Utrikeskrönika måndag 9 december.

Riyadh, måndag.

Jag har en kåk hemma i Sverige.

Det är inget palats direkt, ingen herrgård, inget gods. Det är ett skruttigt gammal hus som vi gör vårt bästa för att hålla mysfaktorn hög i. När det skulle målas om fick vi dåliga råd, den nya färgen passade inte ihop med den gamla. Det var visst något kemiskt.

Efter att ha slitit i veckor med putsning, skrapning och målning tittade jag nöjd på fasaden. Vackert. Stolt som en tupp.

Det dröjde inte länge förrän elaka bubblor började bildas. Som böldpest på ett hus.

Det var gas från den gamla färgen som trängde ut den nya. Misslyckat och noll hantverkarpoäng till mig.

Något år senare var det dags för renovering, skulle vi byta ut böldpestfasaden? Nja, det blev för dyrt, vi fick höra att det nog gick att skrapa noggrant, tvätta med ett speciellt medel och måla igen. Billigare.

Sagt och gjort, nöjd så nöjd efter veckors arbete. Men se där, plopp, böldpesten var tillbaka. Nu har vi förortens mest bubbelprickiga hus.

Vad har det här med Riyadh att göra? Jag vill kanske bara framhäva mina husägarkunskaper?

Nej, jag tänker på fasader.

Saudiarabien har i flera år putsat på sin fasad.

En fasad som i omvärlden fördömts som förtryckande, likgiltig inför mänskliga rättigheter, som har setts som ett nästan medeltida moralsystem.

Nu har det putsats.

Kvinnors rättigheter ökar rejält det finns mycket kvar att göra men många kvinnor jag pratar med är glada över hur mycket lättare och faktiskt roligare livet blivit att leva.

Kultur tillåts. Förut var det förbjudet, men nu hålls konserter, det visas biofilmer och streamingtjänsterna rullar för fullt. Det dansas och unga män och kvinnor kan umgås utan att fördömas.

Fast inte överallt.

Det ultrakonservativa lever i hög kvar i många samhällsskikt. Medan medelklassen njuter av sin nya frihet finns det fortfarande många som lever kvar i det förtryckande. Av religiösa och framförallt kulturella skäl.

Saudiarabien har moderniserats men det är fortfarande lång väg att gå.

Kommer ni till exempel ihåg de kvinnor som kampanjade för att kvinnor skulle få köra bil? De fick rätt. Men de har fått betala ett högt pris. Flera kvinnliga aktivister sitter fortfarande i fängelse för att de uttryckt sina åsikter.

Och vem kommer inte ihåg mordet på Jamal Khashoggi förra året, eller att yttrandefriheten här är bland den sämsta i världen.

Så visst, mycket blir bättre, men med jämna mellanrum bubblar de där bubblorna i fasaden upp. De är som på mitt hus: svåra att bli av med genom bara skrapning och målning.

Johan-Mathias Sommarström, Riyadh [email protected]

Utrikeskrönika 6 december 2019.

Peking, fredag.

Den senaste månaden har jag flera gånger rest ner till Hongkong för att bevaka den historiska proteströrelsen där.

De prodemokratiska protesterna har kantats av våldsamheter och skadegörelse, men det är tydligt att stadens myndigheter gör sitt bästa för att tvätta bort alla synliga tecken på sammandrabbningarna mellan de maskerade demonstranterna och polisen. Tidigt på morgonen är man ute och röjer undan barrikaderna från nattens kravaller.

Men allt går inte att städa bort så snabbt.

Kinakritisk graffiti finns tatuerad på vägar och husfasader. Tunnelbanan håller stängt vid vissa stationer och trafikpolis måste dirigera bilar när trafikljusen saboterats.

Ännu svårare är det att städa bort spåren som inte syns. De spår som finns hos Hongkongborna själva.

Sedan proteströrelsen startade i juni har kravallpolisen skjutit 10 000 tårgasgranater i Hongkong. Det motsvarar ungefär 55 om dagen, varje dag, i sex månader. Det på en av världens mest tätbefolkade platser, ett globalt finanscentrum.

På tal om finanscentrum. Till och med finanshajarna och affärsjuristerna som jobbar i de glittrande skyskraporna har fått sig sin dos. Ofta till lunchen, då polisen använt tårgas för att skingra det man ser som olagliga sammankomster när hundratals kostymklädda kontorsarbetare krävt gehör för proteströrelsens krav.

En kväll i Hongkong var jag på ett torg, där tusentals samlats till stöd för ockupationen av ett universitet. Kravallpolisen hade då och då skjutit tårgas i närheten, och vinden drev gasen över torget och över de restauranger som fortfarande hade öppet sina uteserveringar. Där satt bland annat ett ungt par och drack drinkar.

Jag var likt många andra på torget iklädd både skyddsglasögon och gasmask, men paret satt där lugnt utan något som helst skydd, och drack sina drinkar.

Var de inte rädda för tårgasen, frågade jag. Vadå, sa de och småskrattade, det skjuts ju tårgas varje dag. Om man ska vara rädd för tårgas, hur kan man då leva sitt liv?

Alla Hongkongbor har inte lika avslappnad attityd. Polisens frekventa användning har lett till en oro bland många att tårgasen är skadlig, även långsiktigt. Rykten florerar om skadliga ämnen, som kan lagras i kroppen i åratal. När jag till exempel frågade en student om framtiden, när han precis tagit examen, så blev svaret att han var orolig för hur hans kropp skulle reagera om tjugo år.

Även om tårgasen snabbt dunstar i den fuktiga Hongkongluften, riskerar spåren att sitta kvar länge.

Åtminstone i Hongkongbornas tankar.

Björn Djurberg, Kinakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 5 december 2019.

Bangui, torsdag morgon, och ni är fullt ursäktade om ni inte vet i vilket land Bangui är huvudstad.

Centralafrikanska republiken CAR ett bortglömt land mitt i Afrika. Det är fullt av rikedomar, men så fattigt att det inte ens finns några sjukhus att tala om.

Undernäring, barn som far illa och sjukdomar rapporterar vi ofta om från fattiga länder, det gäller också här i överflöd, men det som slog mig genast när jag kom hit till Centralafrikanska republiken, som klassas som ett av världens fyra farligaste länder det var något ytterligare utöver tomma magar, malaria och hiv.

Jag ska strax berätta vad.

En ung kvinna med en djupt urringad knallrosa tröja och en vattenflaska i handen gick omkring sent i förrgår kväll på hotellet och slog sig i slang med några av gästerna här män. Det kom några tjejer till. Mitt hotell anses vara det säkraste i Bangui och de unga tjejernas behov av pengar hotar nog inte det. I lobbyn ser jag dagtid höga militärer, diplomater, affärsman och även ministrar skaka hand med varandra och i baren hörs många olika språk; kinesiska, arabiska, ryska och förstås mycket franska.

Hotellet är som en miljö hämtad ur en av John Le Carrés eller Graham Greenes spionromaner. Här pågår mycket aktivitet. Ja, vad avtalas egentligen här?

Utlänningar som kommer för att arbeta i Centralafrikanska republiken kan inte ta med sig sina familjer. Här finns varken skolor eller vård för några medföljande. Men det är gott om utländsk personal, FN-anställda, militärer och affärsmän. Utan biståndspengar från omvärlden vore landet än mer i kaos, men allt tycks inte gå till befolkningens stora behov.

För anställda inom FN och organisationer råder utegångsförbud efter klockan tio på kvällen. Man rör sig inte ute kvällstid i Centralafrikanska republiken. Det mycket brutala inbördeskriget 2013 spädde på ett redan svårt läge. Milisgruppernas våld, överfall och våldtäkter gör att var fjärde centralafrikan fortfarande är på flykt utanför eller i landet.

I tisdags flög jag norrut till flyktingläger där hyddorna stod i räta led. Det var prydliga rader men ack så tomt kring hyddorna. Jag såg någon enstaka brunn med färskvatten och det som slog mig mest var att praktiskt taget ingen hade någon elektricitet. Någon enstaka solpanel låg utlagd, men få syntes alls till. Fläkt, kylskåp och moderniteter är mycket långt från dessa flyktingars vardag. Där fanns knappast heller någon mobiltäckning.

Vi talar om Afrika där mörkret faller becksvart. Där det knappt finns vägar. Det är inte lejon och elefanter som utgör hoten mot dessa flyktingar, utan andra människor.

Det räcker att vara bara lite mörkrädd som jag är för att föreställa sig skräcken som de genomlever mest varje natt. Ingen mobil, ingen elektricitet och för övrigt egentligen ingen att ringa för att få hjälp.

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 4 december 2019.

Maputo, onsdag.

Det är advent, och i söndags var vi i kyrkan här i Maputo. Vi trängde in oss i de fullpackade bänkraderna i förhoppningen om att kyrkoårets första söndag skulle bjussa på tända adventsljus, Bereden väg för Herran och en första förnimmelse om att julen är på ingång.

Det var en fin gudstjänst, men något klassiskt adventsmys blev det inte. Istället ställde sig den unga prästen i talarstolen och påminde om att det var internationella aidsdagen. I sin predikan uppmanades alla vi i de trånga kyrkbänkarna att ägna adventstiden och väntan på Jesusbarnet åt att inkludera och omfamna den ofta utsatta skara människor som lever med hiv. Att bryta stigmat och stå upp för deras rätt till ett värdigt liv.

Ett ovanligt tema för en adventsgudstjänst kanske, men för den unge prästen var detta utan tvekan en helt naturlig konkretisering av julens budskap.

Det här med situationen för människor som lever med hiv och aids är kanske en lite abstrakt sak för många i Sverige, så här kommer lite fakta:

I dag lever ungefär 40 miljoner människor i världen med hiv, och en mycket stor majoritet av dem bor här i Afrika söder om Sahara. Men över 60 procent av dem har också tillgång till antiretrovirala mediciner ofta helt gratis och kan behålla ganska god hälsa.

Varje år smittas ungefär 1,7 miljoner människor med hiv, men det är bara ungefär hälften så många som när epidemin var som värst på 90-talet. Antalet aidsrelaterade dödsfall har också mer än halverats senaste femton åren.

Det finns två bilder här. Å ena sidan har arbetet med att minska spridningen av hiv gjort stora framsteg. Men å andra sidan är den mänskliga katastrofen fortfarande enorm. Särskilt här i Afrika.

Och för de miljoner som lever med smittan så är stigmatisering och osynliggörande en del av vardagen. Kränkningar och diskriminering är vanligt inom hälsovård, utbildning och arbetsmarknad. Dessutom drabbar viruset också oftare grupper som redan är utsatta: tonårsflickor, fattiga, hbtq-personer, sexarbetare och kvinnor utsatta för sexuellt våld.

Så när en ung präst insisterar på dessa människors lika värde och rättigheter i samhället, så talar det rakt in i ett öppet sår i många afrikanska samhällen. Det rycker hänsynslöst bort bekväma skygglappar, undanflykter, moralism, fördomar och skämskuddar, och tvingar oss alla att se världen som den ser ut och faktiskt försöka göra något åt det.

I Afrika är kyrkan en enorm maktfaktor på ett sätt som ibland är svårt att förstå från en svensk horisont. Men den är också som folk är mest. En del kyrkor gör gott, andra gör det inte. Och ingen kan förneka den skada kyrkan gjort på just hiv-området. Hur predikningar om hiv som Guds straff har ökat stigmat och lidandet. Hur motstånd mot preventivmedel har bidragit till ökad smittspridning.

Men när den är som bäst så står kyrkan där mitt i utsattheten och delar kampen och smärtan.

Här i Maputo var första advent definitivt ett sådant tillfälle.

Samuel Larsson, Maputo [email protected]

Utrikeskrönika 3 december 2019.

Tijuana, tisdag.

Regnet vräker ned och skapar leriga sjöar på den gropiga vägen framför mig. Gränsområden är ofta dystra och den mexikanska sidan mot USA i miljonstaden Tijuana är definitivt inget undantag. Anonyma lagerlokaler, nedgångna bostäder och ett mentalsjukhus utgör bebyggelsen strax innanför muren. Den omtalade mur som är ett av USA:s mest omstridda projekt genom tiderna, består här av höga, rostbruna stålplattor.

Det har inte ens gått en timme sen jag befann mig i en av USA:s mest idylliska storstäder San Diego. Segelbåtar palmer och vackra gamla hotell skapar en ständig semesterkänsla i stan som grundats av spanska kolonisatörer på 1500-talet och i dag är USA:s femte rikaste.

Men den mexikanska systerstaden Tijuana är allt annat än en idyll. Förra året mördades över 2 500 människor. De flesta morden hänger ihop med narkotikahandeln, både lokal och internationell. På stadens kulturcentum träffar jag kvinnor som tillbringar dagarna med sina barn på barnavdelningen för att det är en av få platser som de känner sig trygga på.

Kontrasten mellan de båda städerna och i förlängningen mellan det rikare USA och fattigare Mexiko har skapat ett kraftfält som effektivt utnyttjas av mexikanska narkotikakarteller.

Det är inte enbart de som ligger bakom våldet i Tijuana den senaste mordvågen verkar snarare hänga ihop med lokala gängstrider. Men den amerikanska drogmarknaden är en huvudkomponent i kartellernas verksamhet i stort och en majoritet av vapnen de använder kommer från USA. När Sinaloakartellen nyligen övermannade mexikansk polis och fritog sonen till dess fängslade ledare El Chapo kunde det ske med hjälp av amerikanska grovkalibriga höghastighetsvapen.

Och den exakta skärningsytan för både vapen och narkotikasmugglingen är de lagliga gränsövergångarna, som den jag nu passerar för andra gången på samma dag utan att någon kontrollerar vad jag har i bilen.

På väg in i Mexiko hade jag enkelt kunnat ha bakluckan full av vapen utan att det upptäckts. Och inte heller på väg tillbaka in i USA är det alltså någon som ser efter vad jag har med mig trots att det är precis så som en majoritet av narkotikasmugglingen in i USA sker i fordon genom lagliga gränsövergångar.

Samma sak gäller med några undantag för både de amerikanskregistererade och mexikanskregistrerade bilarna runt om mig i kön.

Medan debatten om en mur längs den i dag till stora delar obebyggda delen av gränsen lamslagit den politiska debatten i USA och ansträngt relationen mellan länderna kan flödet av vapen och narkotika där vid gränsstationen lugnt flyta på.

Kajsa Boglind, Tijuana [email protected]

Utrikeskrönika den 2 december 2019.

Bryssel, måndag.

Akta bajsen! Ja, så låter det nästan varje dag när jag går med barnen till skolan.

Vart du än sätter din fot i Bryssel finns det en stor risk att du trampar rätt i en hundbajs. På gator, torg, gräsmattor och lekparker överallt.

Så har det varit ända sedan jag flyttade hit för över tio år sedan och så har det nog varit långt innan dess.

På gamla hus kan det fortfarande finnas kvar en slags böjd järnstång som ser ut som en större hästsko på fasaden vid ingången. Vi hade en sån järnböj på vårt förra hus. Jag och sambon undrade först vad den hade för funktion. Vi tänkte att det kanske var för att låsa fast grejer som en cykel eller något annat.

Men nej, det visade sig att förr i tiden, när husen byggdes, användes dessa hästskor för att bokstavligen skrapa av skit från skorna.

Personligen ser jag det inte de ständigt närvarande hundbajsarna som ett jättestort problem. Klart det är äckligt, men efter många år i Bryssel går jag liksom alltid med ett öga ner mot marken. Jag har stenkoll på vart jag sätter fötterna.

Desto värre då när man går till skolan med två barn, den ena ofta med näsan i en bok samtidigt som han går, och den andra, ja, går han framlänges med blicken hyfsat åt samma håll som han går är jag nöjd.

Inte en chans att någon av dem ser var de sätter fötterna. Därav mitt ropande och varnande.

Men kanske att det kan bli bättring. Inte på barnen, men på staden.

Sedan en tid tillbaka pågår en kampanj här i Bryssel. En ny bajskampanj. Det är inte den första och troligtvis inte den sista heller. Men den här kampanjen är riktigt bra då den dels tar fram piskan men samtidigt ger en direkt möjlig lösning på hundbajsproblemet.

På de stora kampanjskyltarna där man ser en ilsken tecknad hund som pekar uppmanade med ett finger kan hundägare trycka på en knapp och vips så kommer det ut en påse ur glasmontern. Inga ursäkter. Bara att trycka på knappen och plocka upp.

Och så finns där även piskan.

Med stora bokstäver, på både franska och flamländska, som alltid i Bryssel, står att läsa: plocka upp eller betala!

Hundbajssyndare som ertappas riskerar 250 euro i böter, drygt 2 500 kronor. Ett rejält piskrapp, med Brysselmått mätt. Det är ungefär tio gånger så mycket som en parkeringsbot.

Här finns det alltså pengar att hämta för stadens polis. Jag ser framför mig hur undercover-bajspoliser klädda i trenchcoat med wallraffande hundar ger sig ut och spanar. Det borde vara hur lätt som helst att casha in de där dryga böterna.

Dessvärre har jag inte sett några sådana poliser. Troligtvis existerar de bara i min fantasi.

Och just på vår femton minuter långa gångväg mellan huset och skolan finns heller inga varnande bajsskyltar som tillhandahåller påsar och hot om dryga böter.

Det lär nog bli jag själv som även i fortsättningen får agera som familjens bajspolis.

Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 29 november 2019.

Teheran, fredag.

Planket längs en byggarbetsplats är fullklottrat på persiska med små, små meddelanden. Min tolk Farbod översätter.

Brådskande. Njure till salu. Blodgrupp noll.

I en annan annons står:

Köp min njure. Jag är i ekonomiskt trångmål. Frisk och vältränad.

Vi ringer upp några av säljarna.

En 24-åring säger att han vill ha motsvarande 40 000 kronor för att sälja sitt organ. En annan hoppas på 64 000. Nästa har en prislapp på 80 000 kronor. Varför tar du risken, frågar vi?

För att jag inte har någon annan utväg, svarar de allihop.

Enligt en rapport från en ledande iransk oppositionsgrupp har organannonserna ökat under senaste tiden, på grund av landets dåliga ekonomi. Nu än mer förvärrad av att USA återinfört sanktioner för att man inte tyckte Iran levde upp till avtalet att inte utveckla kärnvapen.

Enligt rapporten så säljs även hornhinnor för 200 000 kronor. En bit av en lever kostar en halv miljon kronor.

Den här typen av handel är illegal i alla länder, utom i Iran.

Sedan 30 år är det lagligt för medborgare att sälja sina organ via en statlig förmedlingsorganisation för mellan 20 000-40 000 kronor.

Utländska köpare är däremot förbjudna. En del medicinska turister som försökt på falska iranska id-paper har åkt dit, liksom kirurgerna.

Köpare och säljare har inte kontakt via den statliga förmedlingen för att undvika utnyttjande.

Klotterannonserna är därför olagliga.

Sen 1990-talet har iranska läkare gjort 30 000 njurtransplantationer på det här viset. Då fanns det knappt några avlidna som donerade organ, så transplantationskön växte snabbt. Alternativet med dialys till njursjuka är extremt dyrt och överlevnaden på sikt är dålig. Det här systemet ansågs bättre.

Annonserna har förekommit länge. Min tolk Farbod minns när han gick i mellanstadiet för tjugo år sen och hans mamma läste högt från klottret för honom och berättade att hon funderade på att sälja sin ena njure för att familjen skulle få det bättre. Det blev aldrig så, för hon fick svår njursten. Nu har Farbod själv en ärftlig sjukdom som håller på att slå ut ena njuren, men säger att han aldrig kommer ha råd att köpa en eller betala för operationen.

Kanske känns Irans statliga organmarknad väsensfrämmande?

För åtta år sen när Sveriges Radio frågade tusen svenskar i en Sifo-undersökning om de kunde tänka sig att sälja sin njure för 300 000 kronor via landstinget till någon njursjuk så svarade 22 procent att de är villiga till det.

Det senaste i Iran är nu att personer som ska avrättas efter dödsstraffsdom har rätt att sälja organ. Något som många transplantationskirurger protesterat mot, eftersom de tycker det är djupt oetiskt.

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent, Teheran [email protected]

Utrikeskrönika 28 november 2019.

Santiago, torsdag morgon. Ibland kan det vara svårt att ha flera hemländer, med vitt skilda kulturella normer. Det blir sällan så tydligt som när man får barn.

Vår portvakt i Bogotá tittade förundrat på oss när vi gick ut med den nyfödde bebisen. I Colombia stannar barn och mamma hemma i 40 dagar efter förlossningen, och även efter det är dagliga promenader inte påbjudna. I Sverige brukar de alltid säga att barn ska vara mycket utomhus, säger jag till tanter och farbröder som stannar och oroligt påpekar att sonen nog fryser, fast det är varmare än en svensk sommardag. Vi är de enda som inte har bebisen invirad i en stor fleecefilt och ett plastöverdrag på barnvagnen.

Hemma i Sverige i somras blev det tvärtom: Du vet väl att risken för spädbarnsdöd ökar om barnet är för varmt? fick jag höra gång på gång. Skillnaden i uppmärksamhet var också monumental. I Latinamerika blir bebisar ständigt bortskämda av främlingar, och föräldrarna ständigt hjälpta över trottoarer, in i hissar och uppför trappor. I Sverige... där är man ju mest i vägen.

Min kulturkompass började egentligen svika redan under graviditeten, där jag opportunistiskt valde att följa de rekommendationer som passade mig. I Sverige får man dricka tre koppar kaffe, sa jag till den skeptiske gynekologen som helt avrådde från koffein, men däremot sa att nåt glas vin då och då går bra. I Latinamerika lyfter ingen på ögonbrynen om en gravid kvinna beställer vin, och kyparen såg frågande ut när jag undrade om osten är pastöriserad.

Däremot fick jag många chockerade blickar när jag beställde sushi. Rå fisk? Är du tokig, sa den gravida kompisen som själv drack rödvin till middagen.

Det är som vanligt svårt att göra rätt men lätt att döma.

En kväll i Buenos Aires för ett år sedan gick jag ut och åt med tre FN-arbetare som propsade på att vi skulle dela en stor skaldjurstallrik. (Ja, restaurangen var ren och fin).

Dagen därpå hade jag en intervju i en glassbar, för ett reportage om varför argentinarna äter såna sanslösa mängder glass. Ägaren, tredje generationens glassmakare, visade stolt glasstillverkningens alla moment, och någonstans där, när jag tittade ner i en snurrande bägare med mintglass, började jag känna hur skaldjuren gjorde sig påminda. Med mikrofonen i högsta hugg och hörlurarna på försökte jag desperat ta mig ut på gatan men kräktes i entrén. Glassbaren blev snabbt tom, jag försökte förklara att det inte var glassens fel. Ägaren ojade sig över gravidmagen och tvingade iväg mig till sjukhus.

Allt var bra, fostret tog ingen skada, men läkaren frågade vad jag hade ätit. Rodnande förklarade jag att det kanske var ett ostron som slank ner dagen före. Jag vågade knappt möta hennes blick än mindre säga att enligt svenska livsmedelsverket är det minsann helt okej.

Lotten Collin, Santiago [email protected]

Utrikeskrönika 27 november 2019.

Bishop Auckland, onsdag.

När jag gick in på den rätt halvfulla puben på gågatan i här i går, ungefär fyra mil söder om Newcastle, slog det mig som så många gånger förr, att jaha, här pågår det också liv.

Galopprace på ena teven, Champions league-fotboll på den andra, par vid några bord, killgäng vid andra, de obligatoriska ölglasen i handen, samtal och skratt.

Livet pågår i Bishop Auckland också.

Samma känsla i Workington i förrgår kväll.

Jobbet var klart, jag kollade på kartan efter gym, tog på sig träningskläderna och traskade bort i höstmörkret till det nybyggda idrottskomplexet med simbassäng och idrottshall och gym. Genom panoramafönstret in mot ena delen av gymmet såg jag att ett gruppträningspass pågick, precis som överallt i världen en given kväll.

Och i idrottshallen spelades match i nätboll, en sport man sällan ser hemmavid, lite som basket fast utan planka bakom korgarna. Lagen gav allt, glömde allt annat som man gör i en match, ju och bredvid mig i gymmet gjorde män och kvinnor sina armhävningar, marklyft, militärpressar, bänk pressades och knäböj stånkades fram.

Och ingen noterade mig särskilt, på gym är man som alla andra, oavsett om man är ny i stan eller stambesökare, främling eller bekant.

Med andra ord, i Workington pågick också livet.

Det kanske låter banalt, men strunt samma. För under alla år som korrespondent har just den meningen, jaha, här pågår också livet ofta kommit till mig när jag kommit till nya platser för reportage och intervjuer.

Särskilt platser som på något sätt, på goda grunder oftast, målats upp som lite bortglömda, som exempel på problem som det givna landet har, arbetslöshet, strukturomvandling eller något annat bekymmer.

Och man tror liksom att det på något sätt ska märkas när man kommer dit, att alla ska prata just om dessa bekymmer hela tiden, att livet ska ha pausats på något sätt just för att denna stad hamnat i mediernas blickfång.

I stället, alltid samma känsla, jaha, här pågår också liv, med människors glädjeämnen, sorger, strävanden, ansvarstagande, drömmar och misslyckanden.

I Media i Pennsylvania i USA, i Torgau i Sachsen Anhalt i Tyskland, eller Pirna i Sachsen eller i småorter i Slovakien, Tjeckien och Polen där man tillbringat dagar och nätter för reportage, samtal och intervjuer. Och i Sverige förstås.

Liv som pågår överallt.

Och den insikten som alltså säkert kan verka banal tror jag är bra, den ger mig något. Jag tror den stämmer till ödmjukhet, respekt och öppet sinne inför de som jag ska prata med.

Jag menar, både Workington och Bishop Auckland är exempel på mindre städer i Storbritannien som verkligen får kämpa. Arbetslösheten är verkligen hög i Workington, många affärslokaler står verkligen tomma här i Bishop Auckland, i bästa läge på huvudgatan. Hotelldörrarna vid torget var igenbommade och till Workington kommer få turister trots att staden har bästa läge vid havet.

Men liv levs, drömmar vävs, jobb görs, läxor lärs och ansvar tas.

Så stort, i all självklarhet.

Daniel Alling, Bishop Auckland [email protected]

Utrikeskrönika 26 november 2019.

Berlin, tisdag.

Har ni hört den här? En man ser en annan man som hänger ur ett fönster, han är på vippen att falla ner mot marken och den första mannen ropar; nej, jag har varit i ditt läge, gör det inte! ; den andre mannen svarar, Va, har du också... och så namnet på min mobiloperatör.

Som den gode public service-medarbetare jag är namnger jag förstås inte operatören fastän det kittlar på tungan, för precis som mannen i vitsen så har jag inte mobilmottagning hemma, i min egen lägenhet.

Mitt hem är ett gapande hål på mobiltäckningskartan, eller som man säger på tyska; ett Funkloch.

När jag berättar för tyska kompisar här att jag inte testade att ringa från lägenheten innan jag tecknade kontrakt med operatören, då himlar de med ögonen åt min aningslöshet, att göra så är en självklarhet här; i landet som åtminstone fram tills nyligen slog sig för bröstet för sin ingenjörskonst och sitt tekniska försprång är det här med funkloch ett ständigt närvarande bekymmer.

Faktum är att Tyskland, i en internationell jämförelse hamnar på plats 54 av 87 vad gäller 4G-täckning; snäppet bättre än Marocko, lite sämre än Senegal.

Folk som bor bara en timme från Berlin berättar att de måste klättra upp på taken på sina hus för att kunna sköta bankärenden på internet, häromveckan bröts en livesändning i TV från regeringens konferens om bättre mobiltäckning av.... just det, dålig mobiltäckning, och Tysklands näringslivsminister Peter Altmeier har förbjudit sina medarbetare att koppla samtal från utländska kollegor till mobilen när han är på väg i bil, för att han skäms så över de ständigt avbrutna samtalen.

Men folk som försöker driva företag i områden med knackig mottagning har för länge sedan slutat skratta åt funkloch-skämten, tänk dig att ha ett hotell där folk inte kan nås på mobilen, alla kan ju inte stöpa om sig till digitala detox-spa.

Och det finns gott om exempel på när följderna av dålig täckning har blivit riktig fara för liv och lem; när människor har sprungit ut ur brinnande hus och sedan inte kunnat ringa brandkåren eller när folk har tvingats springa flera hundra meter för att kunna tillkalla ambulans efter en trafikolycka.

Men i samband med den där mobiltäckningskonferensen nyligen, på platsen med den dåliga täckningen, lovade den tyska regeringen att ta krafttag mot mottagningshålen, mer än en miljard euro ska läggas på nya mobilmaster, särskilt på landet.

Och så ska man analysera den data som man har fått in via en speciell funkloch-app, som den ansvarige ministern stolt presenterade för ett år sedan. Användare har sedan dess via den kunnat anmäla platser utan mobiltäckning. Fast det måste sägas, att det där med appen har varit lite av ett fiasko, det visade sig nämligen snart att man var tvungen att ha rejält bra täckning för att kunna rapportera ett funkloch.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]