Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Batloun, torsdag.

Jag inleder med en klurig fråga:

Har du någon gång riktat en hälsning från oss till någon du inte känner?

Under de senaste månaderna jag har varit här i Libanon, har jag varit med och skickat kollektiva hälsningar till politiker, artister och många andra som jag aldrig hört talas om, här i Libanon men också internationellt.

Så, hur går det till? Situation ett. Live studiodebatt. Det hettar till och ena gästen anklagar fackförbundets ordförande för att ha bidragit till ökad stress hos vårdpersonalen.

Programledaren avbryter snabbt:

Ursäkta, ursäkta. Fackförbundets ordförande är inte med oss för att kunna bemöta din kritik, m-nwajjeh tahiyi,  vi riktar en hälsning till honom.

Situation två. Ett par nöjesjournalister pratar om sångerskans nya superhit, om hur franskan och arabiskan blandas ihop perfekt i låttexten, om rytm och glädje och givetvis:

Vi riktar en hälsning till henne, säger en av dem och pratar vidare om koreografin i låtens musikfilm. Situation tre: programledaren frågar den politiske kommentatorn om varför en viss minister agerat som hon gjorde. Kommentatorn svarar:

- Uh huh, mycket relevant fråga. Men först m-nwajjeh tahiyi, vi riktar en hälsning till ministern. Nu vet jag inte om vi var hundratals eller tusentals som tittade på tv eller lyssnade på radio vid tillfällena jag nämnde ovan. Det jag vet är att jag nu har skickat en hälsning till en väldigt impopulär minister, en sångerska jag aldrig hört talas om och en ordförande som, ärligt talat, verkade vara i enormt behov av alla hälsningar han kunde få. Jag kan rabbla upp en massa till liknande situationer. En ständig upprepning av frasen vi riktar en hälsning till någon som inte är i studion. De första gångerna det förekom tänkte jag: varför måste vi allihopa rikta en hälsning? Räcker det inte med att den som sitter i studion gör det?

Å andra sidan, det kanske har med den kollektiva mentaliteten att göra? Särskilt nu under svåra pandemitider som drabbar oss alla. Vi blir starkare, klart vi allihopa tillsammans ska rikta en hälsning till sångerskan.

Men ju mer ofrivilligt jag riktade hälsningar till, för mig, okända personer desto snabbare övergick min omfamning av kollektivet till en slags uh inte nu igen. Jag erkänner att jag slutade bry mig om vem hälsningsmottagaren är, läkare, president, poet jag slutade bry mig. Men det gjorde mig besviken. Hur kunde jag sluta bry mig? Tänk om allt fler slutar bry sig om människor, om världen, vilka är vi då?

Flera missade hälsningar senare Irritation. Så många vi riktar en hälsning per dag och jag lovar dig, inte alla tider hinner du registrera vem hälsningen går till. Bara irriterande!

Sen kom ilskan: jamen, sluta inkludera mig i den kollektiva hälsningen! Jag vill inte rikta någon hälsning till nån!

Men som vanligt, efter stormen kommer lugnet. En slags acceptans att vissa saker förblir som de är. Numera är frasen "m-nwajjeh tahiyi" alltså "vi riktar en hälsning" ingraverad i min hjärna och jag nickar instämmande varje gång programledare riktar en hälsning till någon skådespelare eller FN-diplomat.

Självklart ska de få en hälsning från oss. Jag har dessutom lärt mig att förutspå när en hälsning ska skickas, ibland är jag snabbare än programledaren själv!

Så, nu frågar jag: Vill du vara med någon gång?

I så fall, jag riktar en hälsning från oss alla till någon där ute i världen som du inte känner.

Firas Jonblat, Batloun i Libanon

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Warszawa, onsdag

Banderollerna från i söndags hänger kvar, från Warszawabors balkonger, på husfasader, på anslagstavlor. Presidentvalet är över men vinnaren Andrzej Duda ler fortfarande och uppmanar folk att rösta den 12 juli.

Men vilken central roll han än må ha som landets president, beskrivs han av många som bara ett ansikte utåt.

De stora besluten tas bakom kulisserna, av han som en gång valde ut Duda, av han som en gång i början av 2000-talet var med och skapade partiet Lag och Rättvisa, tillsammans med sin tvillingbror, av han som i dag leder partiet.

När Jarosaw Kaczyski röstade i söndags stod jag och andra journalister utanför vallokalen, i hopp om att den något mediaskygge ordföranden för Lag och Rättvisa, skulle för ovanlighetens skull säga något till media.

Strax efter klockan ett, efter den katolska kyrkmässan klev den gråhårige mannen ur en av bilarna i karavanen, omringad av vakter.

Sedan 2010, då hans tvillingbror Lech omkom i en flygplansolycka i ryska staden Smolensk, bär Jaroslaw enbart svarta kostymer. Med snabba, korta steg, tar sig Kaczyski in i vallokalen. Fotografer följer efter med sina smattrande kameror.

Han som inte tycker om strålkastarljuset hamnar nu mitt i den. Inte konstigt eftersom det är han, som trots att han inte har en hög position, annat än att vara partiledare och ledamot i parlamentet, är den som egentligen   menar egentligen bestämmer, i alla fall vilken riktning Lag och Rättvisa ska gå.

Och Jaroslaw Kaczynskis inflytande över politiken, men också han som person, med hans karaktärsdrag och livsöde, väcker förundran och starka känslor. Han är den politiker i Polen som det skämtas mest om, han är bland dem som är med i flest memes i sociala medier bland polska politiker, alltså korta filmklipp som i chattkonversationen används för att uttrycka en specifik känsla.

Och även nu i vallokalen lämnades han inte i fred, när Kaczyski skulle rösta ville en man göra en protestaktion mot honom och satte på sig en visir med en bild av Jaroslaws ansikte, och ställde sig bredvid honom när jaroslaw skulle lägga sitt röstkortet i lådan. Därmed fastnade mannen på journalisters bilder och bidrog till att flera medier valde att inte publicera dem.

Inte ens på utvägen från lokalen gav Duda en kommentar, annat än att det råder valtystnad.

Så medan Duda tar sig an sin nya mandatperiod, får göra uttalanden, vara engagerad för ett mer konservativt Polen, kan Kaczyski nu släppa valet och pressen i vallokalen och fokusera på sin plan för partiet och Polen.

Lubna El-Shanti, Warszawa [email protected]

Utrikeskrönikan måndag 14 juli

Stockholm, tisdag.

"Gud välsigne dig Niklas" säger Keith Moyo, när vi säger hejdå, över en knagglig internetuppkoppling från Bulawayo i Zimbabwe.

Vi har pratat om hyperinflation - Keith åker in till stan tidigt varje dag nu för att få en bra plats i de långa köerna till banken eller mataffären. Det gäller att snabbt köpa något bröd eller amerikanska dollar - innan de zimbabwiska pengarna blir värdelösa. Än så länge finns det mat i butikerna men Keith, som är pastor i den lokala kyrkan, säger att människorna i hans församling är uppgivna: de har varit med om det här så många gånger nu det finns inget vi kan göra bara att be. Religionen och kristendomen är ständigt närvarande i Zimbabwe, precis som fattigdomen. När britten och guldsökaren Cecil Rhodes tågade upp med sina soldater från Sydafrika i slutet på 1800-talet och påbörjade en förödande kolonisation hade han flaggan i ena handen och bibeln i den andra. Min mormor och morfar var med under det fortsatta kristnandet av "Rhodesia" som Zimbabwe hette då. De var med i "kapplöpningen om själar" - som missionen i Afrika ibland kallas De förbjöd trummor och dans, förkastade det lokala trossystemet och införde bibeln som rättesnöre. Med hjälp av svenska kollektpengar, byggde de skolor, sjukhus och kyrkor. De som sedan befriade landet från kolonisatörerna bland annat Zimbabwes förre president Robert Mugabe var alla utbildade vid missionärernas skolor. Mycket av Zimbabwes belägenhet idag ekonomiska kriser som utlöser varandra och en omfattande korruption - härstammar från kolonisationen, som för bara drygt 40 år sedan förtryckte människor på grund av hudfärg och byggde välstånd på vad som kan jämföras med slavarbete. År 2015 besöker jag Mnene missionsstation, för att filma platsen där min mamma föddes och där morfar och mormor levde och arbetade. Där träffar jag Mrs Sibanda, dotter till mormor och morfars städerska. Tillsammans med den kvinnliga pastorn Mrs Dube visar hon mig kyrkan som svenska missionärer byggde i början på 1900-talet (Tom idag, men proppfull under gudstjänsterna). Trots att missionen var en del av kolonisationen, medförde den något gott, säger de till mig där i kyrkan. Men om de första missionärerna såg mig nu, skulle de piskat mig, säger Mrs Dube och skrattar. Sedan tar hon upp trumman och sjunger en psalm tillsammans med Mrs Sibanda...

Niklas Zachrisson [email protected]

Utikeskrönikan måndag 13 juli

Bangkok, måndag.

Tänk att jag har något gemensamt med de första astronauterna som reste till månen. När besättningen på Apollo 11 återvände till jorden efter den första månlandningen i juli 1969 så fick de tillbringa 21 dagar i karantän. Jag fyllde 5 den sommaren och var jag totalt uppslukad av månlandningen. Om jag minns rätt så vad det också i samband med Apollo 11 jag första gången hörde ordet karantän. Som liten grabb var det omöjligt att tänka sig in i hur det skulle vara att sitta helt isolerad från omvärlden. Nu många år senare kan jag säga att jag vet precis hur det är att sitta i karantän, det är, ursäkta språket, förbaskat trist. Alla som reser in i Thailand måste sitta i karantän och nyligen avslutade jag en 14 dagars isolering här i Bangkok.

Att sitta i 14-dagars karantän kan låta enkelt, men för mig var det jobbigare än vad jag hade trott. De tre Apollo 11 astronauterna hade varandra, men jag hade ingen. Naturligtvis hade jag kontakt med omvärlden via sociala medier men jag fick inte ha någon som helst kontakt med andra som satt isolerade på samma ställe eller med personalen. Dygnet runt var jag beordrad att stanna på mitt rum, förutom under 20 minuter varannan dag när personalen kom för att städa rummet. Då fick jag gå till en rastgård som var uppbyggd på en av hotellets terrasser. Rastgården var kanske 10 gånger 10 meter och vi fick bara vara en och en där åtgången. Så fort mina 20 minuter hade gått så kom en vakt som var iklädd skyddsutrustning och sa att nu var det dags att gå tillbaka till rummet.

Varje dag levererades tre mål mat till rummet. Maten levererades i påsar som ställdes på en stol som var placerad i korridoren utanför mitt rum. När den kom så knackade det på dörren, men jag fick inte öppna direkt utan var tvungen att vänta minst 20 sekunder innan jag fick öppna dörren, det för att vara säker på att den som levererat maten hann gå minst 10 meter från min dörr. Även personen som levererade maten hade skyddsutrustning. Beställningen gjordes via en speciell app i mobilen som var den enda kommunikationen jag hade med personalen på hotellet. Det var verkligen speciellt. Oftast kom det uppmaningar till att man skulle sköta sig och stanna på rummet, beställa mat till dagen där på eller kallelse till Covid-19 test. De bästa var när man fick meddelande om att rummet skulle städas och man fick gå ut i 20 minuter.

När jag fick checka ut så var det första gången på 14 dagar som jag såg fler än 2 personer samtidigt och som inte höll 10 meters avstånd till mig. En annan sak som jag såg när jag kom ut ur hotellet var att det stod tungt beväpnade vakter vid entrén. Jag frågade hotellpersonalen om dom stod vakt för att hindra folk från att komma in. Nej var svaret, dom står där för att hindra att de som sitter i karantän från att lämna hotellet. Då tänkte jag att det var tur att jag inte försökte ta mig ut och kände att de Thailändska myndigheterna tar det här med karantän på allvar.

Jag undrar om det var lika hård bevakning för besättningen på Apollo 11 när dom satt i sin karantän.

Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan 10 juli 2020

Berlin, fredag.

Jag står i köket hemma hos en kolarbetare i byn Jänschwalde. Vi pratar om att  koldriften ska stängas ner här i Tyskland. Jag får acceptera det, säger han. Det känns bittert, men jag får acceptera det. Han har jobbat som gruvarbetare i dagbrottet i 40 år. Men nu har man bestämt att det ska stängas ner. Visserligen först senast om 18 år. Men ändå.

Dagen innan stod jag på taket på Berlins största kolkraftverk. Vi tittade ut över utsikten. Hela Berlin framför oss. Fernsehturm och Ikea. Långt nedanför de jättelika kollagren som är stora just här eftersom de behövdes under DDR-tiden när Berlin var isolerat.

Tre månader skulle lagren räcka om införseln skulle strypas. Ett plan lyfter från flygplatsen Tegel som snart ska stängas för gott. "ja det är verkligen förändringens tid, säger ingenjören som visar runt på verket. Som om Berlin inte alltid befunnit sig i förändringens tid.

Själv trodde jag visst att Berlin skulle stanna som det var för femton år sedan, när jag bodde här sist. Då var det lätt att få tag i ett förstahandskontrakt på en lägenhet, man läste bara annonserna i tidningen och ringde upp. Att gå på restaurang var billigt och man behövde aldrig beställa bord. Och alla kom in på klubbarna. Många fasader var renoverade, men långt ifrån alla. Och mellan husen var det just mellanrum där himlen gick ända ner till marken.

Min väninna Wiebke värmde croissanter på sin luftvärmeapparat. Visserligen inte koleldad, men ändå och sa att hon inte förstod varför folk blev ledsna när något gick sönder. Själv brukade hon alltid tänka när något gick i kras jaha, där gick livet vidare. Hon var mindfullness innan det fanns.

Och jag gick och shoppade med en kompis från Sverige som undrade var alla människor fanns var är alla? Sa hon? Varför åker inte alla hit och julhandlar istället för att trängas i Stockholm? Man sa att stan var byggd för en miljon människor till. Gator, lägenheter, kollektivtrafik allt skulle kunna svälja en miljon människor till.

Nu är det fullt. Och jag tänker att jag är dum som inte fattade att det skulle hända. Eller att jag inte trodde att de skulle göra mig något.

När vi går på restaurang frågar de om vi har beställt bord. "Alltså förr behövde man aldrig beställa bord" säger jag till sonen innan vi lomar vidare till nästa ställe.

När jag skyndar mig upp till möte försenad för att jag inte hittade en parkeringsplats ja ni fattar förr fanns det alltid parkeringsplats.

Och alla dessa människor trots coronan. Hela Mauerpark är ju proppfull. Det är KÖ in till loppmarknaden. Okej det beror nog på corona. Men hela gräsmattan den som tidigare var en tufsig sandjord med lite grässtrån och INGA Människor. Det är ju människor överallt. På trottoarerna, i affärerna, på restaurangerna. I lägenheterna.

Hur kunde jag tro att allt skulle stanna vid en alldeles speciell tidpunkt? Just då när jag tyckte att det var lagom och bra. Då när jag kunde säga "ja Berlin behöver verkligen mer folk" så här klarar sig ju inte stan. Men nu när stan klarar sig så är den ju annorlunda. Jag får säga som gruvarbetaren jag accepterar det. Eller kanske ännu hellre - försöka vara lite mer som Wiebke Titta! Nu gick livet vidare!

Katarina von Arndt, Berlin. [email protected]

Utrikeskrönikan 200708 Lotten Collin: Motorsågen är billig

La Macarena, torsdag. "Ser du de gula fälten? Det är skog som huggits ner de senaste tre månaderna", säger ingenjören och pekar på dataskärmen.

De gula fyrkanterna är överallt: I det skyddade naturreservatet. I nationalparken. Längs floderna. Ingenjören på den lokala miljömyndigheten klickar lite till på kartan, och nya fyrkanter dyker upp i olika pastellfärger. Efter fredsavtalet med Farc-gerillan 2016 har avskogningen ökat snabbt i hela Macarena.

"Vi varnade för att det skulle bli så, men regeringen ville inte lyssna på oss", säger han. Nationalparken och naturreservatet La Macarena var under decennier Farc-gerillans maktcentrum. Gerillan förbjöd bönder att hugga ner träd utan deras tillåtelse. Skogen skyddade ju dem och deras kokaodlingar från arméns bombplan och besprutningar.

Men med fredsavtalet kom boskapsägarna, som gjort skogen till ett lapptäcke av betesmark. Att resa hit är som att resa tillbaka till en annan tid, där pandemin fortfarande inte hänt och kriget aldrig tagit slut. Här finns inga coronafall alls. Ingen bär munskydd och restaurangerna är fullsatta. Människor sitter nära varandra och pratar med låg röst om gerillagrupperna som återuppstått efter fredsavtalet. Dels de som aldrig ville skriva under, och dels de som hoppade av efterhand. Men en sak har ändrats: Gerillan bryr sig inte längre om skogen. Tvärtom uppmanar de nya grupperna bönder att skövla träd längre och längre in i reservatet, för att odla koka, och för att kunna pressa dom på pengar. 30 kronor per ko, och så lite till för majsodlingen och bananerna.

Bönderna viskar sina vittnesmål i min mikrofon, och använder kodord. Rädslan är lika markant som sist jag var här, innan fredsavtalet skrevs under, och innan pandemin tog över allt det medieutrymme som klimatfrågan med stor möda förvärvat. Samma morgon som jag ska åka hem står det två män i hotellreceptionen. Jag pillar med papper i min ryggsäck, för att det inte ska bli alltför uppenbart att jag i själva verket tjuvlyssnar. De pratar om en misslyckad affär.

"Du vet, när jag väl betalat insåg jag att jag blivit lurad! Hälften av marken var skog! Det kommer ju kosta skjortan att skövla över 100 hektar", säger den ene mannen, och den andre nickar medkännande.

"Ja, gräset för kossorna kostar ju, även om själva motorsågen är billig", säger han. Lotten Collin, för P1-morgon, i Macarena

Radiokrönikan 8 juli 2020.

Vasastan i Stockholm, onsdag. Medan kampen fortsätter mot det dödliga coronaviruset här i Sverige, förs liksom i övriga världen, också kampen i Indien, med nu över 700 000 smittade. Det är ett land för vilken den journalistiska bevakningen för min del får ske här hemifrån nu till följd av reserestriktioner och karantänsregler. Men för minnet råder inga restriktioner. Till exempel till ett besök i Indien och ökenstaden Bhuj i delstaten Gujarat, där nuvarande premiärminister Narendra Modi tidigare var guvernör. Jag hade rest dit 2001 för att rapportera om ett jordskalv några dagar tidigare som närmast förvandlat den gamla staden till grus och dödade runt 20 000 människor, ungefär lika många som nu omkommit i landet i covid-19.

I den starka stanken som ibland kom med den heta vinden västerifrån träffade jag bland andra Mr Jadia. En man med ett stort allvar men också med värme i blicken och med ett leende som spred sig över hans ansikte när han berättade om den samling av mungigor som han hade byggt upp. Under åratal. Men hans leende blev stramt när han pekade på resterna av hans raserade ockrafärgade hus där dem nu låg någonstans under bråten. Dem. Alla hans kära mungigor. Jag minns intervjun med läkaren i samma stad som från sin lilla raserade dammiga veranda där i Bhuj berättade hur han slagits till marken av jordskalvet och liggande där redan efter någon minut såg hur människor började komma mot honom från alla håll. De visste ju att där bodde läkaren. Stapplande, kånkande på döda och skadade, från precis alla håll kom dem sa han och gjorde en gest med handen ut mot rasmassorna omkring oss.

Om det funnits en drönarbild tagen uppifrån hade den visat honom, läkaren vid huset som ett nav till vilket det strömmade människor från alla håll. Han berättade hur han timme efter timme kämpade som i en mardröm för att med enkla förband lägga om svåra sår, spjäla benbrott och stoppa blödningar. Hans ögon var insjunkna, blicken tom, hans röst var matt. Men jag minns ytterligare en sak: hur Mr Jadias beslutsamhet att åter bygga upp en ny samling mungigor och hur läkarens villkorslösa vilja att hjälpa till, hur det när jag lämnade den förstörda ökenstaden Bhuj lämnade kvar något väldigt hoppfullt, mitt i all bottenlös tragedi, alla tusentals döda och generationers kamp för ett bättre liv. Hur det lämnade kvar en ökad tro på vad vi som människor faktiskt klarar av en tro som var större än när jag kom dit. Och dem positiva minnena därifrån finns kvar, även under dessa coronatider, under den dödliga spänningen vid gränskonflikten i Himalaya mellan kärnvapenmakterna Indien och Kina och även här när jag ser bort mot det närliggande Karolinska sjukhuset dit helikoptrar flyger in och landar på taket med svårt sjuka. Jordskalvet i Bhuj är historia nu. En dag kommer även coronakrisen att vara historia. Minnena av den kommer bli mer otydliga i konturerna - på gott och ont. Medan tron och kampen och förmågan att resa sig alltid kommer att vara nutid.

Anders Wennersten, Stockholm [email protected]

Utrikeskrönikan 7 juli 2020.

Bryssel, tisdag.

Förra veckan var jag på en pressresa till Berlin med anledning av att Tyskland nu tagit över som EU:s ordförandeland.

Eller ja, jag var inte där rent fysiskt utan i virtuell form och i tanken kan man säga.

För på grund av coronapandemin kunde Tyskland inte organisera en traditionell pressresa som annars är brukligt, en resa där vi Brysseljournalister under några intensiva dagar får träffa ministrar och tjänstemän för att djupdyka i de frågor som ska diskuteras det kommande halvåret.

Men istället för att avboka resan helt på grund av corona anordnade tyskarna EU:s allra första virtuella pressresa.

"On the trip the next the days you will all have the opportunity to virtually meet Chancellor Angela Merkel, vice-chancellor Scholz, foreign minister Maas..."

Och för att ändå göra mesta möjliga av denna virtuella trip försökte jag på egen hand göra den så naturtrogen som möjligt.

Innan den digitala sittningen med den första ministern tog jag en löprunda så som jag brukar göra när jag är på resande fot, dels för att piggna till men främst för att få en bild av närområdet där jag befinner mig.

Jag drog till och med på mig min gamla löpartröja från Berlin Marathon från 2017 och försökte föreställa mig att jag inte alls sprang runt i min lokala stadsdel i Bryssel utan att jag passerade ställen som Potsdamer Platz, Tiergarten och Brandenburger tor.

Av samma anledning försökte jag laga till en bratwurstliknande korv med kartoffelsalat till lunch. Och sista dagen på resan försökte jag komma så nära en currywurst som möjligt när jag tog jag med mig TT:s korrespondent till Maison Antoine, den klassiska pommesfriteskiosken här i Bryssel där förbundskansler Angela Merkel handlade krubb under ett långdraget toppmöte med David Cameron 2016.

Men trots dessa försök att få lite lokal Berlinkänsla och trots ordförandeskapets virtuella goda vilja gav den här resan inte alls lika mycket som de tidigare resor jag varit på.

För det visade sig att en löprunda i hemstaden inte kan ersätta nyhetens behag av att springa i okänd miljö på utländska gator. Och lika lite kan virtuella träffar ersätta fysiska möten.

Det var svårt att få till djupare diskussioner med ministrarna, det blev inga samtal vid sidan av med tjänstemännen över en kopp kaffe och inget småprat med andra europeiska journalistkollegor vilket kan ge minst lika många nyhetsuppslag och insikter som träffarna med politikerna.

Nej, det går inte att ersätta samtalen som sker ansikte mot ansikte. Det blir helt enkelt inte samma sak att prata framför en dataskärm.

Men en sak lärde jag mig i alla fall under de där virtuella dagarna i Berlin: tyskarna kämpar med precis samma teknologiska problem som alla andra i dessa virtuella coronatider.

Sorry we can't really hear you. Can you check your microphone?

Andreas Liljeheden, Bryssel [email protected]

Utrikeskrönikan 6 juli 2020.

Är det ett fågelbo eller möjligen en höstack? Ser frisyren som min turkiske frisör fönar fram. Äntligen faller den ovårdade rishögen på hjässan av efter tre månaders hår inspirerat av social distansering. Men jag undrar ändå vad han håller på med. Jag kan inte riktigt begripa varför han ska fluffa upp håret så, lite som en muffins som sväller ut från sin för trånga form. Frisören ser nöjd ut, ger mig en spegel för att betrakta bakhuvudet. Titta säger han på turkiska, din flint syns inte längre. Noggrant har han byggt detta fågelbo, höstack eller möjligen muffinsskapelse av hår med målet uppenbarligen att dölja en begynnande flint, fast jag vill inte kalla det flint, håruttunning låter väl bättre. Jag ler, låtsas att det är jättefint och tänker att jag ska försöka ordna till det där när jag kommer hem. Så tänker jag alltid vid frisörbesök. Det var samma sak hos min förra frisör här. På den trendiga salongen ställde de sig i en halvcirkel runt mig när jag satt i frisörstolen, hummade med bekymrade miner. Håruttunning på hjässan är inget att leka med. Jag blev rekommenderad särskilda schampon, krämer, serum samt en liten snygg hint om att det minsann går att transplantera hår.

Jag bytte frisör. Tänker att håret får väl falla bäst det vill, faller i, fallera, faller av. Min frisör fipplade med sitt munskydd när han klippte. Det satt ordentligt på från början men mot slutet av klippningen liknade det mer en slags skägg-bh.

Det är obligatoriskt med munskydd här och munskyddsmotståndarna i Sverige, de som bland annat hånade någon stackars journalist på en presskonferens för att hon gjorde fel med sitt munskydd, ja de skulle ha en guldgruva av motargument till munskydd här. Det pillar på munskydd, det dras av när det ska rökas och röks gör det ofta, det tas av när man pratar i telefon och för många glider skydden ner på hakan. Det är ju så varmt och obekvämt. Men pillandet till trots är de flestas händer alltid rena. Handsprit finns i varje butik och till och med utställt på gatorna här. Och de flesta här är ändå ense om att det måste väl skydda lite i alla fall.

Men hur går det med dejtandet i munskyddens tidevarv undrar jag när allas ansikten är dolda?

Kanske kan man göra munskyddet till något sensuellt. Att framkalla samma känsla under en dejt när man drar munskyddssnodden från sin partners öra som det är att knäppa upp första knappen i blusen eller skjortan. Jag hade egentligen tänkt vara lite seriös, pratat om hur människor förändrats, blivit rabiata "för eller emot Sveriges coronastrategi". Sökt bevis för sina uppfattningar, men sedan tänkte jag: nej.

Har vi inte nog med det ändå? Vänner som ryter ut sina hemmasnickrade teorier, professorer, i fel ämnen visserligen men ändå, som kritiserar eller hyllar... Och de lärda, varav en del ser ner på de olärda, och i hånfulla ordalag säger "värst vad många epidemiologer det finns nu helt plötsligt".

Visste inte att det var så lätt, då hade jag inte studerat på universitetet i 7 år...", säger de fast de själva inte är epidemiologer. Nåja, det där säger jag ju inte nu. Det får de sköta i sina egna bubblor, även om jag visst just sa det. Nej, nu går jag ner till mina grannar, de som alla blivit bästa vänner under pandemin. Äntligen utnyttjar de borden och sitter i skuggan under citronträd och blyblomsbuskar för att skvallra och dricka te, eller ibland en GT.

De är beviset för att även de svåraste stunder, som denna dödliga och lömska pandemi faktiskt kan föra något gott med sig om man öppnar sig och tar emot det- här har många kommit närmare varandra, fått större respekt och mer förståelse- den sociala distanseringen till trots.

Kanske kan vi lära av mina grannar.

Johan Mathias Sommarström, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan 3 juli 2020.

Stockholm fredag morgon.

Jag provar ett par beigea skor i storlek 39. De är för trånga, för smala. Expediten står bredvid avvaktande i det tysta varuhuset.

Nej tack de är för små, säger jag och drar först av mig skorna och sedan skyddssockorna som jag fått.

Jag ser inte expeditens ansiktsuttryck bakom masken, bara att hon nu rengör skorna noggrant och sedan lägger tillbaks dem i kartongen och märker den med ett datum.

De sätts i karantän 24 timmar.

Jag tillåts att prova en klänning först efter att ha spritat mig, men den passar inte heller utan läggs in i ett fodral, som försätts med kod och datum för en karantän på 72 timmar innan den hängs ut i affären igen.

Nej, jag har inte själv upplevt detta, men enligt brittiska Sunday Times har varuhuset Harrods i London öppnat igen med skyltar om att kunderna helst ska titta men inte röra.

Och jag tänker  hurra! För det är i alla fall fysiskt och verkligt.

Här på min fönsterbräda står tennfigurer som jag, jo, jag har faktiskt köpt dem själv i Rangoon i Burma. Här är Aung San Suu Kyi under ett rosa parasoll, en buddistisk munk som skriver i en bok, en tidningsförsäljare som viftar med senaste nytt högt i luften och många fler. De är små och ytterst välgjorda. Här står ett Eiffeltorn, ett buddhahuvud, en dervish från Istanbul och andra figurer och skulpturer.

De är alla förknippade med starka minnen och gör mig glad, men mycket vill ha mer.

Jag vill ut i världen igen. Jag vill möta människor. Jag vill se dem i ögonen, höra berättelser och ljud. Känna lukterna, även om fler intervjuer kan genomföras digitalt.

Kroppsdiplomati talade FN-veteranen Staffan di Mistura om i sitt lyssningsvärda Sommar i P1 den 1 juli. Värdet för honom som sändebud i Syrien av att kunna spänna blicken i Rysslands president Putin hade varit stort när de möttes. Och när han kunde breda ut sin famn för att lugna en åldrad man på flykt från Kosovo som kom orkeslös synlig för prickskyttar.

Jag tänker på hur skrattet blev länken när jag före jul mötte en gäng killar i Centralafrikanska republiken som skapade musik ur några trädrötter. Och på hur blickar något lugnade det uppjagade syriska paret på Lesbos som jag stannade upp hos och drack kaffe.

Korridorsdiplomati gör sig inte heller digitalt. I Elfenbenskusten på toppmötet mellan EU och Afrikanska unionen såg jag med egna ögon hur Tysklands förbundskansler Angela Merkel bara några meter bort virvlade runt mellan Afrikas potentater för korta, snabba och förmodligen effektiva möten - öga mot öga.

All extra information, som man bara råkar få vid personliga möten, hur får ni den nu, frågade jag nyligen en person i EU-kommissionen.

"Skvallerdiplomati" menar du, svarade hon skämtsamt, men lade till att under våren har stats-och regeringscheferna haft många, långa telefonsamtal på tu man hand med varandra.

I fysiska möten uppstår de extra oförutsedda värdena - uppslag och idéer.

Jag längtar dit, men först nu semester.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent [email protected]