Utrikeskrönika 13 januari 2020.

Stockholm, måndag.

I dag tänker jag på fjortonårige Raz Mohammed. Den afghanske pojken som torterade en liten mus på det numera nedlagda migrantlägret Vucjak i Bosnien, precis på gränsen till EU-landet Kroatien. Han hade virat ett snöre runt musens tassar och hängt den upp och ner på en pinne.

Det är den kroatiska polisen, sa Raz Mohammed och skrattade, när jag frågade om det kraftlösa djuret

Han hade själv för några dagar sedan försökt ta sig över gränsen till Kroatien. En vandring som migranterna kallar för The Game.

Som flera gånger förr hade han gripits av den kroatiska polisen, misshandlats och skickats tillbaka till Bosnien igen, berättade han och därav hans hämndlystnad.

Jag tänker på Raz Mohammed för att jag undrar hur många gånger sedan har spelat det livsfarliga spelet sedan vi sågs, gått över de skogbeklädda bergen, över områden där minorna från Bosnienkriget på 90-talet finns kvar, övernattat i skogen och gömt sig.

Jag undrar vem man blir när ens ungdom går ut på att komma över en gräns. När ens ungdom går ut på att sova i ett plasttält i ett provisoriskt läger utan toaletter eller rinnande vatten, omgiven av andra i samma situation.

Ensamma pojkar som Raz Mohammed ska egentligen bo i familjeläger, men enligt flera volontärer och hjälparbetare som jag pratat med händer det att de förskjuts av familjerna, blir utanför och i stället söker sig till läger för ensamma män, som det numera nedlagda lägret Vucjak.

Jag vet inte vad Raz Mohamed har varit med om under det senaste halvåret, sen han lämnade Afghanistan men jag vet hur det är att vara fjorton och vilken skör tidsperiod det är och hur beroende man är av vuxna som bryr sig.

För vem bär egentligen ansvar för honom, vem skyddar från allt som han kan utsättas för? Vem berättar vad som är rätt och fel? Om kärlek, om relationer om varför man inte torterar möss.

Jag minns att jag tänkte på just det när jag iakttog Raz Mohammed när han stod där och småretades med några andra killar. I samma stund kom en hjälparbetare fram och Raz Mohammed sken upp som en sol.

Uncle, uncle, ropade han.

Hjälparbetaren klappade på sin mage och sen pekade på Raz Mohammed, ett sätt att fråga om han var hungrig. Raz Mohammed svarade knappt, i stället omfamnade han hjälparbetaren, som skakade på huvudet, märkligt röd av kramen.

Kanske finns det någon som bryr sig trots allt.

Lubna El-Shanti [email protected]

Utrikeskrönika 10 januari 2020.

Zagreb, fredag.

Vi behöver inget red light district längre. Vi har internet.

Det sa den lokala guiden under en kort rundvandring här i Kroatiens huvudstad.

Hon förklarade att Zagreb alltid velat ha det andra städer har. Och hade andra framstående platser ett bordellkvarter, ja då skulle minsann Zagreb också ha det. Även om det fick ligga mitt i centrum precis runt hörnet om en kyrka.

Det är den här typen av oväntade kommentarer som förgyller tillvaron när man besöker EU:s ordförandeländer.

Jag är i den kroatiska huvudstaden eftersom landet precis tagit över som ordförande i EU, vilket inte bara betyder att man leder medlemsländernas arbete utan också att man anordnar en pressresa för Brysselkorrespondenter.

De tjänstemän och ministrar man träffar från ordförandelandet bjuder kanske inte på lika snaskiga kommentarer som den lokala guiden. Men det är ändå en chans att få en större inblick i vad de tycker och tänker kring de frågor som är aktuella inom EU just nu. Och det är definitivt en chans att få en bättre bild av landet som ska styra EU-skutan under ett halvår.

Mitt personliga intryck är att det är ett lite av ett stukat och osäkert land som leder EU just nu.

Stukat eftersom EU:s yngsta medlemsland, som gick med i unionen 2013, inte riktigt har fått ut vad det önskat från medlemskapet.

Förhoppningar om att bli en blomstrande ekonomi har inte infriats. Kroatien har haft hög arbetslöshet och likt flera andra länder i öst har många unga sökt lyckan i andra länder i väst. Det är ett stort problem som leder till dalande befolkning och det har egentligen förvärrats med EU:s fria rörlighet av människor.

Att det kroatiska ordförandeskapet också gett ett osäkert intryck beror på att många som jag har träffat här har frågat: vad tycker du om Kroatien? Vad säger du om Zagreb? Gör vi ett bra jobb som ordförande?

På ett lite obekvämt sätt har de sökt bekräftelse på att de duger och gör ett bra jobb.

Kanske är det också på grund av osäkerhet som Kroatien inte vågat följa i spåren av den tidigare ordföranden Finland som stack ut hakan genom att dra in på ordförandeskapspresenterna.

Alla ordförandeländer ger presenter på de här resorna. Jag beskrev detta i en annan krönika för ett halvår sedan när jag besökte Helsingfors, där jag lovordade att Finland frångick den principen av klimatskäl. Finland avstod till och med från att ge bort den obligatoriska ordförandeskapsslipsen.

Det kroatiska ordförandeskapet har inte följt det finska exemplet. När jag kom tillbaka till hotellrummet första kvällen här i Zagreb låg där en röd-blå-rutigt slips på sängen.

Men att Kroatien, som gett upphov till slipsen från första början, skulle bryta med ordförandeskapstraditionen var så klart att begära för mycket.

Det är ju trots allt tack vare Kroatien som dagens kostymprydda män bär slips.

Slipsen härstammar nämligen från de kroatiska soldaterna som stred under Trettioåriga kriget, vilka brukade binda ihop kragen med ett band.

Så sträck på ryggen Kroatien! Ni har i alla fall fått i stort sett varenda politiker i hela EU, och resten av världens också för den delen, att nästan strypa sig med ett sidenband.

Andreas Liljeheden, Zagreb [email protected]

Utrikeskrönika 9 januari 2020.

Stockholm, torsdag.

Under trettonhelgen rensade jag i boktraven som vuxit sig hög på mitt nattduksbord.

Där låg Prisoners of geography Geografins makt, av utrikeskorrespondenten Tim Marshall, som utifrån tio kartbilder förklarar världspolitiken och hur geografiska förutsättningar som hav, berg, slättland och naturresurser är viktiga variabler för presidenters beslut.

Där låg andra halvlästa böcker som Sidenvägarna, en om Frankrikes president Macrons politik, om franska motståndsrörelsen under andra världskriget, om rohingyer. Där låg ungdomsboken Ylvania av systerdottern Ylva Hällen och några romaner Lucy av Jamaica Kinkaid och Vaggvisan av Leila Slemani.

En hel bunt var oöppnade självbiografier av flyktingar.

Kanske orkade jag inte ta in dem utan behövde variation till mina egna många möten med människor ute i världen samtal som inte nödvändigtvis varit tunga eller problemfyllda, men intensiva med krav på uppmärksamhet och närvaro.

Nu ligger år 2020 framför mig och mitt sikte är inställt på de där undanskymda och ibland bortglömda platserna.

Före jul var jag i Centralafrikanska republiken, där Sveriges Radio inte hade varit på mycket lång tid. Där är 1,2 miljon människor i dag på flykt undan brutala strider mellan rebellgrupper och mellan krafter som tävlar om ja, just det naturresurser, som guld, diamanter och uran.

När vi kom till det kristna flyktinglägret möttes vi av en blåsorkester. Hornen var inga instrument utan gjorda av enorma trädrötter.

Jag kommer aldrig glömma denna plats. Ingen el, inget internet, knappt någon mat, inte ens några sopor en total fattigdom och ändå killar med en enorm energi.

Det finns gott om undanskymda platser, som har svårt att komma med i rapporteringen och processer förändringar som pågår.

Liksom glaciärer som smälter förändras olika kontinenters befolkningar fort. Afrikas kommer att vara dubblerad om trettio år, medan Japans och Kinas befolkningar minskar och åldras precis som vår egen och Europas.

Vart jag vill föra er under det kommande året kan jag ännu inte säga och jag vill inte lova för mycket.

Året har börjat brutalt med konflikten mellan USA och Iran. Ett krig kan leda till en ny stor flyktingvåg.

Libyen går utför, vad betyder det för migranterna där?

Turkiet bryter kanske överenskommelsen med EU och för övrigt Europa, kan vi få ihop en gemensam asylpolitik?

Så här på årets första dagar och i planeringstagen inför visumansökningar och praktikaliteter, så bjuder jag in er lyssnare att komma med önskemål.

Är det några röster ute i världen eller någon fråga under rubriken migration och demografi som borde tas upp mer: mejla mig.

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 8 januari 2020.

Stockholm, onsdag morgon.

Jag är en sådan som alltid fryser. Det spelar ingen roll hur tjocka jackor jag har och hur många lager därunder. Jag fryser ändå. Så egentligen var jag inte så överdrivet sugen på att resa till Sverige över julhelgerna, för första gången flera år. Men vänner och familj lockade med vinternöjen. Åka pulka. Kanske längdskidor. Pulsa i snön. Brrr.

Men det blev ingen snö, i alla fall inte i Stockholm. December blev varmt, precis som alla de senaste åren: tre - fyra grader över det normala här i mellersta och södra Sverige, uppemot 7 grader varmare i norr.

Det är det nya normala, säger meteorologerna.

Och jag tänker på hur märkligt snabbt vi verkar acceptera det nya som just normalt. Under en resa på högplatån i Bolivia nyligen tittade fiskaren jag intervjuade upp mot Anderna och konstaterade att det vita snötäcket långsamt försvunnit från bergen. Vädret beter sig underligt, jag förstår inte varför, men det är varmare" sa han.

Och jag minns båtresan längs Amazonasfloden för ett par år sedan, där kaptenen berättade om hur torrperioderna blivit längre och varmare, hur bifloderna torkar ut och inte längre går att färdas på. Hur regnperioderna blivit så extrema att floden svämmar över.

Konsekvenserna märks långt utanför regnskogen. I megastaden São Paulo väntas vattenbrist i år igen, precis som alla de senaste åren.  Vattenbolagets VD förklarade stolt för mig hur man byggt nya anläggningar för att hämta vatten längre och längre bort, smarta ingenjörslösningar som pumpar vattnet upp och ner för bergen. Klimatförändringarna gör att vattenbristen bara kommer bli värre sa chefen.

Och i Patagonien bryter stora isberg sig loss från glaciärerna när temperaturerna stiger. Värmen har gjort turistsäsongen har blivit längre i Chiles och Argentinas nationalparker, fler vill gå guidade turer på isen och höra det majestätiska ljudet när glaciärerna kalvar. Som de gör allt oftare.

För bara sju år sedan, när jag började som Latinamerikakorrespondent, avfärdade politikerna och företagarna värmerekorden som naturliga avvikelser. De brukade dra upp något exempel på en mormor eller farfar som minsann upplevt en väldigt varm sommar för 50 eller 70 år sedan.

Nuförtiden erkänner de att klimatförändringarna finns och pågår, men ifrågasätter istället att människan ligger bakom. Men mitt tålamod är slut, och tiden är knapp, så jag svarar ofta plumpt att jaha låt höra, vad sitter du på för information som överträffar tusentals forskare i FN:s klimatpanel?

De blir faktiskt ofta svaret skyldiga.

Snart åker jag hem till Bogotá, till en januarisommar som blir hetare och torrare för varje år. Förra året slogs värmerekord, och året innan det också. Vi vänjer oss, som grodan i det kokande vattnet. Vi byter till ett tunnare täcke, och vattnar blommorna oftare.

Å ja, vad är väl ett pulkaåk. Jag frös ju faktiskt inte alls.

Lotten Collin [email protected]

Utrikeskrönika 7 januari 2020.

Washington, tisdag.

Så här i början på det nya året slår jag till på en skaldjurslunch. Men på plasttallriken framför mig har jag nåt som skulle få de flesta svenska skaldjursätare att fnysa.

Friterade ostron i korvbröd med ketchup.

Jag befinner mig på Washingtons legendariska fiskmarknad the Wharf där humrar, languster, kammusslor, småsnäckor och mängder av olika sorters ostron och så klart färsk fisk tronar i högar på vita plastbord  i den kalla januariluften. Vid fiskdiskarna handlar alla möjliga sorters Washingtonbor afroamerikanska kvinnor i päls, latinos och vita män i kostym eller joggingbyxor.

Här på lunchserveringen runt hörnet är publiken mer enhetlig jag är en av få som inte har cementstänk på ytterkläderna.

Här köar framför allt byggarbetare i plasthjälmar och blåställ för att köpa krabba, som de knackar sönder med små hammare vid de omålade ståborden. Eller så köper man, som jag, friterade ostron.

Precis som på många håll i Europa var skaldjur från början en fattigmanskost i USA. Det arvet är än i dag närvarande här. Washington ligger nära det bräckta vattnet i Chesapeake Bay, där vilda ostron kan plockas hinkvis. Det har utgjort en perfekt proteinkälla för både ursprungsbefolkningen, de första européerna och för vanliga amerikaner än i dag. Samma sak med blue crabs, den lite större tångkrabba som byggkillarna runt omkring mig alltså står och knackar på.

Nuförtiden är de flesta ostron som serveras på restaurang odlade. Ostronbarer av olika slag finns på många håll  runt om i stan. En del har vita dukar, men många är lite enklare och samtliga serverar de råa ostronen med både citron och så det obligatoriska amerikanska tillbehöret cocktailsås  ketchup med pepparrot.

De friterade ostronen framför mig är kanske mer bukfylla än smakupplevelse, men det är något genuint sympatiskt med amerikanernas osnobbiga förhållande till skaldjur. Redan 1911 slog boken the Grocer's encyclopedia fast att ostron var USA:s mest demokratiska lyxartikel, eftersom alla samhällsklasser hade tillgång till den och eftersom ostronen kan serveras precis hur som helst.

Själv drar jag gränsen vid ostron serverade med hallonsylt, som jag en gång fick på en finare restaurang i Martha's Vineyard, men ketchup med pepparrot kommer jag definitivt ta med mig hem till Sverige.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönika 3 januari 2020.

Stockholm, fredag.

Nytt år, nya möjligheter, nya personer kanske.

Inom mitt bevakningsområde som korrespondent med fokus på unga, så har en person fått mycket uppmärksamhet under året som gått.

Greta Thunberg.

Hon har seglat över Atlanten, fistbumpat med Barack Obama, retat upp stora ledare, och blev också blivit utsedd till årets person 2019 av Times Magazine.

Ingen har missat hur Greta Thunberg har inspirerat unga över hela världen att demonstrera och skolstrejka för klimatet. Men riktigt HUR stor hon är, hade i alla fall jag inte fattat.

I början av december var jag på FN:s klimatmöte i Madrid.

En av de stora frågorna som diskuterades där var regler för handeln med utsläppsminskningar.

Om ett land till exempel investerar i utsläppsminskningar i ett annat land vem ska få räkna den som sin minskning?

Man lyckas inte komma fram till  något på den punkten i år och många blev besvikna.

Varför måste man kunna sälja utsläpp över huvud taget? frågar en programledare när jag är med live från klimatmötet.

Jag svarar att det brukar pratas om motivation, och effektivitet när det gäller gemensamma system för att få ner utsläppen.

Att inte värma upp jorden mer är inte motivation nog då? säger programledaren.

Det kanske inte är konkret nog.

Samma dag anländer Greta Thunberg till klimatmötet.

Efter att ha seglat fram och tillbaka över Atlanten när klimatmötet bytte plats från Chile så kliver hon av på stationen i Madrid.

Det är tidig morgon och närmre hundra journalister från hela världen väntar på henne.

Det är kvällspress, webb-tv-team, public-service bolag från flera europeiska länder, och stora morgontidningar.

Poliser knuffas och försöker bilda utrymme framför tåget när tonåringen i rosa tjocktröja med uppfälld luva kliver av tåget.

Greta Thunberg? Greta, hej! ropar journalister.

Backa, flytta, ropar poliser.

Med blicken riktat rakt framför sig och sin skolstrejksskylt under armen går hon med bestämda steg framåt.

Alla småspringer, någon ramlar. Det skriks. Alla vill fram till Greta Thunberg. Polisen får ta i fysiskt för att stoppa folk när hon ska in i bilen.

Hela dagen fortsätter samma cirkus.

Inne på själva FN-mötet träffar Greta Thunberg andra unga klimataktivister.

Hon kan inte gå en meter utan att vakter måste bilda en ring och bana väg.

Långa kedjor av människor ställs upp mellan henne och journalisterna för att hon över huvud taget ska kunna röra sig.

Jag frågar en svensk man som verkar ha ansvar för hennes säkerhet om det alltid är så här dit de kommer.

Mer eller mindre, svarar han.

Själv är Greta Thunberg rätt chockad över all uppmärksamhet på henne som person.

Men om det får folk att prata om klimatförändringarna är det bra säger hon.

På den stora klimatmarschen under kvällen får Greta Thunberg avbryta av säkerhetsskäl, det är för mycket folk omkring henne.

Jag tror inte något annat på hela mötet lockat den uppmärksamheten.

Flera gånger hör jag generade skratt och suckar från några andra journalister som också följer Greta Thunberg under dagen hur kan vi fokusera så mycket på just henne?

Vi älskar henne, skrattar några tjejer som är och demonstrerar.

Vi behövde en person som satte ett ansikte på klimatfrågan, säger en annan.

Hon kanske, till skillnad från regler om utsläppshandel, är konkret nog, tänker jag.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga [email protected]

Utrikeskrönika 2 januari 2020.

New York, torsdag.

Förra året var jag i El Paso, bland annat för att göra en intervju med representanter från det republikanska partiet där. Plötsligt och oväntat fick jag ett tips: Republikanerna tillverkar sina Make America Great Again-kepsar i Mexiko, löd tipset.

Självklart blev jag intresserad. Om det skulle vara så att Trumps MAGA-kepsar producerades i Mexiko skulle det vara en skandal. Trumps budskap att tillverkningsjobb ska flytta tillbaka till USA skulle, minst sagt, eka tomt. Och därtill i Mexiko, det land som Trump så ofta kritiserar.

Men som det ibland brukar vara med bra tips, så är de bara bra, tills dess att man kollar dem.

Tipset stämde såtillvida att det republikanska partiet i El Paso lät tillverka MAGA-kepsar i Mexiko, men det är inte samma sak som att Trumps officiella kampanj gör det.

Kepstipset satte ändå fingret på något som blivit en nagel i ögat på Trump. Efter att han tillträdde presidentämbetet så har det varit fritt fram att göra det som USA alltid gör med kända personer: Nämligen att profitera på deras varumärke.

En myriad av organisationer, företag och privatpersoner har de senaste tre åren tjänat stora pengar på den vurm som finns för presidenten bland hans anhängare. Det gäller så klart väntade saker, som just kepsar eller T-shirtar och affischer, men det har också handlat om mer innovativa idéer.

Till exempel har Trumps foto på Twitter kopierats och använts för att skapa annonser på sociala medier där anhängare ombeds att skänka pengar. Andra organisationer har använt delar av Trumps många tal för att göra ljudmeddeladen för telefonreklam.

Problemet för Trump är att inga av dem pengarna går till hans kampanj eller till det republikanska partiet.

Enligt en undersökning av Politico har minst motsvarande 430 miljoner kronor gått till organisationer som inte har någon som helst koppling till Trumps officiella återvalskampanj.

Nu är det viktigt att framhålla att det inte går någon nöd på Trumpkampanjen, den har samlat in rekordmycket medel och kommer fortsätta att göra det under valåret.

Men det handlar inte bara om pengar. De inofficiella Trumporganisationerna tar upp samma reklamplats och riktar sig till samma målgrupper som den officiella Trumpkampanjen vill använda och nå. Ibland med budskap som Trumps kampanj helst hade velat undvika.

Detta kapitalistiska vilddjur har nu fått ett eget liv och det finns inte mycket Trumpkampanjen kan göra för att tygla det.

I vissa republikanska kretsar dyrkas Donald Trump, nästan som en övernaturlig gåva. Kanske kan han då förlåta att några åker snålskjuts på den relationen.

Fernando Arias, New York [email protected]

Utrikeskrönika 31 december 2019.

Paris, tisdag. Nyårsafton.

Här i Frankrike slutar året som det började i tumult.

Nu, på grund av tågstrejken. Ifjol, på grund av vandaliseringen i spåren av de gula västarnas protester.

Kraften i den franska ilskan la colère ska inte underskattas. Folkets protester är en maktfaktor. Nu har den lett till den längsta transportstrejken sen 1995.

Fransmännen är mer revolutionära än i många andra länder. Enligt en opinionsundersökning för den franska tidningen Atlantico anser 39 procent av fransmännen att det krävs en revolution för att förändra ett land. Att det är ytterkantspartierna till vänster och till höger som är de mest revolutionära är kanske mindre förvånande. Till en del så speglar det sammansättningen av de gula västarna.

Men det beror också på att regeringen och fackförbunden i Frankrike är relativt svaga så de som protesterar utmanar direkt den högsta makten, alltså presidenten. Så förklarade sociologen Gerard Noiriel den franska protestandan för mig i en intervju.

Man kan jämföra med en oväntad revolt den i Algeriet, i Nordafrika. Där har demonstrationsförbudet trotsats och gatuprotesterna har bidragit till att presidenten tvingades avgå efter 20 år vid makten.

Det är ändå inte säkert att det blir några större förändringar i Algeriet på kort sikt. Men många algerier är stolta över att deras revolt hittills har varit lugn och fredlig.

Likheten mellan dessa revolter är att de har något karnevaliskt över sig. Under en fransk demonstration emot pensionerna såg jag en hemmagjord banderoll rullas ut högt upp på en takås: "de stora revolutionerna växer ur mindre besvär som de stora floderna rinner ur små bäckar" stod det. Samtidigt stämde ett enmansband upp till allsång på gatan.

En kvinna jag intervjuade sa att man inte behöver kräva presidentens avgång under en demonstration. Man är ju där för att träffa folk också. Och för att dricka öl, ska kanske tilläggas.

I Algeriet skanderar demonstranterna att "generalerna ska kastas i soptunnan" och poliser kallas för "mördare". Ingen tar det bokstavligt, jag såg en kvinnlig polis skratta högt

Under året som gått har det man inte trodde var möjligt inträffat. Som att Notre dame-katedralen 700 år efter att den stod färdig, blev så allvarligt brandskadad att det fortfarande finns en risk att den rasar.

Flera oväntade och omvälvande händelser kommer med stor sannolikhet att inträffa även under nästa år. Bäst att ta en dag i taget.

Gott nytt år!

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönika 30 december 2019.

Peking, måndag.

Snart byter vi decennium. Tio år har passerat sedan sist, lite väl snabbt om du frågar mig.

Men innan vi rullar in på 2020-talet kan det vara värt att kasta en blick över axeln och reflektera över de år som gått.

För mig har 2010-talet handlat om Kina.

Det var faktiskt för tio år som jag började läsa kinesiska i Lund. Sedan dess har vi följts åt, jag och Kina, och det har blivit många år under bältet här i Peking.

Jag har alltid uppskattat information och kunskap, så därför var det kanske inte så konstigt att jag föll för kinesiskan och Kina, som ju är så oerhört brett och stort. Det finns så mycket historia och kultur att ösa ur, som skiljer sig från den jag själv växte upp med.

Lärorikt blir därför det ord jag skulle vilja sammanfatta mig decennium med.

Men går det att sammanfatta Kinas decennium med ett ord? Inte helt lätt, kanske. Men det som bäst passar in, tycker jag, är ordet motsägelsefullt.

För Kinas 2010-tal har verkligen varit motsägelsefullt.

Kommer ni ihåg debatten om hur en växande medelklass skulle demokratisera Kina? Det var nästan en vetenskaplig sanning, lät det som. Så har det inte blivit. Tvärtom, faktiskt.

Kanske minns ni hur internet inte kunde kontrolleras? Visst skulle internet bidra till ett öppnare Kina. Så blev det inte, trots 5G.

I början av 2010-talet var luften katastrofalt dålig och internet relativt öppet. I dag är situationen den omvända. Bra för lungorna, åtminstone.

Ekonomin då. Grunden för kommunistpartiets maktinnehav. Det är den fortfarande, trots att ekonomin bromsar in. Men partiet bygger så sakteligen en ny grund. En ny-gammal socialistisk ideologisk grund byggt med nationalistiskt murbruk.

Vem hade gissat det? För tio år sedan var alla överens om att socialismen i Kina, den var död. Och på den vägen är det, när vi nu kliver in i 2020-talet. För nu, jämfört med för tio år sedan, verkar Kinas vägval tydligt.

Sannolikt sitter dessutom samma ledare, Xi Jinping, kvar på toppen under stora delar av 2020-talet.

Inte längre motsägelsefullt, utan logiskt, kan tyckas.

För min egen del håller jag gärna däremot fast vid ordet lärorikt. Även de kommande tio åren.

Björn Djurberg [email protected]

Utrikeskrönika 27 december 2019.

Norrtälje, fredag.

Åh nej, jag har glömt nycklarna till stugan hemma.

Jag hinner inte åka och hämta dem och strax kommer en hantverkare som vi väntat länge på och det är smällkallt ute.

Jag chansar att grannen är hemma som har extranyckel. Jag bultar på. Ingen svarar. Inte på mobilen heller. Det är kört! Men efter ett tag så öppnas dörren, jag får låna nyckeln och får en kram.

Och en stark déjà vu-känsla. För liknande har hänt många gånger under mina fem år som global hälsokorrespondent. Vänliga människor hjälper mig när jag glömt något viktigt på vägen.

Bara ett axplock:

London 2016. Jag glömmer datorn på flyget. Otroligt pinsamt. Planet lyfter sen snabbt och inte ens flygbolaget vet vart. Sådan fruktansvärd tur att dåvarande Londonkorrespondenten Staffan Sonning släpper in mig i sitt hem så jag kan få låna hans utrustning. Och datorn kommer efter många flygningar kors och tvärs till Sverige några dagar senare, så att jag kan hämta upp den.

Bogota samma år. Jag lämnar kvar bandspelaren i taxin mot flygplatsen. Chauffören kör den tillbaka till hotellet där han hämtade mig på eget bevåg. När jag checkar in senare har de den i receptionen.

Moskva 2017. Jag tar tåget in till stan tillsammans med tolken Anna och planerar kommande intervjuer. Vi stiger av, men kvar finns min resväska. Jag kommer på det bara några meter utanför stationen och springer tillbaka i panik. Där står en vänlig konduktör och visar mig till hittegodsavdelningen där han redan ställt in den. Efter många stämplar och papper får jag väskan åter och känner att jag gillar Moskvaborna direkt.

Jakarta 2018. Trafiken står helt still. Jag håller på att missa en viktig ministerintervju och bestämmer mig för att springa dit i hällregnet. Det är bara några kilometer. Men kartan i mobilen funkar dåligt i de trånga gränderna i slumkvarteren. Folk ser att jag tappat bort mig och springer med och hjälper mig att hitta vägen över en liten spång ovanför en brusande flod och fram till de fina skyskraporna.

Kontentan är att under mina korrespondentresor till 40 länder så har jag hela tiden räddats av vänliga medmänniskor.

Det gör mig lycklig. Och inte bara mig. Den internationella lyckoforskningen visar att en av de viktigaste faktorerna bakom att ett lands befolkning känner lycka är att de kan lita på andra och på samhället. I ett experiment nyligen där 170 000 plånböcker med pengar och visitkort "glömts" på gatan i 40 länder så var det störst chans att folk lämnade tillbaka dem i de lyckotopplistade nordiska länderna. Det skedde i åtta fall av tio.

Därför passar jag på att tacka er alla som lyssnat och väglett mig under dessa fem års irrfärder. Det här är Johan Bergendorff, avgående global hälsokorrespondent, som önskar god fortsättning.

Johan Bergendorff [email protected]