Radiokorrespondenterna Ryssland

En julhälsning Sveriges Radios globala hälsokorrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

“Henning ställde in hinkarna. Ropade att barnen skulle ta på sig ordentligt och komma ut – han hade en överraskning”.

“Sedan placerade Henning Agge längst fram, satte sig själv med ryggen mot de bakre stolparna och tog Emelie i knäet. Sköt dem framåt med klackarna, kände farten öka, höll tag om barnen som skrek av förtjusning.”

“[...] så for de iväg igen, den branta sista biten av Stora Bondegatan ner till Barnängsbryggan och ut på isen. Där fick Henning bråttom att bromsa, några risker ville ha inte ta”.

Jag har precis läst om Per Anders Fogelströms underbara bok “Mina drömmars stad”, om hur det var att leva i Stockholm på 1860- och 1870-talen. Om den unge Henning som får tre barn med sin Lotten, och hur de försöker klara sig, trots smus och övergrepp och trångboddhet, trots tbc och smittkoppor, svält och extremt hårt arbete.

Det gäller att se till att barnen har nått att äta, är hela och rena och får gå i skolan så de kan få ett jobb som förhoppningsvis ger dem ett bättre liv.

Lille Agge som satt på kälken skulle kunnat vara min farfarsfar, det är inte längre sen än så.

Som global hälsokorrespondent har jag träffat många fattiga föräldrar som gör allt för att deras barn ska överleva och få en ljusare framtid. Jag tänker till exempel på 25-åriga Bibiche i Goma i Demokratiska republiken Kongo som jag mötte i våras. Hon har nio barn och har tvingats fly undan gerillakriget i Kivuprovinsen där det nu också sprids ebola.

Bibiche jobbar med att bära saker till marknaden. För det får hon några kronor om dagen.

– Jag är så orolig för barnen, de får så lite att äta, som om de vore kycklingar, säger Bibiche.

När vårdpersonalen på sjukstugan mäter hennes tvååriga son och treåriga dotters magra överarmar visar måttbandet rött. Barnen väger bara sju-åtta kilo, det dubbla vore normalt. Om undernäringen pågår länge kommer deras hjärnor utvecklas sämre och de får svårt att klara skolan.

Det är lätt att känna förtvivlan. Men Bibiche och hennes barns situation är trots allt undantag, även om det fortfarande gäller upp mot en miljard människor på jorden. Det stora flertalet har trots allt fått det mycket bättre.

Medelåldern i Stockholm på 1860-talet var runt 40 år.

– Alla länder på jorden har högre medellivslängd än för tvåhundra år sedan, så världen har blivit friskare och rikare, men skillnaderna mellan de rikaste och fattigaste länderna är fortfarande enorm, förklarar bortgångne professor Hans Rosling i en av sina berömda föreläsningar.

Det finns inget land på jorden idag som har lägre medellivslängd än drygt 50, och det är bättre än de allra bästa länderna på 1860-talet som alla fanns i Norden.

Det är fem miljoner fler barn idag som överlever sin femårsdag än i början av 2000-talet, tack vare vaccinering och barnmorskor, rent vatten och bättre mat. Global ekonomisk tillväxt blandat med tuffa FN-mål och bistånd har hjälpt. Nya världsmålet är att all svår fattigdom utrotas inom tio år och att ingen dör av enkelt botbara sjukdomar.

Utopiskt, men fullt möjligt om världens resurser fördelas en smula mer jämlikt, enligt FN.

“Han räckte henne det tunna paketet. Emelie stannade i gathörnet, vecklade upp pappret. Stod och såg på näsduken som var så fin och mjuk, silkeslen.

Det är ett E, viskade hon” i boken “Mina drömmars stad”.

Jag undrar vad Bibiche i Kongo ska ge sina barn till jul? Hennes två kronor om dagen räcker knappt till mat. Musikhjälpen samlade in över 50 miljoner kronor i år. Biståndsbudgeten är på över 40 miljarder kronor. Svenska folket är generösa vilket glädjer många som har det svårt. Kanske kan även Bibiche få hjälp?

En riktigt god jul tillönskar jag er alla,

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent
[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I Danmark är det sällan man kan tala om en vit jul, och Danmark är kanske inget land vi svenskar förknippar så mycket med julen.

Men chansen att du har något danskt i ditt hem under jul är ganska hög. För här är en av högtidens viktigaste inslag nämligen big business.

– I början var det trögt, men nu går försäljningen bra, berättar Steven Altenburg som står och säljer julgranar, eller juletræer som man säger här i Danmark, på Kultorvet mitt i Köpenhamn.

Granarna är givetvis danska – för Danmark är en av världens ledande producenter och exportörer av just julgranar.

Den gran som är vanligast är nordmannsgranen, det som vi i Sverige kallar Kungsgran. Nordmannsgranen är uppkallad, inte efter en norrman, utan den finske botanikern Alexander von Nordmann som upptäckte den under en expedition i Kaukasus 1836.

Runt om i Danmark finns cirka 2500 odlare som varje år säljer ungefär 10 miljoner granar. Ungefär 95 procent går på export. Nästan hälften körs till Tyskland, medan vi i Sverige är den tredje största exportmarknaden för danska granar.

Totalt exporteras det för cirka en miljard danska kronor och granarna från Danmark bidrar till julstämning runtom i världen bland annat i länder som Marocko, Singapore och Förenade Arabemiraten.

Men julgransbranchen har några tuffa år bakom sig.

Efter bra år med höga vinster 2011 och 2102 var det många som utökade odlingarna, både här i Danmark och i andra länder i Europa och fler granar på marknaden har lett till att producenterna nu får sämre betalt. Prisfallet har lett till att vissa odlare fått det tufft och en del har fått lägga ner verksamheten.

Och kunderna är ganska kräsna, berättar granförsäljaren Steven Altenburg.

– Köpenhamnarna vill ha symmetriska, smala träd, runt två meter höga, säger han.

Och man vill heller inte betala för mycket.

– Tvåhundra kronor är ungefär det man är beredd att ge för en gran, säger Steven Altenburg.

Med det vill jag passa på att önska er alla glædelig jul og godt nytår.

David Rasmusson, Köpenhamn
[email protected]

God jul önskar Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Hör om julfirandet i Storbritannien.

Daniel Alling, London
[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Doften av rostade kastanjer på gatan är jul för mig. Mest av allt är det dofterna och kryddorna och godsakerna som jag förknippar med julen. I år har jag saknat mammas fikonkaka, en sån som är indränkt i konjak och som smakar bäst några dagar efter att den har bakats. Av nån anledning har just den fastnat i smakminnet.

Inte för att det saknas substitut. I min närmaste matbutik kan jag köpa tysk stollen, en bastant mjuk fruktkaka med mandel. Jag har även lärt mig tycka om den italienska panettonen som är mycket lättare men också fylld med fruktbitar eller kanske med nån choklad eller nötkräm.

Men om jag får välja bland godsakerna till jul, så föredrar jag italiensk nougat, torrone, vit nougat som är hård eller mjuk och är fylld av nötter. Ja i Spanien köper jag gärna touron som man kan köpa året om. Närmsta svenska motsvarighet är väl knäck.

När jag nyligen lämnade Algeriet så såldes dadlarna i klasar på flygplatsen och den arabiska nougaten halva såldes i burk.

Muslimer firar ju inte jul, men det är ju nu som dadlarna, mandlarna och fikonen är mogna. Det är därför de också förgyller våra julbord. Det är fascinerande hur mat- och godsakstraditioner liknar och och påverkar varandra.

Allra bäst är det om jag har anledning att åka till Italien före jul – då kan jag också få den bästa panforten – det är en lite hårdare kryddig kaka med nötter, torkad frukt och kanel, ingefära och kardemumma i.
Inte helt olikt pepparkaka alltså. Som jag trodde jag hade hittat på julmarknaden i Strasbourg – men den bara såg ut som en pepparkaka – den smakade inget. Men det finns en bruna kex i min mataffär som smakar sirap och kanel – de får duga som pepparkakssubstitut.

Den franska jultraditionen inbegriper en bûche de noël – en julstubbe. Originalet görs på en rulltårta med smörkräm i och chokladkräm utanpå, och smörkrämen kan smaksättas med till exempel kaffe eller rom och så ska den helst dekoreras så att den ser ut som en stubbe.

När det gäller juldryckerna så kan man gärna hoppa över fransk vin chaud – det sura vinet blir visserligen betydligt bättre med rejält med socker i – men julkryddorna i brittisk mulled wine eller tysk glühwein – är godare och mindre söt än svensk glögg, tycker jag.

Jag ser fram emot nästa besök från England. Gästerna har lovat att ta med sig mince pies. Det går att få tag i även här i Paris, men den särskilda konjaksgrädden som ska vara till – den kan man bara köpa under juldagarna här – jag för min del kan gärna äta mince pies till april.

Även mince pies innehåller frukt, nötter, nejlika, muskot och kanel och smakar jul.

Här i Frankrike kommer den bästa godsaken fram till trettonhelgen. Då äter man galette de roi. Kungens mandeltårta innehåller en liten leksak som överraskning och den som får den biten, blir kung. Ungefär som mandeln i gröten alltså.

Allt hänger ihop, och är ungefär lika men ändå lite annorlunda. God jul från

Margareta Svensson i Paris

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det faller ett lätt morgonregn över krigskyrkogården i Arlington, söder om Washington.

Små sjöar är på väg att bildas mellan de låga vita gravstenarna som står i raka, ändlösa rader. Men varken den tidiga timmen eller vädret har hindrat tiotusentals tillfälliga frivilligarbetare som köat sen gryningen för att få komma in och delta i årets kransläggning.

Över 250 000 grankransar med röda sammetsrosetter ska läggas ut, en vid varje grav för de bortgångna militärer med familjer som vilar här.

Sorlet i kön tystnar och trumpetfanfarer ljuder över den enorma kyrkogården. Luften fylls sen snabbt av barrdoft när tusentals kransar med röda band bärs ut från de lastbilar som kommit hit från USA:s alla hörn.

För många amerikanska familjer hör det julen till att frivilligarbeta och ge pengar till till något man vill stödja, som till exempel genom att vara med och finansiera Arlingtonkyrkogårdens kransar här. Och även om många av USA:s militära insatser har kritiserats starkt genom åren, framför allt utomlands, så finns här i USA en djup respekt i alla politiska läger för de män och kvinnor som riskerar sina liv för fosterlandet. Att vara en patriot är viktigt och fint både på vänsterkanten och inom den mest konservativa högern.

Här på den alltmer leriga slänten mellan gravarna möter jag både personer i Trumpkeps och människor som ondgör sig över sin president. En del har läst tidningen Washington Posts pågående granskning av det långa kriget i Afghanistan, några suckar över ogenomtänkta och ödesdigra militära beslut som kostat så mycket pengar och så många människoliv.

I ett Washington som kommer inleda det nya året med både riksrätt och valkampanjande finns det mycket att vara oensa om. Men i just i den här stunden, här på Arlingtonkyrkogården bara några dagar före jul, är alla förenade av samma känsla – man vill minnas och hedra de som gjort så gott de kunde under de förutsättningar de fått.

Patriotismen och tacksamheten gentemot dem som gett sina liv för sitt land ger den känsla av gemenskap som också är så förknippat med julhelgen.

Och när vi efter ett par timmar senare lämnar Arlington ser platsen påtagligt annorlunda ut. Det är som att raderna av vita gravstenar har fått en annan värme, tack vare kransarna.

Julfriden har lagt sig, också över krigskyrkogården.

Kajsa Boglind, Washington
[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jag vet inte varför jag fick för mig att bjuda in till svensk jul i Bogotá. Kanske var det för att maten trots allt är den enda jultraditionen jag verkligen uppskattar – och året innan hade minst sagt varit ett fiasko – den colombianska familjen som bjöd in oss till stor släktjul i Cali beställde tveksam hämtmat från syltan på hörnet. Den här gången skulle det bli annorlunda. Jag var gravid, hungrig och ja, väldigt pepp.

Jag och en svensk kompis på besök började planera säkert en månad i förväg. Jag bakade schackrutor, syltkakor, kolakakor och chokladsnittar. Jämförde de bästa recepten på vegobullar och gravlaxsås. Jagade ansjovis och snörpte på munnen när kassörskorna tog fram sardeller. Frågade runt över hela stan efter grovt rågmjöl.

Så var det dags. Vi var sex personer. Vi hade mat för trettio.

Mina vänner tittade undrande när jag gav strikta order om vilken ordning allt skulle ätas. Gravlaxen först, potatis, vegobullar, mer potatis, brysselkål och rödkål, mer potatis, janssons frestelse – ja, det är ju också potatis. När det var grönkålpajens tur såg alla gravida ut.

I Colombia – liksom i stora delar av Latinamerika – står maten inte i centrum på julafton. Visst, många äter kalkon, och alla länder har sina specialiteter – i Colombia är det djupfriterade degbollar som under resten av året ligger och svettas i bageriernas uppvärmda glasmontrar men som under julen plötsligt uppgraderas till tradition. Men de flesta familjer följer ingen invand rutin, vilket kanske förklarar mina vänners märkliga blick när jag i förbifarten nämnde att Sveriges mest sedda program är en amerikansk anka som åker husvagn och andra disneyreliker som ingen av dem sett.

Bristen på tradition förklarar också varför en hel drös kompisar som tackat nej till inbjudan plötsligt hör av sig runt midnatt när de tröttnat på sina respektive familjer och dyker upp för att äta – och dricka – oss ur huset.

Den lugna julaftonskvällen blir plötsligt en nattlig orgie i mat och dryck, där snapsrusiga vänner slickar faten och förklarar att svenskarna må ha en överdriven fäbless för potatis i olika former – men la tentación del señor Jansson är så oemotståndlig att de kan tänka sig att komma tillbaka nästa år igen.

Lotten Collin, Latinamerikakorrespondent
[email protected]

Radions Asienkorrespondent samtalar med Phil Robertson, Human Rights Watch, och Staffan Herrström, Sveriges ambassadör, om en yttrandefrihet och mänskliga rättigheter som är satta under hård press i många länder i Sydostasien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

– Aung San Suu Kyi är som Darth Vader i Stjärnornas Krig, hon har gått över till "The Dark side".

Det säger Phil Robertson när han pratar om utvecklingen i Myanmar.

Det är ingen ljus bild vicechefen för Human Rights Watch i Sydostasien ger av situationen för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i länder som Vietnam, Kambodja, Laos och Thailand. Staffan Herrström som är Sveriges ambassadör i Thailand, Myanmar och Laos håller med om att yttrandefriheten är under press i många länder. Han är dock hoppfull inför framtiden med tanke på att det är en helt ny generation som har vana från sociala medier som nu växer upp och tar större plats i debatten.

Hör den kambodjanska journalisten Yeang Sothearin som suttit fängslad i över ett år i Kambodja utan att ha blivit dömd i domstol. Han berättar hur det är att förklara för sina barn att pappa sitter i fängelse för att han gjort sitt jobb. Hör också Sirikan Charoensiri som startat organisationen Thai Lawyers for Human Rights i Thailand, där en ny ung generation jurister tagit strid för det fria ordet.

– Vi är unga, de som styr landet är gamla och kommer försvinna först, säger hon.

Reporter: Peder Gustafsson, Asienkorrespondent [email protected]

Denna vecka handlar Radiokorrespondenterna om de pengar som flyktingar och migranter i olika länder skickar till sina ursprungsländer - så kallade remitteringar. Vilken betydelse har de?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Remitteringar har ökat kraftigt under 2000-talet. Idag är de hemsända beloppen enligt Världsbanken åtminstone tre gånger större än biståndet i världen och kanske är de ännu större eftersom inte alla pengar inte skickas via banker - ibland förs de till och med i väskor till ursprungsländerna.

Såvilken betydelse har pengarna för att driva på utvecklingen och ge mat, skolgång och vård till exempel? Är remitteringarna till och med mer betydelsefulla än biståndet?

Medverkande är Anders Olofsgård, biträdande professor på Handelshögskolan i Stockholm.

Programledare: Alice Petrén

Veckans Radiokorrespondenterna reser till Assam i nordöstra Indien; en region som just nu är i hetluften på grund av ett medborgarskapsregister. Registret avgör vem som får vara kvar i Indien eller inte.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Processen kring medborgarskapsregistret har pågått i flera år och välkomnades först av befolkningen. Nu har den slutat i kaos. 1,9 miljoner av Assams dryga 30 miljoner invånare saknades när myndigheterna presenterade den slutliga listan och de riskerar att deporteras - frågan är bara vart då?

Samtidigt har frågan politiserats och kommit att bli en del av BJP-regeringens anti-muslimska retorik.

I programmet medverkar drabbade som saknas på listan och advokater som arbetar med deras fall. Vi hör också de som försvarar processen med att den behövs eftersom invandrarna blivit för många och hotar förändra delstatens demografi.

Reporter Naila Saleem
[email protected]

Hösten har präglats av protester i Latinamerika. Miljoner människor protesterar mot växande klyftor, mot politiker som inte lyssnar, och mot hur den råvaruexport som skapat tillväxt inte skapat det välstånd folket blivit lovade.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Latinamerika är ett tydligt exempel på hur klimatkrisen och den växande ekonomiska ojämlikheten hänger ihop.

Det märks i Colombia, där byar motsätter sig gruvutvinning och oljeprospektering i lokala folkomröstningar. I Ecuador, där slopade bensinsubventioner mötte starkt motstånd. I Chile, där presidenten tvingades ställa in FN:s klimatmöte efter omfattande protester. Och det märks i Bolivia, där högplatån drabbas hårt av en varmare planet.

Radiokorrespondenterna sänds denna vecka från Chiles huvudstad Santiago. Gäster i programmet är Victor Galaz, docent i statsvetenskap och biträdande chef på Stockholm Resilience Centre, och Nina Gualinga, miljöaktivist som vunnit pris för sin kamp mot oljebolagen i Amazonas.

Lotten Collin, Latinamerikakorrespondent
[email protected]