I det föregående avsnittet talade vi om att den ursprungliga människan, Anthropos, eller Adamas, innan den föll ur Eden hade varit ett himmelskt och odelat väsen, både man och kvinna. En ljusvarelse, skapad i Guds avbild.

Men eftersom Adamas var Guds avbild måste ju det betyda att även Gud är både kvinna och man, även Gud både hon och han.

I sin kommentar av Höga visan väver Gregorios in ett stråk av Sophiologi, sammantvinnad som den är med legenden om Salomo, vilken inte bara ansågs vara den författare som skrev Höga Visan, utan också författaren till flera av de andra texterna i gamla testamentet som handlar om Sophia, Gud som Visheten personifierad. För det var Sophia, Gud i kvinnlig gestalt som Salomo älskade över allt annat, som han sökte och fann redan i sin ungdoms dagar, och skrivit om i alla sina heliga skrifter, däribland och kanske främst, Höga visan, som vägmärken till hur var och en likt honom själv, kan finna henne.

Därför är Höga visan källan till den djupaste filo-sofin, kärleken till Sophia, Visheten självt. Inte som en övning i spekulationer eller uppsättning tankar, utan som en relation, och en mystik förening.

Länk till information om vår chatgrupp på signal:

⁠⁠Den fördolda världen – Hjärtats bön⁠

Mer från vårt instagramkonto:

https://www.instagram.com/p/C4kOB2gNted/

Musik och ljud av Aionarch:

Aionarch | Spotify