Rollspelsdags

När du inte ens kan lita på dina bröder, vem återstår då? I Diplomatstaden gäller det kanske ännu mer. Folk går inte desperat över lik på samma sätt som i Hydran. Fördärvet sker mer i skymundan, bakom ryggen på andra. Det bästa att göra är nog att gå och sätta sig i parken, äta lite kräftmüsli. Samla krafterna. Lukta på blommorna. Kanske smaka på dem. Såna som oss kommer aldrig vänja oss vid de rikas stirrande blickar. Bäst att hålla sig lite inkognito ändå. Försöka duger. Håll huvudet kallt. Inbrott är som enklast när ingen ser.

Hindenburg ruvar på många hemligheter. Dolda ting som döljer saker ingen varken vill eller vågar fråga om. Ty ingen vill veta grannens mörka sanning, ifall polisen skulle knacka på. De dolda spåren doftar av rika människor och perversa hemligheter. Parfym som försöker dölja brottet. Rikemanskvarteret är som en helt annan värld förr oss som lever i Hydran. Ilskna, dömande blickar. De vet att de är finare än oss. Mer värda. Se upp med vad de bjuder på, de där lömska asen. Men även de rika har fall som behöver lösas.

Busar och råskinn gör som de vill, trampar ner andra utan hänsyn. Nya gäng kommer och går. Svårt att hålla koll på vad alla nya gängmärken betyder. Bäst att akta sig för alla. Lite sumpblask för att piggna till gårdagens hysterier, så du är redo för dagens nya hysterier. Men vem litar på spågubbar när du har en hederlig påk i handen? Den utan synd kan inte slå första slaget. Men vem är egentligen utan synd i den här staden? Det enda en kan hoppas på när krutröken lagt sig, är att fortfarande ha liv som pumpar i ådrorna. Det är svårt att säga om du har lättare eller svårare att överleva i Hindenburg om du är våldsam.

Skuggor i mörkret, drömmar som fortsatt plågar oss. Var det en rörelse du sett? I Hindenburg är alla paranoida. Alla är jagade av både inre och yttre demoner. Det enda vi kan göra är att antingen låta demonerna vinna, eller bekämpa dem tillsammans. Låta de starka försvara de svaga. Låta erfarenhet skapa empati för varandra. Kanske kan vi vinna nya relationer om vi börjar bry oss om varandra, vare sig det är grannar eller folk vi nyss träffat, och få en ny förståelse för varandras vardag. Och en stunds respit och vila. Vaknar med ett ryck. Dags att göra sitt bästa.

Är den enda vägen framåt genom motstånd, att låta det rebelliska blodet pumpa? Vi skanderar kampord, klottrar på väggarna. Ner med svinet. Grisjävell. Vem vi vill imponera på vet vi nog knappt själva. Vill vi skapa förändring, eller vill vi bara bryta mot stadens apati? Kanske vill vi bara ha ett avbrott i vardagens tristess, så vi kan glömma bort våra trista arbetsplatser. Vi förlorar oss i blåa ögon, saknar tidsuppfattning. Plötsligt slår verkligheten till. Hindenburg har åter igen tvingat ner dig på knä. Tryckt ner dig i gruset, så långt ner i botten du kan komma. När du ligger där och vältrar dig i din misär, hur ska du ensam klara av att ta dig upp? Du kan skylla på annat bäst du vill, men när du väl hamnat så djupt ner i rännstenen kommer du inte ensam klara av att ta dig upp igen. Men har du några vänner som kan plocka upp dig igen när du faller?

Ja, men är det så konstigt då? Att vi alla har dessa problem att uttrycka oss. Denna undertryckta ilska, denna bristande kommunikation. Men i Ederfall är det värre än för de flesta. Mer testosteron i luften. Fler busar som står och hänger i gränderna. Är det busar och råskinn du letar efter är det dit du ska. Vaknar du upp fastspänd i en fåtölj är det nog hög tid för självrannsakan. Eller var du bara fel hund vid fel plats? Nä. Du blir utkastad i rännstenen. Någon ylar något om röd hämnd. Solen går upp över Hindenburg för ännu en dag.

Döda kroppar i gränder hör till vardagen i den här förbannade staden. Torka dina tårar vän, att gråta hjälper dig inte här. I Hindenburg är det de starka som överlever, du måste sätta hårt mot hårt. Hur mjuk din päls än må vara. Men när nu stadens röta tränger sig in, ända in till de mest sammansvetsade grupper, finns det inte mycket kvar att göra. Här min vän, jag ger dig en kort respit. Ta en sorgeperiod. Du får två timmar. Sen börjar allvaret igen.

Ibland sker saker utanför vår kontroll, ibland är vi arkitekterna till våra egna öden. Olyckor följer gärna varandra i Hindenburg och de som inte är aktsamma kan snabbt få reda på vart ifrån staden har fått sitt rykte. Jyckboxarnas svett tränger in i och blandar sig med misären hos invånarna. Efter en konstpaus börjar detektivbyrån ge sig an ett nytt fall, fler saknade personer som försvunnit i stadens mörker. Men saker går sällan som det är tänkt och Hydrans fula anlete visar sig på allvar.

Tonårsligister med skjutvapen stryker omkring på gatorna. Döda människor i gränder som ingen vill kännas vid. Vem gör något åt det? Faror lurar runt varje hörn i den bistra staden Hindenburg, men vardagens gråa verksamhet tuffar på likt en lokomobil. Somliga av stadens hjältar tvingas jaga bortsprungna katter åt rika damer för brödfödan, och för att kunna blidka gnidna män som Vilgot Jolt. Det är dags att betala hyran. Han ska ha sina pengar.

Första säsongen är avklarad och här sitter vi och diskuterar hur det har gått. Vi pratar bakom kulisserna kring hur det har varit att spela rollspel till en podcast, annat vi har sysslat med i samband med podden och svarar på lyssnarfrågor.