Publicerat

Spelar det så stor roll om det så kallade storstadsstödet kring 100 miljoner kr sammanlagt till Skånska Dagbladet i Malmö och Svenska Dagbladet i Stockholm försvinner?Kanske behöver hela stödsystemet, som tillkom i början på 70-talet, renoveras? Eller fungerar det som en garant för en viss mångfald?

De frågorna diskuterar Hans Wallmark - riksdagsledamot (m), tidigare politisk redaktör på NST och Barometern, Lars J Eriksson - politisk redaktör på Skånska Dagbladet (c) och Robert Sundberg - politisk redaktör på Dala-Demokraten (s). Som bekant så har EU uppmärksammats på den svenska presstödsmodellen och sägs kräva att i varje fall storstadsstödet försvinner. Inget för EU?Men frågan är om Sverige måste rätta sig efter EU också på denna punkt? Regeringen säger sig ju vilja behålla hela den svenska modellen.Fast kritikerna anser att regeringen tvärtom använder sig av EU för att slippa göra det tråkiga nedläggningsjobbet själv.Vill skrota stödet -Kritiserar Sverige EU för hårt spelar det mig i händerna. Då kanske vi slipper presstödet helt och hållet, hoppas Hans Wallmark.Han tycker att det är viktigare att stoppa bantningen av Sveriges Radios lokala kanaler än att hålla lokala tidningar under armarna. Stödet har ju ändå inte fungerat, resonerar han.Mångfald i faraLars J Eriksson varnar för att mångfalden skulle minska kraftigt och Bonniers få monopol i Mamö och kanske Stockholm om storstadsstödet försvann. Och han är dessutom ganska säker på att det är Bonnier-koncernen som ligger bakom den anonyma anmälan som fått EU:s konkurrensdirektorat att efter 14 år vilja skrota den svenska presstödsmodellen. Stödet måste öka!Robert Sundberg anser att presstödet har fungerat utmärkt. De stödtidningar som ändå dött, har gjort det för att marknadskrafterna varit för starka och annonsintäkterna för små. Därför bör stödet räknas upp. Nu har det förlorat en hel del av sitt reala värde, säger han.  Veckans berömVeckans beröm går till en tidningslegendar som dog för sex år sen - närmare bestämt till Dagens Nyheters kulturchef mm Olof Lagerqcrantz. Det delas ut av Kjell Arvidsson i Ulricehamn. Och motiveras på följande sätt.-Läste för länge sen en artikel av Olof Lagerqrantz där han beskrev sin ilska över storebror som bestämde i samhället med hjälp av Orwells nyspråk. Kände direkt att det han skrev var rätt. Men det tog 20 år innan jag begrep artikeln, motiverar Kjell Arvidsson sitt något senkomna beröm.

-Brittisk kvalitetsjournalistik är svårt sjuk, om än inte död, sa undersökande journalisten Nick Davies i Publicerat för två veckor sedan.-Journalistyrket är på glid. Vi upplever journalistikens de-professionalisering, ansåg medieforskare Gunnar Nygren någon vecka tidigare.Men är läget verkligen så illa? Är journalistiken utom all räddning? Eller går det att göra något åt problemen? Och i så fall vad?

Vi försöker vi knyta ihop säcken, avsluta vår lilla serie om det bekymmersamma läget för journalistiken. Om nu kritikerna har rätt? Vi gör det genom att låta SJF:s, Svenska Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén diskutera saken med Tidningsutgivarnas, en av TU:s mest aktiva chefredaktörer, Kjell Carnbro från Sundsvalls Tidning. Fjättrade vid datorerBåde Nygren och Davies slog ju larm om att journalisternas självständighet är i fara: De fungerar som innehållsleverantörer. Sitter fjättrade vid datorerna och kommer inte ut i verkligheten, skapar inga nya kontakter, hittar inga egna nyheter. Istället återbrukar de andras material. Davies fann att 80 procent av innehållet i kvalitetstidningarna kommer från nyhets- eller pr-byråer. Endast tolv procent av innehållet bestod av helt egna artiklar.Kräver högre vinster En stor del av förklaringen ligger i att stora mediekoncerner tagit över tidningarna. Koncernledningarna kräver högre vinster och är mindre intresserade av själva journalistiken, som blir mer marknadsstyrd. Men public service-företaget BBC, som inte behöver gå med vinst, fungerar inte mycket bättre, om man får tro Davies. Osäkra anställningarNygren varnade också för journalisternas osäkra anställningsförhållanden. Vikarier och produktionsbolag har svårare att ta strid mot redaktionsledningar och ytterst de som håller i ekonomin.Så hur ser Agneta Lindblom Hulthén och Kjell Carnbro på de här problemen? Har de några lösningar?Veckans berömVeckans beröm delas ut av Anna Wieslander i Halmstad. Och det går till Hallandspostens reporter Lennart Hildingsson. -Hans insiktsfulla rapportering kring det stora målet om människosmuggling från Vietnam som just nu pågår i Halmstad har på ett förtjänstfullt sätt belyst den verklighet som ligger bakom verksamheten, där skenäktenskap och falska papper för medföljande barn har varit huvudingredienser.-Hans kortberättelser om lokalhistoria kryddar också läsningen av Hallandsposten, slutar Anna Wieslander.

Vi uppmärksammar Internationella kvinnodagen genom att besöka Manooré FM i Senegal. I det landet har man inte kommit så långt när det gäller kvinnors rättigheter. Men med radions hjälp har flera steg tagits. Hör också en hel del brittiska kommentarer till Nick Davies bok Flat Earth News, som vi tog upp förra veckan.

Den 8 mars är sedan länge kvinnornas dag - och det inte bara i Sverige utan även i andra delar av världen. Just denna dag för fem år sen startade en annorlunda lokalradio i Dakar i Senegal - Manooré FM, med undertiteln La Voix des Femmes - Kvinnornas röst.Manooré FM sänder program som tar upp frågor om kvinnors rätt och lika värde. Något som kan provocera många i ett land där 90 procent av befolkningen är muslimer och kvinnans ställning av tradition varit underordnad mannen, både ekonomiskt och juridiskt. Röster som hörsMen även i Senegal börjar kvinnorna göra sina röster hörda, Eva Kaijser har besökt radiostationen och träffat bland andra Amdjarra Da Silva och stationens chef Omé Kanton Sarr.Svensk-brittisk reaktion   Hör också en av alla svenskar som bor i Storbritannien om kritiken mot den brittiska kvalitetspressen, som Nick Davies kom med i förra veckan. Lars Davidsson bor utanför London och har genom åren följt flera av de kända tidningarna The Times, The Independent och The Guardian. Hur reagerar han på Davies hårda kritik mot dem? Både ris och rosHör också en del andra röster som både berömmer och är högst förbaskade på Nick Davies bok ”Platta jordens nyheter”. -Inget är så segt som myten om att det var bättre förr, anser till exempel Simon Jenkins, Guardian-krönikör, tidigare chefredaktör på The Times.Har jag aldrig någonsin...-Jag påstår inte direkt att det var bättre förr. Det var däremot annorlunda. Då gavs journalisterna möjligheter att lägga mer tid på sina jobb, svarar Nick Davies. Veckans berömVeckans beröm delas ut av Astrid Andersson i Halmstad. Och det går till Sveriges Radios korrespondent i Ryssland Maria-Persson Löfgren. -Maria Persson Löfgrens reportage är klara och tydliga, man kan riktigt se bilder i sitt inre när man lyssnar. -Ibland blir jag lite avundsjuk på alla reportrar som får se och uppleva så mycket av världshändelserna på stället, skriver Astrid Andersson i Halmstad.

De flesta av alla artiklar i de brittiska kvalitetstidningarna kommer helt eller delvis från nyhets- eller pr-byråer. Bara tolv procent av det redaktionella innehållet är eget material. Samtidigt producerar journalisterna tre gånger mer idag än för 20 år sedan. Och hinner inte kolla det material de sprider vidare.

Det säger den undersökande journalisten Nick Davies med stöd av medieforskare i Cardiff. Han gör det i boken ”Flat Earth News”, ungefär ”Platta jordens nyheter” som alltmer dominerar medierna.Typexemplet som spreds över hela världen var nyheten om den så kallade Millenium-buggen, som skulle göra att våra datorer kraschade vid sekelskiftet. Det enda den gjorde var att göra många datorföretag rikare. Många falska nyheterMen Davies har hittat ett stort antal liknande falska nyheter. Förklaringen ligger i journalistikens kommersialisering, hävdar han. Tidigare ägdes tidningarna av familjeföretag och stiftelser. Nu har de tagits över av stora mediekoncerner med ett mål i sikte: ökad vinst, vilket betyder nedskärningar, nedskärningar och mindre tid över åt journalistiken. Fjättrade vid tangentborden-Dagens journalister sitter fjättrade vid sina datorer. De lämnar aldrig redaktionerna. De hinner inte hitta nyheter på fältet. De skapar inga nya kontakter eller upprätthåller de gamla. De hinner inte ens kolla de uppgifter de återbrukar och sprider vidare.(Hans kritik påminner mycket om den som medieforskare Gunnar Nygren kom med i Publicerat för två veckor sedan.)-Jag menar inte att allt var bättre förr. Men den linje som som medierna slagit in på nu är helt förödande, säger Nick Davies. Även BBC kritiserasInte heller BBC undgår hård kritik. Där tvingas webbmedarbetarna att publicera det de får fram efter högst fem minuter. -Löjligt. Vem hinner ens kolla en historia på den tiden, undrar Davies. Och BBC är indraget i den populistiska jakten på tittar- och lyssnarsiffror samtidigt som pengarna minskar.Fleet Street slår tillbakaNick Davies har redan hunnit blivit ordentligt påhoppad av ”Fleet Street-etablissemanget” som han säger. De gillar inte boken. Samtidigt ger många vanliga journalister, både i Storbritannien och andra länder, honom stöd och tycker att något måste göras åt situationen.Frågan är vad? På den punkten är Nick Davies vagare, det erkänner han själv. Men han har vissa förslag till lösningar. Veckans berömVeckans beröm delas ut av Agneta Myhr i Stockholm. Och det går till Nils-Eric Sandberg, som numera skriver krönikor i Kristianstadsbladet.-Besöker regelbundet Kristianstad och har haft mycket stor behållning av det som Nils-Eric Sandberg skriver. Han är välinfomerad, tar upp aktuella och ibland lite svåra frågor på ett lättförståeligt sätt. Satiren ligger ofta ej långt borta, skriver Agneta Myhr i Stockholm.-----------------------------------------------------------------------Nästa vecka träffar vi en svensk bosatt i England som länge följt de av Nick Davies kritiserade brittiska kvalitetstidningarna som The Guardian, The Times, The Independent och The Daily Telegraph. Vad säger han om kritiken? Och om två veckor planerar vi att låta några kända svenska journalister/chefredaktörer diskutera och kommentera Gunnar Nygrens och Nick Davies ganska likartade resultat.

Mediefolk i många länder är högst avundsjuka på vår unika svenska offentlighetsprincip. Vårt lika unika system med en ensam ansvarig utgivare är däremot ingen alls intresserad av. Hur kan detta komma sig? Det försöker tidigare PO, Pär-Arne Jigenius svara på i en ny skrift.

Och Jigenius borde veta. Han fungerade själv som chefredaktör och ansvarig utgivare för GT och senare GP, sammanlagt ett tjugotal år, innan han blev Allmänhetens Pressombudsman, PO, under sju år. Hör honom diskutera sina rön med Anders Gerdin, tills nyligen chefredaktör och ansvarig utgivare för Aftonbladet. Diktators rätt Vad är det för för- och nackdelar med ensamansvaret?Tryckfrihetsförordningen ger samtidigt utgivaren något som motsvarar en diktators möjlighet att bestämma vad som ska publiceras. Men vet han/hon i praktiken ens om vad morgondagens tidning, radio- eller tv-tablå innehåller? Eller vad som händer på nätet? Välbetald syndabock?Fungerar utgivaren bara som en frivillig syndabock, kompenserad av en hyfsad lön? Är det inte skillnad i hur det fungerar på en enmansredaktion och på en dagstidning med flera hundra journalister? Och hur fungerar det inom etermedierna? EU-anpassning En annan fråga är om vi tvingas anpassa oss till EU även i det här fallet? Veckans berömVeckans beröm tvingas vi hjälpa till att dela ut postumt. Flera lyssnare har hört av sig och sagt att de vill berömma Sydsvenskans chefredaktör Peter Melin, som avled i trolig hjärtinfrakt för snart ett par veckor sedan. Carolyn i Malmö hör till de som ringt:-Sällan stöter man på en så prestigelös och icke egofixerad representant för medierna, säger Carolyn, som både träffat och talat med Peter Melin via telefon.-Han gav sig tid att lyssna på alla prenumeranter/läsare även om man kom med klagomål. Vi kan bara intyga att alla de översvallande orden vi hört om Peter Melin för en gångs skull är helt berättigade. Peter Melin var en rak och genuin tidningsmakare som aldrig flydde undan ens besvärlig kritik.

Publicerat med Åke Pettersson: Journalist - ett yrke på glid. Det hävdar medieforskare Gunnar Nygren. Dagens journalister har förlorat sin makt. Istället är de innehållsleverantörer i stora text-, ljud- och bildfabriker. Men hur och varför har journalistrollen "de-professionaliserats"? Går det att ändra på?

Hur bevakar massmedierna extrema politiska partier? Hur fungerar mediebevakningen till exempel i Södertälje, där nationaldemokraterna har två mandat i fullmäktige för andra perioden i följd?P1:s dokumentärredaktion har gjort två program. Men de lokala medierna verkar däremot mer eller mindre strunta i nationaldemokraternas främsta politiska spelplats i Sverige.

 Hör Tomas Karlsson - politisk redaktör på Länstidningen i Södertälje, fram till i höstas dessutom nyhetschef - diskutera saken med Christoph Andersson som gjort de två P1-dokumentärerna. Fullmäktiges ordförande i Södertälje, Karin Östlund, tycker att de lokala mediernas insats är bristfällig. Hennes kritik drabbar också Radio Stockholm och SVT:s och TV4:s lokala kanaler.  För stor plats?Fast kanske är det tvärtom så att Christoph Andersson ger nationaldemokraterna oförtjänt stor plats i förhållande till de andra poltitiska partierna? Pensionärspartiet har till exempel också två mandat i Södertälje. Och samtidigt har de båda politiska blocken kommit överens om att gå igenom alla frågor i förväg och kompromissa sig fram för att undvika att ge nationaldemokraterna möjlighet att utnyttja sin vågmästarroll. Dock har nationaldemokraterna ändå fått den rollen vid minst ett tillfälle.   Kulturledande uppstickare?Allt fler hävdar att Sveriges Television satsar allt mer på breda program och mindre på smalare kultur. Är det därför Axess tv och i viss mån också TV 8 alltmer vänder sig till en kulturintresserad publik - delvis med hjälp av några stora dagstidningarnas kulturredaktioner?Viktigare än tvJohannes Ekman har träffat Kurt Almqvist, vd för den stiftelse som driver Axess tv.-Vi struntar i den yngre publiken. Den har viktigare saker för sig än att titta på tv, förklarar Kurt Almqvist.  Veckans berömVeckans beröm delas ut av två av varandra oberoende personer, närmare bestämt av Vera Nilsson och Ann Rosenqvist Atterbom. Båda berömmer frilansjournalisten Mona Nilsson för hennes artiklar om riskerna med strålning i det så kallade trådlösa samhället. Nu senast en debattartikel i Aftonbladet i förra veckan. -Artikeln tar upp frågor som hittills sopats under mattan och förtigits, skriver Ann Rosenqvist Atterbom. -Det verkar som om massmedierna är rädda för att rapportera om riskerna, men Mona räds inte. Och hon har ett språk om krångliga saker som vi dödliga förstår, slutar Ann Rosenqvist Atterbom. Ungefär samma sak skriver Vera Nilsson. Vi kan lägga till att för ett par år sedan skrev Mona Nilsson debattboken ”Spelet om 3G”.

De flesta viktiga svenska mediepolitiska beslut har inte mejslats fram av funderande politiker. Snarare har diverse särintressen som näringslivet, medieägare som Stenbeck, Wallenberg, Bonnier och A-pressen, men även Sveriges Radio, haft avgörande inflytande över beslut om till exempel presstöd, när- och lokalradio och TV4. Ofta har det dessutom handlat om rena brandkårsutryckningar och hafsverk, framtvingade också av den nya tekniken. Men frågan är om inte alliansens samsyn i att storstadsstödet till Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet nu ska slopas är en ny form av mediepolitik där regeringen dessutom struntar i oppositionen?

Svarar på den frågan gör medieprofessor Lars Nord på Mittuniversitetet i i Sundsvall, som granskat de senaste decenniernas svenska mediepolitik. Resultatet kan utläsas av titeln på hans bok: ”Medier utan politik - en studie av de svenska riksdagspartiernas syn på press, radio och TV”. Hör Lars Nord berätta om vad som hände i de politiska leden när vi fick presstöd, lokalradio, närradio, TV4 och den så kallade privata lokalradion.   Framtidens mediepolitikOch hör framför allt hur han tror att framtidens mediepolitik kommer att gestalta sig. Är EU:s plötsliga inhopp i svenska presstödsfrågor och tystnaden kring vad som händer på det området, ett utslag av en ny, medveten mediepolitik av regeringen? I det här fallet att bakvägen på sikt helt skrota presstödet? Public service-utredningen?Gäller samma sak ”enmansutredare” Rose-Marie Frebrans public service-utredning? Är genomgripande förändringar att vänta även i det fallet? Och hur tacklar politikerna allt som händer på nätet? Ska public service-medierna få fortsätta att konkurrera även där? Kanske är Internet en fråga där politikerna fortfarande låter mediepolitiken formas av andra intressenter? Och av tekniken? Skolelever utan yttrandefrihetHör också om hur yttrandefriheten inte tycks gälla överallt i Sverige, åtminstone inte för ett antal högstadieelever i Sundsvall.  Veckans berömVeckans beröm delas ut av Per Fjellström i Enskededalen och går till Hasse Wester för hans film ”Den gyllene stranden”, som visades i SVT 2 i söndags.-Filmen berättar med ömsint närhet om en kulturkrock av samma slag som vi tidigare i veckan bevittnade i ”Vem älskar Yngve Frej” och stämmer till eftertanke i en av en miljökatastrof hotad jord, skriver Per Fjellström om Hasse Westers film

Är det här en del av framtidens lokaltidning? Att följa upp det tidningen skrivit mycket om tidigare. Och att verkligen gå på djupet.Hör om Helsingborgs Dagblads satsning på en ytterligt läsvärd skoluppsats som kortades, men ändå blev ett 12-sidigt reportage i söndagsbilagan för en knapp vecka sen.

   ”De dödade sin vän” löd rubriken på bilagan och artikeln, som handlar om vad som verkligen låg bakom det av medierna väldigt uppmärksammade mordet i Bjuv 1994. Det visar sig att den bild som medierna gav för tretton år sen skiljer sig markant från den bild som tar form idag. Inget rollspelDet talades och skrevs till exempel mycket om att mördarna hade påverkats av rollspel och videovåld. Men mordet hade inte mycket med detta att göra. Den 20 november 1994 förvandlas två unga Bjuvsbröder till kallblodiga mördare. Journalistvikarien Fredrik Lassen skriver om pojkarnas uppväxt, brottet, straffet och vägen ut i samhället igen. Vikarie i BjuvFredrik Lassen råkar dessutom vara tillfällig lokalredaktör på HD i Bjuv. Så vi åkte dit för att höra hur han fick fram sitt material. Och hur det kommer sig att det inte stämmer med det medierna rapporterade? Det var 15-årige Thomas Michelsen som mördades på en mörk skolgård i Bjuv. Han hade gått ditt i sällskap med ett par av sina bästa vänner, två bröder. Ovanligt brutaltDe sa till honom att de hade en överraskning och bad honom blunda. Därefter slog de ihjäl honom med hjälp av en planka och en tio kilo tung sten. Bröderna skapade ett starkt band mellan sig under uppväxten. De gick från att vara mobbade ynglingar till ondskefulla tonårsmördare, men lever nu ute i samhället igen. Etiska problemSå hur hanterade Helsingborgs Dagblad de etiska problem som är förknippade med att berätta om det här en gång till? Ursprungligen skrevs texten som ett examensarbete på journalistutbildningen vid Göteborgs Universitet. Den bygger på polisens förundersökning, socialtjänstens rapporter och rättspsykiatriska utlåtanden, samt på intervjuer med flera inblandade. För en dryg månad sen belönades för övrigt Fredrik Lassen med Publicistklubben Västs pris för bästa examensarbete. Uppsatsen hade titeln: ”Att bota ondskan” - en rekonstruktion och uppföljning av Bjuvmordet 1994. Beröm redan klartVeckans beröm delar vi för en gång skull ut själva redan idag här på hemsidan. Just det - det går till Fredrik Lassen och Helsingborgs Dagblad! Se ovan!

Inte nog med att Statens kulturråd anklagas för politisering och censur efter att stödet till tidskriften Mana - åtminstone tillfälligt - stoppats på grund av tidningens bristande kvalitet, eller felaktiga åsikter?. Nu anklagas kulturrådet dessutom för att i första hand ge pengar till sina egna kulturtidskrifter.

-Det är värre än vänskapskorruption! Det handlar om ett kotteri som delar ut pengar till sig själv, säger Bo Axelsson, som ger ut Tidningen Boken med bas i sydöstra Skåne. Och får medhåll av andra redaktörer.I flera år har Axelssons kulturtidskrift fått minskade anslag. De senaste två åren med 50 000 kr. Smalt går före brett-De ogillar min breda inriktning. Smalt och med Stockholmsanknytnig gynnas däremot, enligt Bo Axelsson, som tillsammans med några likasinnade protesterar på kulturdepartementet i nästa vecka. Fel åsikter? På fredag tar också kulturrådets nya styrelse ställning till om tidskriften Mana i Malmö ska få fortsatt produktionsstöd. Frågan är bordlagd sedan flera ledamöter i den gamla styrelsen ville stoppa bidraget. Detta sedan Dilsa Demirbag-Sten i den så kallade referensgruppen påkallat detta, eftersom hon anser att ”tidskriften Mana inte håller tillräcklig kvalitet, då den innehåller en uppskruvad retorik och glider mellan Israelkritik och antisemitism” Delar på 16 miljonerMen vilka regler gäller när kulturrådet delar ut produktionsstöd på drygt 16 miljoner kr till många av landets kulturtidskrifter? Hur mäter man kvalitet? Har åsikter med kvalitet att göra?Överleva på minimibeloppOch kan verkligen en tidskrift överleva på minimibeloppet 25 000 kr? Ska vissa tidskrifter samtidigt vara mer eller mindre garanterade maximibelopp på 600 000 kr varje år? Hur ser kulturrådet på att nye styrelseledamoten Johan Stael von Holstein i förväg förklarat att inga pengar ska gå till vänstertidskrifter? Förändrat kulturrådKulturrådets generaldirektör och styrelseordförande är helt nya. Hör istället rådets handläggare på tidskriftsområdet, Maria Ågren, diskutera saken med Siri Reuterstrand, som är ordförande i FSK, Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter. Hör också Bo Axelsson, Tidningen Boken i jävsfrågan. Och Babak Rahimi från Mana om kulturrådets eventuella politisering. Veckans beröm?Veckans beröm går till något så ovanligt som till en ledarskribent. Utdelare är Jan Björnshög, i småländska Lönashult. Och berömmet går till Markus Svensson på Smålandsposten.Jan Björnshög tycker medierna är dåliga på att förklara bakgrunden till olika beslut och åtgärder och att objektivt analysera dem. -Ett föredöme i detta avseende är däremot Smålandspostens Marcus Svensson vars ledare är objektiva, klarsynta och informativa. Dessutom har han en god språkbehandling vilket inte alltid är fallet i dessa tider då korrekturläsning är en utdöd sysselsättning, slutar Jan Björnshög i Lönashult.