Utrikeskrönika 19 juni 2020.

Öland på midsommarafton. Den tid på året då många utlandssvenskar blir som mest löjliga - när de snapsar och sjunger hurra för en sillsvans och en helsvensk potatis för att i nästa andetag veta bäst om politik, skatter och coronastrategin, men det får man väl inte säga i det här jävla landet, som de säger. Midsommar är också den tid på året då jag censurerar mig själv på sociala medier för att inte klorofyllchocka mina ökenvänner i arabvärlden. Jag kan inte visa dem denna grönska, denna idyll, denna näktergal. De som i Egypten går och sätter sig på gräsplätten i en motorvägsrefug när de ska ha picknick eftersom de inte har tillgång till något annat gräs i ökenlandet där 90 procent av befolkningen bor på 4 procent av landytan - den tunna gröna remsan längs Nilen. Hur skulle de någonsin kunna omfatta Sveriges grönska? Varje sommar, med undantag för i år förstås, brukar jag också få besök av egyptiska vänner som ofta storögt säger: Men är detta sant? Är det sant att ni har ett torg som heter Midan al Muwaten? Det vill säga Medborgarplatsen - ett torg uppkallat efter medborgarna? I Mellanöstern är torgen uppkallade efter diktatorer och bombastiska krigstriumfer. Sen när jag visar dem sajten fruktkartan.se där myndighetssverige hjälper medborgare att finna allemansplatser där man gratis kan plocka t.ex. äpplen, päron, röda vinbär, nypon och fläder, då tittar mina vänner anklagande på mig som om de ville säga: Men hur vågar du någonsin kritisera detta fantastiska land? Eller när jag tar med dem till Stockholm Pride där alla företag, myndigheter, affärer, restauranger, inklusive polisen militären, och de kommunala bussarna vill vara med och regnbågsflagga - då blir mina egyptiska vänner för första gången ledsna eftersom de börjar tänka på Sarah Hegazi, den unga kvinna som viftade med en regnbågsflagga på en konsert i Kairo för tre år sedan, vilket ledde till att hon greps och satt i fängelse i tre månader för att sedan tvingas fly landet och söka asyl i Kanada. Sarah Hegazy som tog livet av sig förra helgen och bad om ursäkt för att hon inte längre orkade med hatet. Och hatet, mot henne, även efter hennes död, och mot andra HBTQ-personer i Mellanöstern underblåses av stat, militär, religion och islamism. Ända sedan jag började intervjua potentiellt demokratiska, liberala och progressiva islamister inom t.ex. det muslimska brödraskapet på tidigt 90-tal har jag haft en fråga som jag ställt till alla. Hur ser du på homosexualitet? Hur liberal-demokratiska dessa islamister än är så går gränsen just där. Homosexualitet är en synd straffbar med döden och även om jag inte vill döda, säger de, så är detta en sjukdom som inte kan accepteras. Exakt hur djupt denna övertygelse sitter förstod jag när jag mötte en svensk så kallad IS-mamma i Al Hol-lägret i Syrien. Hon var utmärglad och sjuk, hon sa att hon tog avstånd från IS våld och terror och bara ville ta sina barn och åka hem till mamma i Sverige för att leva ett normalt liv. Men när jag frågade henne hur hon såg på att IS kastade homosexuella från hustak svarade hon: "Det är så det står i Sharian av Allah och jag följer Islam". Också hon är en så kallad utlandssvensk.

Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 18 juni 2020.

New York, torsdag Att jobba på en begravningsbyrå var som ett kall för henne. "Det var viktigt, man stöttar människor när de behöver det som mest", berättar Aimee Stephens för New York Times. Hon hade jobbat på begravningsbyrån utanför Detroit i sex år. Hon hade precis fått löneförhöjning. De uppskattade henne där. Det hennes arbetskamrater inte såg var kaoset hon kände inombords. För dem var Aimee Stephens, som då hette något annat, en man som nyligen blivit femtio år gammal. I november 2012 stod hon med en pistol mot sitt bröst, redo att ta sitt liv. Hon gjorde inte det, istället skulle hon skriva ett brev till sin chef och sina arbetskamrater några månader efteråt. Kära vänner och kollegor, vi har känt varandra under en längre tid nu och jag ser er alla som mina vänner. Det jag nu kommer säga är väldigt svårt för mig, och det har krävt allt mod jag har. Ert tålamod, er förståelse och ert stöd kommer att vara otroligt viktigt. Jag lider av könsdysfori. Jag har känt mig instängd i en kropp som inte stämmer överens med mina sinnen och tankar, och det har fått mig att känna mig otroligt ensam och förtvivlad. Med stöd av min älskade fru har jag bestämt mig för att bli den person som jag är i själen. Jag kan inte ens börja beskriva den skam och det lidande som jag har levt med. Därför kommer jag att genomföra en könskorrigering. Första steget är att leva och arbeta som en kvinna under ett år. När jag kommer tillbaka från semestern, så kommer jag komma tillbaka som mitt sanna jag. Som Aimee Stephens, med passande kläder. Det är min önskan att komma tillbaka till mitt arbete och göra det jag alltid gjort, det vill säga mitt yttersta. Två veckor senare får Aimee Stephens svar från sin chef. Ett uppsägningsbeslut. Hon tar kontakt med olika organisationer för att få hjälp att stämma sina före detta arbetsgivare. Svaret från chefen gör henne säker på en sak: Hon kommer inte acceptera något skadestånd. Hon vill ha förändring. Sju år senare, den 15 juni 2020, avgörs Aimee Stephens fall i USA:s Högsta domstol. Tillsammans med två andra stämningar om diskriminering mot homosexuella utgör det grunden till en historisk dom där en majoritet av domarna beslutar att det är olagligt att avskeda någon på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet. Aimee Stephens fick aldrig uppleva den dagen. Hon dog en månad tidigare i en njursjukdom. Minnet av hennes mod kommer däremot att leva kvar länge.

Fernando Arias, New York [email protected]

Utrikeskrönika 17 juni 2020.

Peking, onsdag.

Inte nu igen.

Det var den övergripande känslan som landade i mig häromdagen när det stod klart att coronaviruset på nytt härjade i en kinesisk mångmiljonstad. Inte vilken stad som helst som helst, utan här, i Peking.

Ödet är inte utan ironi.

Virusutbrottet kopplas till grossistmarknaden Xinfadi, som med inte allt för mycket fantasi kan översättas till: Den plats från vilket något nytt sprider sig ifrån.

Som det nya coronaviruset, till exempel.

Lustigt, tyckte vissa, men det är få som skrattar i Peking. Snarare biter man ihop, suckar och gillar läget.

Vad tjänar det till att oroa sig, det är bara att göra det vi måste göra är nog den vanligaste kommentaren jag mött.

Så, Pekingborna har återigen beväpnat sig med munskydd och handsprit och ställer sig i kö till provtagning. Masstester och karantän är vägen framåt nu, enligt de kinesiska myndigheterna.

Men, det är ännu oklart hur omfattande det nya utbrottet är.

De siffror som myndigheterna släppt kan tyckas futtiga i ett internationellt perspektiv, för vad är väl ett hundratal positiva fall jämfört med de tusentals som konstateras smittade på daglig basis i till exempel USA, Ryssland eller Indien. Eller för den delen om vi jämför med Sverige.

Men i ett kinesiskt perspektiv är det omskakande, eftersom det styrande kommunistpartiet har kedjat sig fast vid en strategi om nolltolerans. Ett fall är ett fall för mycket och storsläggan åker fram varje gång viruset visar sig.

Kanske är det rätt strategi. Det får framtiden utvisa. Oavsett vilket är konsekvensen att det kinesiska samhället ständigt lever under ett hot att tvingas slå igen.

Lägg där till de enorma kostnaderna att massmobilisera tiotusentals, ja hundratusentals tjänstemän för att knacka dörr i hela Peking.

För att inte tala om polisen. I en enpartistat som Kina är polisbudgeten visserligen inget man sparar in på, men antalet poliser jag sett den senaste tiden i Peking är något utöver det vanliga.

Varför behöver militärpolis och den särskilda insatsstyrkan vakta en stängd grossistmarknad som redan är utrymd och igenbommad?

Det kan man fundera över.

Om ett vaccin dröjer och viruset inte nöjer sig med en andra våg utan också följer upp med en tredje, eller fjärde våg, är frågan om kommunistpartiet inte kommer behöva ompröva sin coronastrategi.

Kanske snegla mot Sydkorea eller Japan där det tycks finnas en tanke om att långsiktigt leva sida vid sida med viruset, utan att för den delen tillåta att det sprids obehindrat.

Men till dess är det bara att gilla läget, här i storsläggans land.

Björn Djurberg, Peking [email protected]

Utrikeskrönika 16 juni 2020

Stockholm, tisdag.

Finns rasism i Finland? Är det en grej här?

Det var frågor som en journalist hade skickat ut på förhand till en forskare inför en intervjusituation.

Hon visste inte vad hon skulle svara. I flera år har hon studerat hur rasismen tar sig i uttryck, vad det gör med samhället och hur det påverkar de som utsätts. Hur svarta i större utsträckning än vita i Finland stoppas av polisen och av ordningsvakter. Hur svarta kvinnor redan i skolan hänvisas av studievägledare att söka sig till yrken med lägre krav på utbildning, trots att de har betyg för att göra en akademisk karriär, hur svarta mår dåligt på grund av trakasserier de utsätts för i vardagen.

Hon hade förväntat sig att intervjun skulle handla om det, att det rådde konsensus kring att rasism finns, och att samtalet skulle vara fördjupande.

Forskaren avvaktade med att svara, rådgjorde med kollegor och vänner och beslutade till slut att tacka nej till intervjun. Man får välja sina strider, den här var inte värd att ta, ansåg hon.

Men det är är ett dilemma, kan man som journalist ställa vilka frågor som helst, även dem som sökmotorer på nätet enkelt kan besvara? Eller är det frågeställningen i sig som är problematisk?

Och vilket ansvar har man som forskare att upplysa och svara på frågor som tycks vara självklara?

Hur just journalisten på andra sidan resonerade vet jag inte, men jag vet att det förväntas av oss journalister att förenkla komplexa skeenden, göra världen begriplig och det är inte alltid en lätt uppgift. För med förenklingar riskerar också saker, skeenden, begrepp, att förlora sin betydelse.

Rasism kanske håller på att bli, eller till viss mån redan är, ett sådant begrepp. Något som nu förknippas med polisvåld mot svarta i USA, men som inte nödvändigtvis behöver finnas i Sverige.

Så kanske måste grundfrågan omformuleras och problematiseras. Att rasism finns i Finland, i Sverige, i Norden och Europa har forskning, erfarenheter och personliga berättelser vittnat om i århundraden. Och även om det finns dem som vill eller behöver få det förklarat så kanske måste diskussionen gå vidare.

Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 15 juni 2020.

Stockholm, måndag.

Efter snart tre månaders hemmajobb var det äntligen dags att få ge sig ut i verkligheten, ut bland folk.

Med bandspelaren på långt stativ för rätt socialt avstånd, desinfektionsmedel till både mig själv och min utrustning och två förpackningar med olika munskydd gick jag glatt ombord på tåget.

Vägen ner till Malmö var lugn. Med en tom plats mellan varje passagerare kändes det luftigt och fint och ingen så mycket som snörvlade.

I Malmö steg spänningen lite grann. Skulle jag bli släppt över bron? Jag hade fått höra att jag måste ha munskydd på Kastrup där alla skulle gå av för att visa papper och pass och byta tåg, men vilket skulle jag ta? Det vita med andningsfilter för att skydda mig själv från virus, eller det enklare blå för att skydda andra omkring mig, och visa att jag var en ansvarstagande resenär - inte vilken aningslös, smittspridande svensk som helst?

Jag valde det blå och sneglade på passagerna på det nu danska tåget. Till vänster satt en blond kvinna och prasslade med en plastficka innehållande ett likadant skydd som jag själv valt ut. Smart! Själv hade jag knölat ner hela stora kartongen med femtio exemplar för att inte lockas att fingra på dem och förstöra hela skyddsidén innan det blev skarpt läge.

När tåget rullade ut från perrongen såg jag i ögonvrån hur kvinnan försiktigt öppnade plastpåsen för att ta fram skyddet. Bara för att sen stänga och lägga ner allt i handväskan igen. Jag tvekade några sekunder. Tittade snabbt omkring mig. Inga täckta munnar. Jag höll fingrarna i styr.

Men ju snabbare tåget rullade desto otåligare blev jag. Vips var vi ute över bron och när de första danska vindkraftverken skymtades drog jag resolut fram skyddet och satte på det försiktigt, som man ska genom att bara hålla i banden som fäster bakom öronen. Och så väntade jag.

Förvånansvärt fort blev det varmt. Sen började det klia på vänster näsvinge. Men jag satt stoisk. Allt för att visa respekt - och öka mina chanser att få göra mitt reportage.

Framme på Kastrup klev jag av redo att visa pass och rekommendationsbrev. Jag såg mig omkring. Ingen hade munskydd. Jo, två tjejer med asiatiskt utseende hade valt den säkraste varianten med filter. Men i övrigt ingen. Varken kontrollörer, tulltjänstemän, eller passagerarna som skulle vidare in i Danmark. Försiktigt tog jag av det blå skyddet, såg mig omkring och vek diskret ihop det för att lägga i närmsta papperskorg. De resterande 49 blev liggande orörda.

Kanske var den största risk jag tog i Köpenhamn när jag sorglöst började cykla på Ströget. Några sekunder till på den vägen hade kunnat sluta med en rejäl dansk utskällning, fick jag veta.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 12 juni 2020.

Bryssel, fredag.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon vidare cyklist. Jag äger inte ens en cykel. För flera år sedan fick jag pengar av min sambo i födelsedagspresent för att köpa en men jag kom aldrig till skott och pengarna spenderades på annat.

På så sätt är jag faktiskt en ganska typisk Brysselbo. För Bryssel är ingen cykelstad. Det är en stad anpassad för bilar. Eller kanske snarare för automobiler. För det här går långt tillbaka i tiden när den allmänna tanken var att man skulle jobba i stan, bo utanför och varje dag pendla fram och tillbaka med bil. Det syns inte minst av antalet parkeringsplatser. Det sägs finnas en miljon i stan, alltså nästan en per person.

Inte alltför länge sedan kunde man till och med parkera rätt på Grand-Place, det vackra torget mitt centrum omgärdat av stadshuset och andra byggnader från 1400-, 1500- och 1600-tal. Det är ungefär som att parkera mitt på Stortorget i Gamla stan i Stockholm. Visserligen togs beslut 1972 att rensa torget från bilar. Men det blev högljudda protester och inte förrän 1991 kunde beslutet genomföras. Och inte kostar det särskilt mycket att parkera heller. Avgiften i vår hemkommun är tio euro.

Inte per dag.

Inte per månad.

Utan per år.

Och medan du kan parkera nästan överallt i stan så kan du på samma sätt också köra nästan överallt. Få gator är reserverade för gångare eller cyklister, och bilvägarna går ofta över promenadstråk och rätt igenom parker. Men kanske att bilens dominans i Bryssel kan vara på väg bort. För i och med coronapandemin har man nu börjat bereda väg för cyklister.

För att undvika än värre bilköer och trängsel i kollektivtrafiken så har folk uppmanats att cykla till jobbet. Och Bryssel stad har gjort om 40 kilometer bilväg till cykelbana. Till och med på Rue de la Loi, den hårt trafikerade fyrfiliga gatan som skär igenom EU-kvarteren. Cykelförespråkare har beskrivit detta som en revolution, som de hoppas ska bli permanent.

Det har blivit lite av en revolution även för mig. För jag har börjat cykla.

Inte på min egen cykel eftersom jag aldrig köpte någon för de där födelsedagspengarna jag fick. Jag har heller inte kunnat köpa någon för egna intjänade pengar eftersom butikerna varit stängda. Så det har fått bli min sambos cykel, som är något för liten.

Det är sjukt jobbigt. För även om jag tränar ganska mycket och kan springa långt så får jag mjölksyra av minsta lilla uppförsbacke. Mina pinnsmala löparben verkar helt saknar cykelmuskler.

Men jag hoppas att de ska växa till sig, kanske i takt med Bryssels cykelbanor.

Andreas Liljeheden, på en sprillans ny cykelbana på Rue de la Loi, i Bryssel [email protected]

Utrikeskrönika 11 juni 2020.

Årsta, torsdag morgon.

I skuggan av coronapandemin håller kärnvapnens geopolitiska karta på att ritas om. Enorma massförstörelsevapen som väntar i silos eller på ubåtar, vapen som skulle få ett coronavirus att räddhågset blekna.

Kärnvapnens geopolitiska karta finns där i avtal som reglerat dom, åtminstone för USA och Ryssland. Men USA:s president Donald Trump har ju en svaghet för att lämna avtal.

Trump har sagt upp INF-avtalet som reglerade medeldistans robotar, alltså de som kan utplåna hela huvudstäder i Europa.

Trump lämnade nyligen Open skies-avtalet som ger länder rätt att flyga över andras territorier för att hålla koll på trupper och vapen, skapade ett visst förtroende länder emellan, men uppsagt.

Än så länge finns START-avtalet, som reglerar de strategiska kärnvapnen, men START löper snart ut. USA och Ryssland ska träffas nu i juni och samtala, om nu inte Trump i någon tweet säger att USA lämnar START!

Om allt, och då i den bästa av världar, går vägen och de gamla kärnvapenavtalen till slut ersätts av nya, då kanske kalla kriget till slut tar slut.

För de gamla avtalen skrevs efter decennier av kall kraftmätning mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Så bipolär är inte världen längre.

I dag finns Kina och de globala ambitionerna har under Xi Jinping utvecklats till att, likt USA och Ryssland, gälla långt utanför de egna gränserna.

USA vill ha Kina där vid bordet när nästa avtal som reglerar världens kärnvapen ska skrivas, men det säger Kina än så länge nej till.

Samtidigt som alla tre kapprustar och utvecklar supersnabba glidande robotar som är mycket svåra att försvara sig mot. Kapprustningen har växlat upp och ökar farten.

Och vilket gäng från USA, Kina och Ryssland som, om det blev allvar, i så fall skulle sätta sig ner i något flott slott för att rädda världen:

Donald Trump, antingen aningslöst Twitter-oberäknelig eller en ledare som medvetet destabiliserar en gammal säkerhetsordning.

Xi Jinping, obestridlig ledare för en parti-dominerad diktatur, med en mycket skev inställning till mänskliga fri- och rättigheter.

Och så Vladimir Putin, den ryska mycket auktoritära presidenten som just nu skrivit om konstitutionen för att kunna sitta i Kreml på livstid.

Ja, vilket gäng.

Kärnvapenhotet skiljer sig på det sättet mycket från coronahotet. För kärnvapnen finns ingen hägrande vaccinlösning om något år. För att råda bot på kärnvapenpandemin så krävs ordentligt med pli på ett gäng kontroversiella farbröders snudd på obefintligt goda vilja.

Jesper Lindau, Rysslandskorrespondenten i Årsta [email protected]

Utrikeskrönika 10 juni 2020.

Paris, onsdag.

Jag är tillbaka i Paris igen efter några dagar i norra Italien som kändes surrealistiska. Som att vandra omkring i en filmscenografi på folktomma gator.

Trots anspänningen att hela tiden tänka på den där coronan, så finns det ögonblick när jag glömmer bort den. Som när jag just har satt lite färg på läpparna  och först därefter kommer ihåg att det obligatoriska munskyddet ju ska på. Ingen idé att måla några läppar.

Min kroppstemperatur kontrolleras av hotellpersonal, servitörer och flygplatspersonal. De känner sig som poliser nu och jag fyller i en blankett där jag försäkrar att såvitt jag vet så är jag inte smittad.

I Bergamo är atmosfären spänd. Och nervös. En kvinna ropar Francesca till mig på gatan, men när jag skakar på huvudet och sa att jag inte heter Francesca så tittar hon en gång till och säger:

Det är munskyddet, man känner inte igen folk längre.

Kvinnan i grönsaksbutiken har haft öppet under hela pandemin, men hon har inte låtit nån komma in i butiken. Hon vill gärna prata, men så fort vi kommer in på Coronan, så börjar hon gråta. Hon är inte ensam, även jag får tårar i ögonen, och det får även borgmästaren i lilla kommunen Alzano Lombardo nästa dag.

Så mycket död och så mycket ambulanssirener, så mycket siffror över döda.

På restaurangen känns allting normalt men vid bordet intill diskuterar de dödssiffror.

När jag glömmer att sätta på mig munskyddet så får jag en vänlig tillsägelse av en servitör.

Utanför centralstationen i Milano strejkar taxichaufförerna. De anser att de också borde få del av regeringens krispaket. Ingen åker taxi under en pandemi om det inte är akut. En av taxichaufförerna får göra en paus i strejken för att köra en kvinna till sjukhuset.

De tycker att det har varit för många motsägelsefulla besked.

Den ene taxichauffören säger att han lever som vanligt, med munskydd om det nu hjälper, men han har minsann inte blivit sjuk. Och ni i Sverige ni har inte stängt allt, det är antagligen bättre, säger han.

Grönsakshandlaren i Bergamo säger att alldeles för många är döda, unga och gamla, det stämmer inte att alla har underliggande sjukdomar.

I Codogno berättar en man att han har varit tvungen att sköta sitt ölbryggeri under pandemin. Han har ensam skött sju personers arbete och har gått ner åtta kilo.

Livet. Så många olika upplevelser av pandemin som har drabbat oss alla.

Mitt privilegium är att jag får möta alla dessa människor och förmedla deras röster.

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönika 9 juni 2020.

Skåne, tisdag.

Det är dags att runda av som Afrikakorrespondent. Knyta säcken kring tre års bevakning av dramatik och vardagligheter, hopp och förtvivlan från Afrikas alla vilt skiftande hörn. Och nostalgikern i mig blickar bakåt, korren i mig försöker sammanfatta och summera.

Det är för spretigt: 50 länder, en dryg miljard människor, hundratals nyhetshändelser, mängder av resor. Var finns linjerna i allt det? Nä, det blir ingen krönika som kastar ett förklaringens ljus över alltihop. Istället är det som seglar upp till ytan en lång rad osorterade ögonblick som fastnat i minnet.

Jag minns till exempel mötet den eritreanska flickan i Addis Abeba, som på grund av fyrkantiga svenska myndighetsbeslut inte kunde återförenas med sin mamma i Sverige.

Och jag minns hur min chaufför och jag, efter att vi besökt några av de många bevarade slavforten i Ghana, satt i bilen och sjöng Bob Marleys Redemption song. Ingen av oss kunde hela texten, men det fanns inget annat man kände för att sjunga där och då. Och jag minns hur vi stannade för att tanka och pratade med en man som sålde begagnade dubbdäck i 35 graders värme. De är billiga, sa han, ingen vill ha dem.

Och jag minns mannen som under pågående militärkupp i Sudan stack in huvudet i min mc-taxi och förtroligt viskade We want a civilan government, innan han försvann vidare ut i Khartoums trängsel.

Och jag minns kvinnorna i Kampala som sydde bilklädslar i afrikanska vaxtyger, och hoppades snart kunna erövra hela världen med sina unika designer.

Och jag minns en adventsgudstjänst i katedralen i Kinshasa där en man kom fram och utgav sig för att vara svensk-kongolesiska artisten Mohombis pappa.

Också minns jag grönsakshandlaren i Sydafrika som hade skrivit en rasistisk dikt om andra afrikaner som han reciterade för mig med stor inlevelse.

Och jag minns det generade flinet och den flackande blicken hos soldaten i Zimbabwe när glädjerusiga unga kvinnor la armarna om honom och tog selfies, timmarna innan Robert Mugabe avgick under arméns stenhårda tryck.

Och en annan soldat, långt därifrån, på gränsen mellan Etiopien och Eritrea, som efter det historiska fredsavtalet nu brukade laga mat ihop med sina forna dödsfiender.

Och på tal om historia.

Jag minns ett flyktingläger i Uganda där jag hamnade på den skola där Rwandas långvarige president Paul Kagame hade gått som barn och flykting i ett främmande land. Och hur de fyra små flickorna jag träffade några timmar senare, som nyss flytt från inbördeskrigets Kongo, dyblöta och rädda i det oförsonliga hällregnet. Hur de lekte en klapplek, inte olik en jag själv lekte som barn. Och jag minns hur jag undrade om någon av dem också skulle bli president en dag.

Ja, alla dessa människor och möten. Några av dem har jag berättat om i radio, de flesta fick ni aldrig höra om. Men de är inte bara mina nostalgiska minnen, det är också svindlande att tänka på hur alla de här människorna kommer fortsätta vara en del av Afrikas samlade utveckling framåt. Vilket privilegium det varit att få träffa dem och hur jag för var och en så gärna vilja veta hur det gick.

Tack för att du har lyssnat.

Samuel Larsson, snart före detta Afrikakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 8 juni 2020.

Stockholm, måndag morgon, och om några timmar på ett flyg på väg ut i världen igen. Till och med Arlanda kommer kanske att kännas exotiskt.

Att alls lämna Sverige i dessa dagar för jobbets skull är förstås omgärdat med en säkerhetsanalys. Men till skillnad från i december då jag åkte till Centralafrikanska republiken, som är ett av världens tre farligaste länder jämte Afghanistan och Libyen så handlar säkerheten nu förstås inte om kulor som viner i luften, utan om något osynligt men också dödligt.

Då inför resan till CAR gick vi i detalj igenom hur och var plötslig skottlossning, attacker och angrepp skulle kunna inträffa. Nu går mina tankar i andra banor.

Har jag egentligen ett skydd mot tuberkulos?

TBC är en farlig och dödlig bakterieinfektion och vanlig bland människor som jag möter flyktingar som lever i trånga läger med skrämmande usla hygieniska möjligheter och som riskerar att dra på sig allsköns skit, för att tala klarspråk. Förmodligen eller förhoppningsvis är mitt TBC skydd fullgott med tanke på hur jag rört mig inne i hyddor och skjul.

Jag har en gul vaccinationsbok från mina år som tjänsteman på FN:s hälsoorganisation WHO. I den framgår att jag är vaccinerad mot gula febern ett måste för att få visum till vissa länder i Afrika. Men själv har jag aldrig funderat på vilka symtom jag skulle ha fått med den där gula febern.

På mission uppdrag för WHO i Afrika och Asien såg jag många få malaria. Ändå kan jag inte erinra mig att jag de senaste åren inför resor till Bangladesh till exempel, brytt mig särskilt över mitt malariaapotek. Förmodligen har jag bara viftat bort eventuella frågor med att jag gör som under mina år på WHO tar med mig malariatabletter Lariam, myggmedel och nät.

Och tar medicin OM jag blir sjuk inte profylaktiskt.

På WHO var jag uppmanad att resa med egna sprutor i väskan, om någon skulle behöva sätta en nål i mig efter en trafikolycka till exempel. Hiv och aids var viruset för dagen. Men då hade jag ett diplomatpass och det var också före 11 september 2001, innan världen gick in i full säkerhetstrans.

Vad gällde magproblem på uppdrag iväg från Genève var WHO-jargongen Drick Coca-cola!. När jag sedan låg på ett hotellrum i Brasilien i fem dygn med skyhög feber och tömd i alla ändar fungerade varken det, ORT-påsen Oral Rehydration Therapy eller receptionens försök att få i mig, gästen på rum 302, lite juice.

Dagens coronapandemi innebär ett paradigmskifte. Ett omtänk.

Liksom i Kongo där ebolaviruset härjar kommer febertermometern säkert också här åka ut och in titt som tätt i ens öra och kanske kommer vi inte få gå ombord på flyg och tåg med lindrig snuva.

Inför min resa i dag har vi till exempel granskat nivån på mina munskydd, som jag köpte i mars.

PPF2 jo, de är halvbra, men jag tar också med ett visir och en stor bunt gummihandskar, när världen nu öppnar igen.

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]