Utrikeskrönika 10 februari 2020.

Sarajevo, måndag.

Coronaviruset sprider sig över världen inte bara som sjukdom utan också som psykologisk effekt. Från många platser rapporteras om personer med östasiatiskt utseende som pekas ut som misstänkta smittbärare.

Både i Europa och Asien finns exempel på restauranger och butiker som satt upp skyltar som förbjuder kineser att komma in. Heng Long Asia Supermarkt i Köln delar ett inlägg på Facebook med en ledsen emoji och texten vi är inte ett virus. I Italien berättar en ägare av en kinesisk restaurang hur antalet besökare sjunkit från normalt 50-60 stycken per kväll till bara en handfull, ägaren säger att hon riskerar att behöva slå igen.

I Sarajevo tycks inte epidemin ha påverkat suget på kinesisk mat den kinesiska restaurangen i centrum har en hel del besökare när jag tittar förbi.

Mer hysteriskt blir det när bosniska medier plötsligt droppar bomben: en buss med kinesiska turister är på väg mot bosniska gränsen från Kroatien! Och inte nog med det flera är från Wuhan!

Radio Sarajevo publicerar snart en artikel med rubriken Exklusiva bilder: bussen med de kinesiska turisterna från Wuhan anländer till Sarajevo. Normalt hade en sådan rubrik inte genererat så mycket klick, men under rådande omständigheter blir det en snackis.

Ett nio sekunders filmklipp, som tycks vara filmat av en privatperson, visar hur de ansiktsmask-bärande passagerarna rullar in sina väskor i hotellobbyn för att checka in.

En kvinna försöker sträcka ut sin hand mot kameran som för att hindra att bli filmad.

Nyhetsartikeln innehåller inte så mycket mer matnyttigt det finns liksom inte så mycket mer att säga turisterna screenades i Kroatien och konstaterades vara symptomfria. De fick information om var de skulle vända sig om någon skulle bli sjuk.

Men medierna fortsätter följa bussens framfart innan den når Serbien, där serbiska medier tar över bevakningen.

Jag vet inte exakt vart gränsen går mellan fullt förståelig oro och diskriminering i det här fallet man har ju faktiskt stoppat flygningar och placerat folk i karantän. Men det kan inte vara jättekul att sitta på den där bussen, på väg mot sin efterlängtade Balkan-roundtrip, och helt plötsligt bli föremål för denna intensiva lokala nyhetsbevakning.

Och när två taiwanesiska turister på besök i Kroatien fastnar på bild med handskrivna skyltar där det står vi är inte från Kina då har det antagligen gått lite för långt.

Filip Kotsambouikidis, Österuropakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 7 februari.

Berlin, fredag.

Den som spar han har, så är det onekligen. Men förutom att vara ett faktum så är det också det enda ordspråk om sparandets dygd som jag spontant kommer på, på svenska.

På tyska däremot, kommer jag direkt på tre, och på internet hittar jag snabbt sju till. Det är ingen slump, för oj, vad tyskarna gillar att spara.

I snitt sparar man här elva procent av sin disponibla inkomst, det är ungefär dubbelt så mycket som den genomsnittlige EU-medborgaren.

Inte ens den senaste tidens minusränta i eurozonen har dämpat sparivern, tvärtom.

För trots att man numera i praktiken går back på att sätta in på kontot så är det reda pengar man samlar på hög, 40 procent av de tyska hushållens förmögenhet finns på banken, eller möjligtvis i madrassen, bara tio procent är investerade i fonder, till exempel.

Från min barndom, som i och för sig utspelade sig i grannlandet Österrike, minns jag den nästan mytiska vördnaden för sparboken och att världsspardagen, som i år infaller den 31 oktober, faktiskt var en grej, vi barn köade på banken för att tömma våra skramlande spargrisar i utbyte mot gosedjur och kritor, det här var långt efter Sverige förpassat den där serien om Spara och Slösa till avdelningen för bedagade moralkakor.

Nu kan man tycka att erfarenheten av att ha fått sina besparingar i princip utraderade efter inte bara ett utan två världskrig, och med hyperinflation däremellan, att det borde ha smulat sönder föreställning om att kunna spara sig trygg, men så är det alltså inte.

Och det handlar också om något större, kanske något så högtravande som en pusselbit i den tyska folksjälen, nämligen föreställningen om det moraliskt riktiga och rättrådiga i att kunna skjuta upp en belöning. Eller som ordföranden i de tyska ekonomilärarnas förbund uttryckte det; att inte ge efter för varje köpimpuls, att motverka mentaliteten att kunna unna sig allt genast, till nöds på kredit.

Det är lätt att tycka att den inställningen känns dammig, inte minst när det här fortfarande råder minusränta. Men så var jag nyligen i Tjeckien, där var tionde invånare hamnat i skuldfälla, med stora personliga tragedier som följd. Kanske är det ändå läge att införa världsspardagen i fler länder i Europa, som motvikt i dessa de snabba sms-lånens tidevarv.

I Sveriges fall skulle det i så fall bli en comeback, det visar sig att Sverige var ett av grundarländerna när världsspardagen infördes för snart 96 år sedan.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]

Utrikeskrönika 6 januari 2020.

New York, torsdag.

I New York har jag en bekant som är nästintill frälst i Hillary Clinton. Hon var volontär för Clinton, donerade pengar till hennes kampanj och lade ner hela sin själ på att USA för första gången skulle få en kvinnlig president.

Som vi alla vet slutade det inte som hon hade hoppats eftersom en viss Donald Trump stod i vägen. Men valet 2016 blottade också motsättningar inom det demokratiska partiet.

Clintonanhängaren i New York avskyr Bernie Sanders.

Han såg till att dela partiet och smutskasta Clinton under kampanjen brukar hon säga. Han är en av orsakerna till att Clinton förlorade.

När ett nytt val nu nalkas kommer just den här typen av känslor vara avgörande för valutgången. Kommer Demokraterna att kunna sluta upp bakom den slutgiltiga kandidaten eller kommer motsättningarna att härska?

När jag var i Iowa för några dagar sedan pratade jag med väljare som i tre år förberett sig för det här ögonblicket: resan mot att få bort Donald Trump. En av dem heter, Phyllis Ewing, en Bidenanhängare. Det vill säga en mittendemokrat.

Jag var tvungen att fråga: skulle du rösta på Bernie Sanders, den person som kallar sig socialist, om han blir partiets kandidat?

Hon tittade på mig, skakade lite på huvudet och sa:

Om Demokraterna nominerar en sköldpadda så kommer jag ändå rösta på den.

Det är långt ifrån avgjort vem som blir Demokraternas kandidat. Kanske kommer den personen vara öppet homosexuell, kanske kommer hon vara en kvinna, kanske kommer det bli en socialist eller en dollarmiljardär?

Det finns olika delar av det demokratiska partiet som hyser starka känslor mot en eller flera av de egenskaperna.

Men om partiet ska lyckas slå Trump i valet i november måste de nog göra som Phyllis Ewing i Iowa och vara öppna för att rösta på vem det än blir. Inklusive en sköldpadda.

Fernando Arias, New York [email protected]

Utrikeskrönika 5 februari 2020.

Kairo, onsdag.

Vad var det där?

Alla som har varit på ett arabiskt bröllop vet att det kallas zaghrouta ululering, egentligen, på svenska. Jag brukar kalla det för jubeljoddel det uttrycker total glädje, fest, gratulationer, firande. Men det kunde ju inte de 99,9 miljoner amerikaner som tittade på Super Bowl i helgen veta, när sångerskan Shakira började ululera och vicka på tungan.

Och när amerikansk fotbolls Super Bowl, med sin stjärnspäckade musikmellanakt var över, var Shakiras tunga på allas läppar. Det var som om Twitter ululerade och onanerade istället för att kvittra vad var det med där tungrejen, the tongue thing, måste vara något sexuellt. Bilder på Svampbob Fyrkants tunga, och getter med långa sladdriga tungor fyllde sociala medier.

Felet hon gjorde, halvlibanesiska Shakira, var att inte hålla handflatan ovanför munnen och dölja tungan så som alla väluppfostrade arabiska kvinnor gör för att slippa sexuella anspelningar, men ändå. Min zaghrouta-mästar-väninna här i Kairo sa ampert: det är ju typiskt att amerikaner inte vet hur arabisk glädje låter, de är så upptagna av arabstereotypen som en ilsken skäggig man som vrålar jag ska döda dig!, inte en jubeljoddlande, lycklig, zaghroutande kvinna.

Jag ser på USA genom den arabiska prismen, där ironiska kommentatorer erbjuder sig att skicka valobservatörer till Iowas couscous.

En kollega skriver på Twitter att nästa gång någon i Washington presenterar en ambitiös plan för hur Mellanöstern ska förbättras, kanske vi ska påminna om att amerikaner tydligen är oförmögna att skapa en app som kan räkna några få tusental röster i gymnastiksalar i Iowa. Och i den konspiratoriska app-ocalypsens tecken frågar sig vissa araber om det finns en amerikansk ambassad i Iowa för den här sortens trick är ju precis vad USA brukar ägna sig åt när fel person håller på att vinna.

Jag kommer själv att tänka på de gravida och hängande valsedlarna hanging chads och pregnant chads jag råkade ut för som USA-korre för tjugo år sedan när valet mellan George W Bush och Al Gore skulle räknas om i Florida. Man upptäckte att valsedlarna som bestod av hålkort ofta inte stämplats tillräckligt hårt för att ett hål skulle uppstå, utan en bit papper hängde kvar, eller så hade maskinen bara orsakat en utbuktning i hålkortet en pregnant chad.

Också då reagerade vissa av de jag känner i Arabvärlden med hånfull skadeglädje, på samma sätt som de senare tyckte det var rätt åt Amerika att ha fått en president som föraktar medier och domstolar och uppför sig mer och mer som de diktatorer som Donald Trump själv kallade my favorite dictator som han sa om Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi för ett par månader sedan.

Men genom den prisma araber ser Amerika har skadeglädjen en förmåga att spotta tillbaka och bilden som en satiriker publicerade av några halvtuggade pizzakanter med rubriken: Jag har gjort i ordning middag åt Donald Trump, jag kallar den århundradets måltid med anspelning på århundradets fredsavtal blir inget annat ett litet uppgivet fniss.

Var är zaghroutan?

Cecilia Uddén, Kairo [email protected]

Utrikeskrönika 4 februari 2020.

Reykjavik, tisdag.

Det skakar här på vulkanernas och sagornas ö, och den här gången menar jag inte politiskt utan bokstavligt. Bara den gångna helgen var det över 700 jordbävningar runt berget Þorbjörn, ungefär fem mil sydväst om Islands huvudstad.

Att det här landet präglas av sin säregna bubblande jordskorpa gör sig påmint bara jag skruvar på duschen här på Island. Då sprider sig nämligen ofta lukten av morgonprutt. Flera gånger har odören av det svavelhaltiga vattnet fått mig att felaktigt misstänka att min mage är i olag.

De senaste två veckorna har den vulkaniska aktiviteten fått mer dramatiska effekter än bara lite odör. Utöver många de många hundra jordbävningarna vid Þorbjörn har marknivån höjts med några centimeter. Det indikerar att magma trycks uppåt från jordens inre.

Om det skulle bli ett vulkanutbrott, i så fall det första i det här området på nästan 800 år, måste runt 5 000 människor snabbt bli evakuerade. I samhället Grindavík har det hållits ett informationsmöte för alla invånare om hur de ska agera om det blir ett utbrott.

Jag är sannerligen inte den äventyrliga typen av människa, men har överraskat mig själv med att känna mig lite förväntansfull. Ska jag kanske för första gången få se ett vulkanutbrott med egna ögon?

Jag började jobba som Norge- och Islandskorrespondent först några år efter det världsberömda utbrottet vid Eyjafjallajökull 2010. Den svåruttalade vulkanen spydde ut sådana enorma mängder aska att det lamslog stora delar av Europas flygtrafik. Jag kommer aldrig att glömma hur min kollega Johan-Mathias Sommarström med närmast barnslig förtjusning gav målande radiobeskrivningar av det mäktiga utbrottet.

Många tänker nog vulkanutbrott som ett stort konformat berg som sprutar lava och aska rakt upp i luften och som kan döda nästan allt i närheten. Något sådant längtar jag verkligen inte efter att uppleva på nära håll, och enligt vad experterna säger nu så är det inte heller vad som kan väntas vid Þorbjörn.

Det mesta tyder på att där inte blir något utbrott alls, men om det sker lär det bli relativt snälla lavaströmmar. Lavan kan ge mycket materiell förstörelse, men det lär knappast bli direkt livsfarligt för människor, om bara varningen når fram i tid. Jag förstår att det kan låta lite journalistcyniskt, men tänk om jag får uppleva ett alldeles lagom spännande utbrott här på vulkanernas och sagornas ö.

Jens Möller, Norge- och Islandskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 3 februari 2020.

Belfast, måndag,

Jag åker taxi genom staden.

Jag har sett de här gatorna förut. Jag har sett hus här men då med urblåsta fönster.

Jag var tio år när fredsavtalet slöts i slutet av 1990-talet och jag minns bara svagt hur pappa brukade springa in i vardagsrummet och byta kanal från barnprogrammen till nyheterna om konflikten i Nordirland.

Jag minns ordet IRA, som något läskigt och som något långt bort. Lite som i svartvita bilder. Fast att vi hade färg-tv.

Men nu, här i taxin med föraren är det alldeles nära.

Jag är unionist, säger han.

Jag och min syster blev stoppade av en polis när jag var sju år. Vi fick inte gå över gatan dit vi var på väg och sekunden efter så smäller en sprängladdning av, huset framför oss exploderar mitt framför mina ögon, säger han.

Vet du att folk som jag brukade bli skjutna? Folk på ena sidan kunde ringa en taxi från andra sidan, och skjuta föraren som kom i tron om att han skulle hämta upp en kund.

Över 3000 personer dog här under 'the troubles', som de konfliktfyllda åren mellan 60- och 90-talet kallas.

Det är över tjugo år sen fredsavtalets slöts. Men konflikten är närvarande.

I Belfast finns murar som separerar bostadsområden. På ena sidan bor unionister ofta protestanter, som vill fortsätta tillhöra Storbritannien och på andra på sidan nationalister, ofta katoliker, som vill tillhöra Irland, bor på andra.

Muren som jag passerar har en stor grind på mitten. Den är stängd kvällstid.

Det gör att det är svårare att ta sig till andra sidan och det förhindrar våld säger en annan taxiförare som jobbar som guide och köra turister till muren och berättar om konflikten.

Han säger snabbt att han är katolik. Det är många som gör det här, berättar vilken sida de står på. Mest de som är äldre.

Vi har blivit hotade nyligen, fortsätter guiden.

Jag brukar alltid säga som det är, men det finns nog folk som överdriver åt ett håll, och unionisterna tycker att vi förskönar vår del i konflikten, säger han.

Jag träffar en ung tjej, lite yngre än jag själv. Och jag undrar om hon också har vaga svartvita bilder om konflikten här.

Jag är egentligen för ung för att minnas 'the troubles', Men de här åren av diskussion om brexit har fått mig att förstå att vi är väldigt uppdelade, säger hon.

I fredags lämnade Storbritannien den europeiska unionen. Och det märks att brexit, och skillnaderna mellan de som vill se ett Storbritannien utan EU och de som ville stanna har påverkat stämningen här. Längs gränsen i de små samhällena bor människor som lever sina liv på båda sidorna.

De får nu åka ut ur EU för att handla mjölk och hämta post och in igen för att hämta barnen i skolan. Diskussionen här om att få till en folkomröstning om att tillhöra Irland istället har aktualiserats.

Unionisternas mardröm är att puttas närmre Irland och bort från Storbritannien.

På båda sidorna rapporteras om mindre grupper som hotar med våldsamheter eller talar om väpnad kamp.

Taxiföraren, som såg huset sprängas som sjuåring, skakar på huvudet igen.

Han pekar ut genom fönstret, här patrullerade polis jämt, säger han.

Vi vill inte ha tillbaka det där, men det kan hända.

Caroline Kernen, korrespondent med ungt perspektiv [email protected]

Utrikeskrönika 31 januari 2020.

Lilongwe, fredag.

På måndag kommer domedagen, basunerar en av de stora tidningarna här i Malawi på sin förstasida, med stora svarta blockbokstäver för att förstärka det ödesmättade i vad som nu ska ske.

Nog är det dramatiskt alltid.

På måndag ska landets högsta domstol avgöra om sittande presidenten ska få behålla sin valseger från i maj, eller om valet ska ogiltigförklaras. Oppositionen, som förlorade med mycket liten marginal, tycker sig ha bevis för valfusk. Det tycker den alltid att den har, men för första gången i Malawis historia så har domstolsväsendet faktiskt gått med på att pröva saken och så med besked.

Det råder, milt uttryckt, en spänd väntan.

Jag får flashbacks till hösten 2017, när jag som helt nytillträdd Afrikakorrespondent fick berätta en nästan precis likadan historia från Kenya.

Där ogiltigförklarade domstolen ett val på grund av fusk. Det var historiskt. Det var häpnadsväckande.

Jag minns hur hoppet då väcktes hos många om att domstolarna nu skulle gå i bräschen för en ny demokratisk revolution på kontinenten. En där den dömande makten äntligen som i Kenya skulle sätta ner foten och tillämpa konstitutionen även om det innebar att den korrupta politiska makten blev rasande.

Det blev inte så mycket till revolution den gången. Men så snurrar historien ett varv, och det blir dags igen. I Malawi. På måndag.

Och även denna gång har domstolen visat sig ha ryggrad. Som när en av Malawis rikaste affärsmän, med nära band till regeringspartiet, inför avkunnandet försökte muta domarna i högsta domstolen. De svarade med att slå larm till antikorruptionspolisen som grep affärsmannen.

Skandalen var ett faktum. Affärsmannen betraktas allmänt som ståendes ovan lagen, så såpan blir inte sämre av att han snart är fri igen ett frisläppande beordrat av en liten lokal domstol långt från huvudstaden. I en domstolsförhandling som hölls i hemlighet, mitt i natten.

Hursomhelst, nu är han bakom lås och bom igen och den uppenbart mutade lokala domaren är ställd inför en disciplinkommitté.

Domstolsväsendet verkar angelägen om rent spel den här gången. På måndag smäller det. Här i Lilongwe har polisen redan satt upp vägspärrar. Det har varit stora folkliga demonstrationer sen i maj, och många befarar våldsamheter på måndag oavsett hur domen lyder. Alla sidor i dramat har många följare, och någon kommer bli väldigt besviken. Skolor har stängts, busslinjer har ställts in, folk håller andan.

Men de som förstår sig på Malawis politik som jag pratat menar att oavsett vad som händer på måndag så har demokratin vunnit: Domstolsväsendet har tagit misstänkt valfusk på allvar, fäktat undan försök till politisk inblandning och verkar faktiskt vara på väg att komma med ett självständigt utfall.

Så kanske kanske finns det liv i den där domstolarnas demokratiska revolution trots allt?

Samuel Larsson, Lilongwe [email protected]

Utrikeskrönika 30 januari 2020.

Washington, torsdag.

Fyra våningar under det som är USA:s just nu mest mediebevakade lokal står jag i en skum korridor med härvor av sladdar hängande i taket. Där uppe pågår riksrätten.

Här försöker jag och några andra få en halvtrasig läskautomat att funka. Den amerikanska kongressen är så full av motsägelser. Här finns praktfulla salar med marmorpelare, väggmålningar och inskrivna visdomsord på latin, men också en hel del ganska kyffiga utrymmen, uråldrig teknik och oglamorösa bricklunchmatsalar med blaskigt kaffe.

Korridoren jag befinner mig i ligger inte långt från den pampiga entréhallen, där jag först som vanligt tagit till höger strax efter souverniraffären, där man kan köpa pepparkaksformade suddigum och bebiskläder med kongressloggan på.

En rulltrappa ned leder till politikernas egen underjordiska järnväg som i pyttesmå vagnar byggda på 60-talet skickar ledamöter till andra byggnader utan att de behöver gå till fots eller ens gå ut.

Men jag ska till senaten där riksrättsprocessen pågår och för att komma dit måste man alltså  gå genom en gång som känns ungefär som källaren till en gammal skola eller som en byggarbetsplats som övergivits. Dörrar gläntar till mystiska utrymmen som ingen verkar använda och de första gångerna jag gick här trodde jag alltid att jag kommit fel. Ända till det dök upp någon senator eller reporter jag kände igen från tv ett säkert tecken på att jag trots allt var på rätt väg till hissen som leder upp till den vackra senatskammaren men också till de två pressrummen, det ena för tidningsjournalister och det andra för radio- och tv-reportrar.

Inne i kammaren får senatorerna bara dricka vatten eller mjölk enligt regelverket, som måste följas till punkt och pricka. Vi reportrar får bara ha med oss papper och penna inte dator, inte telefon eller annan sändningsutrustning.

Det blir långa dagar här under riksrätten, delvis inne i kammaren på pressläktaren med utsikt över de hundra senatorerna och de gula sidentapeterna men också ganska många timmar i det hallutrymme där tv-folket har sin tekniska utrustning och där jag mutat in en fåtölj som min sändningsstation för livmedverkan. Det är inte bara förbjudet att sända från kammaren utan också från korridorerna i senaten och i presskonferensrummet vill jag inte störa de andra reportrarna som lyssnar på riksrättsprocessen via tv.

På kvällen när chefsdomare Roberts knackat klubban i skrivbordet för sista gången för dagen tar jag en annan väg ut och sneddar genom kongressens så kallade krypta en rund hall med 40 pelare och en stjärna på golvet i mitten som utgör huvudstadens officiella mittpunkt. Marmorgolvet är gropigt och nött av de tusen och åter tusen politiker, lobbyister, reportrar och turister som trampat här de senaste snart 200 åren.

Nattgänget på Ekot ringer och säger att jag måste ta en ny bylinebild till hemsidan.

Det blir ett grynigt foto på en trött reporter i det pelardunkel som utgör både historisk mark, politiskt hjärta och massor av människors dagliga arbetsplats.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönika 29 januari 2020.

Bangkok, onsdag.

När jag hoppar in i taxin ser jag att föraren precis som så många andra i Bangkok har munskydd.

Inte undra på, luften i stan har de senaste veckorna varit urdålig. Men nu är det inte bara för att skydda sig mot de farliga partiklarna i luften som snart sagt alla Bangkokbor använder mask.

Bangkok har drabbats av coronaskräck. Och kanske med all rätt. Kineser är den enskilt största gruppen av besökare i Thailand och när det finns risk att de tar med sig en objuden gäst på resan, som coronaviruset, då reagerar Bangkokborna.

Taxichaffisen säger att man inte kan vara nog försiktig. Han berättar att han har köpt ett dyrt munskydd som enligt reklamen ska stoppa de flesta farliga partiklar i luften. Han talar om att nästan hälften av alla hans kunder kommer från Kina.

Men ni ska inte vara oroliga, jag har desinficeringsmedel i bagageluckan så efter varje resa så torkar jag ur bilen så att det inte ska finns några bakterier eller virus kvar i baksätet.

Det är något jag aldrig hört en taxichaffis i Bangkok säga, så jag tänker att den här föraren har lite koll. Både dyrt munskydd och desinficeringsmedel.

Under resan pratar vi om coronaviruset. Chaffisen säger att det är skrämmande och att man inte riktigt vet vad som kommer hända nu. Efter en stunds tystnad säger han att det inte är så konstigt att kineserna drabbas av konstiga sjukdomar som sars och coronaviruset.

Äter man fladdermussoppa och massa andra konstiga vilda djur så finns det en risk att det straffar sig, säger han.

Men är inte det bara rykten, svarar jag.

Nej, så är det bara, det har jag läst på nätet, säger han.

Redan innan larmet gick om coronaviruset så var det svårt att få tag på bra munskydd i Bangkok. De flesta affärer har sålt slut på skydden för att luften har varit så dålig. När nu coronaviruset blivit ett hot så gapar hyllorna tomma. Munskydd har blivit hårdvaluta.

En thailändsk kollega skickade ett textmeddelande som berättade om att hennes kompis som säljer munskydd har sålts slut på alla som hon hade i lager. Nu har hon beställt hundratusen masker från en fabrik i Vietnam. De ska levereras om några dagar och kollegans kompis hoppas nu på att hon ska göra en bra affär på munskydden och tjäna en rejäl slant.

Jag har precis som så många andra länge trott att ett riktigt munskydd är en bra sak för att skydda sig mot luftburna smittor. Tänk bara på alla bilder man sett från sjukhus där vårdpersonal har munskydd, så någon nytta måste de väl göra. Men så fick jag höra något i radioprogrammet P4 Extra. Professorn i infektionssjukdomar Björn Olsen vid Uppsala Universitet säger att munskydd inte funkar till P4 Extras programledare Titti Schulz.

Jaha, är det någon som har berättat det för miljontals asiater och andra runt världen som nu köper munskydd för att de tror att de skyddar sig. Det här är nog inget som masktillverkarna vill ska komma ut, det skulle kunna sänka en hel bransch.

Jag funderar en stund på om jag ska berätta för min thailändska kollega om att munskydd inte gör någon skillnad. Så tänker jag, Nej, låt dem tro att det skyddar. Det har säkert en stor psykologisk effekt att man har munskydd. Jag kommer fortsätta använda mitt och tänker inte äta fladdermussoppa.

Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönika 28 januari 2020.

Paris, tisdag.

Dekorationer i form av kinesiska lyktor i rött och gult har ersatt julbelysningen på vissa gator här i Paris. Det är förberett för de kinesiska nyårsparaderna, som för många en av årets höjdpunkter.

Huvudparaden med drakar och andra marionetter brukar locka hundratusentals åskådare, inte bara ifrån den kinesiska gruppen som brukar sägas bestå av ett par hundra tusen människor i Frankrike.

När de första europeiska fallen av coronavirus upptäcktes just här i Frankrike, så kändes det olämpligt med stora folksamlingar så arrangörerna valde att ställa in flera parader.

Normalt sett går det direktflyg mellan platsen för virusutbrottet Wuhan och Paris. Och när rapporterna kom om virusfallen i Frankrike, tog sig oron snabbt från rädsla till panik.

I sociala medier ifrågasattes myndigheternas hantering av utbrottet. Det lät som att det var begränsat till informationsaffischer på flygplatsen. Folk skrev att de inte vågade hämta ut sina paket från Kina på posten, de verkade tro att själva paketen kunde bära smittan.

Men den vårdinrättning som tog emot den person i Bordeaux som först visade sjukdomssymptom, visste genast vad den skulle göra, när mannen sa att han varit i Wuhan. Han kom snabbt till sjukhus. Med munskydd på. Tre personer vårdas fortfarande på isolerade sjukhusavdelningar i Bordeaux och Paris.

Och nu ska det finnas sjukvårdspersonal på flygplatsen som tar emot resenärer från Kina.

Omkring 800 franska medborgare i Wuhan ska flygas hem med chartrade reguljärflyg och militärplan under veckan. För säkerhets skull kommer de sedan att få tillbringa 14 dagar i karantän i Frankrike.

För mig liknar händelserna ebolautbrottet i Liberia som jag bevakade på plats för snart sex år sen. Dels fanns det en hel del vilseledande information kring smittorisken, dessutom har jag kvar en hel kartong med munskydd från den resan.

Munskydden verkar vara slut apoteken lite varstans i världen nu, trots att de döms ut som värdelösa som skydd mot coronavirus.

Enbart munskydd ger ett marginellt skydd för en frisk person, det är mer effektivt för den som är sjuk. För att en frisk person ska utsättas för en risk behöver man vara riktigt nära en sjuk person.

Men om det känns bättre att bära munskydd ändå, så skadar det ju inte.

Firandet under det kinesiska nyåret pågår under två veckor och ännu har inget sagts om nästa veckas planerade nyårsparad i Paris Chinatown i trettonde arrondissementet.

Kanske kan den hållas om viruspaniken har lagt sig lite till dess.

Margareta Svensson, Paris [email protected]