Utrikeskrönika 23 mars 2020.

London, måndag.

Det är människors närvaro som gör platser magiska.

Den meningen poppade upp i mitt huvud när jag i helgen var ute på en lång löprunda i ett i princip stängt London.

Det var lördag sen förmiddag, strålande sol, vårligt milt ute och grönskan var på väg att slå ut.

Ni som känner London fattar: det hade i vanliga fall varit närmast överfullt på stadens berömda gator och torg i vanliga fall.

Men Lord Nelson där uppe på sin pelare, blickade ut över ett tomt Trafalgar Square. När han såg vidare ner mot regeringsgatan Whitehall, ner mot Downing Street och Parlamentstorget var det lika öde.

När jag tittade upp mot Nelson kunde jag inte låta bli att fråga mig, varför står det egentligen en gubbe i en lustig hatt på en pelare, 55 meter upp i luften? Det brukar jag inte göra.

På andra sidan Themsen, längst South Bank där man en vanlig lördag förmiddag knappt kommer fram stod pariserhjulet London Eye stilla och öde. Hjulet som annars skapar så mycket glädje, utsikt längst upp i hjulet som tar andan ur en och som annars lyser så suggestivt, lockande rött varje kväll såg nu mest ut om ett fånigt, stort och meningslöst cykelhjul.

När jag kom förbi Saint Pauls Cathedral var förstås kupolen fortfarande imponerande men det var något av det metafysiska med den stora byggnaden som hade gått förlorat när det inte längre stod många hundratals förväntansfulla, andaktsfulla turister och andra i kö för att få komma in.

Och när jag stannade upp vid ett tomt Leicester Square, själva hjärtat i nöjeskvarteren, så brusande, leende, rusigt och myllrigt annars, såg jag verkligen att torget, när man ser det bara som torg, egentligen är ganska intetsägande.

Det är alla människor som gör det speciellt.

Och när ingen såg dem, såg de stora elektriska reklamdisplayerna vid Piccadilly Circus, faktiskt mest lite sorgliga ut, utan publik var de lite som röster i öknen.

Jag ska kanske avslöja att jag är förtjust i turistplatser.

Under mina korrespondentperioder har jag ofta på lediga stunder, särskilt kvällstid, tagit en rejäl promenad till till exempel Times Square i New York, Pariser Platz i Berlin, vid Brandenburger Tor och här i London inte sällan till just Leicester Square med omgivande kvarter för att få energi av att uppleva glädjen och förväntan som uttrycks på världens alla språk på såna platser.

Jag inser förstås att det finns en rimlig debatt att ha om våra turistvanor, av alla möjliga skäl.

Och det är klart att det finns platser där det i princip är tvärtom, där det är frånvaron av människor som gör platser magiska. En vidsträckt fjällvidd, skogen under en svamplockningstur och för all del, som någon påpekade i går, även folktomma turistplatser som Fontana di Trevi i Rom en vårnatt, när det öde tillståndet bara beror på tid på dygnet.

Men när det folktomma kommer sig av ett yttre hot, den här gången från rädslan för ett virus, slog det mig på flera av världens mest kända platser i London att utan selfieleenden, trivsam trängsel och förnöjsamt mummel på otaliga språk, går något förlorat:

Magin!

Daniel Alling, London [email protected]

Utrikeskrönika 20 mars.

Bryssel, fredag.

Vad har pommes frites, baguetter och cannabis gemensamt?

Jo, de är alla produkter som har en alldeles särskild kulturell särställning på sina håll i Europa. De är produkter som klassats som närmast heliga även nu under coronavirusets utbrott.

För medan en lång rad verksamheter har fått stänga ner i pandemins spår har etablissemang som säljer dessa varor varit öppna ända in i det sista.

Här i Belgien är det så klart pommes fritesen som fått undantag när landets regering börjat annonsera restriktioner.

Förra helgen skulle alla caféer, barer, restauranger, affärer, teatrar och andra offentliga rum hållas stängda för att bromsa smittspridningen av viruset. Gatorna låg tysta och tomma. Bara apotek och mataffärer var öppna.

Och de absolut livsnödvändiga pommes frites-kioskerna.

Bara belgarna höll visst avstånd i kön skulle de få äta sina pommes frites. Eller som hälsoministern Maggie de Block sa: vi vill ju inte att folk ska svälta.

På samma sätt är baguetten fredad från coronaåtgärder i Frankrike. Det franska samhället har stängt ner och folk uppmanas vara hemma. Fransmännen får bara ge sig ut i nödfall.

Men har man slut på ljust avlångt bröd hemma då är det ett nödfall. Åtminstone i Frankrike.

För de klassiska bagerierna, i Paris och på andra håll i landet, är fortfarande öppna.

Virus eller inte fransmännen måste få sin dagliga baguette.

I Nederländerna är det en helt annan avlång produkt som undantas från coronanedstängning.

Jointen.

Regeringen i Haag annonserade visserligen först att landets cannabissäljande coffeeshops skulle stängas under tre veckor. Men det orsakade inte bara långa köer av folk som ville hamstra utan också ramaskri.

Efter två dagar fick regeringen backa och man tillät fortsatt försäljning av cannabis om än för avhämtning.

Coronapandemin säger något om vad som egentligen är viktigt för oss människor och att detta viktiga kan skilja sig från ett europeiskt land till ett annat. Utbrottet har hjälpt oss sålla fram de saker som anses som absolut livsnödvändiga även i kristider. Och det är inte bara mat och mediciner.

Belgiska pommes frites, franska baguetter och nederländskt gräs är några av dem.

Andreas Liljeheden [email protected]

Utrikeskrönikan 19 mars.

Paris, torsdag.

Beväpnad med mitt presskort och för säkerhets skull också ett intyg med min hemadress och målet för min promenad så bröt jag min hemmakarantän en stund igår kväll för att se hur Parisborna hanterar påbudet att stanna hemma.

Genast utanför dörren mötte jag tre personer som var ute och rastade hundar. Om det var deras egna frågade jag inte. Det går nämligen rykten om att folk hyr ut hundar nu när hundpromenader är en av få aktiviteter utanför hemmet som är tillåtna.

Det var också betryggande att se att Parisborna fortsätter att tänka på sin hälsa.

Men om tonårskillarna i träningskläder just stod och tog igen sig efter en joggingtur eller inte ska jag låta vara osagt men parkerna är ju stängda nu, så då måste man jogga på trottoarerna. Det gjorde många.

President Emmanuel Macron lär ha varit särskilt mån om att tillåta utomhusmotion, under detta hälsokrig, när det endast är tillåtet att gå hemifrån för att ta sig till att ta sig till och från arbetet, apoteket, matbutiken och sjukhuset. Och en dag med familjen i en inte så stor lägenhet kan ju kräva en joggingtur eller en rejäl promenad.

I Nice var det vackert väder i går och strandpromenaden så välbesökt av joggare och andra motionärer att polisen överväger att stänga av den.

Utomhusmarknaderna runt om i landet är också hotade för att det lätt blir trångt framför marknadsstånden.

Det är intressant att så tydligt se våra svårigheter att hantera detta osynliga virushot.

Polisen har rätt att kontrollera alla, alltså även att joggare har intyg och legitimation. Det är många som redan har stoppats under de två första dagarna av karantän och 4000 personer har redan bötfällts.

Det var tyst och stilla på Paris gator i går kväll och bara ett fåtal bilar i rörelse vid sjuktiden på kvällen. En dröm för Paris borgmästare som har kämpat i år för att minska biltrafiken i centrum.

Syftet med min promenad var att kontrollera hur Parisborna hörsammade den allmänna uppmaningen att gå ut på sina balkonger och applådera sjukvårdspersonalen, butiks- och apotekspersonalen och de som jobbar i kollektivtrafiken alltså alla de som ligger i frontlinjen i detta krig, som president Macron har valt att kalla karantänen.

Men jag hörde bara en enda tapper människa applådera från sin balkong när jag passerade klockan sju.

Jag såg inte heller en enda polis och behövde inte visa mitt intyg.

Men när jag kom hem och klockan blev åtta så hörde jag plötsligt applåderna. Det visade sig att evenemanget har blivit framflyttat en timme. Flera ropade merci tack från sina balkonger.

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönika 18 mars 2020.

Från Moskva till Årsta denna onsdag morgon.

Tomma pastahyllor, utbombade bruna bönor-hyllor, folk som sliter och river i toapappersavdelningen, snörvlande bekanta i karantän och molokna corona-alpinister.

Från håll, alltså för mig sett från ett ryskt avstånd och då genom sociala medier så såg Sverige delvis ut som ett samhälle i coronaupplösning.

Jag vet! Sociala medier är inte ett förutsägbart faktabaserat offentligt rum, det är mer som en ekokammare här och nu för mina bekantas livskänslor. Men det tar liksom ändå över den inre projektorn som visar klipp efter klipp på tomma toapappershyllor.

Så när jag i går rullade in på Årstavägen i södra Stockholm, så vart det ändå lite skönt. Samma ölgäng satt och hinkade på krogen på ena sidan rondellen, och samma hipstergäng drack ett glas snaps på den små-fina krogen på andra sidan rondellen.

Jo, de borde så klart hängt hemma och haft öl- eller vinkväll hängande framför var och ens egen datorskärm en virtuell kväll men det kändes ändå lite skönt att se dem.

Det var verkligen inte så illa här hemma.

Och när jag på affären hittade toapapper så det räckte för en hel elefanthjord med diarré, då kändes allt förlösande.

Den här våren kommer sannolikt att påverka oss alla, våra världsbilder, vårt förhållande till samhället och välfärdens förmåga.

Själv minns jag fortfarande bankkonflikten 1990, det fanns ju inga pengar. Då lånade vi pasta av varandra och överlevde en tid tillsammans.

Nu, när det offentliga rummet är så oändligt mycket större, då kommer coronavåren att ge ytterligare ett perspektiv på hur svårt det är att skapa sig en korrekt bild av sin värld med hjälp av sociala medier, speciellt när man sitter fast i sitt hem, det där som nu döps om till karantän.

Verkligheten blir paradoxalt nog större med hjälp av en kort Årstapromenad, kanske med ett litet gatusamtal med någon, så klart på säkerhetsavstånd. Det är sant, det är en mycket speciell situation, och febernedsättande piller var slut på apoteket.

Förutom stolpiller då. Men nej, jag är inte på stolpillernivå, inte ännu.

Det går ju också att anropa det lokala hjälpnätverket i samma sociala medier. Så efter en stund dyker någon glad granne upp med en halv feberpillerkarta.

Oavsett de overkliga sociala medierna, vi är ändå tillsammans.

Jesper Lindau, korrespondent i Ryssland och Årsta [email protected]

Utrikeskrönikan 17 mars 2020.

Sverige, tisdag morgon. För nej, nu går det inte att resa någonstans. Och med tanke på eventuella vårdbehov om jag skulle bli smittad med coronavirus är det bäst att vara på hemmaplan.

Och faktiskt inte ens i Afrika, där utländsk valuta är innerligt efterfrågad, skulle jag nu vara välkommen.

För en gångs skull är det inte längre bara Europa, som till varje pris vill stoppa afrikaner på båtar över Medelhavet, utan det omvända gäller - många afrikanska länder vill absolut inte få in några européer.  Tanzania fick igår sitt första bekräftade coronafall en kvinna som rest i Sverige, Danmark och Belgien. Flera andra afrikanska länder rapporterade också igår om sina första importfall - nästan alltid européer.  Under de senaste hektiska coronadagarna har jag som inriktad på migration och demografi undrat om den afrikanska kontinenten kanske för ovanlighetens skull har en bättre sits än omvärlden. Det förefaller som att unga personer inte drabbas lika hårt som gamla av detta nya virus covid-19. I Kina är det framförallt äldre som dött och inte barn och unga.  I det afrikanska landet Niger är hälften av befolkningen 15 år eller yngre. Och så är det nästan också i Uganda, Tchad och flera andra afrikanska länder. Afrika är en kontinent med unga människor och en snabb befolkningstillväxt - till skillnad från Europa med sina många åldringar.

Så kommer afrikanerna klara coronapandemin mycket bättre? undrar jag. I Europa har Italien och Spanien med befolkningar som hör till äldsta i världen haft flest coronafall och med tusentals dödsfall. I Genua, där jag var för ett antal år sedan för att göra ett reportage om de gamla i parkerna var det svårt att alls hitta någon leksaksaffär.

Och så är det ju också i Kina där coronaepidemin skördat många offer - de är gamla i Kina. Nyhetsbyrån Bloomberg skriver att ett brittiskt företag i samarbete med ett forskningsinstitut i Senegal i Västafrika hoppas få fram ett coronatest, som kostar 1 $ och tas på 10 minuter till skillnad ifrån dagens dyra och tidskrävande test. På en kontinent där vården får ytterst lite pengar kan kanske billiga, snabba tester bli viktiga för att undvika att virusen sprids, men jag undrar alltså om de alls kommer att drabbas lika hårt. På den afrikanska kontinenten finns många års erfarenhet av att försöka motarbeta ebolavirus och enligt Bloomberg jobbar personalen hårt i laboratorier i Nigeria för att stoppa många sjukdomar.

Det finns ett starkt medvetande där om smittspridningar, men kunskapen om just coronaviruset verkar begränsad världen över.

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 16 mars 2020.

Maputo, måndag.

Det gäller att hålla huvudet kallt. Visst, officiellt har det där viruset inte ens kommit hit till Moçambique ännu. Och inte tillhör jag eller någon i min familj någon särskilt utsatt grupp heller. Nä, att få själva sjukan skrämmer egentligen inte så mycket. Men människor som är rädda för viruset känns däremot som ett desto större bekymmer. Men egentligen inte de heller, åtminstone inte såhär långt.

På de många caféerna längs de lummiga gatorna här i Maputo pågår faktiskt livet nästan som vanligt. Marknaderna myllrar av folk, på eftermiddagarna när värmen avtar fylls strandpromenaden av människor, människor, människor, öl och stekt kyckling. Man skulle kunna tro att nyhetsflasharna från Europa om stängda skolor och arbetsplatser, ja till och med gränser vad jag förstår, om halvtomma butikshyllor och heltomma flygplansterminaler i smittans spår är från en fiktiv värld, som inte finns.

Men det gör den ju, såklart. Och kanske, om man ska vara pessimist eller kanske realist är det bara en tidsfråga innan den världen kommer till oss här i Maputo. Fast då med den skillnaden att sjukvårdssystemet här i landet rankas 184 i världen, sjunde sämst. Och med den skillnaden att väldigt mycket av maten i butikshyllorna importeras från Sydafrika eller ännu längre ifrån, längs logistiklinjer som är ansträngda redan innan pandemin kommer till stan.

Men vad är det för fördomsfullt prat, kan man såklart invända med viss rätta. Nä, kanske kommer det inte bli något problem trots allt. Kanske är det stora problemet just nu att ingen riktigt vet, alla bygger egna små scenarion i de egna huvudena. Huvud som det gäller att hålla kalla.

Men önskan om kalla huvuden sänder jag kanske mest till alla de moçambikier och alla andra på den här kontinenten som i väntan på virusets verkliga ankomst har att förhålla sig till det som redan fått både spridning och fäste nämligen en flod av desinformation och skrämmande rykten.

Under en resa till Beira förra veckan staden som drabbades hårt av cyklonen Idai för precis ett år sedan och som verkligen har annat att tänka på än pandemier så blev myndigheternas oförmåga att nå ut brett med vederhäftig folkhälsoinformation till allmänheten tydlig. I flygplatsterminalen mötte mig en nästan tio år gammal informationsskylt om svininfluensan, men inte ett ord om andra smittor folk rimligen går och oroar sig för.

På stan mötte jag sen människor som på allvar gick omkring och trodde att smitta betyder säker död. Det är svårt att föreställa sig den psykologiska stressen. Men det är inte svårt att föreställa sig vad tillräckligt många människor med den övertygelsen skulle kunna ställa till med.

Så apokalyps runt hörnet eller inte? Ja, det som förenar oss alla i Maputo just nu är kanske att vi alla mest går och väntar. Väntar och försöker tolka de olika och ibland motsägelsefulla besked vi får från myndigheter. Väntar och förbereder oss på ja vadå? Väntar och försöker hålla huvudet kallt.

Och kanske var det precis detta Corona alltså ölen Corona hade i tanke när de nyligen satte upp sina reklamskyltar här i Maputo med texten "isto é que é viver". Det är det här som är att leva.

Samuel Larsson, Maputo [email protected]

Utrikeskrönika 13 mars 2020.

Istanbul, fredag.

Kan det bli mer ödesmättat? Fredag den trettonde och corona.

Jag har likt en sovande zombie tagit det lugnt när hela världen runtomkring mig drabbats av viruspanik.

Jag var i Iran när de fick sina första fall, såg hur apoteken sålde slut på munskydd och handsprit, hur folk stannade hemma från sina arbeten, höll barnen hemma från skolan.

Jaha, tänkte jag. De överdriver.

När jag kom hem fick jag för säkerhets skull sitta i karantän.

Fortfarande visslandes obekymrad.

Men när paniken sprider sig i samhället och när man inte läser eller hör om annat än det elaka viruset, ja då kryper den in där, osäkerheten.

Host, host. Var inte hosta ett av symptomen?

Jag hostar visserligen för att jag satt kaffet i halsen, men ändå. Bäst att ta tempen.

36,7 grader som vanligt.

Har jag inte lite svårt att andas. Det har jag visserligen jämt eftersom jag är allergisk men ändå. Bäst att ta tempen.

36,8 grader. Hjälp, den stiger.

Är det inte så att jag fryser lite? Är det frossa?

Visserligen står balkongdörren öppen och svala vindar från Bosporen blåser in men ändå, bäst att ta tempen.

36,7 grader igen.

Det är nog ändå bäst att skaffa andningsmasker och handsprit. Sådant finns fortfarande att få tag på här. Tar en promenad till apoteket.

Många branta uppförsbackar. Svettas. Kan det vara feber? Bäst att ta tempen.

36,7 grader.

Hm, kanske ska köpa en ny febertermometer också. Den här kanske visar för låg temperatur.

Mitt sunda förnuft säger att riskerna är få för sådana i min ålder, om jag nu ska tänka helt egoistiskt, men sedan vill man ju inte sprida eventuell smitta heller.

Men i paniken som råder får sunt förnuft stå tillbaka, det är fullt blås mot oro som gäller.

Oron utnyttjas också av listiga affärsmän som säljer munskydd och handsprit till ockerpriser. Varenda komiker har väl också lagt till något om corona i sina repertoarer tråkigt för dem bara att de inte kan uppträda med sina nyskrivna skämt åtminstone inte inför publik.

Sociala medier-flödet fylls också av coronaoro med undantag för några självutnämnda komiker som tvångsmässigt hittar putslustiga skämt om viruset, och här tackar jag högre makter för att skämten med paralleller till ett ölmärke tycks ha upphört. Det blev lite tjatigt.

Det råder kris, domedagsstämning och vi behöver muntras upp.

Två romska gatumusikanter i gränsstaden Edirne sjunger om hur de hoppas att deras rivaler drabbas av viruset, att karantän inte ska hjälpa och att munskydd inte står att finna.

Klippet som jag la upp på en sociala medier-kanal häromdagen har setts av tiotusentals människor och enligt min analys tyder det på att folk behöver den lilla uppmuntran som går att få i tider av kris.

Nej, nu måste jag ta tempen igen. Nu får ni oroar er själva.

Hm, 36,8. Är på gång nu

Johan-Mathias Sommarström, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönika 12 mars 2020.

Christchurch, torsdag.

Förlåt mig. Men det går inte att komma runt, jag måste ännu en gång prata om coronaviruset, eller rättare sagt, hur det påverkar livet för så många. Nu förändras läget varje minut så det jag nu säger kanske snart är inaktuellt.

Ända sedan utbrottet började har det talats om munskydd eller inte. Jag tänker inte gå in i den debatten, men jag vill berätta att munskyddsanvändandet har lett till olika kontroverser i den del av världen som jag bevakar. Tillgång och efterfrågan styr priset. I Thailand fanns det personer som åkte runt till apotek och affärer för att köpa upp hela lager med munskydd för att sedan antingen sälja munskydden till ett högre pris på gatan eller sälja tillbaka till affärerna. Det slutade med att den thailändska regeringen tvingades införa stränga straff för de som utnyttjade efterfrågan på masker och trissade upp priset.

Andra länder i Sydostasien har haft samma problem och har infört kontroller på vem som säljer munskydd och till vilket pris.

Vem hade trott det för ett halvår sedan?

I Bangkok där jag bor är det betydligt fler som använder mask än som inte gör det. Om du kommer gående på gatan utan mask så tittar folk snett på dig och gör en liten lov för att inte komma för nära. Vill man smälta in så är det mask på.

För en tid sedan var jag i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Där såg de jag mötte med förvåning, eller skepsis, på mig när jag hade mask. Tänk så olika det kan vara mellan två grannländer.

I Indien möttes jag i förra veckan formligen av en vägg av maskbeklädd personal på flygplatsen. Utanför var det nästan ingen som använde mask, inte ens den påstridige försäljaren på ett apotek i Delhi som absolut tycket jag behövde köpa en mask använde själv mask.

På många ställen jag varit de senaste veckorna så kontrolleras resenärer, besökare och gästernas temperatur. Min erfarenhet är att personer från Asien kontrolleras hårdare än till exempel européer.

Det är klart: nu är det säkert skillnad när coronautbrottet verkligen har slagit till mot Europa. Men, vad jag vill lyfta fram är att det i alla fall då, fanns en förutfattad mening hos de som kontrollerade oss resenärer att asiater skulle ha en större chans att vara smittade än oss vitingar.

Här i Christchurch, Nya Zeeland, är det väldigt få som använder mask, man talar om vikten av god handhygien. Här uppmanar man till att undvika stora folksamlingar och det har lett till att man stod inför ett dilemma. Skulle man ställa in ceremonin till minne av offren för terrorattentaten mot två moskéer för ett år sedan. Man räknar med att det kommer flera tusen personer till ceremonin som först planerades att hållas utomhus, men som nu kommer att hållas i en stor inomhusarena eftersom det ska bli kallt och regn.

Att arrangörerna av minnesceremonin ens skulle behöva ta upp frågan om att man eventuellt skulle ställa in var för bara några månader otänkbart, men coronavirusutbrottet har påverkat oss alla även om vi inte vill det.

Peder Gustafsson, Christchurch, Nya Zeeland [email protected]

Utrikeskrönika 11 mars 2020.

Washington, onsdag.

Så här ska man tvätta händerna, visar min tioåring. Det är viktigt att gnugga med tvål mellan fingrarna. På hennes skola har de haft storsamling för alla barnen i gymnastiksalen och pratat om corona, denna vecka när handhygien plötsligt är i fokus för alla från lågstadieelever till toppolitiker i den amerikanska huvudstaden.

Det är egentligen bara de sista dagarna som oron börjat krypa sig på här i Washington som fick sina första fall i helgen. Ett oroväckande faktum är att en av de smittade är en präst som hunnit hålla flera gudstjänster  i en kyrka i den gamla stadsdelen Georgetown innan det stor klart att det var corona han drabbats av.

Nu håller kyrkan stängt, något som inte hänt sen den drabbades av en brand på 1800-talet.

Prästen säger att han hade tvättat händerna innan han delade ut nattvarden, men frågan är om det var det på det där bra sättet som barnen lär sig om i skolan nu, eller om det var lite mer som en snabbtvätt?

Frågan är hur väl chefen för American Conservative Union brukar tvätta sina händer. Matt Schlapp som bland annat är med och organiserar den konservativa idékonfererensen CPAC varje år var först i direktkontakt med en konferensdeltagare som nu har insjuknat i coronaviruset och sen skakade han hand med president Donald Trump.

Ett foto som fångade handskakningen på bild cirkulerar nu som ett bevis på hur nära smittan kan vara på väg att nå det högsta politiska skiktet här i Washington. Fem republikanska kongressledamöter sitter nu också  i karantän efter att ha deltagit på samma konferens.

Faktum är att en av dem som är bäst rustad att klara det här med handhygienen en som verkligen har tränat för den här dagen är just president Donald Trump. Han brukar själv berätta om sin bacillskräck och även i vanliga fall säger han till på skarpen om medarbetare hostar i hans närhet, även om det är en minister och det sker under en tv-intervju.

Ett annat foto som cirkulerade för en tid sen var på presidenten när han var på väg att kliva på ett flygplan med nåt som såg ut som en bit toapapper under skon, medarbetare kunde senare bekräfta att det i stället rörde sig om en våtservett som Trump använt efter att ha skakat hand med folk på flygplatsen.

I dag kan Vita huset-medarbetarna berätta att presidenten inte har ändrat sina rutiner alls i samband med coronautbrottet eftersom han alltid är  extremt noga med sin handhygien.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönika 10 mars 2020.

Stockholm tisdag morgon, och just tillbaka från den schweiziska landsbygden och några dygn av födelsedagsfirande av min syster, som lever där bland böljande ängar, kor och röd-vita flaggor.

Syrrans första barndomsbästis Karin var också med och det blev flitiga vandringar i minnets alléer.

Och vi talade om misstro. Eller kanske dess motsats tilltro.

Jag undrade nämligen om hon kom ihåg den där farbrorn som kom fram i parken, när hon och syrran skulle passa mig och hennes lillebror Nils mannen som frågade om jag och Nils kunde följa med honom för att bli fotograferade.

Ja, visst minns jag det, svarade Karin och vi skrattade ikapp.

Allt gick ju bra. Karin och min syster var nio år och Nils och jag var fem. Mannen tog med oss alla fyra till en lägenhet, placerade mig och Nils framför bländande lampor och en kamera och tog sedan rader av bilder där vi, två femåringar, rullade kulor mellan tårna. Som tack fick vi varsin chokladkaka. Fotografen visade sig jobba för Skoman, en stor skoaffär på Norrmalmstorg. Snart var Nils och jag på reklampelare runt om i hela Stockholm.

Våra mammor var knappast glada när vi kom hem och berättade om äventyret men Karin och jag kunde nu, många årtionden senare, ändå konstatera att det hela passerade. Tiden var en annan. Verkligen en annan.

I dag är misstro mot andra i omgivningen något utbrett och när misstron får fäste är den svår att skaka bort.

Efter långlunchen i söndags följde jag med syrrans barnbarn till deras skola. Den låg tyst men träporten var olåst. Och barnbarnen for omkring för att peka ut sina teckningar.

Mitt i hjärtat av Europa finns alltså ändå tilltro till både hederlighet och den andra, den främmande.

Att inte misstro någon är inte självklart detsamma som att hysa tilltro. Någonstans i skärningspunkten där mellan misstro och tilltro befinner jag mig ibland i intervjuer ute i världen. Det händer att jag slås av tanken vem har jag egentligen framför mig här nu?

Talar den här personen helt sant? Vilka motiv finns bakom det hen säger? Källkritik är en svår fråga för alla.

På vår redaktion är den förstås ständigt närvarande i form av frågor som: vet vi nu detta? Är uppgiften bekräftad från flera källor? Varför sägs detta just nu och av just denna person?

Utomlands arbetar jag oftast med en lokal person, en fixare, och stämmer av intervjuerna efteråt om uttalandena verkar korrekta, trovärdiga och rimliga. När okända människor bjuder in mig, eller med mig, och visar sig innerligt generösa, skäms jag ofta efteråt över min bristande tilltro.

All desinformation, manipulation och lögn som sprids via internet gör oss alltmer misstrogna kanske en begriplig försvarsattityd, men nog vore det mycket roligare att kunna ha kvar tilltron till en farbror som vill fotografera även idag.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent [email protected]