Utrikeskrönika tisdag 24 november

Stockholm tisdag morgon. Jag är någon som tycker att man ska följa lagar och konventioner. Man ska inte ta springnotor på krogen. Man ska inte köra för fort, även om det händer också mig ska jag erkänna. Man ska inte hota andra människor. Jag är uppvuxen i en släkt med jurister. Rättsprinciper, rättstänkande och allas likhet inför lagen blev som impregnerat i mitt DNA. Så i min roll som migrationskorrespondent utgör gällande lagar ryggraden i min rapportering. Tycker någon att lagen är fel, driv opinion för att ändra den, men så länge lagen gäller, följ den, det är vad jag har med mig. Regelverk finns på fotbollsplan, offside är offside och att fälla en motspelare leder till att domaren blåser av. Enkelt. Tvättstugan samma sak. Tvätta på din tid, städa efter dig och lämna vidare. Regelverk sätts upp för att underlätta våra möten i offentligheten. Regelverk, lagar och konventioner. Det är självklart och jag låter förnumstig, men jag får mail från personer, som skriver: Låt flyktingarna och migranterna drunkna i Medelhavet! Internationell rätt säger motsatsen. Är du i närheten av någon i sjönöd är du skyldig att rädda personen och föra hen till närmaste hamn. Jag har träffat fiskare på den italienska ön Lampedusa, som varit rasande på italienska politiker, som gjort dem, fiskarna, kriminella om de räddat någon. De väderbitna gubbarna har alla erfarenheter av havererade motorer och plötsliga oväder och på baren Moby Dick på Lampedusa sade alla att det är otänkbart att lämna någon att drunkna, oavsett vem som är i sjönöd och vart den räddade sedan ska ta vägen, kanske avvisas tillbaka till sitt hemland. Rätten att söka asyl i Sverige och i EU-länder är också lagstiftad. När tusentals människor kommer till Europa och får nej på sin asylansökan för att myndigheterna inte ser något skyddsbehov, så går det fortfarande inte att säga att dessa människor har gjort något olagligt. Rätten att söka asyl gäller alla. Om däremot ett EU-land skickar ut sin kustbevakning och sina poliser och motar bort dessa människor från sin mark eller sina vatten, så är det i strid med denna lag. Just nu pågår det utredningar om detta har skett. Asylrätten väcker debatt idag. Inte för några decennier sedan då förståelsen för de som till exempel tog sig ut genom järnridån och flydde kommunismen i öst var stor, men när ansökningarna blivit många har opinionen vänt. De som får avslag ska inte vara kvar utan återvända - om det går. Men för alla de som flyr för att alls överleva eller försöker undgå förföljelse behålls denna utväg - rätten att söka asyl inom EU. Mitt jobb är inte att tycka. Det gör ledarskribenter. När jag rapporterar kallar jag offside för offside och uppmärksammar när lagar och konventioner inte respekteras. Att göra motsatsen - att strunta i att lagar och konventioner inte följs - vore ju däremot att uttrycka en åsikt. Det vore att ta ställning på tvärs mot de regelverk som offentligheten har enats om. Det vore att säga att det som politiker gemensamt har beslutat och skrivit under är fel. Det är inte mitt jobb.

Alice Petrén, migrationskorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönika den 23 november 2020

Hallå! Hallå, hör ni mig? Jag hör inte er, men jag börjar iallafall. Den som trodde att en pandemi skulle sätta stopp för långa möten och dragningar trodde fel. De har visserligen flyttat från inglasade konferensrum där stolarna ställts för tätt, kafferingar smyckar borden, videokanoner vägrar att fungera och kollegors kaffeosande andedräkt flåsar en ihärdigt i nacken. Vi slipper numera se och känna eftersvettningarna från friskusar som cyklat till jobbet och de där pinsamma ögonblicken när någon har en torkad snorkråka lite för långt ut i näsborren. En sådan där som gungar fram och tillbaka i takt med in och utandningar. Den fruktan över att vara för nära när den lossnar på en utandning!

Men mötesfascisterna tar inte paus av en pandemi. Nej, nu med alla fantastiska digitala verktyg kan man ju ha fler möten. Burkigt ljudande mötesledare dyker upp på taffligt ljussatta skärmar. Grodperspektivet regerar. Det flåsas och hörs skrapiga bakgrundsljud.

Den digitala ordningsmannen påpekar ihärdigt att alla måste stänga av sina mikrofoner. Men alla hör inte, uppkopplingen laggar. Ljudet av snörvlingar, djupa klunkar från kaffe, gäspningar och suckar fyller det digitala mötesrummet.

Plötsligt är någon inte där. Har kanske sträckt på benen, gått på dass eller möjligen somnat. Skyller på dålig uppkoppling. De mest härdade mötesexperter krigar mot tekniken när bildspel med kurvor och diagram ska visas, i halva skärmen, samtidigt som andra halvan visar föreläsaren eller mötesbossen.

De som deltar i mötet från mobilskärmar funderar på om det blivit läge att köpa förstoringsglas.

"Den undre linjen i diagrammet visar nettointäkterna för bruttoåret"

Mobilskärmsdeltagaren ser ju inte ens diagrammet, hur ska den då kunna se linjerna. Mötesnarcissisten är nöjd.

Kravet på social distansering har visat att det minsann går utmärkt att delta i möten även om man inte är på plats, man kan ha möten med hela världen, hurra.

Mötesallergikern bävar. Undersöker noggrant att flighterna på tjänsteresorna inte erbjuder wifi så att det åtminstone finns någon möjlighet att slippa mötesträsket.

De digitala verktygen slår igenom på bred front. I tv-rutor och i webbspelare syns statsepidemiologen med trasslig sladd, någon expert med mobilkameran liggandes på bordet kopplas in i sändning, det knastrar och låter burk. Ljudets fördröjning gör att folk pratar i mun på varandra, bilden fryser. Det laggar. Men spänningen är olidlig.

Det är digitala fikan, digitala AW:n, digitala presskonferenser. Man ska träffa släkten digitalt. Surfplattan får hedersplats på festbordet utifall gamla mamma får för sig att knacka på, ja eller rättare sagt, koppla upp sig på någon app.

Nej, när pandemihelvetet är över ska jag bli smed.

Kasta allt digitalt från ett högt hus, tända en brasa och av värmen från surfplattor och datorer smida ett svärd. Och med det ska jag ut och bekämpa pandemier- och mötesterrorister. Men först ska jag koppla upp mig, dags för morgonmöte.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent [email protected]

Fredag den 20 november 2020.

Lucknow, fredag.

Det är mycket som är som vanligt här i Indien; trafiken, ljudkakafonin och trängseln. Och just i Lucknow som är känt för sitt moghul-kök smakar den berömda kebaben lika fantastiskt som förut. Det malda köttet perfekt kryddat smälter i munnen.

Men det är också en hel del som är allt annat än vanligt. Indien post-coronalockdown är ett land som kämpar med återkomsten. Regeringen må ha låtit det mesta öppna igen men någon vidare kommers är det inte. Affärsinnehavaren jag träffade häromdagen klagade på bristen på kunder. Migrantarbetare står förgäves i vägkorsningarna och väntar på påhugg. Och så hembiträdet som inte fått komma tillbaka till familjerna hon arbetade i för de har också ont om pengar.

De går alla i väntas tider och frågan är hur och när ekonomin ska ta fart igen. Indiens motsvarighet till Magdalena Andersson Nirmala Sitharaman har även hon hållit presskonferenser och tillkännagivit stödpaket. En del av dem har med indiska mått mätt varit ganska omfattande men behoven är så oändligt mycket större.

Det andra kvartalet i år rasade landets BNP med nästan 24 procent. Prognosen för räkenskapsåret 2020 som slutar i mars nästa år är ett minus på tio procent. Och det är bland de fattigaste som minskningen märks mest. Som hos hembiträdet jag träffade häromdagen och som berättade att nu för tiden är det inte ovanligt att hela familjens inkomst landar på femton kronor per dag. Då äter de bröd med salt eller kanske lite daal sa hon.

Det är kanske inte så konstigt att nästan ingen i de byar jag har besökt de senaste dagarna burit munskydd eller hållit social distans. Rädslan för att dö i corona är kanske inte lika stark som oron inför vad som händer när pengarna inte räcker till mat och det allra nödvändigaste.

I andra delar av det indiska post-coronalockdown samhället pratar man om det nya normala: om viruset som är här för att stanna, om hemarbetets för- och nackdelar och om hur härligt det är med mer familjetid. Man ser möjligheter till en bättre tillvaro, att slippa ifrån hetsen på prylar och status när det enklare livet hamnar i centrum.

Hur det blir med återkomsten återstår att se. Den lär ta många olika skepnader i detta land som inte är ett land utan mer av en kontinent där olika språk, traditioner och värderingar samsas. Och där befolkningsmängdens storlek innebär en stenhård konkurrens om de möjligheter som uppenbarar sig.

Naila Saleem, Lucknow, Indien [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 19 november

Här är Dohuk i norra Irak, torsdag.

Fyra unga kvinnor sitter i soffan framför mig och berättar om det värsta de varit med om. Men det värsta är inte våldtäkterna, tortyren eller slaveriet, utan det värsta är smärtan, att barnen togs ifrån dem.

De unga kvinnorna är före detta yezidiska sexslavar hos IS. Köpta. Sålda. Våldtagna. De befriades när IS sista fäste föll i Syrien våren 2019, och de fick åka hem till sina familjer i Irak. Men de fick inte ta med sina barn.

Det yezidiska samhället och de religiösa ledarna betraktar dessa barn som IS-avkomma, mördarnas barn, muslimer som inte kan bli del av det yezidiska samhället.

De unga mammorna, mellan 22 och 25 år gamla, sitter i soffan framför mig och berättar att det går inte över.  Det blir inte lättare med tiden, efter ett och ett halvt år längtar de fortfarande efter sina barn medan släktingarna säger: Gå vidare, glöm, gift dig.

Mammorna tvingas till tystnad. Inom sig bär de på ett kvävt avgrundsvrål. Separationen från barnen är värre än våldtäkt tortyr o slaveri, upprepar de.

Jag har intervjuat de unga mammorna tidigare och jag har också träffat deras barn, på ett barnhem på andra sidan gränsen i kurdkontrollerade Norra Syrien, där mammorna befann sig när IS föll och de blev frisläppta.

Nu är mammorna i Irak och barnen i Syrien. Jag visar bilder jag tagit på barnen de inte själva får träffa. 22-åriga Bahar tittar på sin lille son, Ibrahim, hon vet att han inte längre minns henne. Hon säger inte ett ljud. Tunga tårar faller faller ner på mobilen.

Neriman säger att hon inte hade överlevt helvetet som sexslav om hon inte haft sin dotter att ta hand om.

Hundratals yezidska sexslavar födde barn som var resultatet av våldtäkt. 49 av dem finns på barnhemmet. Vissa yezidiska mammor gömmer sig för att slippa lämna ifrån sig barnen.

I dag är det ingen som för de yezidiska mammornas talan. Politiker i Irak och Syrien säger att man måste respektera yezidiernas högsta religiösa ledare. Och trots att en ny andlig ledare, Baba Sheikh, utsågs så sent som i går efter att den förre Baba Sheikh avlidit 87 år gammal, så tror inte de unga mammorna att den nye ledaren kommer att vara annorlunda bara för att han är yngre. Våra egna bröder vägrar låta oss ens tänka på barnen, säger de.

De har hört att det finns organisationer som verkar för att IS-kvinnor från Al Hol-lägret ska ha rätt till sina barn.

Men vi då? Vi som är IS offer, varför får inte vi behålla våra barn? Det enda vi kan hoppas på, säger Neriman, är att ett tredje land vill ta emot både oss och våra barn. Ett land som tycker att en mammas kärlek till sitt barn är viktigare än vad en religiös ledare säger. Fanns det inte något land i Europa som kallade sin utrikespolitik feministisk?

Cecillia Uddén, för P1-morgon i Dohuk, norra Irak.

Utrikeskrönika den 18 november 2020

Om en vecka är det Thanksgiving i USA. Jag vet inte hur många gånger jag hört historier här i New York om ångesten över att återigen tvingas träffa svärpappan i Ohio som är en hängiven Trumpsupporter. Andra pratar om hur de undviker alkohol för att inte brusa upp på familjemiddagen, sedan finns det dem som känner sig tvingade att konsumera en större mängd för att orka med alla gliringar.

När Joe Biden höll sitt segertal i Delaware handlade det traditionsenligt om enighet. Vi fick höra att det inte finns blå eller röda stater, bara förenta stater. Bla, bla, bla sa en Trumpanhängare i Pennsylvanias huvudstad Harrisburg när jag berättade om talet. Hon hade naturligtvis inte sett det varför skulle hon vilja plåga sig med det? frågade hon sig själv och tillade att det där låter ju fint, men först måste vi ha ett omval så att alla legala röster kan räknas.

Det här är ingen radikal ståndpunkt bland Trumpväljare. De tror att valet har stulits från dem. Om man bara stannar där ett tag och tar in vad de säger: Demokraterna vann presidentvalet genom valfusk. Det finns inga bevis för det påståendet och trots flera stämningsansökningar så kommer det inte bli något omval i USA.

Här tycker jag att det är värt att påminna om vad som hände för fyra år sedan när valresultatet blev ett annat. Då var det Trump som stod på en scen och höll ett tal där han lovade att vara alla amerikaners president. Och då var demokratiska väljare som ansåg att valet stulits från dem med hjälp av en sofistikerad komplott där Trumpkampanjen konspirerat med Ryssland. Efter en omfattande utredning hittades inga bevis för det heller.

Det är ingen drömstart för någon president att uppfattas som illegitim bland en stor grupp väljare. Det är som att marken gungar lite när man tänker på hur långt ifrån varandra de två sidorna står. Hur ska man ens börja diskutera med bordsgrannen utan att riskera att få tranbärssåsen kastad över sig?

Allt har en tendens att bli politiserat och polariserat, även den pågående pandemin. En sjuksköterska i South Dakota berättade nyligen om hur patienter som ligger döende av covid-19, inte vill tro att sjukdomen verkligen existerar.

Var ska man börja om beskrivningarna om verkligheten är oförenliga?

Vissa har spekulerat i att Joe Biden med sina många år i senaten ska kunna hitta enighet i kongressen. Att hans vänskap med republikanska senatorer ska ge honom de verktyg som behövs för ett produktivt samarbeta. Jag tvivlar på det. De båda partierna får just nu livsviktigt syre från samma splittring som gör att meningsmotståndare ofta avskyr varandra. Samarbete och kompromiss är förräderi. Konflikt, en bärande del av politiken. Allt ständigt påhejat av medier som tar tydlig ställning och sociala medier som byggts upp för att bekräfta din åsikt.

Motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten i USA rekommenderar människor att stanna hemma och undvika resor under Thanksgiving. Just nu är det kanske en bra idé av flera anledningar. Men någon gång måste de två sidorna i USA mötas och prata med varandra om det ska bli bättre.

Det första och kanske svåraste steget är att enas om en gemensam verklighetsuppfattning.

Fernando Arias, New York [email protected]

Utrikeskrönika den 17 november 2020

Stockholm, tisdag.

Häromdagen när jag bläddrade bland mina gamla anteckningar om estnisk politik, upptäckte jag att jag ofta hade ritat en smajlis med hatt, bredvid inrikesminister Mart Helmes namn.

Lite töntigt men det var ett sätt att påminna mig själv att inte blanda ihop honom med hans son Martin Helme. Martin Helme som är finansminister i samma regering. Så därför fick pappa Mart Helme en liten hatt bredvid sitt namn, bara som en minnesregel.

Men nu lär jag inte behöva oroa mig för att förväxla dessa två. För en vecka sedan meddelade Mart Helme, alltså pappa Helme, att han lämnar regeringen.

Och det har varit en turbulent tid för honom vid posten. Under sitt ett och ett halvt år som inrikesminister har han fler än en gång chockat sin omgivning med sina kontroversiella uttalanden. För ett år sedan kallade han Finlands statsminister Sanna Marin för en kassörska som lyckats bli statsminister. Något han senare fick be om ursäkt för.

För en månad sedan var han i blåsväder igen efter att i en intervju med Deutsche Welle sagt att homosexuella kan dra till Sverige, där man är mer vänligt inställd till dem. Uttalandet fick hård kritik från både presidenten och oppositionen och även premiärminister Juri Ratas tog avstånd från det. Med nöd och näppe fick Mart Helme trots allt sitta kvar i regeringen.

Fram tills förra veckan, då han valde att självmant att lämna sin post, efter att återigen ha fått kritik. Det efter att han tillsammans med son Martin i ett radioprogram öste galla över det amerikanska valet, påstod att det var riggat, att Joe Biden och hans son Hunter Biden är korrupta typer och att den djupa staten hade hjälpt Biden att vinna, en konspirationsteori om att det skulle finnas dolda grupper inom den amerikanska ledningen. Påståenden som det inte finns några trovärdiga bevis för.

Mart Helme hotades med en misstroendeförklaring och fick även svidande kritik inifrån regeringen. Till slut meddelade han sin avgång - och det för att estniska medier sprider lögner, sa han i ett uttalande. Hans son Martin Helme, klarade dock misstroendeomröstningen och sitter kvar i regeringen.

Så nu finns det bara en Helme i regeringen.

Men däremot numera två i riksdagen, Riigikogu. Mart Helme fortsätter nämligen på den politiska banan och återgår till att vara riksdagsledamot, precis som hans fru.

Men förhoppningsvis lär jag inte förväxla dem två.

Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan måndag 16 november.

Kairo, måndag.

En alarmistisk satirröst uppmanar: Följ vår direktsändning om maktstriden, trots att en vinnare har utsetts i presidentvalet, fortsätter situationen att vara ytterst prekär, den demokratiska processens integritet är hotad. Vi förklarar motsättningarna mellan de olika sekterna och klanerna och vad som kommer att hända när den sittande presidenten vägrar lämna ifrån sig makten. Vi sänder direkt från den instabila huvudstaden som just nu skakas av protester.

Det är som om hela Mellanöstern bara har väntat på detta ögonblick där man får driva med USA och vända upp och ner på "förståsigpåandet", förenklingarna och de förutfattade meningarna.

Det är inte det att jag vill uppleva en statskupp i USA, men det vore så intressant att för en gångs skull se CIA på andra sidan av en kupp, skrev en twittersatiriker.  En annan sade att det experter nu oroar sig över är hur de religiösa motsättningarna kommer att påverka kommer katoliken Joe Biden att accepteras i en nation där majoriteten är protestanter dessa båda grupper har ju befunnit sig i krig med varandra och såren är inte läkta.

En mer filosofiskt lagd arabisk kommentator skriver att det är fascinerande att Trump, som tillbakavisat objektiv sanning, faktiskt har tid att ägna sig åt poststrukturalistisk teori.

Och nån annan tillägger att nu stiger oron att kärnvapen ska hamna i orätta händer i den instabila nordamerikanska republiken. Det höjs röster för att FN ska skicka in fredsbevarande styrkor för att stabilisera situationen.

Skämten om USA-valet staplas på varandra och fyller sociala medier. Bilder på Trump i jemenitisk dräkt med turban och dolk följs av texten: separatistledaren tar nu kontroll över södra delen av landet efter valförlusten. Och på andra syns Trump i fotsida gallabeya på marknaden i Kairo där han säljer grönsaker.

Men vid sidan av satiren finns oron över de långtgående effekterna av intolerans i USA, över konspirationsteorier, beväpnade miliser, och det faktum att så många amerikaner nu ser sina politiska motståndare som existentiella hot precis som i många länder i Mellanöstern religiös, etnisk, kulturell tillhörighet är viktigare än nationell identitet.

Amerikaner, i många arabers ögon, har haft en tydligt definierad nationell identitet byggd på demokrati o människors lika värde, något de varit kollektivt stolta över ända sedan det amerikanska inbördeskrigets slut.

Du vet, när man emigrerar till Amerika, ja då får man lämna sin sunni- eller shia-identitet på bagagebandet och bli en stolt amerikan, som en irakier en gång sa till mig. Men nu ökar tvivlet på att USA är exceptionellt.

Och förresten, säger Rawia, en ung feminist i Kairo: Trump eller Biden, det spelar ingen roll, Mellanöstern kommer ändå att bombas. Och glöm inte att Trump just har genomfört en utrensning i Pentagon, på de två månader han har på sig nu, hinner han genomföra ommöbleringar på den militära kartan i världen så att de onda krafter som eventuellt dämpats av USA:s närvaro, hinner få fritt spelrum för nya massakrer.

Cecilia Uddén, för P1-morgon [email protected]

Utrikeskrönika 13 november 2020

Washington fredag,

Dagen efter att Joe Biden utropats till segrare i presidentvalet och jag fått en första ledig kväll på länge föreslog min man att vi skulle se en film han blev sugen på att se om. Groundhog Day med Bill Murray, och det var inte förrän jag slängde mig på soffan som jag insåg vilken oerhört lämplig film det var att se. Måndag hela veckan heter den ju på svenska, Bill Murray vaknar upp till samma dag varje morgon. Och så hade den evighetslånga veckan efter presidentvalet medan rösterna dag efter dag räknades och räknades i flera viktiga vågmästarstater, känts.

Men om förra veckan gick långsamt har hela den här valhösten flugit förbi. Jag har rest till 10 delstater på 2,5 månad och pratat med amerikaner runt om i landet. I mellanvästern, i södern, på västkusten, på östkusten. Om deras förhoppningar och förväntningar, deras rädslor och önskningar. Det viktigaste valet i USA:s moderna historia har upprepats gång på gång. Och nu. Nu har Joe Biden börjat utnämna medarbetare till viktiga poster i sin nya administration, samtidigt som president Trump dagligen twittrar om det han menar är omfattande valfusk, rättsprocesser pågår och han vägrar erkänna sig besegrad.

Drygt 72 miljoner amerikaner röstade på Donald Trump, enligt rösträkningen hittills, och många av dem är oroliga nu för att valet håller på att stjälas av Demokraterna, de menar att Trump är den rättmätige vinnaren. Medan Bidenväljare andas ut, djupt. Här i Washington där 93 procent röstade på Biden har firandet pågått i dagar och soptunnorna runt Vita Huset översvämmats av champagneflaskor.

Så vad händer nu?

Jag tänker på alla de jag mött de senaste månaderna, på Florida-bon Deborah Lee-Lewis i sin rödvitblåa cowboyhatt som lyste av lycka när Presidentplanet Air Force One landade på ett av Trumps kampanjmöten, och på Ione Lee som med beslutsamma steg lämnade vallokalen i Georgia efter att ha lagt sin röst på Biden och den förändring hon ville se.

Och jag vet att jag låter som en hackig LP-skiva men det här delade landet, det är svårt att tänka på annat. När beskedet kom att Joe Biden vunnit valet stod jag i direktsändning i P1 framför Vita Huset och skulle precis intervjua en av få Trumpsupportrar som tagit sig dit och när jag berättade nyheten för henne såg hon först chockad ut och sa sen att hon inte trodde det var över, och plötsligt var hon och hennes vänner borta medan tusentals överlyckliga Bidenväljare började strömma in där vi stod för att fira resultatet.

Men de miljoner som röstade på Trump har ju inte försvunnit förstås. Runt om i landet finns de där förhoppningarna och rädslorna kvar, oavsett vem man röstat på. Den 20 januari ska en ny president sväras in och vi kommer få höra att han vill vara en ledare för alla amerikaner, för de förenta staterna, samtidigt som misstron och oenigheten i landet kvarstår.

Cecilia Khavar, Washington [email protected]

Utrikeskrönika 12 november 2020

Köpenhamn torsdag

Det var tänkt att den här krönikan skulle handla om att det i idag är exakt fem år sedan Sverige, mitt under flyktingkrisen, införde gränskontroll. En kontroll som fick stora konsekvenser för Öresundsregionen och som än idag finns kvar. Jag kontaktade till och med Cecilia Khavar i Washington som enligt schemat egentligen skulle ha gjort krönikan idag och gjorde ett byte. Det var en schysst krok som det heter på journalistspråk, en bra anledning att prata om det.

Men så förra veckan kom rapporter om att flera danska ministrar, bland annat statsministern fick gå i karantän efter ett coronautbrott på Christiansborg. Det talades till och med om att stänga ner hela Folketinget. Plötsligt ett betydligt mer aktuellt ämne.

Men sedan kom ju minkarna och det muterade viruset. Alla danska minkar skulle avlivas för att undvika att det spreds en muterad variant av coronaviruset. Plötsligt ett betydligt mer aktuellt ämne.

Men sedan kom ju minkgate. Det visade sig att danska regeringens instruktioner om att alla minkar skulle avlivas var olaglig och en politisk skandal av stora proportioner är under uppsegling här på andra sidan Öresund. Plötsligt ett betydligt mer aktuellt ämne. Och för fjärde gången började jag skriva om mitt manus.

Jag gjorde helt enkelt nybörjarfelet att behandla 2020 som vilket år som helst. Det är det inte. Det är ett mardrömsår för oss listmakare, kalendersynkare och planerare. Det är ett år där det enda du egentligen kan skriva upp i din kalender är ett enda stort frågetecknen.

I början hatade jag ovissheten. Nästan alla som jag jobbat med vet att jag döljer mina tillkortakommanden genom att arbeta med en på gränsen till irriterande planering. 2020 är inget bra år för sådana som mig.

Men när jag efter några veckors ångest i våras kunde acceptera att 2020 faktiskt är omöjligt att planera, infann sig ett slags lugn jag inte upplevt på flera år. Jag gav helt enkelt upp och lyckades för först gången på länge med det där som mindfulnesscoacherna som företaget hyrde in för några år sedan pratade  om. Jag lever mer i nuet, eller åtminstone i dagen, och jag gillar det. 2020 ger en faktiskt inget annat val.

Missförstå mig rätt. Liksom alla andra skulle jag bara vilja spola fram tiden tills att den här satans pandemin är över. Konsekvenserna av den är fasansfulla på flera plan. Jag känner också mig själv tillräckligt bra för att veta att jag kommer jag börja med mina to-do-listor igen den dagen tillvaron är i alla fall någorlunda normal.

Men jag hoppas att jag i alla fall kan hålla fast i en del av den känsla av ovisshetens frihet som det här skitåret ändå gett.

David Rasmusson, Köpenhamn [email protected]

Utrikeskrönikan 11 november

Bryssel, onsdag

Om du skulle gå i karantän i några veckor och bara få ta med dig ett visst antal saker, det allra nödvändigaste, vad skulle du välja då?

Jag tror att om jag skulle ställa den frågan till tio personer så skulle jag få tio helt olika svar.

Ändå är det just den frågan som den belgiska regeringen har försökt besvara åt alla oss som bor här i landet.

På grund av kraftigt ökad Coronaspridning befinner vi oss nu i en ny lockdown. Visserligen något mjukare än i våras men det mesta är ändå stängt. Det är bara vissa butiker som är öppna och de som håller öppet får bara sälja nödvändiga varor.

Så vad klassas då som nödvändigt?

För att få svar på det så åkte jag häromdagen till min lokala stormarknad. Samma affär som jag svettades i för två månader sedan i en annan krönika när jag förgäves letade efter rätt skolmaterial till barnen kvällen innan skolstart.

Där på stormarknaden, som normalt säljer allt mellan himmel och jord och lite till, blev det väldigt tydligt vad som var nödvändigt och inte.

För att inte butiken ska få konkurrensfördelar gentemot andra som tvingats stänga ner helt har de fått spärra av de avdelningar och hyllor med icke-nödvändiga varor.

Bland de nödvändiga produkterna fanns så klart mat och dryck men även trädgårdsattiraljer och böcker.

Så långt var det ganska logiskt. Man måste ju äta och dricka. Och om man ska stanna i hemmet kan det ju vara bra att förströ sig med en bok eller sysselsätta sig med trädgårdsarbete.

Däremot kan det bli svårt i längden att hålla rent här hemma. Dammsugare och damsugarpåsar var nämligen inte nödvändiga visade det sig.

Faktum är att ju längre in jag gick i butiken bland de öppna och avspärrade hyllorna desto svårare blev det att följa logiken bakom klassificeringen av nödvändiga och icke-nödvändiga varor.

Jag kunde till exempel köpa kaffe men inte en kaffebryggare.

Jag kunde köpa en strykbräda men inget strykjärn.

Jag kunde köpa nya filmer och skivor men inte apparaterna för att spela dem.

Däremot kunde jag köpa ny resväska fastän regeringen starkt avråder alla från att resa.

Nu är det här kanske inte jättestora problem, särskilt inte om nedstängningen blir så pass kortvarig som man hoppas på. Men jag ändå lite orolig. För julen.

Att avdelningen med juldekorationer är stängd kan jag leva med men att hela leksaksavdelningen är avspärrad - det kan bli ett reellt problem.

Okej, leksaker kanske inte är livsnödvändiga men försök förklarar det för barnen den 24 december.

Hittar vi inte grejer på nätet och vi bara har tillgång till stormarknadens utbud kommer tomtens säck bestå av livsmedel, några böcker och kanske en strykbräda.

Så vi får se hur det blir med familjens julstämning i år.

Men för egen del är julen säkrad. Den speciella kalendern som jag brukar köpa och som har blivit ett obligatoriskt inslag under åren här i Bryssel fanns där på stormarknaden.

Öl-julkalendern. Med en ny överraskningsflaska under varje lucka.

För är det något som klassas som nödvändigt här i Belgien så är det ölen.

Andreas Liljeheden i Bryssel [email protected]