Utrikeskrönika 22 april 2020.

Peking, onsdag.

Enpartistaten i Kina vill vara felfri.

En hållning som är logisk på ett sätt, eftersom inga alternativa lösningar släpps fram.

Men i ljuset av coronaviruspandemins utbrott i Wuhan så krackelerade fasaden. Enpartistaten låg steget efter och det uppstod ett vakuum.

För, vem var det som först varnade för coronaviruset? Inte var det myndigheternas toppmoderna virusvarningssystem som byggts upp efter sars.

Nej, det var läkare, som den nu avlidne Li Wenliang som först blåste i visslan.

När sedan hela Wuhan sattes i karantän och kollektivtrafiken stängdes av kunde sjukvårdspersonalen inte ta sig till jobbet.

Myndigheterna var senfärdiga.

Lösningen kom istället från volontärer i Wuhan, som snabbt organiserade sig i chattgrupper och själv började skjutsa sjuksköterskor och läkare till de överfulla sjukhusen.

När jag besökte Wuhan i förra veckan träffade jag en sjuksköterska, pensionerad sedan ett år tillbaka. Men när viruset slog till ringde hon själv upp sin gamla chef och krävde att få komma tillbaka och jobba.

Kristna samfund i Wuhan vittnade om hur de kämpade att få fram skyddsutrustning via donationer, samtidigt som den officiella vägen via kinesiska Röda Korset lamslogs.

Det uppstod även ett behov efter information. Medborgarjournalister som Chen Qiushi filmade överfulla sjukhus för hundratusentals följare i sociala medier.

Flera månader senare skulle de kinesiska myndigheterna själva erkänna att vården överbelastades och skriva upp dödssiffrorna med 50 procent.

Långt innan dess rapporterade flera medier om hur Wuhanbor dött utan att testats för viruset.

Coronakrisen skapade också ett ovanligt politiskt utrymme.

Frispråkiga profiler som akademikern Xu Zhangrun och stjärnentreprenören Ren Zhiqiang vågade sig på att kritisera självaste Xi Jinping, generalsekreteraren.

De som rusade fram där, i början, för att fylla vakuumet i Wuhan, fick sig snart se sig omsprungna av enpartistaten, som till slut fick upp farten.

Vissa omfamnades av den, som läkaren Li Wenliang som hjälteförklarades efter sin död.

Andra ersatte den, som volontärerna som först körde runt sjukvårdspersonal med sina bilar.

Och några uppslukades av den. Som medborgarjournalisten Chen Qiushi eller affärsmannen Ren Zhiqiang, som båda försvunnit.

Björn Djurberg, Peking [email protected]

Utrikeskrönika 21 april 2020.

Årsta, tisdag morgon.

Balkongen är ett riktigt tempel i coronatider. Bästa sättet att hålla sig ute och samtidigt borta. Det är två meter och en tjock betongplatta till grannen nedanför, perfekt social distansering.

Så där ute kan man ju gå och klippa pelargoner och vattna sin småblommiga klematis. Man kan ha några kvadratmeters luft och utsikt över blåsbubbleblåsande barn nere på gården.

Men på kvällen kan man sakna en del ryska balkonger.

Ryska Cream Soda och sångaren har gjort en ny variant av s låt som heter Gråta till techno. I den här videon som blivit populär i Ryssland dansar de vildsint och glatt på olika balkonger i ett ryskt höghusområde, iklädda alla möjliga härliga färggranna kläder. Men så klart med den vederbörliga sociala balkong-distanseringen.

Balkonger och fönster har i isoleringen tid blivit lite av en frihets-symbolisk plats, som sången en kväll på italiensk gata, i alla fall för oss icke-villa frälsta.

Nu är det inte så att det dansas techno på balkongerna i alla ryska höghusområden, det låg faktiskt snö i Moskva häromdagen. Men i sociala medier kan man hitta folk från hela Ryssland, som gör sina egna dansnummer till den här techno-låten, som en virtuell gemenskap i ensamma tider.

Ensamheten har coronaträngt sig in i livet.

En vän i Moskva beskrev det som att hon i vanliga fall känner sig annorlunda, som en avvikare, och det eftersom hon valt ensamhet som ett sätt att leva.

För henne har coronavirusets tid gjort att hon nu har närmat sig en del bekanta. De delar nu den upplevelse som förut gjorde henne avvikande, de har kommit varandra närmre.

Hon skulle aldrig dansa techno på någon balkong, men vem vet, kanske ikväll, kanske här i Årsta, när kaffet är urdrucket, så lite rysk techno-fest-gemenskap

Äsch, strunt i det! Det blir nog jobbigt, då kommer säkert den ostoppbara störningsjouren iklädda coronasäkra rymddräkter.

Jag heter Jesper Lindau i vanliga fall i Moskva just nu i vårvackra Årsta i södra Stockholm på balkongen

Jesper Lindau, Rysslandskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 20 april 2020.

Bryssel, måndag.

En gång om året stänger man ner all biltrafik här i Bryssel. Det kallas den bilfria söndagen, då det alltid sker en söndag i september.

Då ger sig folk ut för att cykla, åka bräda, springa och leka. En del smäller upp grillar och dukar till fest, andra är bara ute och hänger på en av de många biltomma gatorna.

Den känslan som råder då känner jag nästan varje dag nu. Med de restriktioner som införts på grund av coronautbrottet är varje dag lite som Bryssels bilfria söndag.

Luften känns annorlunda. Och man kan höra fåglarna kvittra.

Och likt årets bilfria dag är det faktiskt rätt mycket folk ute. Det är uppenbarligen många som lyssnat till regeringens uppmaning att gå ut för att röra på sig även om man generellt ska hålla sig hemma.

När jag joggar en av mina vanliga rundor på det gamla nedlagda tågspåret som numera kallas den gröna promenaden möter jag fler människor än någonsin tidigare.

En del har helt uppenbart inte löpning som sin huvudsakliga träningssyssla. Eller någon huvudsaklig träningssyssla alls för den delen häromdagen såg jag en kille som var ute och sprang i jeans.

Och de jag pratat med i spåret, så klart på behörigt 1,5 meters avstånd, bekräftar min tes att det är fler ute och springer nu än tidigare.

Jag springer varje dag nu.

Jag har aldrig sprungit så mycket och så långt som nu.

Det är några kommentarer jag hört.

Att som inbiten amatörlöpare höra de kommentarerna och se dessa människor där ute i spåret som aldrig annars är där blir en ljusglimt mitt i all denna mänskliga tragedi. Det blir som en gemenskap i en svår tid. Löpare emellan.

Och på samma sätt känner jag en gemenskap och inte minst sympati för de som kämpar för att hålla igång trots att sitter i betydligt hårdare karantän än jag själv.

Som Marcella, en 67-årig kvinna som jag pratade med förra veckan. Hon får i stort sett inte gå ut alls men springer ändå maraton inne i sin lilla lägenhet i närheten av Pisa.

Eller Ryan i Nya Zeeland som för några veckor sedan plöjde upp en stig i sin gräsmatta när han sprang sträckan på 100 meter runt sitt hus, runt, runt, runt. Ända tills han kom upp i 50 kilometer.

Bara för att.

Bara för att visa att det går.

Bara för att ha något att göra när han måste stanna hemma.

Det finns många hjältar i dessa coronatider, framförallt inom sjukvården. Men det finns också andra. Marcella i Italien, Ryan i Nya Zeeland och alla andra jag möter på den gröna promenaden här i Bryssel. Det är ni som just nu förgyller min vardag.

Det är ni som är mina hjältar.

Andreas Liljeheden, Bryssel [email protected]

Utrikeskrönika 17 april 2020.

Stockholm, fredag.

Solen skiner. Det spirar i rabatterna, men viruset skördar lömskt. Och dagarna flyter ihop.

Blir det några jordgubbar till midsommar? Tillåter covid-19 att vi får färskpotatis till sillen?

Det är personer från bland annat Ukraina, som brukar komma hit som säsongsarbetare och se till att fylla våra midsommartallrikar, när vi dukar upp också med nubbeglas, prästkrage i kruka och lite svenskt blågult på någon stång.

LRF Lantbrukarnas riksförbund har för deras del begärt ett undantag från reserestriktioner och den stängda gränsens politik, för vilka skulle annars förse oss med midsommarens kulinariska höjdpunkter?

Redan tidigt under coronakrisen kom rapporter från Spanien att marockaner som brukar plocka tomaterna är fast hemma på grund av coronasmittan och att citrusfrukterna hängde kvar på träden i Israel.

Plockarna visade sig inte lättersättliga.

Matbrist eller åtminstone dyrare mat kan bli följden om coronakrisen drar ut på tiden.

Redan innan covid-19 började sprida sig led över 100 miljoner människor av svält, enligt FN:s jordbruks- och matorganisation FAO. Det är svaga personer i länder utan fungerande vårdsystem dessutom.

När även Frankrikes president Emmanuel Macron, som framställer sig som den store europén för en tid tillät att Frankrike införde exportbegränsningar för skyddsutrustning, ja då kan man ju undra hur långt samarbetet över gränserna kommer att sträcka sig om det blir ont om mat.

Motståndet mot migration till Europa är högt på den politiska dagordningen, men i den praktiska verkligheten har ändå de flesta EU-länderna eller tills nu har haft migrantarbetare, som utfört arbeten som vi själva inte vill ta, som inom jordbruket.

Under mina många år som Sydeuropakorrespondent knackade jag flera gånger dörr bland de små företagen i norra Italien, i bältet mellan Milano och Venedig, och de svarade att utan migranter skulle verksamheten inte snurra på samma sätt.

Det var ofta en win-win-situation lokalt, om än kanske utanför skattesystemet. Någon lång kö av italienare till de jobben eller till frukt- och tomatplockning tror jag inte på.

Coronakrisen har fått många migrantarbetare att söka sig hem oroliga för att inte få vård, vilket gör att deras familjer inte får hemsända pengar.

Vi möter samma fiende nu över hela världen, läser jag. Ja, vi ingår alla i en mänsklighet hotad av samma osynliga smitta.

Sant, men vi gör det inte under lika villkor. Fattigdomen ökar redan igen.

Och det finns kriser i coronakrisen.

Plundring, strider, våld riskerar att öka om, och när, människor står utan mat basvaror som ris, kassava och bönor.

Att alls kunna ställa frågan får vi jordgubbar till midsommar? känns som en lyx i denna surrealistiska tid.

Alice Petrén, migrationskorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönika 16 april 2020.

Skåne, torsdag.

Det är som att det där viruset gjort oss alla lite mer egna, som att de där avvikande och kantiga dragen som vi vanligtvis hyfsat håller på mattan fått mer spelrum. Lite mer som karikatyrer av oss själva.

Kanske är det sån man blir av social distansering.

Av att vardagen krängt sig ur ens kontrollerade grepp, av oron för världens undergång. Oklart vilket, men jag märker det hos mig själv och jag märker det hos många av de jag umgås med mest och då syftar jag på afrikanska makthavare. Statsmän, presidenter och honourable ministers som jag dagligen följer i hasorna om än mest digitalt numera.

För visst har flera av dem skruvat till sig själva en hel del sen allt det här satte igång?

Ta Paul Biya, president i Kamerun. 87-åringen som har för vana att inte vara hemma, utan på lyxhotell i Genève. Så ofta att folk, när han väl varit hemma, skämtat om att han avlägger statsbesök i hemlandet. Nu har han inte setts till alls på över en månad. Hans stab insisterar på att han lever, men mer än så vet ingen. I ett läge när det fattiga landet mer än någonsin är i behov av en ledare är han mer osynlig än vanligt.

Desto mer synlig är Ugandas president Yoweri Museveni. 75-åringen som regerat sen långt innan majoriteten av medborgarna ens var födda, har snarare trappat upp sin lätt tondöva landsfadersådra. På sociala medier har han aldrig tvekat att ge goda råd och tips om allt från boskapsskötsel till hur kvinnor bör klä sig. Nu råder utegångsförbud och miljoner fattiga ugandier är instängda i ofta trånga och enkla hem. Att många då väljer att motionera en stund utomhus har oroat presidenten, som släppt en video för att visa hur enkelt det är att göra inomhus istället. I sitt spatiösa kontor syns han jogga fram och tillbaka till synes utan en tanke på att de flesta ugandier saknar 30 meter löpbar yta hemma.

Sydafrikas polisminister Bheki Cele har alltid gillat spektakulära idéer. Nu är man mitt i en fem veckor lång karantän, och ministern har med illa dold förtjusning försvarat karantänens totalförbud mot både alkohol och tobak. Och som likt en nutida Eliot Ness i hatt och kritstrecksrandig kostym proklamerat att önskar att alkohol aldrig mer ska kunna säljas i Sydafrika.

I andra diket i alkoholfrågan har vi den excentriske guvernören i Kenyas huvudstad Nairobi, Mike Sonko. Han som anklagad för så mycket korruption och vanskötsel att hans stad nu tvångsadministreras av staten. Men som kör vidare via sin egen biståndsorganisation. Iklädd en futuristisk plasthjälm, som visade sig vara en apparat för huvudmassage, har han setts rökbehandla Nairobis gator mot corona. Och som nu börjat dela ut fransk cognac i Nairobis slum i tron att sprit ska drickas för att ha effekt på viruset.

Så, nu är det dags för dig att välja din corona-persona. Har du blivit den osynlige, den landsfaderlige, den auktoritäre eller den excentriske? Eller kanske någon helt annan? Oavsett har du förmodligen bara blivit mer av dig själv.

Samuel Larsson, Afrikakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 15 april 2020.

Paris, onsdag.

Det är dag 30 av karantänen i dag och vi har just fått veta att den kommer att pågå till den 11 maj här i Frankrike.

Det värsta var inte datumet det värsta var när president Emmanuel Macron sa att restauranger, teatrar och biografer kommer fortsätta hålla stängt fram till mitten av juli. Sen kom beskedet att festivaler och sportevenemang också ställs in det gäller teaterfestivalen i Avignon, och till och med Tour de France.

Jo, det var väntat, men ändå. Man lever ju på hoppet så länge det går.

Franske journalisten och författaren Bernard Pivot liknar covid-19 vid en person. Ungefär som Agent 007.

Pivot menar att covid-19 är en moralistisk, icke-konsumistisk miljövän som hatar utbyten med andra länder och vill avveckla börsen. En misantrop som inte ens Molière kunde ha skapat. Covid-19 ogillar att andra har roligt, att de sjunger och rör vid varandra. Covid-19 är en puritan och en som mördar särskilt äldre personer.

Men den 11 maj kommer vändningen här i Frankrike. Då får vi se om vändningen blir i form av fågel Fenix eller en svart svan och vad i det nya som blir bestående.

Som många andra så har jag redan börjat ett annat slags liv i isoleringen.

Jag veckohandlar.

Jag lagar mat baserat på ingredienser jag inte visste att jag hade i skåpen. Nu omvandlas de till maträtter som, oss emellan, faktiskt ofta är bättre än på restaurang. Varken att laga mat eller diska är ett problem och inget slängs bort.

Jag satte påskfjädrar på en ljusstake i brist på påskris. Blomsteraffärerna är ju stängda eftersom blommor enligt staten inte är en nödvändig basvara.

Men sen blev det lite bytesekonomi. Jag fick en forsythia i kruka att ställa på balkongen i utbyte mot tio munskydd.

På vägen hem med blomman på pakethållaren  kom en man fram för att fråga var man kunde köpa blommor nånstans. Jag kanske kunde ha sålt den dyrt.

Sen blev jag tvungen att köpa nya läsglasögon och blev väldigt glad över att vara tvungen att handla och att optikern i kvarteret faktiskt höll öppet.

Ja det är andra tider nu och tillvaron har förändrats på ett sätt vi inte trodde var möjligt då på den tiden när restauranger och trottoarserveringar var en del av själva meningen med att leva i Paris. Det är nästan så jag inte längre minns hur det var.

Och det är klart att jag raljerar och jag vet att det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit mycket värre.

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönika 14 april 2020.

Stockholm, tisdag.

Åh, vad jag längtar till den där sittgropen, renskinnet, elden som sprakar, pinnen med brödet som bakas, och termosen som ryker när man skruvar av locket.

De vita vidderna, den blå himlen, den gnistrande snön.

Jag längtar till de svenska fjällen och det är vi nog ovanligt många som gör de här dagarna just i år, när det förfärliga viruset sveper över världen, myndigheterna säger stanna hemma och sjukvården säger: kom inte hit!

Nej, det är klart vi inte kommer. Vi ska stanna hemma och se till att viruset slutar spridas.

Men längtan, den finns kvar. Den är liksom inympad sen barnsben, av alla vårvinter-veckor som tillbringats däruppe i det vita och blå med solen som injicerar D-vitamin, solkyssta kinder och ny energi efter ännu en lång, mörk vinter.

För ett tag sen sände jag ett av mina sista program efter tio år som programledare för miljöprogrammet Klotet. Temat var snöbristen som gjorde att många skidanläggningar i södra Sverige inte kunnat öppna i år.

En kollega vandrade runt i en backe med en äldre man som i många år jobbat frivilligt med att hålla anläggningen i skick. Han var ledsen. Där det brukade vara fullt av snö och glada sportlovsbarn, var det nu bara brun bark och några grässtrån.

Det högg till i magen.

Jag, som sänt så många reportage om mycket värre konsekvenser av ett klimat som förändras om människor som förlorade hus och hem blev plötsligt tårögd när det handlade om en skidbacke.

Men där var den igen. Längtan efter de vita vidderna, sportlovsveckorna då inhyrda bussar fraktade halva skolan för en heldag med kompisarna i snön och i pisterna. Skulle det kunna vara över?

Jag kollade snabbt in livekameran från hemmabacken och blev litet lugnare. Det fanns snö. Litet grått och disigt. Men inte barkbrunt.

Jag mindes vad jag lärt mig om klimatforskning, varför det är så svårt för oss att på djupet förstå vad det innebär att klimatet blir allt varmare.

Det händer för långt borta; vid slutet av århundradet, i Arktis inte nära mig, inte där det viktiga i mitt liv finns, tänker vi. Och blir litet lugnare.

Där och då förstod jag att det här var en känsla jag vill ta med mig när vi alla en dag, då det förfärliga viruset har slutat att spridas, äntligen kan återvända till det liv, de platser och de människor vi älskar och jag ska börja möta och prata med människor i andra länder.

Då ska jag fråga dem: vad är det som får det att hugga till i magen hos dig? Hur förändras livet när klimatet blir varmare där du bor, i din vardag?

Berätta för oss så kanske vi också kan förstå.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 9 april 2020.

Stockholm, torsdag.

Det var sommar, det var jag och Anders Tegnell.

Vi skulle smuggla en mobiltelefon till Göteborg.

Krisen var omfattande, både Stockholm och Göteborg hade stängts av. Militär kontrollerade alla in- och utfarter.

Det började råda brist på varor. Göteborg hade visserligen möjlighet till fiske men fiskmarknaden var stängd, trängsel i coronatid är inte okej.

I Stockholm fanns mobiltelefoner i överflöd, något som av någon outgrundlig anledning var en bristvara i Göteborg. Därför hade statsepidemiologen anlitat mig, så att vi tillsammans skulle smuggla en mobiltelefon till Göteborg.

Han hade hört att jag hade tagit mig igenom militärspärrar i krigsområden i Mellanöstern och tänkte att chanserna skulle vara goda att vi därför också skulle kunna ta oss in i rikets andra stad.

Jag kommer ihåg hur vi närmade oss avspärrningen där tungt beväpnad militär vaktade Det ska nog gå bra det här sa Tegnell i sommarnatten.

Sedan vaknade jag.

Det var min sommar med Anders Tegnell.

Många som arbetat mycket i krisområden är vana att bearbeta sina upplevelser både under tiden men också lång tid efteråt. I drömmar, samtal och genom funderingar.

Coronakrisen är något nytt för Sverige.

Vi har inte varit i krig, det har inte varit svält, ekonomisk kris har vi kunnat hantera utan att människor dött. De upplopp och protester vi har haft har varit små och begränsade. När folk här talat om att det ser ut som ett krigsområde har jag inte kunnat hålla med mindre, när det handlat om några utbrända bilar eller krossade rutor.

Och när vi sett krig och naturkatastrofer äga rum har vi förfärade kunnat känna sympati, men i trygg förvissning kunnat återgå till fredagsbubblet på altanen och konstatera: nåja, det händer ju inte här.

Fast nu gör det ju det.

Nu händer det här.

Nu är det coronan som ska bearbetas, det är kris på riktigt.

Fredagsbubblet flödar visserligen fortfarande men resor till feriehus och skidsemestrar har belagts med skam.

Ingen vet hur länge det varar. Vi törstar efter positiva signaler och i sociala medier- bubblor skriker självutnämnda profeter högt, högre, högst om hur krisen ska tacklas. Alla vet bäst.

De självutnämnda lyssnar sällan på våra experter, som kan våra förhållanden, de lyssnar istället på experter som bekräftar deras förutbestämda teorier.

Coronakrisen kommer inte att vara för evigt, de flesta men inte alla kommer att komma ut på andra sidan. Kanske blir det ett före och efter. Lite som år noll.

Kanske blir vi mer medvetna om vår sårbarhet.

Klart är i iallafall att vi befinner oss i ett krisläge.

Mina drömmar har ändrat karaktär, från slagfält, kidnappningar och bomber till mobilsmuggling med Anders Tegnell.

Jag undrar var Anders Tegnell drömmer om kanske om platta kurvor men jag kanske drömmer om en sommar med Anders Tegnell också i natt.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan.

Utrikeskrönikan onsdag 8 april har avpublicerats. Orsaken är att det inte framgick att delar av krönikan var baserad på en text som hade varit publicerad i ett annat medium.

Utrikeskrönika 7 april 2020.

Washington, tisdag.

Stämmer det här verkligen? undrar min kompis Josh.

Han har precis mejlat mig en artikel från den konservativa tidskriften National Review om den svenska coronahanteringen.

Den beskriver hur Sverige infört färre breda restriktioner än andra länder, och artikelförfattaren drar slutsatsen att det här kommer att skona landet från den ekonomiska smäll som USA just nu genomlever, som skickat över 10 miljoner amerikaner i arbetslöshet bara de senaste två veckorna.

Artikeln hyllar Sverige som ett modigt föregångsland vilket inte är speciellt vanligt i den konservativa idévärld som National Review hör till.

Men i och med coronakrisen har Sverige blivit den amerikanska högerns favoritland. Konservativa debattörer som kritiserar president Donald Trump för att vara alltför försiktig, framhåller den svenska modellen som rakryggad och föredömligt krass.

Varför offra ekonomin genom att hålla alla hemma, om smittan bara är farlig för vissa riskgrupper? frågar sig både programledare på konservativa tv-kanalen Fox och andra konservativa profiler, som annars sällan har något gott att säga om Sverige eftersom man förknippar landet med socialism.

Här verkar dock den politiska strömningen just nu ha förlorat slaget mot presidentens medicinska experter, som fått Donald Trump att utlysa minst en månads strikt social distans för att minska smittspridningen. Opinionsmätningar visar att det amerikanska folket snarare vill ha fler restriktioner än färre eftersom kampen mot coronasmittspridningen just nu är överordnat allt.

För Josh och flera andra amerikaner jag talar med här låter den svenska modellen konstig. Vem vill frivilligt skicka sina barn till smitthärdar som skolor och daghem? Hur kan man ens tänka på att gå i affärer eller på restaurang? Den osynliga fienden kan ju finnas överallt.

För dem är det dessutom oväntat att just Sverige inte har så hårda restriktioner, eftersom de ser Sverige som ett land där man lägger sig i medborgarnas liv mer, inte mindre än i USA.

Coronakrisen ställer många föreställningar på ända.

Precis som Sverige nu förvånar amerikanerna, kan jag överraskas av med vilken självklarhet den amerikanska befolkningen anpassar sig till de nya påbuden om exempelvis hur många centimeter det ska vara mellan människor som möts och annat som begränsar vardagen. Amerikaner, som ju i många sammanhang lägger så stor vikt vid just individuell frihet.

Kanske är det bäst att låta debatten vänta. Alla länder försöker just nu hantera coronakrisen efter sina egna, unika förutsättningar.

Faktum är att ingen har facit.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]