Utrikeskrönikan 4 december 2020.
Hamdayet, fredag morgon.
Jag vaknar tidigt. Kanske redan vid fem. Solen har inte riktigt gått upp, men det ljusnar. Några höns kacklar inne på gården, en åsna brölar en bit bort. Jag öppnar den gnisslande ståldörren till vasshyddan.
Här på den sudanesiska sidan av gränsen mot Tigray, bara någon kilometer bort, är det ruffig camping som gäller. Det är varmt, stekhett, det finns ingen skyddande FN-container med luftkonditionering, det är svårt att hitta mat, vatten bärs upp från floden. Duschen är ett cementhål omgärdat av vass och en låg mur av lera.
Halva byn kan se min bleka kropp, om de skulle vilja. Jag har varit i många flyktingläger genom åren, i Sydsudan, norra Uganda, Kongo, Somalia. Men aldrig har jag varit på ett ställe som är så enkelt och fattigt, som det här. Jag bor mitt i det, men kan trösta mig med att jag när som helst kan välja att lämna denna karga och hårda plats. För de tusentals andra som flytt för sina liv från Tigray är livet betydligt svårare.
Jag har mött så många människor på så kort tid och hört så dramatiska berättelser att jag känner mig omtumlad och utmattad. Från mamman som var sjuk av oro över sina två barn som är kvar i Tigray, den äldre mannen som misshandlats svårt av amahariska miliser, till den ännu äldre mannen som en gång krigade i den tigreanska gerillan mot Mengistus diktatur på 1970-talet.
Han hade ett härjat men vackert ansikte minns jag, med en viftande vit mustasch. Det var vidrigt att kriga, berättade han. Krig är bara elände, det är sorgligt att se vart vårt land är på väg nu. Vi som var på väg att utvecklas. Eller den unga mannen som nästan förlorade livet och bevittnade en ung kvinna bli våldtagen.
Alla med sammanbitna ansikten, men ibland har några av dem svårt att inte gråta. Vilka som ligger bakom våldet är oklart. Det verkar som en irreguljär ungdomsmilis lierad med folkgruppen amaharier ligger bakom det, åtminstone enligt de jag pratar med. Det är svårt att veta.
Kriget har förts i total medieisolering, inga utomstående medier har kunnat bevaka det på plats. Anklagelserna viner från bägge sidor, från Tigray, från den federala etiopiska regeringen.
Det som jag kanske kommer minnas mest är två unga kvinnor som bor på samma enkla lilla gård som jag. Vi kan kalla dem Sofia och Safi. De pratar lite engelska. De berättar om beskjutningen, hur de flydde från Humera, en timme bort bara.
De är nyfikna på oss. De frågar ut oss om var vi kommer från vad vi gör. De utstrålar en härlig, ungdomlig energi. Sofia var student, och Safi lokal journalist i Tigray. De visar bilder i sina mobiler för oss, lite stolt. Bilder från förr känns det som trots att en del bara togs för några veckor sedan, före kriget.
Sofia poserar vid flodstranden, är tillsammans med sin mor, det är bilder från träning på gymmet, fester, kompisar. De är nästan vad man skulle kunna kalla övre etiopisk medelklass. Nu går de runt här och bär vatten till sin handikappade faster som bott här i Hamdayet sedan länge.
Det är ett hårt liv, säger de uppgivet. Men det finns nåt längtande hos dem, de längtar till den stora världen. Världen utanför. De är utbildade och Safi hade precis börjat sin karriär som journalist, Sofias studier som ingenjör blev avbrutna. Det är som att de stoppades i steget. I steget ut till världen utanför. Kanske kan de en dag fortsätta sin väg.
Richard Myrenberg, Hamdayet, på gränsen mellan Sudan och Tigray [email protected]
