Utrikeskrönika 6 april.

London, måndag.

Efter tre veckor av isolering i den brittiska huvudstaden kände jag faktiskt i helgen, när jag skulle författa den här krönikan, att jag inte hade något mer att tala om.

Således:

Hör Londonvisa i coronatid av Daniel Alling i klippet ovan

Daniel Alling, London [email protected]

Utrikeskrönika 3 april 2020.

Bogotá, onsdag.

Jag vaknar av fågelkvitter, som alla morgnar den senaste veckan. Fågelarter jag aldrig sett förr samlas i det stora eukalyptusträdet utanför fönstret. I vanliga fall vaknar jag av skolbussarna, som börjar åka upp och ner för gatan redan klockan fem.

I den här åttamiljonersstaden utan tunnelbana tvingas många barn åka flera timmar i buss för att komma till och från sina skolor varje dag.

Nu är det tyst. Och avgasmolnet som brukar ligga som ett täcke över centrum är borta. Från köksfönstret ser jag konturerna på bergen längst borta i horisonten, som annars brukar vara suddiga av all smog i luften.

Grannarna i tegelhuset mitt emot har blivit mitt dockhus.

De längst upp har börjat odla på sin balkong. I lägenheten under står en medelålders man och diskar. Jag har aldrig sett honom diska förut. På kvällarna hör jag en pojke som spelar trumpet från fönstret, samtidigt som jag betar av alla kokboksrecept jag alltid avfärdat i brist på tid.

Colombia stängde ner hela landet långt innan dödstalen började nå Sveriges och Europas.

De apokalyptiska scenerna från resten av världen känns fortfarande ganska avlägsna. Hittills är det runt tusen smittade i ett land på 50 miljoner. Debatten här handlar om ekonomin, om när utegångsförbudet ska lyftas, när vi ska tillbaka till det normala.

Jag läser i tidningen att coronaviruset satt livet på paus. Men är inte det här livet?

En vän säger att hon aldrig känt sig som en bättre förälder, hon har slutat stressa och hittar på saker med sina döttrar hela dagarna. En kompis har börjat fermentera grönsaker, och en som aldrig knådat en deg bakar nu sitt eget bröd.

En granne säger att när det här är över ska han sälja sin bil, han har insett att han inte behöver den. Och semester måste vi egentligen resa så fort vi är lediga? Det har varit så avkopplande att vara hemma med familjen, ha tid för långa samtal och tröga tankar.

Jag vet att det är medelklassens privilegium, att välja bort privilegier.

Det är inte lika trevligt att sitta instängd med flera barn i en pytteliten skrubb. Jag träffar colombianer som blivit vräkta när de inte längre kan betala hyran. Som förlorat jobbet, eller som måste jobba på gatan trots utegångsförbudet, för att kunna mätta sin familj. Venezolanska migranter som arbetar som cykelbud utan sjukförsäkring, och utan alcogel.

Men mitt i all mänsklig och ekonomisk misär som viruset skapat tänker jag att karantänerna också visar oss ett liv som vi och våra samhällen skulle kunna välja de av oss som har råd och möjlighet att välja en vardag som gynnar vår planet och den biologiska mångfalden.

Och när parentesen är över, när någon trycker på play igen, när vi ska återvända till det normala, så hoppas jag att fåglarna fortsätter sjunga, att min granne fortsätter odla och att våra då coronafriska lungor kan andas luften i städerna vi valt att bo i.

Lotten Collin, Bogotá [email protected]

Utrikeskrönika 2 april 2020.

Stockholm, torsdag morgon.

Larmet går oavbrutet i dessa dagar och jag skulle själv gärna låta bli att trycka på den knappen. Men i går kom det första bekräftade coronafallet med koppling till ett flyktingläger. En kvinna från Ritonalägret norr om Aten i Grekland upptäcktes smittad i samband med att hon förlöstes.

Det går inte att ducka för de stora människokatastrofer som kan utspela sig om detta osynliga covid-19 drar in bland de extremt tätboende i asylläger i världen.

På bild ser viruset nästan vackert ut. En rund boll med röda tofsar. Ungefär som något som folk skulle kunna sätta i knapphålet på en kavaj för att markera en klubbtillhörighet bara att det att coronaklubben vill ingen tillhöra.

I Centralafrikanska republiken före jul mötte jag en kvinna som sa att stora djur skrämmer mig inte, men däremot de små. Hon började med det självklara myggan. Den sprider både malaria och denguefeber. Dödliga sjukdomar.

Men detta osynliga covid-19 kan vi inte ens se i vitögat och möta. Vi har inte vaccin, medicin eller immunitet.

Vårt vapen just nu heter social distansering.

Det vill säga: håll avståndet till varandra.

Men hur distanserar man sig socialt, när man bor tre familjer i samma tält? Och när tält efter tält efter tält står uppställda alldeles intill, också fulla med människor.

Social distansering det vapnet mot corona finns inte för asylsökande instängda i läger.

Biståndsorganisationen International Rescue Committee har jämfört hur tätt folk bor i några av världens asylläger med vilket utrymme passagerarna på kryssningsfartyget Diamond Princess haft de fick inte gå iland utan sattes i karantän på båten som förtöjdes i en japansk hamn.

Ombord på det fartyget spred sig covid-19 fyra gånger snabbare än i Wuhan i Kina, skriver biståndsorganisationen, åtminstone enligt kinesernas officiella siffror. Över 700 passagerare fick smittan på Diamond Princess och åtminstone ett tiotal har dött.

Biståndsorganisationens uträkning visar att den miljon rohingaflyktingar som lever i lägren i södra Bangladesh bor nästan dubbelt så nära varandra som de som var på kryssningsfartyget.

I lägret Moria på Lesbos i Grekland är befolkningstätheten nästan tio gånger den på Diamond Princess, där covid-19 spred sig fort. Dessutom är de sanitära förhållandena och det allmänna hälsotillståndet sämre bland de asylsökande än bland fartygsresenärerna.

Min rullväska, som brukar stå redo inför nästa resa, ligger nu som en sorgsen hund under en säng, för den är ju annars med mig överallt. När jag tittar på den ser jag också framför mig många av de som jag mött de senaste månaderna i till exempel Bangladesh, Centralafrikanska republiken, Gambia och ja, just på Lesbos i Grekland människor som inte har någon möjlighet till social distansering.

Alice Petrén, Stockholm [email protected]

Utrikeskrönika 1 april 2020.

Berlin, onsdag och vi är inne på den femtonde dagen av utegångsrestriktioner, stängda skolor och affärer.

Eller om det är dag sju.

Eller 24.

Inte vet jag, för jag kan då inte skilja den ena dagen från den andra längre.

Tillsammans med majoriteten av tyskarna, ja kanske majoriteten av européerna, befinner jag mig i en kollektiv måndag-hela-veckan-upplevelse. Undantaget är förstås de som jobbar mer än någonsin, de i livsmedelsaffärerna eller i sjukvården.

För oss andra är det enda som skiljer den ena dagen från nästa de obönhörligt ökande siffrorna över pandemins utbredning.

Varje morgon när jag vaknar tror jag i några ljuva sekunder att den surrealistiska isoleringen för att gäcka en osynlig fiende bara var en dröm. Sedan börjar jag nästan genast längta efter dagens absoluta höjdpunkt: att gå ut och handla. Den ljuva halvtimmen utanför hemmets fyra väggar, att få komma ut i det fria, gå med snabba steg mot en plats som känns normal, mataffären, och dra in den märkligt avgasfria Berlin-luften i lungorna.

Det luktar annorlunda i stan nu, mer vår liksom, och fågelkvittret slipper konkurrensen från bilar. Väl i mataffären är det nästan så att jag köper en liter mjölk för lite, bara för att få veta att jag får komma ut och handla i morgon också.

Men bara nästan.

För för varje dag har fler människor i affären munskydd, vi går i slalomsvängar i gångarna för att hålla säkerhetsavståndet på minst 1,5 meter.

Normaliteten har flytt mataffären, tillsammans med toapappret.

Skolbarnen därhemma hanterar isoleringen och hemskolningen så fint att jag blir rörd, men för treåringen är det svårt att förstå varför systrarna plötsligt får tillbringa hela dagarna framför skärmar och inte han. Inte får han gå ut heller, trots att vädergudarna bestämt sig för att lägga vårens samtliga soltimmar nu, när det är strikt förbjudet att njuta av dem med en glass på en parkbänk.

I måndags diskuterade Berlins senat på allvar hur länge man egentligen ska få sitta på parkbänkarna. Kortvarigt, kom de fram till.

Det är klart att det inte är synd om oss, inte på riktigt. Vi är friska allihopa, vi tillhör ingen riskgrupp, mitt jobb ligger inte i farozonen och det här kommer att gå över, det vet vi ju. Tillståndet vi befinner oss i må kännas fel och onormalt men i jämförelse med många andra icke-normaltillstånd som tyskarna tvingats genomleva så är det här åtminstone ingens fel, ingen maktgalen människa har åsamkat världen detta lidande. Tvärtom jobbar alla klotets kloka krafter mot ett gemensamt mål, att begränsa virusets spridning och skydda de mest utsatta och aldrig tidigare har mänskligheten haft sådana resurser att möta en pandemi. Och dessutom, den här gången kan vi alla, var och en av oss, vara med och bidra.

Även om det, för de flesta av oss, innebär att sitta helt olidligt still i båten, distrahera oss med dagens andra höjdpunkt, nämligen att äta upp det vi handlat,

Och framför allt, ta en dag i taget, trots att man knappt kan skilja den ena från den andra.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]

Utrikeskrönika 31 mars 2020.

Göteborg, tisdag.

Livet är annorlunda så här i coronatider, även för oss Norgekorrespondenter. Så här sa norska statsministern den 12 mars.

I dag kommer regeringen med de starkaste och mest ingripande åtgärder vi har haft i Norge i fredstid.

Erna Solberg presenterade de mest genomgripande åtgärderna i Norge i fredstid. I vårt västra grannland finns verkligen det levande minnet av icke-fredstid i form av andra världskriget. Jag hör fler norrmän än statsministern som drar paralleller mellan den tyska invasionen för 80 år sedan och den nutida invasionen i form av ett osynligt virus.

Norrmän slogs för livet för att försöka slänga ut de tyska soldaterna 1940, och för att nu bekämpa viruset använder norska staten vapen som att stänga skolor och frisersalonger. Man har även infört hytteförbud, vilket har stoppat de flesta norrmän från att besöka sina älskade fritidshus. Till och med det norskaste av allt norskt är i fara: firandet av 17 maj, med alla barntåg, blåsorkestrar och blårödvita flaggor.

Innan coronakrisen slog till på allvar planerade jag att göra ett reportage om den tyska invasionen av Norge den 9 april 1940. Jag hade bokat in en intervju med barnbarnet till kvinnan som troligen blev krigets första civila dödsoffer i Norge. Barnbarnet bor nu i det hus i Drøbak där hans farmor blev kluven i två delar av en tysk projektil, avfyrad från ett krigsfartyg ute på Oslofjorden.

Jag såg så mycket fram mot intervjun. Historia har alltid fascinerat mig, och under mina år som Norgekorrespondent har jag haft glädjen att träffa flera av de numera riktigt gamla män och kvinnor som har kunnat berätta om sina egna minnen från kriget, ofta superspännande.

Särskilt minns jag mötet för några år sedan med då 96-årige Joachim Rønneberg. Han ledde den berömda sabotageaktionen mot tyskarnas produktion av tungt vatten till en tänkt atombomb.

Vi hade en massa flax, var Rønnebergs ödmjuka förklaring till att hans grupp lyckades att spränga tungvattenanläggningen i luften, utan att en enda människa strök med.

Så, jag såg fram mot mitt möte med mannen i Drøbak med sin dramatiska historia om hur farmor blev dödad hemma i sitt kök. Men intervjun stoppades av det nya kriget mot coronaviruset.

Mina barn och barnbarn har satt mig i karantän, sa mannen när han vänligt men bestämt avstyrde den inplanerade intervjun.

Den tyska ockupationen av Norge varade i strax över fem år. Jag undrar hur länge coronaviruset kommer behålla sitt stenhårda grepp om mitt älskade Norge.

Jens Möller, Norgekorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 30 mars 2020.

Här är Stockholm, måndag.

Mina vänner hemma i Mellanöstern flämtar förskräckt när jag skickar bilder svenskar på uteserveringar. En våffla? eller ugnsbakad lax till lunch? Bilder på söndagspromenerande stockholmare, unga tjejer som spelar schack i Kungsträdgården eller poserar under körsbärsblommorna.

Vissa av vännerna i Kairo, Beirut och Amman är övertygade om att Sverige kommer att gå under, medan andra hyllar och beundrar vår svenska modell.

I tider av kris och chock brukar förutfattade meningar och övertygelser förstärkas.

Tvärsäkerheten är högljudd, men i ett försök att förstå vad som pågår i vårt kollektivt traumatiserade undermedvetna bad jag några vänner svara på frågan: vad drömmer ni om på nätterna, nu när de flesta av er har lite mer tid att sova?

En vän drömde att han byggde en ortodox katedral bakom garaget till sitt barndomshem. En kompensation i skäggig ålder för utebliven barnatro?

Flera svenska vänner här märkligt nog drömt om drottning Elizabeth II, en om att hon dog och att den flaggprydda kistan drogs av sju svarta hästar, vars hovar klapprade genom ett folktomt London.

En kvinna beskrev en scen som fick mig att tänka på Ingmar Bergmans Smultronstället, när Victor Sjöström i en drömscen går på ödslig gata och ser sig själv i en likkista. I en annan dröm ringer det i mobilen, det är ett libanesiskt nummer, men hon som drömmer vågar inte svara tänk om det är mamma som dött, vem ska begrava henne i Beirut?

En annan vän drömmer att hon möter en man på trottoaren, han snubblar och griper tag i hennes kappärm medan han faller och faller.

Min egen 81-åriga mamma har en glad dröm om att hon väntar barn. Och så finns drömmarna om gula varningstexter i mobilen där det står nu har pesten nått din portuppgång. Familjen X är smittad. Men också om hagelgeväret som plötsligt kunde pricka hundra coronoavirus med ett skott på 300 meters avstånd.

En kvinna drömmer att hon inte kommer upp ur tunnelbanan, hon ser ljuset och den friska luften däruppe men när hon tar i ledstången att gå uppför trappan, tar hon i en död svart katt, hela tunneln och trappan är fulla av döda svarta katter, det går inte att komma fram. Just denna kvinna tolkar sin egen dröm: katterna var vara tomma skal, deras själar hade stigit upp i ljuset och dit kommer vi alla, sa hon trosvisst.

Och så finns de där drömmarna om att corona är naturens eget sätt att läka moder jord, att planeten är vinnaren, drömmar som i vaket tillstånd gärna tar formen av delfiner i kanalerna i Venedig nyheten som sprack, men som de säger: Jag skiter i om det är fake news, det är fint ändå.

Katter, katedraler, kanaler, korteger och krig mot corona. De där övertygelserna som stärks i kris, lurar i drömmen men det här är en ny kris och tvärsäkerheten kring om vi ska dras ner i fallet eller bidra till att något nytt föds har ännu inte infunnit sig.

Själv drömde jag att körde bil och råkade backa in i en tants rabatt och förstöra en vacker, aprikosfärgad ros på Öland. Mitt undermedvetna ville bara påminna om folkvett och uppoffringar och att vi stockholmare bör avstå från att åka till Öland, Gotland och Österlen i påsk.

Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent, på tillfälligt Sverigebesök [email protected]

Utrikeskrönika 27 mars 2020.

Washington, fredag.

Mataffärerna är fortfarande öppna, och apoteken. Annars är allt i Washington stängt, minst en månad framåt. Myndigheterna har uppmanat oss alla att stanna hemma.

I min närmsta matbutik har de anställda munskydd och blå plasthandskar.

Vid pastahyllan möter jag en pappa med två barn, två tjejer i fem-sex-årsåldern i rosa glitter-t-shirts. De jagar varandra i gångarna och pappan ryter:

Rör ingenting. Håll händerna bakom ryggen!

Barnen himlar med ögonen, och pappan lägger till, med lite mildare röst:

Alltså, försök se det här som en övning i självkontroll.

På eftermiddagen tar jag en hundpromenad med min amerikanska kompis lobbyisten. Hon distansjobbar hemifrån. Dagarna är ett töcken av konferenssamtal och väntan på någon sorts besked.

Hur länge ska den här limbon pågå?

Vi går genom vårgrönskan i Rock Creek Park. Hundarna sliter i kopplen och hon fräser:

Skärp er, keep it together, focus!.

Och sen suckar hon:

Gud, jag vet inte om jag pratar med hundarna eller mig själv.

Några timmar senare är det presskonferens i Vita Huset igen.

Nya regler nu: Journalisterna sitter glesare än någonsin. Det är tre tomma platser mellan var och en. Häromdagen var det en reporter som gick hem med misstänkta coronasymtom.

Att det ens är presskonferenser är sensationellt i sig.

Trumpadministrationen hade lagt ner traditionen med dagliga pressmöten men nu i coronatider står president Donald Trump på det lilla presspodiet dagligen i minst en timme.

Senaste veckan har hans ledarskap fått allt högre betyg i opinionsmätningarna. Popularitetssiffrorna stiger. Trump pratar om positiva signaler, om ljus i tunneln, och ger sin egen administration högsta möjliga betyg för coronahanteringen: tio av tio.

Bakom honom står smittskyddsexperterna och blickar uttryckslöst ut över rummet. Smittskyddsmyndighetens chef Dr Tony Fauci, som sällan öppnar munnen utan att hänvisa till data och evidens.

Den gråhårige och kortvuxne Fauci är själva sinnebilden för expertis, en sorts morfars-kapten på coronaskutan, som inte är tröstande men som verkar säga som det är, utan filter.

Och så Dr Deborah Birx, en av USA:s ledande experter på virussjukdomar.

Trump pratar om förhoppningar, han hoppas att restriktionerna snart kan lätta och han vill se fullsatta kyrkor överallt i USA på påskdagen.

Det vore fantastiskt.

Och så driver han med journalisterna i rummet:

Vad tror ni, kommer det alltid vara såhär tomt i pressrummet? Alla de arga journalisterna som brukar sitta här!

Dr Birx blickar ut över pressrummet utan att röra en min. Sedan drar hon efter andan och fortsätter redovisa fakta om smittspridningen.

Hur var det nu?

Se det här som en övning i självkontroll.

Ginna Lindberg, Washington [email protected]

Utrikeskrönika 26 mars 2020.

Stockholm, torsdag.

Jag står i kön i matbutiken och är irriterad, eller nej, arg.

Efter att jag jobbat hemifrån och struntat i restaurangbesök och tunnelbanan i flera dagar på grund av coronaviruset, så ska plötsligt folk trängas här i kön.

Kan de inte bara hålla lite avstånd? tänker jag.

De trettonåriga glada tjejerna framför mig har inte någon som helst koll. De fattar inte att de måste hålla två meters avstånd till den väldigt mycket äldre damen som just nu betalar sina varor, tänker jag och vill nästan skälla ut dem.

Det finns risker med att isolera folk när det kommer till exempelvis våld i nära relationer och psykisk ohälsa. Det kan spä på jobbiga känslor, oro, ångest och frustration. Kanske är det därför det har varit lite argare den senaste tiden, inte bra här i matkön.

Det är utskällningar och dumförklaringar av folk som köper för mycket toapapper. Och sen är det utskällningar och dumförklaringar av dem som är så dumma så de tror att någon köpt upp allt toapapper, när det egentligen handlar om att väldigt många människor bara köpt lite mer än de brukar.

Det är också lite extra argt i min mejlkorg.

Kan coronafrustrationen skruvat upp tonläget lite där också tro? För den här veckan lät det lite som när folk ringde in till radion och var upprörda första gången en kvinna läste nyheterna. Jag är inte i närheten av de som är ordentligt utsatta för hatmejl men det är lite argt i inkorgen ibland, oftast när man pratat i P1.

Oftast pratar jag för fort, är infantil, obildad eller något sånt. Det är som ni förstår inte lika mycket klagomål om att prata för fort när man är med i P3. Där kanske folk mest är glada att de inte behöver öka farten på ljudet i appen tänker jag. Eller så är det för att den äldre generationen helt enkelt gillar att mejla mer.

Den här veckan var jag dock inte för snabb. Jag var för långsam. Jag lät nästan lite död, tydligen. Så jag tror egentligen inte att det har med farten att göra, när gubbarna ilsknar till.

Det är faktiskt ofta gubbar, utom ibland, när en gubbe brukar skriva under med sitt eget och sin frus namn. Som om de var två som satt där vid tangentbordet och skrev arga mejl.

Det är något intressant med den här ilskan som bara måste skickas iväg. Jag tänker på hur de där gubbarna inte tycker att jag fattar någonting när jag står där i matkön. Och då vill jag inte längre säga något argt till de där trettonåriga tjejerna som trängs. Trots denna väldigt speciella och pressade situation som vi befinner oss i, tänker jag inte säga till de här tjejerna att de inte fattar något.

Jag kan säga det snällt.

Så det kanske var tur att jag fick lite extra ilska i mejlen just nu så att jag blev påmind. För vi kanske behöver det lite extra mycket just nu.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga [email protected]

Utrikeskrönikan 25 mars 2020.

Stockholm, onsdag.

Här kommer ett tröstande boktips såhär i virustider, andra boken i Muminserien, Kometen kommer.

Tove Jansson skrev den under andra världskriget, influerad av katastrofstämningen som rådde i världen då.

En dag upptäcker Muminfamiljen ett rött sken på himlen, en vilsen röd stjärna med svans. Bisamråttan, den deppiga filosofen, tror nu att undergången är nära.

För att ta reda på mer om det röda skenet ger sig Mumintrollet och det lilla rädda djuret Sniff ut på ett äventyr, ett äventyr i en konstig och kuslig värld, där den röda stjärnan kommer allt närmare och närmare.

De är rädda, men vet inte vad de ska göra eller hur de ska hantera krisen. Sniff vill ha lemonad, Snusmumriken spelar på sitt munspel, Mumintrollet dyker efter pärlor.

Bisamråttan skiter i vilket, så länge han får vara inomhus.

Förmodligen är det bara jag, men påminner inte den här situationen lite om den rådande?

Nu när land efter land går sin egen väg och hanterar den rådande pandemin på sitt sätt.

I Polen är sammankomster med fler än två personer förbjudna från och med i dag. Den som inte följer restriktioner riskerar böter på upp till 30 000 Zloty motsvarande 70 000 kronor. Samtidigt lanserar regeringen en rad appar och hemsidor.

En app ska hjälpa polisen att kontrollera att de som sitter i obligatorisk hemkarantän efter en utlandsvistelse, verkligen gör det. De ska bland annat på polisens begäran skicka selfies med exakta platsangivelser. En annan app ska hjälpa äldre med inköp av mat. Barn och unga får en egen hemsida där de kan spela kluriga spel nu när många inte får gå i skolan.

I Finland är skolorna också stängda och nu planerar regeringen att också stänga restauranger, kaféer, barer och nattklubbar. Bara hämtmat kommer att tillåtas och några personalrestauranger.

Ja, Europas stater hanterar krisen och rädslan för densamma på sitt sätt, på olika sätt, precis som fantasifigurerna i trygga, idylliska Mumindalen.

Men en skillnad är dock att besluten här spelar faktiskt roll. Bara i Finland har nu runt 160 000 permitterats. Hur många av dem får komma tillbaka till jobbet vet ingen än, inte heller hur situationen kommer att se ut i de andra länderna runt Östersjön.

I Tove Janssons berättelse slår kometen så klart inte ned, utan sveper bara förbi jorden och fortsätter ut i rymden. Nästa dag skiner solen och Mumindalen är sig lik.

Som om inget hade hänt.

Lubna El-Shanti [email protected]

Utrikeskrönika 24 mars 2020.

Peking, tisdag.

I skuggan av coronaviruset rasar en mediekonflikt mellan jättarna USA och Kina. En konflikt där journalister står i skottlinjen, när toppdiplomater avlossar hätska salvor mot varandra.

I februari, till exempel: tre journalister från amerikanska tidningen Wall Street Journal sparkas ut från Kina i vad som då var ett unikt drag.

Den officiella orsaken: En rubrik, i en debattartikel, som retat upp kinesiska myndigheter. Att ingen av journalisterna som sparkades ut haft något att göra med artikeln tycks haft föga betydelse.

Bollen nu på USA:s planhalva, som meddelade att flera kinesiska statsmedier inte längre räknas som medier, utan är utländska beskickningar. Eller, som utrikesministern Mike Pompeo senare uttryckte det: Det handlar om propaganda, inte media.

Klassificeringen innebar även antalet kinesiska utsända vid statsmedierna begränsades till max hundra, och 60 kineser tvingades lämna landet.

Det var därför kanske inte helt oväntat att Kina skulle kontra, men svaret fick ändå många att tappa många ändå hakan.

Journalistikprofessorn Keith Richburg i Hongkong till exempel, som själv i många år varit utrikeskorrespondent för Washington Post, sade med sitt typiska småskratt att USA avfyrade en bredsida, och Kina svarade med en atombomb.

Vad var det för bomb då?

Jo, minst tretton amerikanska korrespondenter vid de tunga mediehusen New York Times, Washington Post, Wall Street Journal sparkas ut från Kina. En åtgärd som saknar motstycke, och mer kan komma, enligt kinesiska UD, som hissade reciprocitetens flagga.

Men frågan är om det här är ett spel som USA bör spela. I Kina finns det ju i princip ingen fri inhemsk press. Yttrandefrihet endast i teorin. De resursstarka amerikanska medierna fyller därför en viktig funktion att leverera oberoende journalistik i Kina, om Kina.

Både för omvärlden och ironiskt nog även för kinesiska beslutsfattare, som annars riskerar helt fastna i den allt större ekokammaren av hårt hållna kinesisk medier, som gärna målar bilder i glada pastellfärger, men som sällan får utrymme att visa på samhällsproblem.

Och det hade väl varit på sin plats under coronakrisens första tid.

Så när nu Kina och USA i reciprocitetens namn offrar journalister, tävlar man ens om samma sak?

Journalistklubben för utländska korrespondenter i Kina skrev i en kommentar att journalister kastar ljus över världen vi lever i, men Kina riskerar att grumla sin syn.

Björn Djurberg, Peking [email protected]