Utrikeskrönika 25 november 2019.

Moskva, måndag.

Om alla dessa låtsasvärldar och deras gisslan.

I vallokalen på det tekniska universitetet i belarusiska Minsk, alltså vitryska som det kallas i Sverige, där sjunger universitetets folksångsensemle.

De sjunger fantastiskt fint och lever med, ler, dansar och tittar glatt på varandra när de gör något de uppenbarligen älskar.

De är en del av den schemalagda underhållningen på valdagen i Vitryssland, allt för att ge sken av att det här parlamentsvalet det existerar i verkligheten.

Det gör det inte.

Visst, det sitter ett gäng fysiska kroppar där för att ta emot röstsedlar, men de är blott ett skuggspel, de är ytan i vallokalen för valet det är en låtsasvärld.

Den verkliga vallokalen, den som fuskar, den är dold där under den trevliga ytan. Det här valet döms också senare ut av internationella valobservatörer. Det var alls inte demokratiskt.

Mitt på den knarriga träparketten står den röda valurnan, av målat trä, med ett stort svart sigill, som en demokratisk hägring.

På den timme jag är där ser jag bara tre röstande. De har alla lite problem med att få ner röstsedeln. Den är i form av ett lite grått, små-sladdrigt A4 och det drar ganska rejält genom lokalen, så att pricka rätt i springan med pappret är inte lätt.

En kraftig, rödbrusig kostymfarbror registrerar oss i ett rutigt litet skolskrivhäfte med en gammal penna. Det är vallokalschefen, som sen försvinner in genom en dörr.

Jag hinner se att där inne sitter kanske ett dussin uniformerade män med pråliga uniformshattar. De är minst tre gånger fler än de tre medborgare jag ser rösta den timmen.

De är låtsasvärldens egen vaktstyrka som även vaktar valets gisslan.

Den stackars kören.

Med sina härliga leenden och välfixade folkdräkter blir de valfuskandets själva tårtdekorationer.

Vilka de egentligen är vet vi inte. De kan vara vad som helst: anarkister, squashspelare eller svamp-fetischister. Det individuella tillåts inte vara synligt i den här låtsasvärlden.

Men det är musik, så de bryter igenom som  människor. Kanske är musiken deras motståndshandling, för glädjen i att få sjunga, den kan inte den auktoritära låtsasvärlden så lätt förgripa sig på.

Jesper Lindau, korrespondent i Belarus [email protected]

Utrikeskrönika 22 november 2019.

Bagdad, fredag. Det här är fågelflockarnas stad.

Varje gång jag är här slår det mig hur de bekymmerslöst flyger i sina tillsynes irrationella mönster mot den klarblå himlen. Först västerut för att på bråkdelen av en sekund vända tvärt, de finns överallt och deras sång har alltid hörts. Mellan bombsmällarna under Irakkriget, under kriget mot IS och nu under demonstrationerna. Det är svalor.

Bagdads svalor flyger vilt, galet och bekymmerslöst men de håller ihop.

Mängder med fåglar har dödats i den senaste tidens oroligheter här. Vid Tahrirtorget finns en minnesvägg med saker från dödade och skadade demonstranter. Där ligger också fåglar som fallit offer för tårgasen.

Fåglarna är ändå fria, något demonstranterna här säger att de aldrig varit. Men nu börjar många känna den, doften av frihet.

Just nu pågår de mest omfattande demonstrationerna hittills i Irak. Hundratusentals människor, de flesta unga, har intagit gator och torg Det vackra har varit att se och uppleva hur demonstranterna tagit hand om varandra och torgen. Det har städats, bjudits på mat, visats hänsyn. Religionen har lämnats utanför. Demonstranterna kräver att religionen och staten separerar, visst får folk vara religiösa men makthavare och religiösa ledare ska inte kunna luta sig mot religionen för att lura folk eller sko sig på Iraks rikedomar.

Många berättar att äntligen kan unga män och kvinnor umgås utan att få bannor för att det skulle vara skam. Ny modern musik tillåts och spelas på hög volym i högtalarna. Det är en revolution som drivs av en ung generation uppvuxna med utländska tv-kanaler och filmer och som vill ha mer av livet än vad korrupta politiker och stränga religiösa ledare kan erbjuda.

Men utanför karnevalsyran vid Tahrirtorget läggs med all säkerhet pannan i djupa veck hos makthavare och religiösa grupper nu. De ser att folk menar allvar och jag är rätt övertygad om att de lurar i vassen för att fundera ut hur de ska dra nytta av situationen.

Den här revolutionen har till allra största del varit fredlig från demonstranterna. De har inte svarat på våld med våld. Och det kan få betydelse om ett nytt Irak ska byggas.

Fortfarande är mycket osäkert. Är de Iranstödda miliserna redo att förlora sin makt till folket?

Knappast.

Är de villiga att ta till mer våld för att få behålla sin ställning?

Troligen.

Redan nu har kidnappningar och försvinnanden blivit något av det demonstranterna fruktar mest.

Det är en osäker framtid och många här är nog avundsjuka på fåglarnas frihet. De som i luften kan välja vilken riktning de vill och sjunga vinters sånger helt fritt. Bagdads fåglar som med luft under vingarna kan titta ner från skyn och när det blir för eländigt bara vända och flyga vidare.

Nog vill Iraks unga vara som Bagdads svalor flyger vilt, galet och bekymmerslöst men håller ihop.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 21 november 2019.

Stockholm, torsdag morgon. Taxibilarna i Tokyo där jag var för någon vecka sedan är fortfarande på min näthinna. Tysta chaufförer bakom ratten i de högerstyrda bilarna och så dörren som glider upp automatisk, helt ljudlöst, och bjuder in till säten med bländvita överdrag.

Aldrig en fläck. Så oklanderligt.

Men också så helt i kontrast med annat som försiggår i Japan.

Min tolk en dag var en ung studentska med snaggat hår. Hon insisterade på att diskutera sin frisyr, när vi hade gott om tid på tåget hem från landsbygden utanför Tokyo. Min lättsamma kommentar om en igelkott var mycket långt ifrån det politiska statement, som hon med sitt mycket korta hår ville göra i ett land där kvinnor behagar och känsloyttringar är ovälkomna.

Hennes familj var upprörd, sade hon. Det var en ordlös men synlig protest mot ett manssamhälle, förstod jag så sakteliga.    Hon visade mig också att på tågen i Tokyo finns särskilda vagnar för kvinnliga resenärer, mansfria vagnar.

Detta är inte Indien, tänkte jag, varifrån grova historier om våldtäkter på bussar har hörts.

Det är inte Egypten, där kvinnorna våldtogs mitt i demonstrationerna.

Nej, detta är det så prydliga Japan.

Studenten jag vill inte namnge henne påstod att hon flera gånger blivit antastad på tunnelbanan och att det då inte går att ropa FAN, vad sysslar du med? Det vill säga avslöja angriparen. Hon påstod att en av hennes kompisar varit med om att känna ett finger stickas in under trosan och hur kompisen fick utstå att bli penetrerad utan att kunna skrika. Enligt min tolk hade hon bara gråtit utan någon högljudd protest.

Sexuellt våld förekommer både här och där.

Det är mycket effektivt i konflikter och krig menade en framstående kollega från den franska tidningen Le Monde, som häromkvällen deltog i panelen i Stockholm. Hon talade om den förgörande kraften i att förnedra en make, en pappa, en bror genom att våldta hans fru, dotter eller syster. Kunnig på Kadaffis Libyen menade hon att striderna även i dag handlar om revanscher på sexuella övergrepp. Orsakerna till konflikten är fler, men hon menade att det sexuella våldet berör betydligt fler än kvinnan själv, men att offret sällan är den som hamnar i fokus utan i stället stigmatiseras.

Nobel fredspristagare förra året, doktor Denis Mukwege i Kongo är någon som fått världen att uppmärksamma kvinnors utsatthet och hur hela byar och samhällen berörs. Jag var i hans grannstad Goma förra året och en kvinna valde självmant att berätta för mig om hur blivit våldtagen av en grupp män. Att hon behandlats på Mukweges sjukhus bidrog kanske till att hon berättade men först efter att bett barnen lämna rummet.   Om metoo-rörelsen i västvärlden betytt något för att minska sexuellt våld i konflikter blev en obesvarad fråga i panelen häromkvällen, men studenten i Tokyo får mig att tänka att vägen ännu är lång även i utvecklade industriländer ja, när man inte kan göra mer än att klippa av sig håret för att protestera.

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 20 november 2019.

Bangkok, onsdag.

Flera sydostasiatiska länder genomför regelbundet gemensamma militärövningar. Det handlar om att bygga upp ett förtroende mellan länderna och att öka gemenskapen, så att man inte ser varandra som fiender utan mer som allierade.

Det är också vanligt att stormakterna har övningar tillsammans med länderna i den här delen av världen. Indien övar tidvis med USA, Frankrike och Australien i farvattnen i Indiska oceanen för att där spana efter kinesiska örlogsfartyg och ubåtar, som sedan något år har börjat patrullera havet.

Storbritannien håller också militärövningar i södra och sydöstra Asien, tillsammans med länder som tillhör det brittiska samväldet.

Då deltar den brittiska gurkhabataljonen som har koppling till Nepal.  Nyligen hölls för andra gången en gemensam övning med just delar ur den brittiska gurkhabataljonen och enheter ur den thailändska armén.

Manövern i den thailändska djungeln hade namnet Panther Gold 2019.

Ett av övningens mål var att gurkhasoldaterna med hjälp av sina thailändska kollegor skulle lära sig att identifiera farliga insekter och livsfarliga djur i djungeln.

Övningen gick inte som man hade tänkt sig.

Jag återkommer till det, för först måste jag påminna om Mr. Bean, den brittiske figuren som skapats av Rowan Atkinson. Mr. Bean, som lever ensam i en lägenhet tillsammans med sin nallebjörn Teddy.

Mr. Bean är ofantligt populär över hela Asien.

En av anledningarna är att asiater tycker det är väldigt kul att se en vit man och hans udda agerande i för de flesta välbekanta situationer. Jag ska erkänna att jag själv har härmat Mr. Bean flera gånger när jag jobbat med asiater när det har blivit lite tråkig stämning och för att snabbt lätta upp humöret.

Men vad har då Mr. Bean med militärövningen i Thailand att göra?

Jo, en av medlemmarna i gurkhabataljonen är den 26-åriga löjtnanten Benjamin Atkinson, son till Rowan Atkinson. På något sätt spreds ryktet att Mr. Bean junior befann sig i den thailändska djungeln. Det fick flera hundra thailändska Mr. Bean-fans att bege sig ut i skogen på jakt efter Mr. Bean junior för att få en skymt av honom och kanske kunna ta en selfie tillsammans.

Den högst oväntade invasionen av beanies, som fansen kallar sig, tog militären på sängen. Plötsligt var djungeln full av civilister som skrämde bort alla djur som man hade hoppats att soldaterna skulle peka ut och identifiera. Övningsledningen insåg snabbt att manövern fick blåsas av och den unge Mr. Bean junior fördes i säkerhet från den oväntade invasionsstyrkan.

Senare lade militären upp en bild i sociala medier på Benjamin Atkinson med en pytonorm hängande runt halsen men i ärlighetens namn måste jag säga att någon större likhet mellan pappa Bean och sonen inte syns. Fansen hade nog blivit besvikna om de hade stött på honom i djungeln.

Militärövningen återupptogs dagen där på och rapporteras ha gått bra, men frågan är hur man i framtiden ska öva för att vara beredd på invasioner från beanies och andra fans.

Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Mr Beans son, Ben, joins Brigade of Gurkhas after spending 10 months in #Nepal learning language and culture. @BritishArmy @MrBean #Gurkhas @Gurkha_Brigadehttps://t.co/jQmmsHZHXK

Kunda Dixit (@kundadixit) October 19, 2019

Utrikeskrönika 19 november 2019.

Här är Kairo, tisdag.

Det var uppställning på kaserngården, som egentligen bara var en bit inhägnad öken. Solen brände och Sherif visste att det kunde vara hans tur i dag när befälet vandrade upp och ner och inspekterade leden.

Dagen innan hade en av soldaterna hånats för att han tagit med så kallade feminina produkter till kasernen. I det fallet solskyddskräm, riktiga män låter skinnet bränna. Och varje morgon hade befälet valt ut någon av de 400 unga männen och ryckte honom i mustaschen. Sherif hade haft flera dagar på sig att fundera över hur han skulle reagera. Han hade förhört sig om militärfängelset som man han hamnar i om man lappar till ett befäl.

Nu var det hans tur.

Befälet höjde sin hand och var på väg mot Sherifs mustasch, men Sherif morrade till. Och tog ett bett i luften. Han bet inte befälet, han nuddade inte ens hans hand. Och så höll han andan.

Hela kaserngården, som egentligen bara var en plätt inhägnad öken, höll andan.

Befälet studsade tillbaka, sänkte sin hand, men gick sen vidare.

Sherif blev hjälte bland sina medinkallade. Han straffades inte. Han hade inte vidrört befälet. Och när jag träffade honom på en permission sa han: jag visste ju inte om jag skulle överleva det, men jag hade inte förlåtit mig själv om jag låtit honom förnedra mig och rycka mig i mustaschen.

Sherif gör lumpen i en av de repressiva stater jag bevakar här i Mellanöstern. Och det är nästan omöjligt att inte glädjas åt hans delseger i kampen för att inte förnedras.

På samma sätt som jag inte kunde låta bli att beundra tioårige Mahdi som också han hade en incident med ansiktshår. Han hade prov i skolan och råkade tappa sin penna på golvet. Han reste sig ur bänken för att plocka upp pennan, men plötsligt stod läraren där, satte foten på pennan och slet åt sig provet från pojkens bänk.

Men i stället för att bli rädd sa Mahdi: ge mig pennan och provet, annars plockar jag skägget av dig. Hårstrå för hårstrå.

Mahdis föräldrar tillkallades för uppläxning, men även Mahdi klarade sig.

Unga människor i Iran, Irak, Libanon och för ett par veckor sedan också i Egypten försöker nu återigen plocka skägget av regimer som har svart bälte i förnedring.

Med dödsföraktande djärvhet utmanar de korrupta, auktoritära militära system och skoningslösa säkerhetsstyrkor.

Och efter att hela regionen redan genomgått en arabisk vår och en arabisk höst, har dessa demonstrationer tagit alla bedömare och aktörer på sängen. Inte minst Iran, som knappast räknat med att få skägget plockat i städer som Basra, Bagdad eller Beirut där man har så många lojala tillskyndare i form av miliser, politiker och Hizbollah. Men irakiska demonstranter har skanderat mot Irans inflytande i Irak.

Den senaste tiden har den högt inflytelserike iranske befälhavaren Qassem Soleimani besökt Bagdad flera gånger för att ge regeringen råd om hur man kväser protester. Vi i Iran vet hur man hanterar demonstrationer, sa han.

I Iran vet man hur man släcker ner internet, hur man behåller sitt skägg.

Och jag försöker hålla kvar bilderna av Sherifs mustasch och lille Mahdis magisters skägg.

Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 18 november 2019.

New York, måndag.

I förra veckan var jag i West Virginia. I en liten ort i norra delen av delstaten pratade jag med en gruvarbetare som berättade att han på partiska medier. När han tittar på TV brukar han zappa mellan olika kanaler för att försöka få en mer sanningsenlig bild av vad som händer. Det går inte att lita på någon av dem, sa han.

Jag är osäker på om zappande är en bra teknik för att komma närmare en absolut sanning, men hans kanalbytarfäbless exemplifierar ett problem i det amerikanska samhället just nu.

Ta till exempel de pågående riksrättsförhören. Hur stort är egentligen intresset för utfrågningarna i USA? Ett svar är att det inte är speciellt stort alls.

Det behövs inte.

Väljarna har redan bestämt sig för vad som är rätt.

Visst, tittarsiffrorna gick upp under den första utfrågningen, konservativa Fox News hade till exempel i genomsnitt 2,9 miljoner tittare i onsdags, vilket är många fler än under en vanlig dag. Även liberala MSNBC:s siffror gick upp.

Men sanningen är att det är få som har möjlighet att följa utfrågningarna i realtid eftersom de pågår under vanlig arbetstid. Istället väljer desto fler att informera sig genom nyhetskanaler och inte minst genom de kommenterande kvällsprogrammen.

Väljer man liberala MSNBC så möts man av en berättelse om övertygande bevis mot en sittande president. På Fox News handlar berättelsen om att Demokraterna vill tillintetgöra 2016-års valresultat.

Att demokratin är i fara är de två kanalerna i alla fall eniga om.

Det är i den här motsättningen som problemet ligger. För hur ska väljare kunna diskutera med varandra om deras utgångspunkter saknar tillstymmelse till gemensam nämnare?

Det är ingen grov förenkling att säga att den ena sidan anser att Trump är en vedervärdig skurk, medan den andra är övertygad om det pågår en form av mjuk statskupp mot en folkvald president.

Hur fruktbar kan en politisk diskussion bli under de förhållandena?

Ser man riksrättsutredningen ur det perspektivet så blir den inte längre en fråga om sanningssökande. Den blir snarare en kraftfull symbol som båda sidor kan vifta med i sin avsky för den andra.

Snart är det Thanksgiving här, då visar TV-kanalerna traditionsenligt amerikanska fotbollsmatcher. Det kommer vara betydligt fler som följer de matcherna än de direktsända förhören i kongressen.

Fernando Arias, New York [email protected]

Utrikeskrönika 15 november 2019.

Washington, tisdag.

Det är ett par veckor kvar men stressen börjar redan komma krypande hos många amerikaner. Hur ska vi göra med Thanksgiving i år? Jag orkar inte träffa mina republikanska släktingar, klagar Washingtons demokratiska medelklass.

I republikanska städer stönar man över jobbiga liberala fastrar och kusiner som man snart kommer tvingas sitta och lyssna på.

Thanksgivinghelgen sista veckan i november är egentligen den enda gången om året som det politiskt splittrade USA slår sig ned kring samma bord och äter middag tillsammans. Det är ungefär som jul är för oss det är då man reser till varandra för att familjen ska vara samlad. Och under mina år som korrespondent här har tidningarna ungefär vid den här tiden börjat publicerat psykologiska guider för hur man kan navigera i det politiskt laddade landskapet utan att helt förstöra Thanksgivingfriden.

Även om fenomenet inte är nytt verkar det politiska samtalet ha blivit alltmer spänt också på familjenivå.

En undersökning från radiokanalen NPR visar att en majoritet bland vuxna amerikaner numera fasar för att prata politik under Thanksgivingmiddagen, och att middagarna blir mätbart kortare om deltagaren röstar på olika partier.

Irritationen är ömsesidig mellan demokrater och republikaner.

Jag har bekanta som avbrutit decennielånga traditioner efter Donald Trumps valvinst och i år finns ytterligare ett ämne att vara oense om: riksrättsprocessen.

Så vad säger expertisen om hur man kan undvika att förvandla tacksamhetens högtid till ett inbördeskrig?

Jobba med bordsplaceringen, förbered andra samtalsämnen och servera måttligt med alkohol, skriver en tidning i Kentucky. Lyssna artigt och bara zooma ut när dina liberala släktingar är som tjatigast, föreslår konservativa The Federalist.

Dela upp huset i zoner, tipsar New York Times och låt det bara vara tillåtet att prata politik i vissa av rummen.

Andra medier har skapat interaktiva sidor där man kan träna sig på att bemöta en släkting med andra politiska sympatier på ett sätt som gör att det hela inte spårar ur.

Men kanske är Thanksgiving precis vad som behövs för amerikanerna just nu. Jag pratar med statsvetare som säger att amerikanerna nog aldrig mer kommer ha samma verklighetsbild så där som förr i tiden när alla tittade på samma tv-kanaler. och fick gemensam information, innan Facebookbubblor och debatten om fake news.

Desto större skäl att träna sig på att samexistera ändå.

Men om allt detta känns övermäktigt kanske det kan funka att gå tillbaka till sista punkten på New York Times tipslista den som de föreslår att man ska ta till om inget annat går.

Hitta någonting gulligt i rummet där du befinner dig och fokusera bara på det, skriver New York Times. Det kan vara barnbarn, en hund eller ett hobbyföremål. Hittar du inget googla.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönika 14 november 2019.

Budapest, torsdag.

Jag har precis tagit foto med Kati inne i det palatsliknande parlamentet när jag håller på att bli utkastad.

En mycket upprörd ung man i uniform börjar skrika att det är förbjudet att fotografera just där vi tog bilden vid den heliga kronan i guld. Jag försöker visa den unge ilskne att jag tog en selfie på mig och kompisen åt motsatt håll, alltså åt det håll där det inte fanns nån krona och inget förbud. Men det gjorde ont värre och hade det inte varit för en ung ungersk övervakartjej eller guide hade min rundtur slutat där.

Det hade i och för sig varit typiskt, för journalister är inte välkomna var som helst i ungerska parlamentet. De har anvisats till ett avgränsat kafé och får inte komma för nära politikerna, det vill säga regeringspartiet Fidesz och det gäller nästan alla utom några få superlojala reportrar.

Min och Katis vänskap började på en tältplats i dåvarande Jugoslavien för över 50 år sen. Hade det inte varit för Laszlo, porslinsarbetaren hade vi inte kunnat brevväxla. Han översatte mellan ungerska och svenska. Sen lärde vi oss tyska och kontakten fortsatte. Vi besökte varandra redan under järnridåtiden. I Budapest njöt jag bästa efterrätten, szomloi galusjka och försökte förgäves göra slut på alla forint, som man då var tvungen att växla in och inte fick växla tillbaka.

Katis mamma sydde en kjol av blåtrycktyg till mig, tyget är idag världsarvstämplat av Unesco. I Sverige köpte Kati en jeanskostym och fascinerades av onödigt fullproppade butikshyllor.

Vi fick barn, utbildade oss, fick jobb och bostad och fastän Kati envisas med att allt är sämre nu mot för trettio år sedan, så har hon och maken byggt ett stort hus i tre plan där både svärmor och Katis homeopatiska klinik får plats. Kati och maken har köpt lägenheter till båda sina vuxna barn. Något jag inte kunnat göra, men jag känner mig ändå rik med mina fyra barn och två barnbarn.

Kanske är det bristen på barnbarn, som gnager i Kati? Hon tror inte att hon får några, sonen bryr sig bara om bilar och dottern om sin hund och hästar. Ingen av dem verkar vilja bilda familj, trots att de är kring 30 år.

Vi har blivit väldigt olika Kati och jag. Hon och mannen tycker ju inte om journalister egentligen, de berättar bara halvsanningar, tycker de. Jag får klä skott för en hel del, men där i parlamentet blir Kati lika upprorisk som jag över fotoförbudet. En gyllene krona, varför skulle inte den få fotograferas? Det finns ju massor av foton på den, säger hon.

Och jag, ja, jag tar förstås en bild på den ändå, i smyg, i ett barnsligt trots mot den sovjetiskliknande vakten, som ville kasta ut mig.

Maria Persson Löfgren, Budapest [email protected]

Utrikeskrönika 13 november 2019.

Köpenhamn, onsdag.

Danmarks statsminister heter Mette Frederiksen och hon är annorlunda än många sina företrädare. Inte för att hon är kvinna, det har Danmark haft förr, men för att hon bara har ett efternamn.

Annars har det varit Lars Løkke Rasmussen, Helle Thorning Schmidt, Anders Fogh Rasmussen och Poul Nyrup Rasmussen som suttit på statsministerkontoret på Christiansborg. I den politiska toppsfären i Danmark hittar vi också namn som Jakob Ellemann-Jensen, Kristian Thulesen Dahl, Pia Olsen Dyhr och Pernille Rosenkrantz-Theil.

Har de valt båda sina föräldrars efternamn eller kanske tagit sin partners?

Nej, det här handlar om tradition, ekonomi och identifiering. I början av förra seklet hade 85-90 procent av alla danskar på landsbygden ett sen-namn, och det ställde till problem. Det fanns helt enkelt för många Mads Jensens och Mette Nielsens. Det blev svårt att hålla reda på alla.

Problemet hade pågått länge och hamnade till sist på regeringens bord. Regeringen gjorde det som regeringar gör, de tillsatte en kommission. En kommission som i sin rapport från 1899 konstaterade att danska namn var enformiga, opraktiska och inte vackra.

Lösningen skulle bli 1904 års namnlag. En lag som gav dig möjligheten att byta ut ditt -sen-efternamn till ett nytt mer originellt namn. Regeringen upprättade därför en lista med 16 000 nya efternamn som du kunde välja mellan.

Men det fanns en hake, det kostade fyra kronor.

Däremot kunde du ändra ditt mellannamn helt gratis, det vill säga du kunde till exempel lägga till ett gårdsnamn till ditt -sen-namn. Traditionen med dubbelefternamn i Danmark har en längre historia, men nu blev de officiella för första gången.

För mig personligen ställer det här till en del problem. Ett nyhetsinslag i Ekot får vara mellan en och två minuter, men när bara namn och titel tar minst fem, och ibland närmare sju sekunder att säga och när du dessutom måste lägga tid på att översätta, tickar den tiden på väldigt snabbt.

Min möjlighet att faktiskt förklara något krymper.

Min mardröm var före detta ekonomi- och inrikesminister Simon Emil Ammitzbøll-Bille.

Bara att säga namn och titel är ju halva inslaget.

Jag blev faktiskt lite glad när han i somras hoppade av sitt parti, Liberal Alliance. Sista gången jag behöver krångla med det namnet, tänkte jag. Häromdagen kom nyheten att han startar ett helt nytt parti. Nu lär det dröja innan jag slipper Simon Emil Ammitzbøll-Bille.

David Rasmusson, Köpenhamn [email protected]

Utrikeskrönika 12 november 2019.

Helsingfors, tisdag

I början av november varje år infaller den stora skattedagen i Finland då fjolårets skatteuppgifter blir offentliga. Då publicerar medier vem som har tjänat mest i Finland och hur mycket skatt de har betalat. Det här är en grov förenkling för det finns en stor variation och kreativitet i de journalistiska alster som de offentliga skatteuppgifterna resulterar i.

Dagen då finländarnas skatteuppgifter blir offentliga brukar gå enligt en viss modell: flera mediehus redogör först för varför det är viktigt att det finns en transparens i Finland då det handlar om inkomster och skatt. Samtidigt frågar sig många om det verkligen är nödvändigt att kunna kolla upp vad grannen tjänar eller chefen betalar i skatt.

Under dagen publiceras inte bara listor på vem som tjänar och betalar mest skatt i kommunerna runtom i Finland. Medierna gör olika sorters sammanställningar: hur mycket tjänar företagsledare, idrottare, politiker, kultur- och mediefolk, de nya stjärnorna på den sociala mediehimlen, unga gamla, män och kvinnor och så vidare och så vidare.

Nykomlingarna som toppar listan väcker alltid extra stora rubriker, vem är han som tjänar miljoner och åter miljoner inom spelbranschen? Vem är hon som plötsligt dyker upp högt på listan på grund av en företagsaffär?

Nytt för i år var möjligheten att kunna dölja sina skatteuppgifter, det här på grund av EU:s dataskyddsförordning. Eller närmare bestämt: det var möjligt att be att skattemyndigheterna utelämnar en från den lista som media får över personer som tjänar över 100 000 euro.

Men att ansöka om att exkluderas från skattelistan gällde alltså bara den lista som media får, helt anonym kan man inte vara i Finland då det gäller skatteuppgifter har jag för mig.

Möjligheten att be att ens uppgifter stryks från listan väckte stora rubriker och förfarandet ifrågasattes av många journalister och mediehus. Hotar det här den rätt unika traditionen med skattetransparens i Finland, frågade många. Det här är en diskussion som säkert kommer att fortsätta länge.

Men faktum är att helt lätt kom inte de som ville vara anonyma undan. Ett mediehus jämförde årets lista med fjolårets för att kolla vilka namn som saknades.

Själv har jag alltid förhållit mig lite tudelat till den här nationella skattedagen eller avundsjukedagen som den också kallas av en del kritiker. Jag känner alltid ett litet sting av ja kanske inte skam, men något åt det hållet då jag kollar igenom listorna. Det känns som om jag tar del av uppgifter som egentligen inte angår mig alls. Men trots det gör jag som så många andra finländare, kollar in de olika listorna, utan att riktigt förstå varför jag gör det. Och varje år saknas mitt namn på topplistan.

Erika Gabrielsson, Helsingfors [email protected]