Utrikeskrönika 23 december 2019.

Helsingfors, måndag.

Det här är min sista krönika som Sveriges Radios Östersjökorrespondent och jag måste medge att det har varit full fart på nyhetsfronten in i det sista.

I takt med det har en ny form av journalistik vuxit sig allt starkare i Finland, det handlar kort och gott om att i timtal glo på en stängd dörr.

I november var vi många som envist glodde på dörren till det som i Finland kallas för riksförlikningsmannens kontor. Det är lite missvisande eftersom det är en kvinna som har den titeln och jag brukar kort och gott tala om medlare.

En omfattande poststrejk pågick i Finland och den ledde till att två ministrar avgick. Mer om det strax. Men under den över två veckor långa, infekterade strejken hölls många långa möten inne på medlarens kontor.

Utanför häckade journalister och flera medier direktsände. Direktsändningarna gick mest ut på en lång, lång väntan med kameran riktad mot dörren. Då parterna anlände till mötet trängdes journalisterna runt dem för att få en kommentar. Sedan stängdes dörren och en lång väntan inleddes. Och så efter flera timmar äntligen! Äntligen såg dörrhandtaget ut att vridas.

Hurra, tänkte vi som följde med och hade en deadline på kommande. Kamerorna började blixtra, mikrofoner sträcktes mot dörren Men så var det kanske bara en okänd mötesdeltagare som med lite förlägen min smög iväg. Och väntan utanför dörren fortsatte.

När postkonflikten var över avgick först en minister och sedan började det spekuleras i att statsminister Antti Rinne satt löst. Nu inleddes flera möten och det innebär ännu flera direktsändningar där kameran riktades mot, ja ni gissade rätt: en dörr.

Lite extra spänning bjöds det på söndag före statsministern avgick. Ledarna för regeringspartierna skulle mötas och journalisterna flockades utanför statsministerns residens, Villa Bjälbo. En sändning från stängslet inleddes.

Men nej - här dök ju ingen upp! Nu inleddes ett frenetiskt arbete för att ta reda på var mötet hölls. Snabbt upptäcktes det att lamporna brann i statsrådsborgen där statsministern har sitt arbetsrum. Ett upplyst fönster i en gammal vacker byggnad kändes som en fräsch variation till alla dörrar.

Men så följde igen ett par dagar av intensiva direktsändningar av dörrar bland annat i riksdagen. Timme efter timme. Men så under de mest intensiva stunderna, då det ryktades att statsministern skulle avgå men det ännu inte var bekräftat strök plötsligt en livslevande räv förbi statsrådsborgen.

Och det är den bilden av räven och inte alla dessa dörrar som jag främst kommer att minnas, då jag ser tillbaka på hur jag för andra gången inom loppet av cirka nio månader rapporterade om att en finländsk statsminister avgick.

Räven raskade inte över isen i Helsingfors utan trottoaren, men jag uppfattade budskapet som kristallklart: dags att sluta glo på dörrar och istället börja varva ner inför den stundande helgen.

Tack för två fina år det har varit ett sant nöje att få rapportera för Sveriges Radio!

Erika Gabrielsson, Helsingfors [email protected]

Utrikeskrönikan 20 december 2019.

Berlin, fredag och det är korpmamman som kraxar. Inte bara för att höstens förkylningar aldrig verkar ge med sig utan för att jag jobbar, ibland lite för mycket, fast jag har barn.

Här i Tyskland finns nämligen ett eget ord för någon av kvinnligt kön som inte ägnar sig åt sina barn på heltid, utan som likt korpen låter sina ännu icke flygfärdiga ungar hoppa runt ensamma på marken utanför boet, ett skällsord som kan spåras tillbaka ända till 1300-talet; korpmamma. Och det låter faktiskt ännu värre på tyska, Rabenmutter.

Här i Berlin och i östra Tyskland är vi arbetande mammor rätt så förskonade. Men Rabenmutter hörs fortfarande i västra Tyskland, för att inte tala om i Schweiz, där en politiker berättade för mig att i hans hemkanton vågar unga, välutbildade kvinnor inte jobba efter att de fått barn, fastän de skulle vilja, av rädsla för vad grannarna ska säga.

I Österrike anordnar det socialdemokratiska kvinnoförbundet varje år korpmammans dag, dagen efter mors dag, för att mildra det dåliga samvetet som man menar att arbetande mammor bär på, i delstaten Steiermark firas den genom att mammor leva ut sina aggressioner på en stor korp av papp.

Men det är inte bara grannens vassa tunga och dåligt samvete som håller kvinnor hemma mer än de skulle vilja. Många skolor i Österrike, Schweiz och i delar av Tyskland stänger över lunch, och någon (läs mamman) måste finnas hemma och servera mat. Skattesystemet i Tyskland är riggat så att ett par tjänar på att den med lägst lön stannar hemma, och i Schweiz är förskoleavgifterna så saftiga att det sällan lönar sig att båda arbetar. Således jobbar mindre än hälften av de schweiziska kvinnorna som har barn mellan fyra och tolv år halvtid eller mer.

Hemma i Sverige tänker jag att frågan för de flesta barnfamiljer har vandrat vidare till hur man bäst förenar arbete och avkomma. Det är förstås en utmaning det med, men när jag häromdagen satt och jämförde livspusselslösningar med en finsk kollega utbrast en italiensk reporter vid samma bord; ni förstår inte hur bra ni har det, i Italien är en journalistkarriär över så fort man blir med barn.

Och för många kvinnor i mitt bevakningsområde är det alltså fortfarande en fråga om antingen eller, barn eller karriär. Skulle jag tvingas välja nu, när världens finaste ungar är satta till världen, då skulle ni förstås få tre minuters radiotystnad till morgonkaffet, men jag gillar mitt jobb också, och lever oftast i övertygelsen att dåligt samvete för det är dumt.

Se bara på korparna, det visar sig nämligen att de är finfina föräldrar. Korpungarna blir inte alls bryskt utputtade, de hoppar ur boet av egen instinkt och föräldrarna fortsätter mata och pyssla om dem länge, där på marken.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan 19 december 2019.

London, torsdag.

Han hette Darren Johnson och vi började båda skratta på en gata i Workington, vid den nordvästra engelska kusten, när jag gick fram till honom med bandspelaren på och sa:

Hello, I'm a journalist from Sweden, covering the UK-election, and I'm looking for the Workington Man.

Efter det inledande, vänliga skrattet bekräftade Darren Johnson det, att han var en Workington Man.

Alltså inte bara att han var en man som kom bodde i staden Workington, utan att han var en traditionell Labourväljare, i en traditionell arbetarstad som Workington, en målgrupp som Boris Johnson och hans valtaktiker hade bestämt sig för att rikta in sig på i valet i förra veckan.

Och han berättade att ja, han hade bestämt sig att ta det för honom och många andra liknande väljare, närmast omöjliga steget, att rösta på Tories i det här valet.

Kanske inte direkt på Boris Johnson, men för den konservativa kandidaten i Workington, som Darren Johnson sa.

Att vara Labour definierar vilka vi är här, sa Darren Johnson och förklarade med den meningen hur stort det var att han och hans generation i Workington nu skulle gå emot generationer av Labourväljare i stan och rösta med den tidigare fienden, de konservativa.

Jag gick vidare och ställde samma fråga till person efter person på gatorna i Workington, hi, I'm looking for the Workington Man och så många svarade att de stämde in på definitionen och hade hört uttrycket så när jag åkte därifrån och stötte på samma svar från män och kvinnor i traditionella Labourfästen som Bishop Auckland och Burnley så var jag rätt säker på min sak.

Tories taktik hade stora chanser att gå hem i valet, den röda väggen, the red wall som de många labourvalkretsarna i norra och i mellersta England kallas, skulle förmodligen falla i Tories händer om inget helt oförutsett hände den sista veckan före valet.

Och så blev det ju. Det politiska landskapet i valet i torsdags målades i någon mening om på grund av eller tack vare många Workington men and women, som till exempel den vänlige och vältalige Darren Johnson. Ja, mycket tack vare deras beslut blev det en seger för Johnson i klass med Margaret Thatchers 1979 och Tony Blairs 1997.

Jag måste söka upp Darren igen senare, när allt lugnat ner sig, när Boris Johnson haft lite tid på sig att, som han sa i första tal efter ha vunnit valet, respekterat förtroendet från alla nya toryväljare.

Vi förstår att det var ett stort steg att ta för många av er, som Johnson sa.

En lång och intensiv jobbhöst är med det här valresultatet över. Det började med en historisk stängning av parlamentet, fortsatte med en historiskt beslut av högsta domstolen öppna det igen, sen tog oppositionen över dagordningen i parlamentet, tvingade Johnson på politiskt knä, det blev ordervrål efter ordervrål från talmannen, nej och nej nej till nyval och och nästan ofattbara mängder jobb och sen blev det nyval i alla fall och allt slutade med det det så omvälvande valbeslutet från the Workington man och hans gelikar runt om kring i den röda väggen.

Det passar bra med lite julefrid nu för oss alla här i Storbritannien nu, tror jag, efter en minst sagt, intressant och händelserik och i många stycken historisk höst.

God jul önskar Daniel Alling i London [email protected]

Utrikeskrönika 18 december.

Kiev, onsdag.

Det snurrade hejvilt och jag kunde inte ens titta ner på mobiltelefonen. Taxin in till staden från flygplatsen förvandlades till en gungig 50-talsbuss. Jag fick titta ut, letade efter horisonten, precis som mamma och pappa sade att man skulle göra när man blev illamående på segelbåten när jag var liten.

Allt gick snabbt genom receptionen på hotellet, hissen kändes som en snigelkaravan. Väl uppe på rummet kom äntligen förlösningen, de där massiva kaskadkräkningarna som sprejade runt mig som om jag vore en vattenspridare i trädgården. Jag kände mig som en kräksjuk bebis, eller möjligen som lilla Regan i Exorcisten. Det var ändå väldigt förlösande.

Troligen var det morgonens något märkliga frukostmat i Nur-Sultan, eller kanske den där bulgurgrytan på planet. Någonstans hade en mörk ondsinthet i alla fall simmat runt, någon lurande monstruös Alien-bakterie med förlossningsdrömmar. När den akuta kräkfesten var över så hallå, nu var jag ju 450 mil från Stockholm det fanns intervjuer inbokade.

Vi åkte långt ut på landsbygden. Gungandet i bilen hade upphört, men det var lätt att hålla sig för skratt i baksätet. Det första huset vi besökte hade en röd järnport. I en liten trädgård stod 7 brunleriga getter i snömodden och tittade på mig när jag halkade förbi.

Vi visades in i ett litet kuddrum och familjen satte sig runt det låga bordet. Jag var lite ivrig att komma igång, men pappan sa att visst får han den där rödhåriga vifta med sin mikrofon men det det tar vi efter maten.

Tonen var glasklar. Gästfrihetens lag var huggen i sten. Jag tittade på skålen med kex, den kanske jag klarar av att äta. I köket slamrades det, vi satt och pratade om ditt och datt. Sen kom ett enormt rykande fat in.

Jag kikade in över fatets kant. På en bädd av simmig pasta med löksmak, där låg ett Kebnekaise av kött. Inga små fjuttben utan skånkar stora som björnlår. Jag tog snabbt ett par kex och bad om mer te.

Alla andra högg in. Min passiva inställning till köttet noterades dock. Den veka nordbon behöver matas så det allra största av köttbenen lyftes då fram mot mitt ansikte, små avlånga fettslamsor och nykokta dallriga senor hängde och dängde runt köttklumpen. Jag frågade artigt: Är det lamm? Nej, det är vår get.

Jesper Lindau, Kiev [email protected]

Utrikeskrönika 17 december.

Paris, tisdag.

Min svenskfranska väninna klagar över att fransmännen som hon säger är fixerade vid att gå i tidig pension. Pensionsfrågan engagerar stort här i Frankrike och flera yrkeskategorier har avtal som gör det möjligt att gå i tidig pension. Cirka 62 år är pensionsmedelålder i dag, men det finns de som kan gå vid 55 och 60, ja till och med efter 50 för vissa järnvägsanställda.

Ett bra pensionsavtal kompenserar för låga löner, sa några franska lärare till mig under den första strejkdagen den 5 december. De protesterar emot att den franska regeringen vill höja pensionsåldern, det är en av flera förändringar som man strejkar emot, en strejk går nu in på sin tolfte dag.

Och strejken som främst drabbar transporterna börjar gå allmänheten på nerverna. 10 miljoner människor i Paris med förorter drabbas av inställda tunnelbanor, pendeltåg och fjärrtåg. Många möten, läkarbesök, konserter och semesterresor måste ställs in på grund av strejken.

De flesta av förarna på de 16 tunnelbanelinjerna i Paris strejkar. Ett par linjer kör vissa dar men bara under rusningstrafik, bara de två helautomatiserade tunnelbanelinjerna kör hela tiden.

Desperata resenärer tränger in sig i de få tunnelbanor och pendeltåg som rullar, det är inget för den som har en tendens till klaustrofobi. En namninsamling har startats bland resenärer som kräver att få pengarna tillbaka på månadskorten i tunnelbanan för december. Resenärerna i kollektivtrafiken är de som drabbas värst av strejken, menar de som skriver under.

Sedan den 5 december tar sig Parisborna till jobbet till fots, de cyklar, tar elsparkcyklar och de kör bil. Det innebär ständiga trafikstockningar i staden och 60 mil långa köer på motorvägarna kring stan och många som kommer för sent till jobbet.

De som cyklar är ovanligt många, cykelbanorna används mer än dubbelt så mycket som vanligen,  enligt dagstidningen Le Monde. De som kan jobbar hemifrån, men det kan vara komplicerat, eftersom nu även hälften av alla lärare kan komma att strejka och även barnen tvingas vara hemma från skolan.

Nu inför julhelgen ökar oron för att folk inte heller ska kunna ta sig till sitt julfirande. Det diskuteras om strejken kan ta paus över julhelgen, så att några fler fjärrtåg kan rulla.

I morgon ska premiärministern möta företrädare för fackföreningarna igen. I dag är det ny demonstration här i Paris. Mitt lunchmöte på andra sidan stan ställdes in idag på grund av strejken och demonstrationerna. Frågan är hur många demonstranter som lyckas ta sig in till centrum i tid för att demonstrera.

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönika måndag 16 december.

Bangkok, måndag.

Den senaste veckan har jag fått flera mejl från personer i Sverige som vill fråga om råd inför deras kommande resor i Asien. Tyvärr är det så att jag inte alltid har tid att svara på den typen av frågor.

Men nu tänkte jag ta tillfället att ge er som ska resa till Asien och er andra några råd om vad man ska göra och inte göra när man är i den här delen av världen. Mina råd är väldigt allmänt hållna. Det eftersom Asien är enormt stort så skiljer sig seder från land till land, men det finns en del grundläggande saker som är bra att känna till.

När du hälsar på människor börja inte med att ta i hand. I många länder i Asien så hälsar man genom att sätta ihop händerna strax under hakan och göra en lätt bugning. Att buga funkar bra i de flesta länder.

Undvik att bli arg. Det uppfattas i många kulturer i Asien som att man har tappat kontrollen och det är stor risk att den du pratar med eller är arg på kommer att helt ignorera dig och gå därifrån.

Vissa gånger kan det vara svårt att hålla sig lugn. Till exempel om man står i kö för att köpa tågbiljett i Vietnam. Där fungerar kösystemet helt annorlunda från i Sverige, så gör som lokalbefolkningen. Träng dig fram till luckan och säg vart du ska så fixar det sig. Även om det samtidigt är tjugo andra som ropar vart dom vill ha biljett.

Om du reser i Malaysia kan det vara bara att tänka på att inte stå med båda händerna i fickorna. Jag stod i en kö för att köpa biljett och stoppade ned händerna i byxfickorna. En äldre man som stod bredvid mig tittade på mig en stund och till slut frågade han varför jag var arg. Jag svarade att jag inte är arg. Han upplyste mig då om att när man har båda händerna i fickorna så kan man uppfattas som förbannad. Långt senare läste jag i en artikel om när Storbritanniens prins Charles hade varit på besök i Malaysia och han av gammal vana gick med händerna i sina kavajfickor. Det hade fått hans värdar att undra om han var missnöjd över något.

Lämna skorna utanför. Det gäller så väl när du besöker ett tempel eller någons hem. Att gå in i ett tempel med skorna på är riktigt no-no. Om du besöker ett tempel, oavsett religion, ta av dig strumpor och skor.

Mitt råd är att hålla koll på hur andra gör. Står det en massa skor vid entrén så av med dojorna. Om du vet att du ska besöka ett tempel, se då också till att du har ett plagg som täcker axlarna och även knäna. Det är ohyfsat att komma med linne och shorts.

På vissa ställen, som vid den stora pagoden Shwedagon  i Myanmars största stad Rangoon så blir du stoppad om du har fel kläder. Bra att veta är att stora tatueringar på armar och ben kan väcka anstöt så täck dom också om du ska in i ett tempel.

Några andra snabba råd: visa inte undersidan av dina fötter för någon. Undvik att klappa någon på huvudet. Pussa och krama varandra på allmän plats, det är riktig tabu. Speciellt i Malaysia, Indonesien och delvis i Singapore. Om du äter med pinnar, stoppa inte ned dom i riset så att dom står rakt upp. Lägg pinnarna på kanten av skålen. Om du blir bjuden på mat, smaka alltid sedan kan du tacka nej eller ta mer.

Ja, det är mycket att hålla reda på. Mitt kanske viktigaste råd är håll koll på hur lokalbefolkningen gör och försök göra som de, det uppskattas. Och njut av olikheterna istället för att reta upp dig på dem.

Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönika fredag 13 december.

New York, fredag.

Jag var på en restaurang häromdagen och började prata med en person som satt bredvid mig vid bardisken. Mo, som han hette, berättade om hur han växt upp i en fattig familj i New Jersey. Som 17-åring var han tvungen att ta över sin pappas företag efter att pappan hastigt gick bort på grund av en sjukdom. Under Mos ledning växte bolaget och idag är Mo pensionär med en framgångsrik egenföretagarkarriär bakom sig. Det kan bara hända i det här landet, only in this country, sade Mo till mig. Jag har hört det där tidigare.

Ta till exempel min granne, en förintelseöverlevare från Litauen, som kom hit på 40-talet utan pengar eller jobb. Efter att ha byggt upp ett mindre imperium av frisörsalonger på Long Island så bosatte han sig här på Upper West på Manhattan. Only in this country, ville han ofta att jag skulle veta. Eller varför inte, Ruth Bader Ginsburg, som i en dokumentär reflekterade över att en arbetarklasskvinna och dotter till judiska invandrare kunde bli domare i USA:s högsta domstol. Only in America.

Klättra uppåt. Inget stoppar dig. I varje fall inte in this country. Flera av er som läser har säkert redan tänkt tanken: Det händer visst i andra länder. Men det som provocerar mig när jag hör den där meningen är att jag tror att det motsatta ofta är mer sant. Det är ett smått mirakel att det händer i det här landet.

För om man nu som invandrare tillåts stanna i USA, vilket har blivit betydligt svårare nu än förut, så ska man först ordna ett hem på en ofta överhettad bostadsmarknad; för att gå på universitet behöver man stora summor pengar för att finansiera utbildningen och vad du än gör så bli inte sjuk under tiden, för det kan bli kostsamt eller rentav farligt om du inte har försäkringsskydd.

Där på restaurangen försöker jag förklara hur jag tänker för Mo, och det är kanske tur att Mos dotter kommer och avbryter oss och säger att de till slut fått ett bord, för han Mo är ganska motvillig att revidera sin syn på möjligheternas land.

Fernando Arias [email protected]

Utrikeskrönika 12 december.

Här är Kairo, torsdag.

Jag visste ju att det inte var en saga ur Tusen och en natt, berättelsen om skoputsaren från Piranshahr och ayatollans spioner. Men hur förklarar man det för en säkerhetsavdelning vars jobb det är att vara paranoid?

Jag var i Iran. Gick upp på hotellrummet för att kopiera ljudfiler från bandaren till datorn. Men datorn var borta! Iskall skräck tog stryptag om mitt inre.

Hade den iranska underrättelsetjänsten varit inne i mitt rum och tagit datorn? Hade de redan hunnit hört mina rapporter om hur iranska regimen förnekade att man skjutit ihjäl demonstranter och kallat de för utländska agenter?

Andas lugnt. Det måste finnas en förklaring.

Hotellreceptionisten var inte road när antydde att någon varit inne i mitt rum och tagit min dator. Hotellets nyckelelektronik visade att ingen annan nyckel än min egen öppnat min dörr.

Andas lugnt. Jag rannsakade mitt jetlaggade minne, anfrätt av sömnbrist, gick igenom alla rörelser minut för minut, ringde alla jag träffat under eftermiddagen och började långsamt misstänka att jag trots allt tagit med datorn ut ur hotellet, insvept i Tehran Times. Lade jag den kanske ifrån mig där på bänken utanför hotellet medan jag och tolken väntade på taxi? Och glömde den?

Hur skulle jag förklara detta för säkerhetsavdelningen på Sveriges Radio vars uppgift är att vara paranoid?

Datorn fjärrspärrades från Stockholm och efter en ångestfylld natt gick jag och tolken runt till alla butiker på gatan och frågade om någon möjligtvis lämnat in en dator.

Skoputsaren som brukar sitta utanför hotellet kom fram till mig och sa dollar. Jag trodde att han ville att jag skulle svartväxla och viftade bort honom. Det gjorde tolken också, skoputsaren från Piranshahr pratade framförallt på den kurdiska dialekten kurmanji, tolken förstod honom inte och jag hörde bara ordet dollar.

Det var hittelön han ville ha.

Välsignade skoputsare från Piranshahr. Han hade sett hur jag hoppade in i taxin och lämnat datorn på bänken. Han stoppade min laptop i lådan med skokräm och med sju barn att försörja hoppades han nu på hittelön.

Hur förklarar man det för en säkerhetsavdelning vars uppgift det är att vara paranoid?

Jag hörde ju själv hur naiv och lättlurad jag lät när jag berättade den Tusen och en natt-liknande historien om skoputsaren från Piranshahr som vänligt vaktat min laptop över natten, medan säkerhetsavdelningen såg framför sig hur ett illvilligt persiskt ayatollahvirus skulle sprida sig i hela Sveriges Radios interna system så fort jag kopplat upp mig.

Men... hur jag än försökte kunde jag inte se framför mig hur skoputsaren gick till underrättelsetjänsten och sa: hej, jag har en laptop här som tillhör en utlänning, vad får jag för den? utan att underrättelsetjänsten hade hånskrattat åt den fattige mannen och sagt: Gå hem med dig, gubbe!

Han hade varit chanslös gentemot funktionärerna, det visste både han och jag. Men hur förklarar man det för en säkerhetsavdelning vars jobb det är att vara paranoid?

Skoputsaren fick sin hittelön, min laptop dammsugs nu på virus, och strax hoppas jag att säkerhetsavdelningen, vars jobb det är att vara paranoid, ska bekräfta min övertygelse om att de flesta människor, särskilt skoputsare, är goda och att en jetlaggad korrespondent faktiskt kan vara med om något som låter som en saga ur Tusen och en natt.

Cecilia Uddén, Kairo [email protected]

Utrikeskrönika onsdag 11 december.

Tirana, onsdag.

Vad gör Östgötatrafikens buss i Albanien?

Det var svårt att förklara min entusiasm för chauffören som körde mig längst den hårt trafikerade vägen i Tirana.

Han förstod inte alls varför jag blev så förvånad över att se den vitröda bussen med den något blekta men så tydliga märkningen: Östgötatrafiken stod det på den.

Här i Tirana, buss som kört i Norrköping eller kanske Motala eller Finspång.

De är överallt. Tyska bussar, franska, italienska och ja uppenbarligen även från Sverige, berättade chauffören.

Det har till och med skrivits artiklar om detta fenomen här i Albanien. Om att Tiranabor kan kartor över Berlin utantill men vet inte var gravida eller äldre får sitta på bussen.

Ja, det är uppenbarligen här bussar hamnar efter ett hårt liv i Västeuropa. När bussarna inte håller måttet i väst säljer bussföretagen de vidare till ja, exempelvis Albanien.

Och ingen bryr sig ens om att dölja det, ta bort markeringen, måla om bussen, som de gör i andra länder i Östeuropa. Det är för dyrt. I stället tejpar man fast en kartongbit på insidan av bilrutan med en destination på albanska och väljer att ignorera att det står Lyon eller Hamburg med stora bokstäver på bussens framsida.

Och klart att albanska andrahandsbussimporten har kritiserats. Från alla möjliga håll och kanter.

Inte bara för att det blottar landets kärva ekonomiska situation men också för att det är miljöfarligt och kan också vara livsfarligt då passagerarna inte ens kan läsa säkerhetsanvisningar på sitt eget språk.

Och kanske är det en av anledningarna till varför så många här väljer att köra bil i stället.

För att kollektivtrafiken inte fungerar så bra, tunnelbana existerar bara i den politiska teorin och det enda alternativ som egentligen finns är de halv rangliga bussarna från väst som går ofta sönder och är överfulla.

Men cykla i stället för att köra bil eller åka kollektivtrafik, har borgmästaren föreslagit. Det är mycket bättre för miljön, sa han efter att ha upphandlat hyrcyklar med ett kinesiskt företag. Fast det har inte riktigt gått hem. Det finns inga cykelvägar och vem vill cykla i regnet, frågar chauffören mig.

Så till dess får Tiranaborna ta sig fram i egen bil eller med hjälp av den vitröda bussen som en gång för länge sedan kanske kört sträckan Linköping-Motala.

Lubna El-Shanti, Tirana [email protected]

Utrikeskrönika 10 december 2019.

Oslo, tisdag.

Jag hade sett fram emot att så här dags hålla på att smälta intrycken av mötet med en fredspristagare.

Under mina år som Norgekorrespondent har det blivit en tradition att 9 december gå på presskonferens med den eller de som får det som ibland kallas världens finaste pris, Nobels fredspris.

Jag minns hur det riktigt sprudlade mellan 2014 års pristagare: tonåringen Malala Yousafzai och den medelålders Kailash Satyarthi som mitt under presskonferensen sa att han var så imponerad av den modiga Malala och att han liksom hade adopterat henne som sin dotter.

Även i fjol var det en ung kvinna och äldre man som delade Nobels fredspris, och jag blev då berörd av kraften hos den kongolesiske läkaren Denis Mukwege. När han mötte oss i pressen på norska Nobelinstitutet spände han ögonen i oss journalister och riktigt dundrade mot att vi i väst tydligen accepterar att kongolesiska barnarbetare tvingas slita under primitiva, farliga förhållanden för att vi ska få råvaror till batterierna i våra telefoner och elbilar.

Jag såg fram mot ett liknande möte med årets fredspristagare, Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed. Han prisas för fredsavtalet med grannlandet Eritrea och även för en rad reformer i hemlandet som, enligt norska Nobelkommittén, har gett folk i Etiopien hopp om en ljusare framtid. Jag ville gärna få chansen att ställa en fråga till fredspristagaren om det, och kanske ännu hellre om de mörkare sidorna av utvecklingen i Etiopien, med det dödliga politiska våldet och oroligheterna.

Men jag får inte ställa någon fråga till Abiy Ahmed.

Ingen annan heller, åtminstone i offentligheten. Årets pristagare verkar inte vilja ha några frågor. Åtminstone har han tackat nej till alla de evenemang där fredspristagarna traditionellt brukar få frågor, antingen från oss journalister eller från barn och unga i Rädda Barnens regi.

Här i Norge har Abiy Ahmeds tystnad kallats allt från beklaglig till oacceptabel. Företrädare för norska nobelkommittén har till och med rest ner till Etiopien för att försöka övertala premiärministern att ställa upp på intervjuer här i Oslo, men icke.

Abiy Ahmeds presschef säger till norska radion NRK att det är fel att säga att premiärministern inte vill svara på frågor. Beslutet att inte tala med media, barn med flera beror enligt presschefen på att Etiopien är i en viktig demokratisk övergångsfas, och att detta kräver mycket tid av premiärministern, även när han är i Oslo.

Hm, tänker jag, och upplever att fredspristagarens tystnad lägger lite sordin på min Nobelkänsla.

Jens Möller, Oslo [email protected]