Utrikeskrönika 11 maj 2020.

Stockholm, måndag.

För första gången på många år möter jag våren i Sverige. Jag ser skiftningarna i grönskan, ser hur häggen slår ut, hur blåbärsriset får först blommor och sedan ljuslila knoppar som snart blir till söta, saftiga bär, ser hur små yngel kläcks från slemmiga grodägg och hör fåglarnas sång likt naturens solister sorglöst tävlandes om att höras högst och vackrast.

Jag saknar Bosporens delfiner i Istanbul, stadens överdåd i tulpaner, resorna till de utsatta barnen vars ögon ändå tindrar när de pratar drömmar. Saknar det stabilt soliga vädret men myser mellan regnskurar.

Men där i den svenska skogen möter jag nu våren, där tar jag min morgonpromenad. Okammad, skäggig, gubbrund och lätt haltande, en förfärlig syn.

Det låter och är idylliskt, förpliktigar till uppskattning men samtidigt finns där sorgen och en gnagande oro hela tiden.

Det känns som att leva i en parentes vars bortre ände inte kan skönjas.

Lever vi i ett undantag nu eller är det redan en ny värld?

En värld där det skoningslösa när som helst kan slå till och göra sköra ännu skörare men också förvandla friska och starka till sköra, utsatta.

När kommer vi att kunna träffas som förut igen? Middagar, kalas, träffa sina äldre vänner och släktingar, om vi haft turen att ha dem kvar. När kan vi resa, titta på fotboll, ta i hand?

När kan man jobba som vanligt kommer det ett nytt vanligt.

Och världens ekonomi som inte bara rasar, utan krossas.

Det är inte bara viruset som dödar ovissheten stryper långsamt föder uppgivenhet och desperation. Tär på människors tålamod och psyken.

Vi blir mer måna om oss själva, eller kanske egoistiska.

Viktigt att se om sitt eget hus, bunkra, hamstra. Om ett vaccin släpps fritt lär köerna ringla långa.

Samtidigt läggs en skugga över andra problem, vem orkar höra om konflikter hundratals mil härifrån, vem orkar bry sig om barnen som hamnat i kläm i strider, svälter och dör i sjukdomar utan att någon kan hjälpa. Vem orkar bry sig om andras desperation när vi har vår egen.

Men allt är inte nattsvart.

I helgen såg jag en kvinna från en kvinna från ett boende för vård i livets slutskede. I en park nära mig ser man patienter därifrån ibland. De rullas ut i rullstolar av sina anhöriga för att en sista gång innan den slutliga vilan få kyssas av solen. Kvinnan i helgen huttrade i solen i sin täckjacka, men hennes son - jag tror det var son - bjöd henne på ett glas champagne.

Hennes trötta anletsdrag piggades tillfälligt upp av den kittlande drycken, hon fick njuta livet, kanske en sista gång. Det gav hopp om att det faktiskt finns värdiga slut.

Den döende kvinnan och fåglarnas ihärdigt sorglösa sång fyller mig med värme och gör det till en vår att aldrig glömma - och även om jag inte kan se Bosporens delfiner tröstar jag mig med att vattnet de nu simmar i är det renaste vatten de någonsin sett.

Johan-Mathias Sommarström johan-mathias@[email protected]

Utrikeskrönika 8 maj 2020.

Auckland, fredag.

Jag vågar påstå att innan pandemin var det inte många av oss som hade någon större koll på vad en epidemiolog sysslar med. Nu är det annorlunda.

Annorlunda är också situationen för epidemiologerna runt om i världen. Fråga bara Anders Tegnell vad han tycker om uppmärksamheten före och efter coronapandemin. Du vet precis vem jag menar när jag säger Anders Tegnell, jag behöver längre inte presentera honom som statsepidemiolog, de flesta vet vem Tegnell är.

Här i Nya Zeeland har landets motsvarighet till Anders Tegnell, generaldirektören för hälsoministeriet, Dr Ashley Bloomfield blivit något av en nationalhjälte med snudd på rockstjärnestatus.

Dr Bloomfield har från första början stått vid premiärminister Jacinda Arderns sida vid de dagliga presskonferenserna. Lugnt, behärskat och trovärdigt har den alltid oklanderligt kostymklädde Dr Bloomfield förklarat vad som gäller, hur befolkningen ska skydda sig mot viruset och hur man tillsammans ska bryta smittkedjan.

Under den här perioden har förtroendet, och jag skulle vilja säga beundran, för Bloomfield blivit så stor att det nu höjs röster för att han borde ställa upp i valet som ska hållas i september. Själv säger Ashley Bloomfield att han bara är en enkel tjänsteman som gör sitt jobb och någon politisk karriär är inte aktuellt.

Att påstå att Dr Bloomfield har blivit extremt populär är ingen överdrift. Det har den senaste tiden kommit en uppsjö låtar som hyllar honom.

Det är inte bara genom musik han blir hyllad.

En beundrare till Bloomfield har börjat tillverka och sälja t-shirts och tygväskor med Ashley Bloomfields porträtt på. Intäkterna från försäljningen går till kvinnojourer i Nya Zeeland. När Bloomfield blev erbjuden att gratis få en t-shirt och väska så avböjde han vänligt och sa:

Jag betalar. Jag vill inte att någon ska säga att jag är mutad eller korrupt.

Då sköt hans popularitet i höjden ännu mer, lika så försäljningen av tröjor och väskor.

När Nya Zeeland efter sex veckor lättade lite på restriktionerna meddelade premiärminister Jacinda Ardern att det nu var slut på hennes och Dr Bloomfields dagliga presskonferenser klockan ett. Nu skulle någon annan få ta vid.

Det föll inte i god jord.

Tusental nyzeeländare skrev till Ardern och protesterade. Nu är det återigen premiärministern och Dr Ashley Bloomfield som står där och lugnar befolkningen.

Det är tryggheten att se dem båda stå där klockan ett varje dag och säga att det är lugnt, världen har inte gått under, som gör att nyzeeländarna klarar sig genom det här.

Underskatta aldrig en epidemiologs betydelse.

Peder Gustafsson, Auckland [email protected]

Utrikeskrönika 7 maj 2020.

Bogotá, torsdag.

Och jag drömmer om en utflykt till parken, drömmer om att få gå till grönsaksmarknaden, drömmer om att få träffa vänner, drömmer om att gå en sväng även när det inte är kvinnodag. Här i Bogotá får kvinnor bara gå ut på jämna datum, och män på udda och ja, då bara för att handla mat eller mediciner, alla andra promenader är strikt förbjudna. Åtgärden är ett sätt att minska hur många som rör sig på gatorna, säger borgmästaren, och för att polisen lättare ska kunna kontrollera vem som har rätt att gå på trottoaren och vem som ska skickas hem med böter.

En timmes motion utomhus tilläts häromdagen, men inte för barn. Lekparkerna är stängda, och ettåringen pekar förvirrat mot rutschkanan som är invirad i förbudstejp. I mataffären säger vakten plötsligt att barnet måste ha munskydd på sig för att jag ska få komma in med vagnen. Det spelar ingen roll att jag försöker förklara att jag knappt får på honom en solhatt.

I mitt kvarter syns inga röda flaggor. Vi har det långtråkigt, ibland kaotiskt, och vi saknar parken. Men vi hungrar inte.

I södra Bogotá har alltfler människor börjat hänga ut röda trasor, handdukar, t-shirts, som ett rop på hjälp. Ju längre söderut jag åker, desto fler röda flaggor ser jag. Uppe i kåkstaden El Divino vid Bogotás slut har Marisol hängt upp ett rött gammalt linne på en pinne från taket. Hon, som stolt drev sitt eget snabbmats-stånd i norra Bogotá, precis intill reklambyråer och banker, har nu inga pengar kvar. Och ingen mat. Ensamstående med fyra barn har hon börjat gå till bagerier i kvarteret för att tigga gammalt bröd, som hon blöter i sockervatten för att dämpa hungern.

Jag säger åt barnen att sova länge, och gå och lägga sig tidigt, för att spara in på frukost och middag, säger Marisol, och gråter. Av skam, och desperation. Alla i El Divino frågar samma sak: Var är regeringens utlovade matkorgar, var är bidragen till oss som inte kan sitta hemma två månader utan jobb?

I förrgår meddelade presidenten att karantänen förlängs till den 25 maj. Nyheten kommer som vanligt några dagar innan utegångsförbudet var tänkt att hävas, på måndag. Enligt presidenten måste man få mer tid att ordna intensivvårdsplatser, respiratorer. Men Marisol vet inte hur hon ska klara sig tre veckor till. Jag får inte jobba, men jag tvingas ju ändå ut och tigga. Valet jag har är att riskera att dö av viruset eller att dö av hunger, säger Marisol.

Lotten Collin [email protected]

Utrikeskrönika 6 maj 2020.

London, onsdag.

Det är lätt att göra fel i coronatider. Det vill säga, det är lätt att bli frestad att göra mer än man får i de hårda restriktionernas tidevarv.

När man till exempel har tagit sin tillåtna dagliga motionsrunda och gått ut och handlat det viktigaste så händer det inte sällan att frestaren några timmar senare knackar på ens axel och med ett lismande leende säger, ska du inte ta en promenad till?

Eller: ska du inte bjuda hem någon ändå? Det är ju ingen som märker.

Men man ska veta innan man fastnar i frestarens garn, som det står i psalmen, att om man upptäcks så blir det inte roligt.

Särskilt inte om man har en offentlig position.

Fråga Catherine Calderwood och Neil Ferguson, till exempel.

Den förstnämnda var tidigare chefsrådgivare i coronakrisen för den skotska regeringen och stod dag ut och dag in och uppmanade folk att stanna hemma och följa reglerna om att till exempel inte göra icke-nödvändiga resor, för att rädda liv.

Sen ertappades hon med att själv två helger i rad åka till sommarstugan och sen var det förstås bara att avgå.

Och Neil Ferguson är säkert bekant för många i Sverige vid det här laget.

Professorn på Imperial College i London som låg bakom den studie som i stor grad bidrog till att Boris Johnson till slut införde de hårda restriktionerna. Restriktioner som bland annat just innehåller förbud mot att ta emot gäster i hemmet som inte tillhör hushållet.

I går blev det känt att Ferguson hade gjort det ändå och det var förstås bara att lämna den vetenskapliga grupp som rådgör Boris Johnson och regeringen.

Ferguson säger att hans omdöme brast och han hoppas nu att det faktum att han lyssnade på den envetne frestaren inte ska underminera regeringens budskap om att följa reglerna.

Flera andra kändisar har också tvingats be om ursäkt efter att inte ha kunna stå emot sirenernas sång.

Själv valde jag att inte åka hem till Sverige häromveckan på en resa som jag säkert skulle kunna ha definierat som en nödvändig jobbresa, som frestaren sa med ett lockande leende. Men när jag såg de möjliga löpsedlarna framför mig om hur en Swedish radiostar det är först när man gör något dumt man blir stjärna i radio flouted (bröt mot) the restricitions, så tog jag det säkra före det osäkra och reste inte.

Jag behöver knappt säga att vi är många som ser fram emot när allt blir som vanligt igen, när frestarens röst har tystnat.

En annan sak på slutet, den städare som städar Sveriges Radios lokaler här i London har varit sjuk i flera veckor nu och jag har förstås tagit konsekvenserna och tagit fram dammsugaren själv emellanåt.

En intressant sak hände dock när jag efter flera veckors uteblivet dammande skulle damma och drog fingret på möbelytor och kikade i hörnen. Döm om min förvåning: signifikant mindre damm än vad som samlas hemma i Stockholm på bara några dagar och inte en dammråtta i hörnen.

Det måste helt enkelt damma mindre i London än hemmavid.

Ändå något positiv i dessa märkliga tider.

Daniel Alling, London [email protected]

Utrikeskrönika 5 maj 2020.

Washington, tisdag.

Som USA-korrespondent tillbringar jag ganska mycket tid med att rapportera var landet befinner sig i coronakrisen. Det kan man till exempel göra genom att följa kurvor över nya smittade, eller genom att titta på var ekonomin befinner sig.

Men i den här krönikan skulle jag vilja lyfta fram en annan mätare för hur det står till i ett samhälle, nämligen barnkalasen. Hur firar vi egentligen våra barn när de fyller år och vad säger det oss nu om var vi befinner i pandemin?

Det första födelsedagsfirandet som nån i min familj var på sen coronakrisen bröt ut var ett zoombarnkalas det vill säga ett kalas via en app där barnen hör och ser varandra på datorskärmen.

En lite trevande tillställning om jag ska vara ärlig man måste verkligen ha nåt att säga när man sjungit Happy birthday för det kan bli väldigt tyst och det är svårare att jobba upp stämningen över nätet utan tårta och prasslande paket. Men när all kontakt med andra människor känns farligt så är det bara ju virtuella kalas som återstår.

Steg två när man vågar lite mer kan vara kalas genom bilparad det hade en liten pojke i min dotters klass nyligen. Det kräver något mer tillit eftersom man uppmanar folk att ge sig ut från sina hem och nästan träffas, men bara nästan. Inbjudningskorten från Claudes föräldrar innehöll noggranna förmaningar om att inga barn fick lämna bilarna fast det var första gången på månader som de fick en skymt av sina klasskamrater på riktigt.

Man fick bara vinka och så körde alla förbi huset familj för familj och tutade och viftade med plakat där det stod grattis. Absolut festligare än ett zoomkalas, men fortfarande ett firande där smittskydd är det överordnade.

Men kanske är någonting på väg att hända nu, ungefär två månader in i coronakrisen.

Smittläget här i USA är fortfarande oroande, men en del föräldrar i min bekantskapskrets har börjar fundera över priset som det också innebär att hålla våra barn så isolerade. Reglerna här i Washington säger fortfarande att man bara får träffa personer i den egna familjen och att man bara får gå ut för att göra det nödvändigaste.

Kanske är barnkalas på väg upp på listan över saker som faktiskt känns nödvändiga.

Och häromdagen när jag var ute och gick här i kvarteret fick jag se ett säkert tecken på att vi kan vara på väg tillbaka till någon sorts normalitet. Ett livs levande åttaårskalas med ballonger och kompisar i trädgården och på gatan utanför. Det var en nästan surrealistisk syn efter över två månaders total social distansering.

I andra städer har det förekommit aggressiva protester mot coronareglerna men det här regelbrottet hade ingenting argt över sig. Det var bara ett gäng föräldrar och barn som hade väldigt trevligt.

Och jag vet att både den amerikanska centralbankschefen och president Donald Trumps coronaexperter säger att coronakrisen kommer hålla i sig länge än.

Jag vill ändå tro att ett samhälle där man har börjat fira riktiga barnkalas igen måste vara på väg åt rätt håll.

Kajsa Boglind [email protected]

Utrikeskrönika 4 maj 2020.

Stockholm, måndag Här är historien om hur en tillbakadragen och mycket känslig sjubarnsfar blev Greklands mest populäre man.

Varje dag klockan sex slår grekerna på tv:n för den dagliga presskonferensen med smittskyddsprofessorn Sotiris Tsiodras, som leder insatserna mot spridningen av coronaviruset i landet. Grekland har hittills lyckats hålla viruset stången rätt väl jämfört med många andra europeiska länder, policyn med en tidig och kraftfull nedstänkning av samhället tycks ha gett effekt så här långt.

Kanske har också den lågmälde Tsiodras framtoning på presskonferenserna fått en effekt på folks beteende, han har ofta svårt att hålla tillbaks tårarna när han läser upp siffror över antalet avlidna och understryker vikten av att skydda sina äldre nära och kära.

Formuleringar känns långt ifrån den mer sakliga framställningen av sjukdomsläget vi får här i Sverige Tsiodras vädjar på ett helt annat sätt till folks hjärtan.

De är våra mödrar och fäder, vi hedrar och respekterar dem. Utan dem har vi ingen identitet. Utan dem, existerar vi inte, sa han vid ett tillfälle samtidigt som rösten sprack, ett videoklipp som fick stor spridning i sociala medier.

Det grekiska exemplet har fått mycket uppmärksamhet i internationella medier, och nu växer en nationell stolthet över hur bra man lyckats i kampen mot corona: alla tycks sluta upp bakom epidemiologen. I en opinionsundersökning nyligen blev Sotiris Tsiodras utsedd till Greklands mest omtyckta person, 94,6 procent har en positiv bild av honom. En diskussion om vilken strategi som är bäst existerar inte alls på samma sätt som här.

Sen ska vi inte glömma parhästen, Nikos Hardalias, vice civilförsvarsminister som också deltar på samma dagliga presskonferens, men som på många sätt framstår som Tsiodras motpol, han intar en mer förmanande roll, när coronakrisen fortfarande var i sin linda läxade han upp pensionärer som stod för tätt i kön. Den till synes hårdkokte Hardalias har av tidningen Ta Nea liknats vid Chuck Norris.

Hardalias går också att följa på Instagram, där han där han lägger upp bilder som rimmar bra med namnet kontots namn NickHardGr. Det är bestämda selfies från olika uppdrag ute på fältet tillsammans med civilförsvaret, i solglasögon och hörselskydd. Sen är det några bilder i bar överkropp från stranden också.

Och gissa vem som är Greklands näst mest populäre man då? Jo, denne Hardalias såklart. Hur mycket instagramkontot bidrar till det är oklart.

I dag börjar grekerna lätta på restriktionerna, om inte smittspridningen tar fart igen sker en gradvis öppning av samhället fram till juli. Förhoppningsvis kommer landets smittskyddsexperter vara lika populära även då.

Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 30 april 2020.

Berlin, torsdag.

Oj vad det har gått utför för Ischgl. På inte ens två månader har den österrikiska skidorten, som kallats Alpernas Ibiza, gått från att förknippas med pudriga pister och shotbrickor till att bli ett fult ord man tar till för att beskriva en riktigt kontaminerad, pulserande smitthärd.

När en tysk kändisvirolog ville förklara risken med att öppna förskolorna här igen, var liknelsen given: varje dagis är ett litet Ischgl, hette det. Samma parallell dök upp i sociala medier häromdagen, när lärare beskrev scener där skolan fått lov att öppna och tonåringarna knappt visste till sig av glädje över att återse varandra. Och nu är det dags igen.

Första maj får inte bli Berlins Ischgl, sa den ansvarige politikern här i måndags, när han redogjorde för förberedelserna inför demonstrationer på arbetarrörelsens dag.

Han syftade inte på fackförbund eller politiska partier, utan på de årliga revolutionära första maj-demonstrationerna, där vänsterradikala, autonoma grupper demonstrerar utan tillstånd och emellanåt har drabbat samman med polisen.

Liknelsen med Ischgl haltar en smula, eftersom förhoppningsvis inga treåringar och antagligen inga vänsterautonoma brukar halsa lager ur dåligt diskade glas under afterskin i Ischgl, men bakgrunden är att det redan nu står det klart att de vänsterradikala grupperna ger coronarestriktionerna fingret.

5000 poliser, å andra sidan, ska se till att smittskyddsbestämmelserna efterlevs, heter det. Vi andra stannar hemma än mer än vi redan gör, och håller andan.

Att demonstrera stod inte med på listan över giltiga anledningar att lämna hemmet, när utegångsrestriktionerna infördes här i Berlin för sex veckor sedan.

Det väckte olust hos många grundlagsexperter och sedan författningsdomstolen slagit fast att smittskyddslagen inte får väga tyngre än den grundlagsskyddade mötes- och demonstrationsfriheten ens under en pandemi, så får man nu demonstrera i Berlin, om än under fjuttiga former: max tjugo deltagare som måste stå still och hålla minst en och en halv meters avstånd till varandra.

Inte undra på att fackförbunden förkunnat, att de flyttar sina stora arrangemang till nätet. Men, som sagt, de vänsterradikala bryr sig inte om att söka tillstånd, och kontrar med att man kommer sprida ut protesterna till 30 olika platser för att minska smittrisken.

Men så är det det där nya påbudet som precis har införts, det om att bära munskydd som täcker mun och näsa i till exempel kollektivtrafiken här i stan. Det innebär att det som tidigare år varit de vänsterradikalas främsta accessoar nu bärs av varenda pensionär i mataffären.

Och jodå, en del aktivister har sagt att de kommer att protestera mot bestämmelsen genom att i år vägra täcka ansiktet. Det är bara att konstatera att coronakrisen vänder upp och ner på de mest oväntade saker.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan 29 april 2020.

Öresund, onsdag.

Min värld håller på att rivas sönder, sa Thomas när jag träffade honom för några veckor sedan.

Han är dansk, jobbar i Köpenhamn men bor i Malmö sedan 18 år. Han lever liksom jag i gränslandet. Ett gränsland som i så många år knappt varit märkbart, men där skillnaderna nu blivit att skarpare.

Och ja, min värld rivs också sönder.

Jag vet inte hur det är för resten av er, men när man som skåning pratar om olika länder man varit i nämner man inte ens Danmark. Det är så självklart att man varit där. Danmark är ju inte ens utlandet, inte på riktigt i alla fall.

Men det har blivit det nu, utlandet alltså.

Numera möts jag av dansk polis och militär på den checkpoint som satts upp på den konstgjorda ön Pepparholm i Öresund när jag ska ta mig från Malmö till Köpenhamn. Poliserna som kontrollerar mina dokument och identifikationshandlingar som bekräftat att jag är jag och att jag har rätt att passera den annars stängda gränsen är vänliga. Oftast får jag ett det er i orden, go tur som svar, men ändå en checkpoint på Pepparholm.

Det är inte bara den fysiska, påtagliga gränsen som numera gör det tydligt att Sverige och Danmark i dessa dagar verkligen är två olika länder.

Som ni säkert vet har Danmark under coronakrisen infört striktare restriktioner än Sverige. Skolor har varit stängda, liksom offentliga lokaler som gym och köpcenter. Alla som kan jobba hemifrån gör det, restaurangerna får bara servera hämtmat, många butiker har slagit igen portarna och det är förbjudet med samlingar på fler än tio personer, med mera, med mera.

Som medborgare i gränslandet innebär det här att man blir lite schizofren. När jag är i Danmark uppför jag mig givetvis som dansk, jag vill ju inte ge dem en anledning att strama åt reglerna ytterligare, så att jobbpendling också plötsligt förbjuds. Jag håller två meters avstånd, jag använder mig av att mikrofonstativ när jag ska intervjua någon för att inte komma för nära, jag spritar händerna innan och efter jag går ut ur en butik.

Svensken i mig tycker i hemlighet att danskarna överdriver. Jag förundras också över att folket i landet som gett oss Christiania blivit sådana regelivrare.

När jag kommer över på den svenska sidan igen vaknar dansken i mig. Jag säger givetvis inget men så diskret som möjligt zickzackar jag mig fram på Malmös gator för att undvika att komma för nära någon. Jag går inte in i en affär där det är för mycket folk och när jag ser hur bänkraderna fylls till bredden utanför det glasscafé som ligger i kvarteret där jag bor, så blir jag på nytt lite förundrad.

Hur kan det komma sig att landet som givit oss Systembolaget kunnat bli sådana rebeller?

David Rasmusson, för P1-morgon, från gränslandet [email protected]

Utrikeskrönika 28 april 2020.

Här är Stockholm, tisdag.

När jag var barn och var i Mellanöstern under ramadan, minns jag att alla vuxna utlänningar, till exempel svenskar och irländare, sa att ramadan var hemskt för att muslimerna blev så sura och slöa eftersom de var törstiga och hungriga.

Det skulle dröja många år innan jag insåg att det där var fake news och att ramadan är den kanske festligaste månaden i den muslimska kalendern, med kalas, konserter, teaterföreställningar, nattliga utflykter i magiska kvarter, läckra sötsaker, tv-serier, släktsammankomster, dervishdans och tedrickande.

Lite som advent i Sverige med julbord, adventskalender och adventskonsterter fast utan glögg och alkohol och med det tillägget att julborden eller ramadanborden också dukas upp gratis för alla som inte har råd.

Det hör till att den som har pengar, den som äger ett stort snabbköp eller en skoaffär, blir extra givmild under fastemånaden och bjuder fattiga på iftar, måltiden som bryter fastan vid solnedgången.

Långbord på trottoarer eller i färgsprakande röda tält. Och överallt också på minareterna olikfärgade blinkande lampor som bidrar till den nattliga feststämningen.

Ramadan är den månad på året när arbetsgivare tillåter lite flexibelt kortare dagar, kanske var det därför de vuxna utlänningarna från min barndom tyckte att folk var slöa.

Men sura?

Det har jag aldrig varit med om. De som riskerar att bli sura väljer för det mesta att inte fasta, och de som fastar sätter en ära i att bjuda till exempel mig en icke-muslim, på kaffe eller iskallt vatten i 40-gradig värme när de själva är som törstigast. Att bjuda dig på kaffe medan jag fastar ger mig fler poäng hos Gud, sa en gång en av mina väninnor och skrattade.

Det är längesedan jag var liten och när jag nu i år ser hur svenska medier skildrar ramadan i coronatider, tänker jag på min barndoms missuppfattningar och undrar:

Varför är det bara imamer och djupt religiösa moskébesökare som intervjuas och får berätta hur svårt det blir i år utan gemensam bön i moskén? Vad hände med allt det festliga som också är ramadan? Teaterföreställningarna, iftarkalasen, konserterna, kakbakandet, de honungsdrypande pannkakorna med nötfyllning, folklivet i islamiska Kairo mitt i natten med upplysta minareter, dockteater, och bubblande vattenpipor?

Tänk om en arabisk tv-kanal skulle göra ett reportage om julfirande i Europa i coronatider och bara intervjuade präster som var ledsna över att midnattsmässan fått ställas in eller att kyrkor tvingats hålla stängt, och inte med ett ord nämnt julbord, glöggkalas, adventsstjärnor, julgran eller julklappar.

Det hade varit lika konstigt som jag tyckte det var att se på den annars utmärkta tv-serien Kalifat när jag insåg att de enda så kallat goda eller trevliga muslimerna i tv-serien är sekulära medan de som är troende eller förment troende alla är terrorister.

Svart eller vitt.

Just när det är i gråzonerna som poesin formuleras, som konsten skapas. Gråzonerna, som är så hatade av extremisterna, och därför borde värnas.

Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 27 april 2020.

Stockholm, måndag.

Vad ska en rastlös politiker i coronakarantän egentligen göra med all sin tid? Jo, man startar en egen podd, så klart!

Joe Biden, Demokraternas så-gott-som-säkra presidentkandidat sitter ensam hemma i sin källare i Delaware i coronaisolering framför en radiomikrofon.

Hans nya podd heter Here's the deal eller översatt till svenska, "så här ligger det till", ett av Bidens favorituttryck.

Hej folks, det är Joe, ni lyssnar på Here's the deal, säger Biden i sin nya roll som poddprogramledare.

Avsnitten startar med en liten tunn signaturmelodi och följs av intervjuer, gjorda på distans förstås, med en inbjuden gäst. Produktionen låter inte särskilt påkostad, med ojämn ljudkvalité och en programledare som gärna improviserar utanför manus.

Presidentvalrörelsen i USA 2020 liknar ingen annan, med inställda kampanjmöten och uppskjutna primärval. Det är osäkert om det blir några vanliga partikonvent i sommar. Både Demokraterna och Republikanerna skissar på virtuella reservlösningar.

För Joe Biden är det en utmaning att försöka få genomslag, samtidigt som coronarapportering och Donald Trump totalt dominerar nyheterna. Hittills har Bidens podd inte fått nån större uppmärksamhet. En recensent beskrev den som ett sätt för Biden att varje vecka visa att han överhuvudtaget lever, en annan stämplade podden som så styltig att den är svår att ta sig igenom.

Samtidigt som Demokraternas kandidat sitter i källaren och poddar, håller den republikanske kandidaten dagliga presskonferenser inför miljonpublik på bästa sändningstid.

Varje dag i flera veckor har Donald Trump stått på podiet i Vita Husets pressrum. Det som från början var briefingar om coronakrisen har stegvis förvandlats till en sorts kampanjmöten för Donald Trumps återvalskampanj.

Det som uppenbart saknas är en entusiastisk publik framför scenen. Donald Trump verkar trivas som bäst när han står inför ett hav av supportrar, som skanderar slagord och skrattar på rätt ställen. Det är inte samma sak att försöka hålla valmöte i ett pressrum inför granskande reportrar. Istället för applåder möts Trump av kritiska frågor och nollställda ansiktsuttryck bakom hemgjorda munskydd.

Flera gånger har han läxat upp journalisterna, inte bara för deras frågor, utan för deras brist på entusiasm. Du borde gratulera oss för vårt jobb, istället för att komma med snorkiga frågor, sa han till en reporter från PBS News.

I varsitt vakuum, från källaren i Delaware och podiet i Vita Huset, försöker USA:s båda presidentkandidater navigera i det nya politiska landskap som uppstått på grund av ett virus.

Det plingar till i min mobil med meddelande om ett nytt avsnitt av Here's the deal. Jag kommer på mig själv med att tänka Ska det vara så här, ända fram till november?

Det kan bli en väldigt annorlunda och väldigt lång valrörelse i USA.

Ginna Lindberg, USA-kommentator [email protected]