I vår och sommar har Richard Wagner-fans vallfärdat till Karlstad för att gå in i en spektakulär musikalisk värld. Det är Värmlandsoperan som sätter upp alla fyra operorna i Nibelungens ring under en och samma vecka och hela cykeln spelas fyra gånger. Men vad är det som fascinerar så med just Wagner att folk identifierar sig själva som wagnerianer? Vad är grejen?

Nibelungens ring - ett festspel om sammanlagt 15 timmar - är ett eldprov för sångarna på scenen, men även en utmaning för publiken. För det sägs att den som ser alla fyra delarna av Ringen kommer att förändras - bli förtrollad.

Richard Wagner var en mycket kontroversiell man. Och det går nästan inte att tala om honom utan att också nämna nazisternas vurm för honom. Wagner var inte bara kompositör utan även debattör och författare och uttalad antisemit. Men musiken är så stor att den osympatiske upphovsmannen bakom verken bleknar tycks wagnerianerna tycka och fortsätter att samla på ringar.

Störst är det att njuta Nibelungens ring i Bayreuth i Tyskland, i det operahus som Wagner själv lät bygga. För att få en biljett dit kan man få köa i tio år.

En av de största, kanske den alla största Wagnersopranen var Birgit Nilsson. Hon gjorde rollen som Brynhilde med den äran.

Varför är det så viktigt att spegla sig i det som varit - ibland i personer som funnits och händelser som ägt rum långt innan vi själva blev till? Kanske är det en längtan efter att lära känna oss själva bättre. Men hur är det om den egna nedärvda familjeberättelsen i själva verket bara är en myt? I veckans P4 Kultur klättrar vi upp i släktträd och gungar på grenar vi inte visste fanns.

Viljan att ta reda på vilka som döljer sig där uppe bland släktträdets grenar har fått många att släktforska. Kanske kan en musikalisk gammelmormor ge svaret på varför någon fötts med musiköra i en övrigt tondöv familj. Och tv-program som Vem tror du att du är, lockar en storpublik att följa kändisars sökande i släktarkivens gömmor. Regissören Suzanne Osten var med i den första säsongen av serien; hon sökte sin pappa. P4 Kulturs reporter Naila Saleem träffade Suzanne för att tala om vad de nya kunskaperna om pappan har betytt för henne.

Ingmar Bergman är det många som förknippar med att söka sina rötter och med tillbakablickar inom familjen. Inte minst genom filmer som Fanny och Alexander eller Den goda viljan. Nu håller hans svärson Henning Mankell på att skriva ett manus till en tv-serie om Ingmar Bergmans liv. Nyligen har det även cirkulerat uppgifter om att Bergmans mamma egentligen inte var hans riktiga mamma. Om det bland annat berättar Malin Sandberg i sin krönika i veckans program.

En annan scenens man som har gungat på släktträdets grenar är skådespelaren David Fukamachi Regnfors. Inspirerad av you tube-predikanter, Herman Lindqvists Japaner japaner japaner och Sverigedemokraternas framgång i förra årets val, började han arbetet med sin monologpjäs Farfar var samuraj. En föreställning om retorik och konspirationsteorier. Om Resan, den till Japan - Davids farfars land.

– Föreställningen leker med tanken vems historia berättar jag? Ursprunget är berättelsen om min farfar som var med i andra världskriget på den japanska sidan. Men historiska fakta är en problematisk term eftersom historien alltid har en avsändare, säger David Fukamachi Regnfors. David sökte en samuraj och fann en kamikazepilot.

P4 Kulturs Reporter Malin Holgersson har träffat David och vi får följa med upp i hans släktträd.

Har man väl upptäckt den, ser man den snart överallt. En stor morot som lyser orange och grön här och var i Umeås stadsbild och förbryllar och fascinerar invånarna. Vad står den för och hur kom den ända upp på en skorsten? I veckans P4 Kultur går vi på jakt efter Morotsmannen i Umeå och så talar vi med Kolbjörn Guwallius, som på uppdrag av Malmö stad ska fördjupa sig än mer i gatukonsten.

Det här med att måla, eller skriva ner några ord på offentliga platser är ingen modern företeelse. Redan för 3500 år sen så var det någon som dristade sig att med hieroglyfer skriva "Jag är mycket imponerad av Farao Djosers pyramid" på Sakkara-pyramiden i Egypten. Eller tänk på grottmålningarna, handavtrycken i Frankrike. De har 28 000 år på nacken.

Från antiken har man hittat många fynd, i Roms katakomber och i det utgrävda Pompeji. Kärleksförklaringar, förbannelser och recensioner av sexuella tjänster, bland annat. Behovet att nå ut till andra med bilder och ord på offentliga platser har alltid varit stort och har alltid tagit plats.

En världsberömd och mytomspunnen graffitifras är Kilroy was here. De flesta av oss har sett det lilla runda gubbhuvudet sticka sina fingrar och stora näsa över en ritad linje med den kända frasen skriven under. För Kilroy har varit överallt. Till och med på månen. Och än idag är man inte helt säker på vem den där Kilroy egentligen var, som skrev det allra första meddelandet. Även om mycket talar för att James J Kilroy, en fabrikskontrollant från Massachussetts, är upphovsmannen. För att skapa mystik kring konstnären bakom verket har alltid hört till - oavsett om verket är en sprejad morot på en skorsten eller sitter monterat i en guldram. Ett exempel på det är den senaste tidens rapportering kring vägskylten med Banksys lilla sprayade råtta på. Råttan var tydligen ingen äkta Banksy och plockades bort av auktionsfirman i Stockholm. Vem Banksy själv är, är höljt i dunkel.

Kolbjörn Guwallius är författare till boken Sätta färg på staden och har bland annat gjort dokumentärfilmer om gatukonst. Nu har han blivit belönad med stipendier från Malmö stad för att undersöka gatukonstens yttringar ur flera perspektiv och i sommar guidar han till den samtida gatukonsten och berättar om de olika uttrycken och deras historia. P4 Kulturs Karin Arbsjö träffade honom i Malmö för att ta reda på om gatukonsten är på väg att bli rumsren.

I veckans P4 Kultur besöker vi norra Skåne och Wanås, där konstnären och musikern Yoko Ono just nu ställer ut flera verk. Hon bjuder in besökarna att medverka i hennes konstverk; att klättra upp i en skog av stegar eller fästa lappar med önskningar i äppelträd. Vår reporter Karin Arbsjö har åkt till Östra Göinge och Wanås för att träffa den nu 78-åriga Yoko Ono som i decennier har varit så hatad och så älskad av så många.

För hela världen blev Yoko Ono, först känd som John Lennons stora kärlek, fru och senare hans änka. Men innan hon blev "frun" och för somliga kvinnan som splittrade Beatles, var hon inte världskänd, men en klassiskt skolad musiker och etablerad avantgarde-artist. Yoko Ono säger själv att det var när hon träffade John Lennon som hon lärde sig att samarbeta med någon annan, efter att ha varit något av en ensamvarg.

Yoko Ono har fortsatt med att bryta mark, envist sprida budskapet om fred och bjuder andra att ta del av och medverka i hennes konceptkonst. Produktiv som få och rak i samtalet med betraktare och medskapare. På Venedigbiennalen 2009 tilldelades hon Guldlejonet - "Life Achievement Award".

Det sköljer en perfomance-våg över Sverige idag, och inte bara här - på Venedigbiennalen i sommar kryllar det av performanceverk. 2001 blev Moderna Museet först i Sverige med att köpa in ett performanceverk. Konstnären bakom det verket heter Elin Wikström, och är professor vid Konsthögskolan i Umeå.

I helgen den 27 - 28 maj äger för sjätte året i rad den internationella performance-festivalen Live action rum i Göteborg. Där kan bland annat publiken fästa ballonger på den kinesiska konstnären He Chengyaos kropp; en konstnär som, liksom Elin Wikström, verkar i Yoko Onos anda.

Bibliotek läggs ner, säljs ut och deras inriktning diskuteras ständigt. Varje år äger 68 miljoner fysiska och ett okänt antal virtuella biblioteksbesök rum och folkbiblioteken är mycket uppskattade och högt värderade. Samtidigt visar statistiken att det är en svagt minskande andel av svenskarna som besöker ett bibliotek varje år. Ska våra bibliotek leverera traditionell bokservice i en lugn oas eller bjuda på en mötesplats med rum för mycket mer?

Att läsa en bok idag kan betyda något helt annat än att vända sida efter sida i en fysisk bok. Idag laddar allt fler ner böcker till datorn eller mobilen. Eller varför inte till en läsplatta. Andra lyssnar på ljudböcker då ögonen behöver vila eller fokusera på annat. Som att köra bil.

Men vilken plats har då biblioteken i det nya mediesamhället, där bibliotek läggs ner och säljs ut? Ska de leverera traditionell bokservice eller bjuda på en mötesplats med rum för mycket mer? Folkbiblioteken är den samhällsinstitution som flest svenskar har förtroende för visar statistik från 2009. Då tyckte hela 85 procent att biblioteken är viktiga för att samhället ska fungera. Men vad är det då folk vill ha ut av sina bibliotek?

När Skop intervjuade 800 slumpvist utvalda personer så visade det sig att det är de traditionella tjänsterna som biblioteksbesökarna främst vill ha. Att låna böcker, helt enkelt. Sånt som författarbesök, debatter och föreläsningar eller möjligheten att låna filmer, musik och tv-spel är inte lika viktigt.

I veckans P4 Kultur åker vi till ett vägkrogsbibliotek i Värmland, som är ett sätt för biblioteken att söka sig nya läsare. Hit kommer de som spenderar mycket tid på vägarna. Veckopendlare och yrkeschaufförer, som lyssnar på ljudböcker, mil efter mil. Vägkrogsbiblioteken finns på elva platser i landet.

Berättelsen om mig börjar oftast långt innan man själv har sagt sitt första ord. Med en bok innehållande fotavtryck, födelsevikt och andra data från livets allra tidigaste dagar. Går ofta vidare till boken Mina kompisar eller en dagbok med en gullig framsida och ett hänglås format som ett hjärta. Berättelsen om mig hoppar mellan sommarlovsuppsatser i skolan och vykort, filmsnuttar i mobilen, post it-lappar och kärleksbrev. Men när det är dags att summera, att se tillbaka och sammanfatta, vad får då vara med?

Modiga män och kvinnor, som Sven Lindqvist och Barbro "Bang" Alving har publicerat sina dagböcker från ungdomen, texter som nog fått många läsare att också rodna generat och plocka med skämskudden i läsfåtöljen. Andra har använt sina memoarer för att söka upprättelse, förklara och lägga till rätta.

Det finns många sätt att formulera berättelsen om mig. Åsa Moberg är aktuell med boken Kärleken i Julia Anderssons liv. En bok som hon i skrivandets stund tänkte skulle publiceras som om den handlade om någon annan än henne själv. Året var 1973 och på listan låg Sången han sjöng var min egen med Lill Lindfors, vecka efter vecka. Nu nästan 40 år senare, när boken till slut nått läsarna, erkänner hon att Julia är Åsa och att älskaren i boken är Harry Schein. I veckans P4 Kultur träffar Malin Sandberg Åsa Moberg och de talar om boken som skildrar 70-talets Sverige.

En självbiografi med stor sprängkraft som slog ner som en bomb i Sverige härom veckan var Patrik Sjöbergs Det du inte såg. Den egna berättelsen som han burit inom sig sedan han var ung har skapat en debatt om hur barn ska kunna skyddas från sexuella övergrepp.

Författaren Elsie Johansson fyllde 80 år den första maj och släppte i och med det diktsamlingen Då nu är jag, ett personligt urval ur tidigare samlingar men även nyskrivna dikter och korta prosastycken finns med. Och det är också ett sätt att sammanfatta ett berättarjag.

Man ser inte skogen för alla träd. Känns uttrycket igen? Det är ett slitet ordspråk, så slitet att det kan kännas som en klyscha. Men likväl är det just så; att skogen - den gamla vildvuxna skogen - numera är svår att finna på grund av alla träd, som står planterade i prydliga rader.

Sammanlagt har genom åren två miljoner barn fostrats av Skogsmulle och vem har inte tagit intryck av John Bauers troll i skogarna som i hundratals år vuxit otämjd och mörk och som ruvar på hemligheter och bortrövade prinsessor? Men trots att Sverige till mer än halva ytan består av skog, är det bara några få procent som är att betrakta som gammal. Att man inte ser skogen för alla träd har fått en mer bokstavlig betydelse än den att ta ett steg tillbaka för att få perspektiv.

Det är det internationella skogsåret i år, och i veckans P4 Kultur beger vi oss till gammelskogen och blir påminda om att våra rötter flätas samman långt nere under mossan och blåbärsriset. Många bär också namnen som berättar om vilken plats skogen egentligen har i vår kultur; alla de som heter Skoog, Eklöf, Häggkvist, Gran, Gren, Björk och Lindh, för att nämna några av de till antalet oräkneliga.

P4 Kulturs reporter Viktor Hariz reste till andra sidan jordklotet - till Puerto Rico. Kanske var det hemlängtan, eller kanske var det när han såg hur hemmablinda puertoricanerna blivit när de satt upp murar för att hindra folk att utnyttja stränderna som han började fundera på vad vi har här hemma som är unikt. Och tanken föll på urskogen och hur lite som finns kvar av den - gammelskogen. Vi får följa med honom på den vindlande resan till tystnaden på Hässningberget, som sedan 2006 är ett naturreservat mellan Klabböle och Skravelsjö, sex kilometer utanför Umeå.

Påsk är konstrundetid - tid för att ta sig in i konstnärens hemliga rum och se konst och träffa folk. I veckans P4 Kultur beger vi oss till ett av de äldsta stråken, Skånes östra konstnärsgille och besöker konstnärerna Maria Hillfon och Johan Thunell på Österlen.

Att vara konstnär är liksom att vara författare, ett många gånger ensamt arbete. Men under konstrundan smäller det plötsligt till och det väller folk in i ateljén eller verkstaden; besökare som förväntar sig att bli guidade bland alla verk och motiv. Annorlunda dagar med en annorlunda social tillvaro.

– Jag lever på en ö i världen här på Högåsa, det är en kulle. Man ser långt och det är en speciell plats, säger Maria Hillfon, som har vant sig vid att öppna sitt hem för besökare i hundratal under konstrundan. Ett slags tradition att hälsa våren välkommen på. Men någon guide vill hon inte vara. Hennes konstverk, oljemålningar och vävar, ska få tala för sig själva och när besökarna kommer sitter hon vid sitt skrivbord i ateljén och betraktar betraktarna.

– Det är som en folkfest, hela våren som kommer, säger hon.

Skulptören Johan Thunell deltar också i konstrundan. Men att ha många ansikten kring sig är knappast något som han är ovan vid. Han arbetar med ansikten i lera - nyllen, som han kallar dem och sammanlagt ska det bli 600 innan han är klar. Inget nylle är det andra likt, och svårt att skiljas från ett extra kärt anlete kan det bli berättar han.

Sammantaget ska nyllena bli pixlar i en bild, som framträden när man ser verket på håll. När P4 Kulturs reporter Karin Arbsjö besöker Johan Thunell i hans verkstad är nyllena fortfarande lerfärgade, men alla har de en egen sinnesstämning. Uttrycker känslor som glädje, förvåning, ilska och trötthet. Mängden av dem ger känslan av att befinna sig i trängseln i en storstad, på tunnelbanan. Men den som vill se dem live redan nu får bege sig till den lugna konstrundeträngseln på Österlen.

Länkar till konstrundor runt om i landet:

Det finns de som inte kan plugga om de inte lyssnar på musik samtidigt. Som inte kan arbeta vid datorn om inte tv:n eller radion står på och bakgrundsbrusar i rummet. Och så finns det de som knappt kan koncentrera sig för att suset i ventilationen överröstar de egna tankarna. Men så är det inte för alla. En del tycker att det oregelbundna knäppet från ett trasigt lysrör bara är vackert. Veckans P4 Kultur handlar om brus.

Vad som uppfattas som buller och brus och störande blandningar av ljud, så kallad kakafoni, tycks vara en personlig upplevelse. Detsamma gäller förstås motsatsen - som inte är vad man skulle kunna tro tystnad - utan harmoni. Delfin- och panflöjtsmusik - som är rogivande för vissa, kan upplevas som obehagligt "brus" för andra.

Henrik Rylander är ljudkonstnär och tycker om ljud som uppstår av ett trasigt lysrör eller en snurrande fläkt. Just de ljud som många uppfattar som otroligt retliga och störande. P4 Kulturs Ebbot Lundberg och Henrik Rylander är gamla bandkollegor från tiden då de spelade ihop i Union Carbide Productions. Men då Ebbot gick vidare till Soundtrack of Our Lives traskade Henrik in i ett eget ljudlandskap långt borta från rock- och popvärlden. I veckans program besöker Ebbot Henrik i hans studio och pratar ljud. Eller oljud. För Henriks musik kan enkelt beskrivas som noise. 

I en tid av avskalade restauranger, minimalistiska kök och kliniskt inredda caféer upplever nästan halva befolkningen våra vanligaste ljudmiljöer som ett problem. Ljudet av ekande steg, ringsignaler och kaffemaskiner tar studs mot de kala väggarna och rusar som pilspetsar mot våra öron. Då är det inte konstigt att en landsomfattande kampanj startat för att "Befria Samtalet"...

Och minns du "det vita bruset" - Myrornas krig - på tv? Ett brus som används för att lindra tinnitus ironiskt nog.

Det går att posta en hamburgare, med ett frimärke och texten skriven direkt på det flottiga omslagspappret. Hamburgaren kommer fram till adressaten Mr Cheng, Mailbox 303, Rosa Luxenburg Str 15, Berlin. Det gör även en LP-skiva, ett strykjärn, en jordglob och en disktrasa skickade på samma sätt. Till och med en sedel kommer fram. Det är Eric Ericson som har postat otaliga föremål till Mr Cheng, och fotografierna av de poststämplade försändelserna har han samlat i boken To Mr Cheng. Men Eric Ericson har även varit en mycket flitig brevskrivare genom åren och också dem har han gett ut i bokform. Nu blir några av breven teater i Ellen Lamms regi, med urpremiär den 15 april på Unga Dramatens scen Elverket.

Ericson fascineras av samhället, dess uppbyggnad och medborgarna som det består av. Under många år har han skrivit skruvade brev till myndigheter, företag och privatpersoner för att se hur de reagerar på hans förfrågningar och påståenden. Roliga och ibland oförskämda brev som ofta har fått mycket artiga, och därmed rätt komiska svar.

Redan i tonåren började Eric Ericson skriva brev till systrarna Clara och Tyra von Zweigbergk under pseudonymerna Jan med 13 fingrar, Samir, Konsum i Kristineberg och Staten. Men till myndigheter och andra undertecknade han breven med sitt eget namn. Det vill säga tills uppmärksamheten kring breven, i och med att de gavs ut i bokform, gjorde hans namn för känt.

I augusti förra året gavs tidigare opublicerade texter ut i samlingsvolymen Korrespondens. De breven hade Eric Ericson undertecknat med namn som Torsten, Tony och Ann-Christin.

Till Djurskyddet Sverige:

Jag har en jättesvår fråga. Är det värre att slå ett djur än att äta kött? Står inget om detta på er hemsida. mvh Ann-Christin

Djurskyddet Sverige svarar artigt att det är värre att slå ett djur än att äta det, eftersom djuret är dött när man äter det.

I veckans P4 Kultur träffar Amanda Ooms Eric Ericson inför premiären av Brev från Eric Ericson på Dramaten och för henne berättar han om hänförelsen inför samhällets uppbyggnad och städernas konstruktioner; fascinationen som ledde fram till att han bland annat började undersöka postsystemet och skicka allehanda prylar till Mr Cheng i Berlin.

Och så får vi följa med till Unga Dramatens scen Elverket där repetitionerna av pjäsen pågår för fullt. P4 Kulturs reporter Hedvig Weibull har träffat regissören Ellen Lamm, som berättar för oss om hur det var att göra teater av breven; hur det var att bygga upp ett samhälle sprunget ur Eric Ericsons brev till systrarna Clara och Tyra på scenen. Ungefär som att leka mamma pappa barn, säger hon.