still going strong och arbetar på som vanligt. I dagarna kommer en ny bok om just instrumenten - Drillar och Draköron som han skrivit tillsammans med violinisten och illustratören Ane Gustavsson. P4 Kulturs Malin Sandberg har åkt till Stockholm och Klarakvarteren för att träffa Kusin Vitamins pappa.

Barnboksförfattaren och ordkonstnären Lennart Hellsing bor i en stor lägenhet i de gamla Klarakvarteren med utsikt över Bellmans grav i centrala Stockholm. I ett av rummen står två stora leksaksfår och betar på mattan. I ett annat står skrivbordet som han tillbringat så mycket tid vid. 

Lennart Hellsing har ett långt skrivarliv bakom sig, med barnböcker som präglat och präglar generationer. Och än har han inte lagt ner pennan. För det är med penna och papper som han jobbar. Dator, det har han ingen. Han har testat, men det kändes bara jobbigt, säger han.

I köket står en fruktskål med bananer, intill hänger ett förkläde med samma favoritfrukt på. Redan som barn intresserade han sig för bananer. Ett intresse som när han blev vuxen fick honom att resa till Brasilien för att studera bananernas liv, som han kallar det, och fick reda på att det finns 200 olika sorter. Sedan dess har bananerna följt med honom in i barnramsor och till och med fyllt hela böcker.

Det är för lite poesi i barnlitteratur, säger Lennart Hellsing. I människolivet över huvud taget tillägger han sedan. För poesi ger fantasi, och människan behöver vara känslomässig, annars blir vi för hårda.

Lennart Hellsing är aktuell med boken Drillar & Draköron, som illustratören Ane Gustafsson är initiativtagare till. Gustafsson och Hellsing har arbetat ihop tidigare, och när hon ville ha texter skrivna till sina underfundiga teckningar i ett nytt bokprojekt vände hon sig till Lennart Hellsing som nappade. I september deltar de på bokmässan i Göteborg.

I veckans P4 Kultur får vi även träffa långfilmsdebuterande regissören Lisa Aschan, vars omdiskuterade film Apflickorna går upp på de svenska biograferna den 2 september. Vår reporter Karin Arbjö mötte henne på Malmö filmdagar. Apflickorna har redan vunnit priser vid flera festivaler, bland annat Göteborgs filmfestival och Tribeca i New York.

Turnéliv är ju inte bara glamour. Men sällan är det så oglammigt att dra ut på vägarna som när packmopedsturnén gör det. Fast nåt speciellt måste det ju ändå vara med att åka moped mellan giggen, eftersom artisterna återkommer år efter år. Plura Jonsson till exempel hoppade för fjärde gången i sommar upp på sin flakmoppe för att möta landsbygdspubliken i Värmland.

Med i mopedkaravanen i sommar var förutom Plura, Pernilla Andersson, som även hon varit med ett år tidigare, Dregen, Per Persson från Perssons pack och den värmländske musikern och vissångaren Göran Samuelsson, som ligger bakom turnén. Årets turné var den 17:e och genom åren har Samuelsson haft sällskap av bland andra Pugh Rogerfelt, Uno svenningsson, Totta Näslund, Ola Magnell, Irma och Idde Schultz, för att bara nämna några.

I ösregn och stekande sol och under timmar av bensinluktande kontemplation fick P4 Kulturs store mopedvurmare Håkan Jäder åka med på packmoppeturnén. I veckans program får vi höra om kärleken till mopederna, som var och en har ett eget namn och en egen historia. Men även kärlek som den här kan rosta. Pernilla Andersson gjorde i år slut med den läckande mopeden Miss Pinky och inledde istället ett stabilt förhållande med den trygga och lätt ospännande Järngrisen.

P4 Kulturs reporter Karin Arbsjö tar oss även med till Malmöfestivalen.

I veckans P4 Kultur möter Amanda Ooms Mikael Wiehe - i ett samtal om den obändiga lusten att undervisa, men också att ständigt bli beskylld för att vara för pekpinnig. Inte så konstigt, tycker han själv. Mikael Wiehe är faktiskt är utbildad lärare och under tidigt 70-tal arbetade han med att undervisa invandrare i svenska.

Mikael Wiehe berättar också om bakgrunden till "Fred" - en sång som senare tolkades av Imperiet och blev en hit. I höst är Mikael Wiehe aktuell i underhållningsprogrammet "Så mycket bättre" på tv och frågan är vilka av låtarna i Wiehes låtskatt som kommer bli nya hits?

Mikael Wiehe fick sin första gitarr när han var tio – året var 1956. Två år senare spelade han i ett band – Elvislåtar som Love Me Tender och Teddy Bear. 1962 hittar han en altsaxofon på morbror Göstas vind och börjar öva – och blir året därpå medlem i Cooling's Traditional Jazzmen med lite hjälp från vännen Göran Skytte. Bandet turnerar på jazzfestivaler men Mikael Wiehe bildar snart ett eget band, tar studenten gör lumpen och reser till Spanien för att titta på tjurfäktningar.

Efter studier i sociologi i Lund i början på 70-talet vaknar det politiska intresset och snart bildas Hoola Bandoola Band med bl.a Björn Afzelius. De medverkar i ett radioprogram och får skiverbjudande av Stikkan Andersson.

Året är 1971. Hoola Bandoola Band 40-års jubilerar således i år och firar det med tio spelningar runtom i Sverige. På Liseberg tidigare i augusti hängde gamla proggare på låset inför spelningen - men vad tyckte de unga i publiken?