Radiokorrespondenterna Ryssland

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bangkok, julafton.

Redan vid fyratiden på julaftons morgon ropade mina föräldrar:

– Kom nu ungar, nu åker vi.

Det var de, för mig, magiska orden att nu var julen här. Färden gick först mot Arlanda flygplats och sedan vidare ut i världen.

Under hela min uppväxt så tillbringade jag jularna utomlands. Det berodde helt enkelt på att mina föräldrar jobbade på krogen och den enda gemensamma semestern på året vi hade var vid jul- och nyårshelgerna.

Resorna i min uppväxt gick till Kenya, Gambia, Indonesien, Singapore, Barbados och hit till Thailand, för att nämna några länder. Att resa så långt bort var ovanligt i början av 70-talet, så när jag kom hem efter resorna så fick jag alltid hålla föredrag om resmålen inför mina klasskompisar. Då såg jag det som ett straff att behöva berätta om huvudstäder, floder, olika kulturer och maten. Nu är jag tacksam över att jag tvingades till de där föredragen. På något sätt så har det gjort att jag har hamnat där jag är i dag.

Jag tror inte att jag hade blivit varken journalist eller utrikeskorrespondent om det inte hade varit för resorna och föredragen. Det öppnade upp ett sug efter att få uppleva mer, träffa fler människor, se fler kulturer och smaka ännu mer lokal mat, ett sug som har följt med mig genom hela livet.

Den vanligaste frågan jag fick när jag kom tillbaka till skolan efter jullovet var “vad fick du i julklapp?” Jag svarade “ingenting, men vi har varit utomlands, så det var min julklapp”. “Va trist”, svarade mina klasskompisar i Katrineholm. Själv var jag nöjd med alla upplevelser och ofta nya kompisar jag hade träffat. Det är klart att jag kände mig lite utanför när mina bästisar snackade om Kalles jul och Scooby-Doo som de hade sett på tv under julen.

För många är julen starkt förknippad med maten, det är den för mig också. Det är bara det att jag fick smaka chili-krabba i Singapore, ugali i Kenya istället för julskinka och risgrynsgröt. Eller Thailändsk phad thai, långt innan det fanns att köpa i snart sagt varje gathörn i Sverige.

Eftersom jag fick förmånen att resa just under julen så var resandet under lång tid alltid förknippat med julen för mig. Jag kunde känna samma förväntansfulla pirrande i kroppen många år senare när jag var på en flygplats som jag kände vid jul när jag var barn och kom då på mig själv att tänka tanken “är det redan jul?”, vilket det inte var.

Senare i livet har jag fortsatt att resa och ofta är jag utomlands under julhelgen. Så för mig är julen starkt förknippad med värme och ett tropiskt klimat. Eftersom jag nu har privilegiet att bo och jobba i Asien med Thailand som bas så känns det som att det är jul hela tiden.

Dessutom kan jag säga att cirkeln är sluten.

För det var verkligen här mina första tankar på att bli journalist kom. Det var under julen 1972, då resan med mina föräldrar hade gått hit till Thailand.

Vi bodde då i en fiskeby som numera är den kända turistorten Pattaya. Söder om Pattaya låg då en flygbas där USA:s flygvapen fanns under Vietnamkriget. En dag såg vi hur stora, tunga B-52:or lyfte med bomber som skulle släppas över Vietnam. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning såg de stora planen lyfta. Dagen därpå såg vi bilder från ett sönderbombat Hanoi på den thailändska tv:n. Jag minns att jag sa till min mamma att de måste vara de planen vi såg i går som gjort det där.

– Ja, svarade hon kort.

– Någon måste berätta det här för världen, för dem hemma, sa jag.

– Då får du bli utrikeskorrespondent för att kunna göra det på ett bra sätt, sa min mamma.

Där och då bestämde jag mig: en dag ska jag bli korrespondent.

Och nu är jag det – så de där resorna och orden från min mamma är de bästa julklappar jag har fått.

Nu önskar jag dig en riktigt varm och god jul från Bangkok.

Peder Gustafsson, Bangkok
[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Att ta med vänner eller familj och gå på julmarknad, en Weihnachtsmarkt, är bland det juligaste man kan göra i Tyskland.

Det finns uppemot hundra julmarknader bara här i Berlin, där jag befinner mig. Tysklands största, den i Köln, räknar årligen med uppemot fem miljoner besökare. Marknaderna har en lång tradition, den i Österrikes huvudstad Wien räknas som världens äldsta och grundades på 1200-talet. Tysklands äldsta finns i delstaten Sachsen, marknaderna i städerna Dresden och Bautzen kan också spåra sina rötter tillbaka till medeltiden. Och det som började som ett sätt för stadsborna att inhandla råvarorna till julens maträtter har genomgått en formidabel förvandling genom århundradena.

Nu finns marknader med alla möjliga teman, veganmarknader, HBTQ-marknader, medeltidsmarknader, marknader i kloster, i grottor och under akvedukter. Också den där jag befinner mig, i stadsdelen Prenzlauer Berg, har ett alldeles eget tema. Den är nämligen uppkallad efter Lucia och har, just det, nordisk och framförallt svenskt tema. Marknadens grundare Michael Wiegner berättar hur det kommer sig.

– För 19 år sedan, när vi grundade julmarknaden fanns redan 89 andra i Berlin. Vi ville skilja ut oss och vi var så trötta på de vanliga slagdängorna. Jag och mina kollegor hade varit i Skandinavien och gillade hur man firar jul där, lite mer lågmält, säger Michael Wiegner.

Lite ironiskt kan tyckas, eller som att sluta en cirkel. För mycket av det vi tycker hör till en svensk jul, det kommer härifrån Tyskland. Julgranen, adventskalendern och stjärnor i fönstren, för att bara nämna något av det vi importerat.

Men det är inte bara vid jul som många tyskar fascineras av det svenska. Vi svenskar som bor här talar ibland om Schwedenbonus, det faktum att man alltid bemöts positivt när man berättar att man är från Sverige, vare sig det är i öst eller väst, av gammal eller ung.

De rosenskimrande associationer till vårt land är så starka att jag kan bli lite generad. Jag menar, vi har ju våra problem i Sverige också. Ett av stånden här på julmarknaden drivs av Jonatan Svartbäck som har rest hit från Umeå. Han säljer lingonglögg, älgstek och syltade trattkantareller till besökarna här och han känner igen sig.

– Absolut. Nu är inte min tyska superbra, men jag förstår att de vill säga "jag har varit där", "min dotter studerar där", "jag har varit med husvagnen där", och så visar de på en karta vars de har varit. De har lite en sagovärldsföreställning av det. Just Sverige är något kärleksfullt, säger Jonatan Svartbäck.

Men medan jag nästan kan få dåligt samvete för att man utan egen förtjänst bemöts så förmånligt här så kan jag ibland känna det motsatta om hur svenskarna tänker om Tyskland. Visst, Berlin har numera fått en hipp aura men jag vet inte hur många gånger hört uttalanden i stil med "Berlin är ju coolt, men inte Tyskland, det är grått och stelt och trist". Som att huvudstaden skulle vara helt väsensskild från resten av landet.

Så min julhälsning till dig som lyssnar, det blir en uppmaning. Nästa gång du tänker korsa Tyskland på väg mot något resmål längre söderut på kontinenten, sväng av från Autobahn, vetja, och testa din Schwedenbonus.

Caroline Salzinger, Berlin
[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Aldrig blir smaklökarna så patriotiska som under julen. Det är då vi utlandssvenskar dreglar över glasmästarsill, kryddpepprad julkorv, pepparkaksdeg med pomeransskal, och Cajsa Wargs kryddskinka med skånsk senap.

Visserligen är jag inte så förtjust i lutfisk, men vad gör man inte för att en gång om året få se apotekarens min här i Kairo.

– Hej, jag skulle vilja ha två och ett halvt hekto kalciumhydroxid, Ca(OH)2 alltså, och ett och ett halvt hekto natriumkarbonat, Na2CO3.

I en region där militanta grupper tillverkar raketer av socker och kaliumnitrat kan man inte klandra apotekaren när han tittar misstänksamt på mig och undrar vad jag ska ha detta till. Matlagning känns inte som ett övertygande svar. Jag märker hur nervös jag blir när jag ska försöka förklara att vi lutar torkad vit fisk och sen kokar den och serverar med bechamelsås och ärter.

– Bechamel, säger apotekaren hänfört.

Jag ser att han drömmer sig tillbaka till sin barndoms bechamel, vilket är namnet på stabbig egyptisk makaronipudding med kladdig fet vit sås.

Det är inte alls jul här just nu.

Egyptens tio miljoner kristna, kopterna, firar jul 6 och 7 januari, en vacker, stram, okommersiell jul, där det man ser fram emot inte är presenter, utan att få äta kött och mjölkprodukter för första gången efter den långa julfastan då många kopter blir veganer, förutom att de får äta fisk.

Det är alltså egentligen två veckor kvar till julafton, men eftersom Egypten är ett land där mottot lyder: Everyday is a holiday unless otherwise proven, varje dag är helg och fest så länge motsatsen inte kan bevisas, så har nästan alla mina muslimska vänner julgran hemma. De har uppblåsbara plasttomtar, ljusslingor på balkongräcket. De stora hotellen överträffar varandra i juldekorationer och ljuskreationer på taket där Rudolf drar tomten i en släde över snön. Och från Mosul i Irak till Beirut i Libanon och här i Kairo kan man höra den kända libanesiska sångerskan Fairuz sjunga bjällerklang på arabiska.

Men det här är ingen självklarhet, det finns grupper, både bland muslimer i hela Mellanöstern och judar i Israel, som vill förbjuda kristna juldekorationer och extremister som hävdar att det går emot Guds vilja att önska sin kristna granne god jul. Ibland undrar jag om det är av så kallad kulturkänslig rädsla som det stora svenska möbelvaruhuset i sina butiker i Israel och Egypten varken säljer röda servetter, röda ljus, rött omslagspapper eller ens pepparkakor nu i juletid när det trots allt finns många i Mellanöstern som längtar efter just detta.

En palestinsk journalist som jag känt länge, han kommer från Gaza, han var i Kairo i förra veckan för att genomgå en komplicerad sköldkörtelundersökning som inte kan göras i Gaza – där man får ett radioaktivt ämne insprutat i kroppen för att sen se hur sköldkörteln reagerar.

Han hade väntat på utresetillstånd från Gaza för att göra denna undersökning i sex månader och reste sen fram och tillbaka mellan Gaza och Kairo över livsfarliga norra Sinai med IS-terrorceller – och så Suezkanalen där Gazabor kan få vänta i upp till tre dygn för att ta färjan över.

Det är en resa på fyrtio mil. Förr tog den sex timmar, i dag flera dagar.

Min journalistvän tillbringade ett par dagar här i Kairo innan han började längta hem till sina barn. Han sa att han ville hinna hem till jul och att han skulle gå i kyrkan med sina barn. Ja, vi är muslimer, tillade han, men när extremister i Gaza säger åt oss att vi ska avstå från att önska våra kristna grannar god jul, ja, då går jag i midnattsmässan i kyrkan med mina barn för att de inte ska bli inskränkta i isolerade Gaza.

I Gaza, där terrorgrupper tillverkar raketer av socker och kaliumnitrat, har jag också stött på en tomteskyltdocka med saxofon och gått in i en bokhandel där de spelade “Jingle bells” på arabiska.

God jul Sverige från min journalistvän i Gaza och från mig,

Cecilia Uddén, Kairo
[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Julafton i Peking är inte en speciell dag.

När de flesta i Sverige är fullt upptagna med att öppna julklappar eller äta julbord, tar Pekingborna tunnelbanan hem efter ännu en arbetsdag.

Det här kanske inte behöver sägas, tänker du, men du skulle bli förvånad av hur många gånger jag fått frågan om hur man firar jul i Kina.

Det enkla svaret är: det gör man inte.

Kommersen finns där. Galleriorna är fulla av tomtar och julgranar. Men att fira jul, nja.

Faktum är att ett motstånd mot julen och andra så kallade ”högtider från Väst” har vuxit fram på senare år. Julen har, som så mycket annat i Kina, politiserats.

I förra veckan till exempel gick ett protesttåg genom staden Jining i östra Kina. Viftandes kinesiska flaggor skanderade det dryga hundratalet att de minsann inte skulle fira någon julafton.

Demonstranterna krävde också bojkott av utländska produkter i allmänhet – och ville uttrycka sitt stöd för kinesiskt producerade varor.

Lite ironiskt kan tyckas, eftersom Kina producerar mycket av det som sedan blir julklappar hos oss där hemma.

Inte minst julpynt, där en stad, Yiwu, uppskattas stå för över 50 procent av allt julpynt i världen.

Och i Yiwu rullar affärerna på. Att exportera julen är big business. Men den kinesiska hemmamarknaden, däremot, ser betydligt sämre ut i år. ”Allt färre kineser bryr sig om julen”, sade en av julpyntföretagens chefer till lokalmedia.

Och visst är julfirandet lite mer sparsmakat nu.

Några få kinesiska städer har till och med förbjudit julpynt. Däribland staden Langfang utanför Peking, där de lokala myndigheterna förra året beordrade ut vakter under julhelgen för att säkerställa att inga butiker i smyg ställde ut en gran på gatan.

Det ska däremot sägas att julmotståndet än så länge är en parentes i den bredare kampen mot det som kallas för ”värderingar från Väst”.

Dessa värderingar har det styrande kommunistpartiet i Kina sedan några år tillbaka förklarat ideologiskt krig mot.

2015 till exempel, då utbildningsministeriet förbjöd läroböcker på universiteten som uppmuntrade till så kallade ”västliga värderingar”.

Spola fram till december 2019, då prestigefulla Fudanuniversitetet i Shanghai ändrade sina stadgar. En över hundra år gammal formulering om att universitetet skulle uppmuntra till ”tankefrihet” ströks till förmån för en ny skrivelse om att ”följa kommunistpartiets ledarskap”.

Och på vägen mellan 2015 och 2019 finns många hållplatser.

Bland annat ska religioner bli mer ”kinesiska”, och anpassas till den överordnade ”socialismen med kinesiska förtecken”.

Även stadsbilden rensas upp. Tidigare i år rullade en kulturkampanj över landet där exempelvis bostadsområden med namn som bedömdes ”allt för västerländska” pekades ut som problematiska.

För kulturyttringar har blivit allt viktigare i ett Kina där patriotismen får gott om understöd från regeringshåll.

Och när så kallade ”västliga värderingar” tvingas på reträtt i det offentliga, skapas ersättare med kinesiska förtecken.

Däribland ”den kinesiska drömmen” som är president Xi Jinpings stora kulturella paraply och politiska maxim.

I den kinesiska drömmens namn ska den mest traditionella av högtider, det kinesiska nyåret, nu firas år 2020 enligt nya regeringsdirektiv som kommunicerades häromveckan.

Årets nyårsfirande blir startskottet på en ny kulturell landsomfattande kampanj där den kinesiska drömmen ska ”träda in i tio tusen hem” och mätta folkets behov av nya socialistiska kulturyttringar.

Lite grann som när jultomten klättrar ner i skorstenen.

Björn Djurberg, Peking
[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är julparad i staden Kramatorsk i krigets östra Ukraina.

Bakom en svart bil med juldekorationer över hela motorhuven och högtalare i bakluckan paraderar barn, unga och vuxna.

Mitt i paraden går en kille med sin dotter på axlarna och en Guy Fawkes-mask på sig, ni vet en sådan som finns i filmen "V för Vendetta", och sedan dess synts till i allehanda demonstrationer världen över.

– Det bästa med julen är barnens glädje, säger killen som talar genom plastmasken.

I hans familj ska de fira jul och nyår hemma.

De ska bygga upp en liten eldstad, det ska göras presentstrumpor och sättas upp dekorationer, så att barnen hela tiden har julstämning runt omkring sig.

Paraden i Kramatorsk är på Nikolausdagen som i ortodoxa länder är 19 december. Här firas det annars allra mest på nyår, och för lite mer troende eller kyrkliga på den ortodoxa julen 7 januari.

I östra Ukraina är det krig. Det har dött mer än 13 000 människor.

Den lilla byn Luhanske, mitt på fronten, här hörs vardagligen granatkastare och automatvapen. Allra, allra längst ut mot fronten bor den äldre damen Valentina i ett litet hus.

Hennes hundar i små hundkojor utanför skäller när vi kommer.

Förra gången vi träffades kunde vi räkna till tolv skott med granatkastare på bara en kvart. När vi hälsade på den här gången var det tyst.

– På Nikolausdagen tog jag med en chokladbit, säger dottern Olga som har promenerat ut till fronten för att hälsa på mamma Valentina.

Valentina skrattar och säger att det vart vad det blev till jul, lite choklad. Valentina sitter i det enda rummet, omgiven av åtta katter och en fin samling porslinsfigurer.

– Ja, innan var det lite annat med julen, det var mer barn här då säger Valentina.

Det kom gäster med mat och det var presenter, nu blir det inte så. Valentina och henne dotter Olga önskar sig bara fred till jul.

– Vi önskar oss det, vi önskar och ber för fred, säger Valentina. På tv säger de att det kan man få från Sankt Nikolaus, så vi önskar och väntar.

Nere på torget i staden Kramatorsk har de tänt julgranen på torget. Där står mamma Maria med dottern Sofia. Maria vill inte säga vad hon önskar sig.

– Det är en hemlighet annars blir det ju inget med en önskning, säger Maria, men hon önskar alla glädje och fred.

Dottern, elvaåriga Sofia har en specifik önskan.

– Jag ska snart åka på en resa med mina föräldrar, på semester, säger Sofia och hon skulle älska att få en resväska.

God jul från

Jesper Lindau, korrespondent i Ukraina
[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, tisdag 24 december. Julafton.

Och i dag ska jag ringa min syster som bor i södra Europa. Där firar de i och för sig jul först i morgon, men hon är svensk och det här är ju en dag då vi förväntas tänka lite extra på varandra. Telefonsamtalen blir kanske mest: “hur långt har ni kommit med julmaten?”, men ändå.

Det finns också en hel del andra som jag skulle vilja ringa till – om det bara gick, och om jul alls betyder något för dem.

Till exempel till den afghanske tjugoåringen Kaisalami som försökte tjäna ihop några euro om dagen som frisör i backen, i kanten av det ökända flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos. Han hade fixat en stol, en sax, en kam och någon sprejflaska och hängt en spegel på trädstammen. Han var full av skratt och hopp om att snart få börja ett lugnt liv i Europa.

Jag skulle vilja ringa och säga – inte “god jul!” – men: må du få lite ro i den täta trängseln av människor som sover på presenningar runt dig och din familj. Det är kallt nu och varje natt är en kamp. Ja, Kaisalami, må du behålla ditt hopp för du är garanterat fast just nu på Lesbos.

I London finns en butik i Covent Garden som samarbetar med en grupp frivilligarbetare på Lesbos. Varje julklappsköp i London leder till julklappar till de asylsökande på Lesbos. De får det allra mest efterfrågade – sovsäckar, tält och förnödenheter.

Jag skulle också vilja kunna ringa till Centralafrikanska republiken, till Bambari där jag var häromveckan och fråga en av de där killarna som ingick i blåsorkestern om julen betyder något för dem? De var kristna centralafrikaner på flykt undan det hejdlösa våldet inom sitt eget land. Blåsinstrumenten var gjorda av trädrötter. Det var obegripligt fattigt. Ryms jul i kampen om att överleva?

Religion och julfirande har förstås inte längre någon direkt koppling. I det buddistiska Thailand, i shoppingens Mekka – Bangkok – stod granen stor och pyntad utanför varuhuskomplexet på Sukhumvit Road redan den första november.

Glitter med stjärnor prydde entrén till grannkomplexet – allt för att pigga upp konsumenterna. Granen av plast var hög och pyntad med stora papier maché-djurhuvuden i glada färger.

Det är många fler som jag tänker på och skulle vilja kunna ringa till.

Paul från Kamerun, ekonomen i vit skjorta som lyckats ta sig till Rom i båt över Medelhavet, men som inte fick något jobb.

Belal, rohingyakillen från Myanmar, som jag mötte i flyktinglägret Kutupalong i södra Bangladesh och senare som servitör i staden Cox's Bazar.

Också femtonårige tunisiske Monir, som tänkte köpa ny GPS för att åter sätta sig i en båt tillsammans med sina kompisar och styra mot Lampedusa.

De svarar inte längre på sina mobilnummer, så jag kan tänka på dem i dag, men inte längre ringa.

För att själv komma i julstämning var jag häromkvällen i kyrkan och hörde musik från tolv olika europeiska länder, i en julkonsert.

Alice Petrén, migrationskorrespondent
[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios Östersjökorrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jag heter Erika Gabrielsson och är Östersjökorrespondent. Det innebär att jag bevakar Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen.

Så här på julafton kanske jag borde poängtera att jultomtens hemvist, Korvatunturi, också hör till mitt bevakningsområde.

Låt mig förklara! Finländarna är av den fasta övertygelsen att jultomten bor i Finland. På finlandssvenska kallas han förresten oftast för julgubben.

Rovaniemi är jultomtens officiella hemstad som turister kan besöka. Men frågar man finländska barn var jultomten bor så är svaret Korvatunturi i Lappland.

Var exakt i Korvatunturi med jultomtens leksaksverkstad ligger känner väl få till förutom jultomten och hans hjälpredor. Därför är det mer praktiskt att hugade julfantaster kan träffa jultomten i hans officiella by Rovaniemi dit det är betydligt lättare att ta sig än till Korvatunturi.

För den som har levt i tron att jultomten bor på Nordpolen, Grönland eller liknande, kan jag varmt rekommendera Mauri Kunnas barnbok från 1982 som heter ”Hemma hos jultomten”. Boken behandlar allt som man bör känna till om jultomten i Korvatunturi. Jag hade inte läst boken på tiotals år men lånade ett tummat exemplar av mina föräldrar. I den snart 40 år gamla boken läste jag bland annat att tomtarnas fruar “tröttnat på att stå vid spisen. De vill också ut i verkstäder och arbeta, de tycker att tomtarna kan laga sin frukost själva.”

En sak som tas upp i boken kan vara av särskilt intresse för Sveriges Radios lyssnare.

Det är nämligen så att livet för tomtarna består av annat än arbete, och teater är en kär hobby. Enligt boken är tomten Petter ledare för tomtarnas teatergrupp. Han lär en gång i tiden ha arbetat på Dramaten i Stockholm men han slutade. Varför tänker du kanske? Jo, för att publiken inte längre trodde på tomtar, enligt boken ”Hemma hos jultomten”.

Jultomten har en rätt officiell status i Finland.

Varje år visar tv-nyheterna inför julhelgen hur jultomten startar sin resa söderut med sina renar för att dela ut julklappar åt snälla barn. Man kan skicka en önskelista till jultomten i Rovaniemi och han har till och med ett eget postkontor.

Jag besökte jultomtens by i Rovaniemi i januari. Att det var en månad efter jul märktes inte alls där jag trängdes med en massa turister. Julmusik spelades och det fanns en massa butiker som sålde alla möjliga saker. Det var trängsel vid det ställe som markerade polcirkeln.

Jag ville så klart träffa jultomten – jag hade ju kommit hela vägen från Helsingfors – men kön var så lång att jag var tvungen att ge upp. Det visade sig att samma eftermiddag som jag besökte hans kontor, så var en grupp kinesiska skolbarn också där. Jag beslöt mig för att komma tillbaka en annan gång för att få en liten pratstund med tomten. I dag är det de långväga turisternas tur att få träffa jultomten, resonerade jag.

Och turisterna är många. Att Rovaniemi ligger vid polcirkeln bidrar säkert till att öka mystiken och staden har medvetet arbetat för att locka utländska turister. Och massvis av turister strömmar till Lappland. Det talas till och med om att det tidvis är brist på arbetskraft, en svårighet är att arbetet i Lappland är säsongsbetonat.

Men på julafton klockan 12 riktar många finländare inte sina blickar mot Rovaniemi, utan Åbo. Där utlyses nämligen varje år julfreden, enligt Åbo stad är det en 700 år gammal tradition. För många finländare innebär den här högläsningen – som bland annat påminner om att den som bryter mot julfreden ska bestraffas hårt – att det är nu som julen inleds på allvar och att det är dags att sluta stressa.

Själv brukar jag försöka hinna med min traditionsenliga julbastu före klockan 12 så jag inte missar julfreden och nationalsången uppförd av en kör i Åbo.

Och så hoppas jag så klart att jultomten kommer med några julklappar till mig, jag var ju trots allt snäll och lät turisterna träffa honom trots att jag gärna själv hade träffat honom då jag var på besök i Rovaniemi.

Jag önskar er en fridfull helg!

Erika Gabrielsson, Helsingfors
[email protected]

God jul önskar Sveriges Radios korrespondent – följ med Caroline Kernen genom Radiohusets korridorer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Medverkande: Helle Schunnesson, PP3 i P3, Alexander Hammarlöf, programledare i P4 Stockholm samt Louise Epstein och Thomas Nordegren, Nordegren och Epstein i P1.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga
[email protected]

God jul önskar Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Hör om julfirandet i Moçambique.

Samuel Larsson, Maputo
[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent i Bryssel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jag traskar omkring på en av Bryssels klassiska marknader – Jeu de Balle i de slitna gamla kvarteren Les Marolles. Där barer och restauranger varvas med antikvitetsbutiker.

Jeu de balle är kanske mest känd för att det är här den belgiska serieikonen Tintin köper en fartygsmodell till sin vän Kapten Haddock i albumet ”Enhörningens hemlighet”.

I verkligheten är det sällan man hittar vackra fartygsmodeller här – det mesta är rätt slitet.

Men det är alltid kul att gå runt och titta på alla gamla prylar, husgeråd, tavlor, leksaker, trasiga instrument, slitna möbler och kläder som ligger lite huller om buller i lådor och på marken.

Men det finns en sak som säljs här, som jag alltid har förundrats över.

Foton.

Andra människors privata bilder. Frågorna som det väcker är många.

Hur har de hamnat här? Finns det dem som säljer sina familjealbum? Vad kan man få för det? Eller är det döda människors foton?

Och framförallt – vem köper någon annans bilder?

Är det ensamma människor som saknar egen familj?

Är det personer som vill skapa sig en annan identitet med någon annans släkthistoria? Eller bara drömma sig bort i någon annans verklighet?

Jag frågar en av försäljarna, Anas. Ja, det är ofta döda människors foton som säljs här säger han, bilderna kommer som delar i dödsbon.

Och vem som köper. Det är lite olika.

– Det finns samlare som vill bevara en gammal kultur, en historia, eller fotointresserade eller andra som bara köper på kul, säger han.

Anas säljer inte bara foton utan också kuvert som innehåller andra människors privata brev. En antikhandlare från Japan köper en hel bunt.

Jag bläddrar försiktigt bland bilderna i en av Anas lådor. De döda lär väl inte bryr sig men jag får ändå lite skamkänsla, som att jag smygtittar in i någon annans privatliv.

Där finns flera julbilder. Ett svartvitt foto på en ung flicka med texten Meilleurs voeux pour Noël et nouvel an. God jul och gott nytt år.

Och ett annat svartvitt foto på en hel familj. En kvinna i blommig klänning, man i kostym och två små barn. Där står det på italienska: Buon natale e prosepro capo d’anno. På baksidan finns det en handskriven hälsning, daterad 17 december 1964.

Där finns också ett större foto i färg på Saint Nicolas. I knät på det utklädda helgonet sitter en bebis i full julutstyrsel med en tillhörande clownliknande prickig mössa.

Foton på familjemedlemmar som en gång i tiden skulle skänka varma julhälsningar till mottagaren. Men som nu ligger och blir fuktiga i Anas låda på en regnig marknad i Bryssel.

Det känns lite sorgligt.

Samtidigt slår det mig att det kanske finns något vackert i den här smått bisarra försäljningen av någon annans bilder.

Istället för att kastas och glömmas bort finns de ju kvar. Och vem vet, kanske kan de fortfarande skänka lite julstämning och glädje till andra människor.

Om inte annat kunde jag själv inte låta bli att dra på smilbanden när jag såg den skrattande lilla pojken med den prickiga clownmössan. Och så blev det ju trots allt ett ämne för en julkrönika i Sveriges Radio.

God jul önskar Andreas Liljeheden på Jeu de balles marknad i Bryssel
[email protected]