Utrikeskrönika 11 november 2019.

Bryssel, måndag.

I helgen var det 30 år sedan Berlinmuren föll. Jag var nio år då och kunde inte riktigt ta in detta historiska ögonblick. Men i slutet på oktober året därpå, bara några veckor efter att Tyskland hade återförenats, åkte vi dit. Min familj, mina kusiner och några bekanta.

Det är främst två minnen som har etsats sig fast från den resan till Berlin för nästan 30 år sedan. Det ena är ett typiskt barnaminne. Att jag i den tidigare västtyska delen av staden köpte en slags gympapåse med Musse Pigg på i typisk 80-talsdesign med spräckliga ljusrosa och turkosa färger.

Och jag minns att jag blev hemskt ledsen när det första jag gjorde var att tappa den i en spya på torget utanför affären.

Det andra minnet gjorde också mig ledsen. Men medan sorgen över den nedsmutsade påsen gick över rätt snabbt gick den här andra upplevelsen mer på djupet.

Det var en pojke jag såg, en handikappad pojke, kanske lite äldre än jag själv, som tiggde om pengar utanför shoppingcentret KaDeWe. Han stödde sig på en krycka i trä. En sådan där krycka som jag hade sett från förr i tiden som går hela vägen upp till armhålan.

Det var där och då som jag såg fattigdom på nära håll för första gången. Och jag minns hur synd jag tyckte synd om pojken och hur jag särskilt förfasades över den där slitna gamla kryckan. Ända sedan dess har den typen av kryckor, för mig, symboliserat fattigdom. Och så fort jag ser dem kommer minnet från resan till Berlin efter murens fall tillbaka.

Som nio-tio-åring förstod jag som sagt inte alls den historiska storheten i att vara där och kunna gå fram och tillbaka genom det tidigare öst och väst utan gränser. Och att det var mer än bara en mur som hade rivits. Och knappast kunde jag, eller någon annan i sällskapet heller för den delen, föreställa sig hur det skulle påverka mitt eget liv långt senare.

Utan Berlinmurens fall hade jag troligtvis inte suttit här och pratat till er just nu.

Utan Berlinmurens fall och kalla krigets slut så hade det neutrala Sverige kanske inte gått med i EU. Då hade inte jag rapporterat om det europeiska samarbetet och min sambo och jag hade aldrig flyttat till Bryssel och bildat vår familj i en union där gränsen mellan öst och väst suddats ut.

Senast när jag var hemma hos mina föräldrar hittade jag den där tygpåsen med Musse Pigg på långt in i en garderob. Min sambo, som inte kände till dess historia, sa att det där, det är väl inget att spara på.

Aldrig i livet att jag slänger den! sa jag.

För medan andra, som min äldre syster, tog med sig delar av Berlinmuren hem, var det enda jag fick med mig från den resan en nedkräkt tygpåse med Musse Pigg.

Det, och några starka minnen som sitter för livet.

Andreas Liljeheden, Bryssel [email protected]

Utrikeskrönika 8 november 2019.

Maputo, fredag.

I den här familjen gillar vi berg, vidder och vyer. Så i förra veckan när det var höstlov tog vi chansen att ta det intresset till en helt ny nivå vi satte oss i bilen och körde söderut till kungadömet högt uppe i bergen i södra Afrika: Lesotho. Det lilla landet, helt omgärdat av Sydafrika, som kan skryta med att vara världens högst belägna land.

Lesothos lägsta punkt är 1400 meter över havet, vilket är högst i världen. När vi en dag körde tvärs genom landet var vi inte lägre än 2000 meter på hela dagen. Däremot ofta långt över 3000 meter över havet.

Men den här krönikan ska inte handla om höjdmeter, utan om Kina.

För när vi närmade sig Lesotho från öster, på den enda väg som från det hållet ledde upp genom de spetsiga sydafrikanska bergen mot Lesotho, så var det en svindlande stenig, brant och smal lerväg som stretade uppåt, uppåt in i molnen.

Vår fyrhjulsdrivna bil klarade bara precis lutningen och groparna i de smala hårnålskurvorna och delar av familjen tyckte det gick så långsamt uppåt att de hoppade av och gick.

Väl uppe på bergskammen fanns, förutom Lesothos passkontroll och Afrikas högst belägna pub, även några runda stenhyddor med grästak. Bakåt, nedåt genom bergspasset mot Sydafrika var utsikten förlamande.

Det var bitande kallt och luften tunn. Dimslöjorna drev runt husen och den i övrigt helt öde högplatån på nästan 3000 höjdmeter bredde ut sig.

Där uppe i bergsöknen tog också den nya, fina asfalterade landsvägen vid. Bred och säker och slät. Räcken och varningsskyltar. Att köra bil till Lesotho var ett äventyr. Att köra bil i Lesotho visade sig vara en promenad i parken.

China! ropade en herdepojke och gjorde tummen upp när han såg oss förvånat och lite fånigt glo bort längs vägen som försvann upp mot nästa bergspass.

Han lutade sig mot sin stav, klädd i rånarluva, trasiga stövlar och insvept i tjocka ullfiltar mot kylan. Fåren betade på vad de kunde hitta i det karga landskapet.

Kina, ja. I Lesotho har Kina och Kinas pengar de senaste åren stöpt om landet precis som på många andra håll i Afrika. Skinande nya vägar, broar, hamnar, järnvägar och flygplatser poppar upp till synes överallt i Afrika. Nästan alla finansierade av kinesiska lån och alla en del av en sammanhållen kinesisk strategi att satsa på just fysisk infrastruktur i Afrika och övriga världen.

Det där finns det de som är kritiska till såklart. Vad är poängen med hundratals mil av nya svindyra vägar genom branta bergsbygder när folk inte har råd att ha en bil? Kunde inte de pengarna använts till mer människonära utveckling istället sjukvård, skolor, vatten?

Lesotho är trots allt ett mycket fattigt land.

Jo, kanske. Eller finns det förhoppningar om att bättre infrastruktur bakvägen ska bidra till mänsklig utveckling. Jag avstår från att ha en åsikt, men kan återigen konstatera att det gamla upplevda sambandet mellan fattigt land och dålig infrastruktur inte lika självklart gäller längre.

Att världen inte längre ser ut som man tror, om den nu någonsin gjort det. Och jag påminner mig själv om att nästa gång jag blir sådär överraskad, att då inte glo så fånigt.

Samuel Larsson, Maputo [email protected]

Utrikeskrönika 7 november 2019.

Stockholm, torsdag. När folk hör om vad jag jobbar med, att resa runt i världen och rapportera om saker som är viktiga för unga, säger nästan alla att det måste vara världens bästa jobb.

Några få personer, ofta journalister själva, säger tvärtom. En kollega sa nyligen:

Det låter som mitt absoluta mardrömsjobb.

Att inte veta om var man ska sova ikväll, eller om man ska sitta på ett flyg redan imorgon, skulle inte passa mig, sa hon.

Jag skrattade till, van att höra motsatsen. Men sedan tänkte jag, det är nog verkligen en mardröm för den flygrädda, eftersom man reser så mycket som korrespondent.

Jag var själv rätt nervös över flygningar när jag var yngre. Och den här krönikan kanske inte är helt rätt för dig som redan tänker för mycket på flygsäkerhet.

I mitt privatliv har jag inte flugit särskilt mycket innan, men när jag har gjort det så har det ofta varit i sällskap av en extremt flygrädd bästa kompis, och hon har gjort mig mycket uppmärksam på nyanserna i flygets motorljud och på säkerhetsrutinerna.

Nu när jag flyger jorden runt med nästan identisk packning varje gång har jag noterat att säkerhetsåtgärderna skiljer sig rätt mycket åt beroende på var i världen du är och vilket bolag du flyger med.

För att få gå på ett flyg i södra Indien så var jag, tvungen att gå in i ett bås med en kvinnlig vakt som noga kände igenom min kropp. Däremot så brydde de sig inte om att jag hade med mig 1,5 liter vatten i ytterfacket på ryggsäcken.

På Arlanda fick jag några veckor innan slänga en kräm som inte gick ner i den lilla plastpåsen för vätska.

Eftersom elektronik är en stor del av mitt bagage alltid, för att kunna spela in, klippa och skicka hem material eller medverka live har jag lärt mig vilken teknik som måste tas upp för att inte behöva tas åt sidan och spilla tid på att någon ska gå igenom väskan. Jag lägger datorn och tekniken och vätskan överst så jag snabbt och smidigt ska kunna plocka upp och sen stoppa ner det igen innan det är dags för boarding.

Där har jag koll, trodde jag till jag hamnade i Belfast på Nordirland, Datorsladden som annars lätt passerat på andra flygplatser, var här misstänkt och personalen fick gå igenom allt inklusive mina smutsiga underkläder innan jag fick gå vidare. Många flygbolag här i Sverige spelar ofta rogivande musik innan start. När jag satt vid en nödutgång på ett plan i Indien kom det fram en flygvärdinna med allvarlig min och sa på engelska:

Om jag ropar NÖDSITUATION, NÖDSITUATION, NÖDSITUATION, kan det bli dags för er att öppna dörren. Jag upprepar, om jag alltså ropar NÖDSITUATION, NÖDSITUATION, NÖDSITUATION.

Lite av en annan upplevelse.

När jag suttit på ett plan som tankats i ett land har det inte varit något speciellt.

När det tankades i ett annat land var det viktigt att vi inte knäppa våra säkerhetsbälten, sa kabinpersonalen.

För att vi ska kunna springa om det börjar brinna? frågade jag.

Ja, ungefär så.

Jag gick tillbaka och satte mig utan att knäppa bältet.

Noterar att man verkligen blivit mer avtrubbad. När det blir turbulens nu för tiden tycker jag mest att det är skönt för det är lättare att somna.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga [email protected]

Utrikeskrönika 6 november 2019.

Shanghai, onsdag.

Klockan ringer.

Ja, alltså inte väckarklockan, utan dörrklockan som av någon anledning är programmerad att spela upp Beethovens Für Elise.

Sedan jag flyttade till Peking i september har jag vant mig vid Beethoven. Dörrklockan ringer ofta flera gånger om dagen och jag öppnar dörren till trapphuset med en knapptryckning.

Värst vad du har folk på besök hela tiden, kanske du tänker nu, men riktigt så social är jag inte. Det ständiga springet i trappen beror på alla prylar vi köper online, jag och min fru.

Det finns ett skämt jag hörde häromdagen: Vilken främling är du mest bekant med? Svaret är expressbudet och det ligger mycket i det.

E-handel i Kina är den överlägset största i världen, större en de tio efterföljande länderna tillsammans, och den växer tvåsiffrigt varje år.

Allt går att köpa online. Och snabbt går det. Inte sällan får du varorna dagen efter, direkt till dörren. Ibland samma dag.

Förra året skickades femtio miljarder paket med bud i Kina.

Det innebär alltså att varje vuxen kines köpte en grej online i veckan, varje vecka, och fick det hemskickat med bud.

Jag bor på femte våningen. Ingen hiss. När jag går upp för trappan tar det en minut.

Jag har mätt.

Expressbudet sprintar upp på femton sekunder. Med andan i halsen knackar han på dörren (för det är alltid en han) och räcker snabbt över paketet han kommit för att lämna.

Och sedan springer han ner för trappan igen.

En undersökning som publicerades nyligen visade att många av expressbuden i Kina levererar mellan femtio och hundra paket, varje dag. En femtedel av expressbuden däremot levererar fler än 150 paket varje dag.

I undersökningen var den vanligaste kommentaren att buden sade sig ha så mycket att göra att man i princip aldrig stod still under den tio timmar långa arbetsdagen.

Det är inte bara paket som levereras.

Matvaror och framförallt hämtmat har fullkomligt exploderat. Inte så konstigt, med tanke på att det oftast är billigare att beställa hemleverans än att äta på restaurangen. Och maten kommer inom trettio minuter.

Det är därför bara logiskt att e-handeln växer som den gör i Kina. Särskilt om man ser till megastäder som Peking och Shanghai där avstånden och trafikstockningarna gör att faktiskt förflytta sig i från en plats till en annan till den mest tidsödande aktivitet man kan ta sig för.

Så mycket enklare då att med en enkel knapptryckning beställa hem det du behöver direkt till dörren, som spelar Beethoven.

Björn Djurberg, Shanghai [email protected]

Utrikeskrönika 5 november 2019.

Paris, tisdag. I en butik där jag var häromdagen fanns en skylt vid kassan som sa att de tyvärr inte tog emot betalning med check.

Checkar är fortfarande vanliga här och ibland är det enda sättet att göra en betalning.

I går upptäckte jag att min närmaste tidningsbutik har stängt, och portvakten i mitt hus beklagar sig över att det blir allt mindre post att bära ut och att hon nog är den sista portvakten som anställs här i huset. Ändå har jag ärenden till posten säkert varannan vecka och är glad över postkontorets generösa öppettider, där man även kan väga brev och köpa frimärken i en automat.

För den som bor i Sverige kanske det här verkar gammalmodigt.

Jag kan tillägga att jag också gör betalningar via internetbank och ibland med digitala QR-koder. Här fungerar det på olika sätt samtidigt.

Ibland funderar jag över hur Frankrike med 65 miljoner invånare och parallella system ska gå att förändra. Om det nu är önskvärt. Förändringar brukar leda till oro.

Samtidigt vill Frankrike vara ledande inom artificiell intelligens och satsar mycket på sådan forskning. I går var jag på en konferens med ett ledande kinesiskt företag som utvecklar nästa och nästnästa generations mobilnät. Den framtidsbild som målades upp var att världen kommer att vara digital om tjugo till trettio år.

I den digitala framtiden behöver vi varken skicka brev eller resa nånstans utan kan göra det mesta med våra mobiler eller med en virtual reality-hjälm på huvudet. Läkarbesök och operationer kan göras med en läkare på distans och den nya teknologin ska komma alla till del, även i undervisningen och i utvecklingsländer.

Jag tänkte på de människor jag har mött på sista tiden, de som demonstrerar mot upplevda orättvisor i Frankrike och Spanien. Och jag tänker att dessa digitala utopier bara är möjliga i länder utan social oro. På konferensen sades det att teknikutvecklingen drivs av konsumenternas behov  men det är ju just att vi är många och har olika behov.

Accepteras den mångfalden i en digital framtid?

Här i Frankrike äger ett par hundra demonstrationer rum varje dag. Det är ett sätt att uttrycka en frustration i ett hierarkiskt system och att ställa krav. Hittills har jag inte varit på någon demonstration för de som vill ha mer artificiell intelligens eller ännu snabbare mobilnät.

Det kanske kommer, men troligare är att det dessförinnan blir fler demonstrationer emot det som de tekniska framstegen innebär.

Vem ska bestämma det?

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönikan 4 november 2019.

Tokyo, måndag.

Jag står inklämd i den fullpackade tunnelbanevagnen, som en sardin i plåtburk, och tittar mig omkring. Minst var tionde resenär bär munskydd. Vad är det för smitta de är så oroliga för? Min research visar att det var under spanska sjukan för hundra år sedan som japanerna började bära ansiktsmask för att inte sprida smitta och skydda sig själva. Det var myndigheternas råd till befolkningen, i kombination med att gurgla sig med antiseptisk munskölj, dricka grönt te och stanna hemma om man hade feber.

Inte så dumma råd med tanke på att det inte fanns ett influensavaccin att tillgå. Mellan 20 miljoner och 50 miljoner människor dog globalt, en halv miljon i Japan. Munskydden fortsatte användas här även när influensapandemin klingat av.

Att bära munskydd rimmar väl med den japanska renlighetskulturen också. Jag kliver av t-banan för att besöka ett shintotempel och ett buddistiskt tempel och tvättar händer och mun i en noggrann vattenskopsritual innan jag träder in i helgedomen. Kegare smuts kan skada hela samhället om det inte tvättas bort.

Nere i tunnelbanan igen stannar jag en kvinna med munskydd för att fråga varför hon bär det. Hon visar sig vara sjuksköterska och har hosta. Men alla andra då, tror du de också har hosta, undrar jag?

Definitivt inte, svarar hon och skrattar. Många kvinnor tycker det är skönt att täcka sig för andras blickar på tågen, där många dessvärre tvingas freda sig för tafsande händer. Andra har haft bråttom till jobbet och inte hunnit göra klart sin makeup, tror hon. Kanske några dessutom är kändisar och vill slippa paparazzis, skojar hon.

På nätet läser jag om forskare som anser att unga japaner bär ansiktsmask för att de är blyga eller mest vana att kommunicera via sociala medier och därför tycker det är skönt att dölja sitt ansikte för att inte avslöja för mycket av sina känslor. Eller sina finnar kanske?

I en opinionsundersökning visar sig en annan anledning ligga i topp.

Att det är varmt och skönt på vintern.

Ansiktsmasker är dessutom mode, åtsmitande i tyg med snygga färger och mönster som göra att ansiktet ser mindre ut, vilket japaner tycker är attraktivt på kvinnor. Män kan se mer spännande ut, tänk ninja eller varför inte Hongkong-demonstrant. Det finns dessutom masker med parfym som täcker både egen dålig andedräkt och andras.

Med så många fördelar bestämmer jag mig för att testa själv.

Under femton stationer har jag på en ansiktsmask och känner mig allt mer kladdigt varm och obekväm. Jag andas verkligen ut när munskyddet åker av och tänker att bara om det är riktigt svår smog ska jag ta på ett igen, då förstås med bra luftfilter inbyggt, eller kanske om jag måste ge mig ut bland folk fast jag har drabbats av influensa.

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 1 november 2019.

Istanbul, fredag.

Jag är en nyttig idiot igen. Alldeles för ofta är man ju det i det här yrket. Det är svårt att värja sig och frågan är om man ens ska försöka.

Det handlar återigen om terrorsekten IS.

Varje gång de offentliggör någonting går världens medier i spinn. Jag är inget undantag. Det är ju intressant, viktigt, att höra att de erkänner sin ledares död, att de utsett en ny ledare och att flera andra högt uppsatta terrorgubbar dödats.

Då svär de att hämnas. De uppmanar sina anhängare att svära trohet till den nya kalifen ja, det är deras ord för chef, typ. De kallar Donald Trump för tokig gammal gubbe, vilket kanske är det enda humoristiska IS någonsin sagt, men sedan hotar de. De hotar, hotar och hotar.

Det är det de är bäst på. Att sprida fruktan och att hota.

Vi ska frita alla IS-fångar.

Vi finns över hela världen.

Vi är beredda att slå till.

Vi kommer att slå till där det gör som ondast.

Världens värsta medeltidsgubbar, med den mest inskränkta människosyn som finns. Ändå får de alltid igenom sitt budskap.

Visst de har ett väloljat mediamaskineri. När de var som störst raggade de medlemmar till och med via dataspel, krigsspel. De når ut i rätt forum i social medier. De når människor som tycks lida brist på både empati, god smak och kärlek och som inte drar sig för att våldta, tortera, döda och förnedra för att själva vinna en liten fördel. De är fejk.

Men att de når ut över hela världen, det är mitt fel och mina kollegors. Det är vi som går igång varje gång terrorsekten uttalar sig och det skaver. Det skaver, men vad ska man göra.

Vi måste berätta om dem. Vi måste vara ärliga.

Det finns något som kallas konsekvensneutralitet, ett uttryck jag egentligen har kluvna känslor för. Det innebär att man ska berätta allt oavsett vilka konsekvenser det får, även om det leder till att människor fängslas, dödas, torteras eller kidnappas.

Vi basunerar ut att IS uppmanar sina anhängare att attackera, vi basunerar ut deras planer så att deras anhängare kan höra.

Varför vi gör det?

För att vi måste. Det finns i modern tid ingen så vidrig organisation som förstört livet på så många människor och som hjärntvättat så många andra.

De måste stoppas och för att engagemanget att stoppa dem ska finnas måste alla få veta deras tankar, planer och ideologi.

Tror ni politiker runt om i världen skulle brytt sig om inte kriget mot IS engagerat väljare? Knappast.

Det finns andra terrorgrupper, i Afrika och Latinamerika som inte får samma mediala utrymme och därmed inte är lika kända. Visserligen inte lika blodigt brutala men tankebanorna är de samma.

Utan medier som rapporterade om IS brutalitet skulle ingen bry sig, den krassa verkligheten är att folkvalda runt om i världen förmodligen inte skulle ha några som helst problem med att blunda det är enklare om inte deras väljare varit så engagerade, tack vare vad de fått veta från världens medier.

Så okej, jag är en nyttig idiot, det är vi alla men idiotin är tack och lov begränsad. Åtminstone i den här frågan.

Johan-Mathias Sommarström, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 31 oktober 2019.

Buenos Aires, torsdag morgon.

Jag vet inte varför jag så gärna ville just till Chile. I efterhand tror jag att det var havet som drog. Ett land som på kartan såg ut som en enda lång kustremsa. Jag var sjutton år, jag skulle precis ta studenten och jag ville så långt bort från Sverige som möjligt. Jag fick studielån från CSN, dels för att betala själva universitetsutbildningen, och dels för att ha pengar att leva på. Det var inte mycket, men det var oändligt mycket mer än vad alla mina chilenska studiekompisar hade.

Det var en särskild stämning på musikskolan, en del av Universidad Católica i Valparaíso. Att välja att studera en konstnärlig utbildning i Chile är att utmana ödet. Mina kurskamrater hade övertalat sina föräldrar att få studera musik, med alla risker det innebar i ett land utan socialt skyddsnät. Ingen av dem hade någonsin pengar. Vardagarna var en jakt på gratis lunchmackor, kopieringspapper och billigt rödvin på tetrapak. Busspengar var en lyx. Vi gick som bergsgetter upp och ner till musikskolan som låg uppflugen en på Valparaísos kullar.

Min kompis Natalias mamma var redan pensionerad men jobbade ändå så att dottern skulle slippa ta de statliga studielånen med skyhöga räntor som skuldsätter chilenare livet ut. Musikutbildningen var en av de billigaste på universitetet, runt 2000 kronor i månaden, men i ett land där minimilönen då låg på 1300 kronor var det en förmögenhet.

Min dåvarande pojkvän Jaime bodde långt utanför stan med sin mamma och bror, i ett litet hus. Tack vare sina fina betyg i grundskolan fick han ett stipendium, och kunde varje dag ta bussen in till universitetet. Han drömde om att bli percussionist, och hade alltid med sig en liten djembe i ryggsäcken. Jag undrade ofta vad de andra passagerarna tyckte om det ihärdiga trummandet på morgonkvisten, men Jaime var helt obrydd.

En dag lärde jag känna Carmen, vi hade samma musiksmak och startade ett band. Carmen läste inte på musikhögskolan, hennes föräldrar hade insisterat på att hon skulle studera något hon kunde leva på, så hon läste psykologi. Hon drömde om att skriva böcker, eller bli journalist. Men vem skulle betala det? Så många chilenare är gisslan under sina föräldrars plånbok de betalar, de bestämmer.

Jag tänkte ofta på det när jag sen själv bytte kurser kors och tvärs på universitetet när jag återvänt till Sverige. CSN gav en frihet som gjorde att jag kunde välja själv, en rättighet som i Chile ofta kändes som en ynnest. Och jag tänker på det nu, när gatorna i Chile nu fylls av studenter som kräver gratis utbildning.

Mina vänner i Valparaíso protesterar, blir nedsprutade med vattenkanoner och tårgas och protesterar nästa dag igen. Men de blir också utan jobb när skolor, sjukhus och kulturcenter stänger på grund av oroligheterna de ger ju alla privatlektioner och kurser för att överleva. Natalia skrev igår att hon är ledsen över alla kvartersaffärer som bränts ner där hon bor. Jaime berättar att musikterapin han ger till autistiska barn ställts in året ut.

Kassan är snart tom. Men demonstrationstågen är fulla av musik.

Lotten Collin, Buenos Aires [email protected]

Utrikeskrönikan 30 oktober 2019.

Onsdag morgon.

I östra Ukraina för en tid sedan åkte vi upp till en skola nära frontlinjen. För att komma dit passerade vi sju militära vägspärrar. En del stora där vi körde sicksack mellan enorma betongblock till megapyttesmå, med någon enstaka soldat och hemmasnickrad nymålad vägbom av något trädgårdspett. Varje vägspärr är som ett krigets lilla väntrum, det kollas i bagageluckan och rivs i väskor, men det är också en plats som disciplinerar din kropp och din själ.

Även i krig finns en vardag. På en frontväg kan det stå picknickbord, folk som kissar, röker och grillar på någon rastplats. Det är den ostoppbara människan som mot alla odds skapar en vardag mitt i kaos. Men i vägspärren skalas allt det normala av. Det är som en ritual där din kropp påminns om att du måste underordna dig.

Där står soldater med automatvapen, kanske någon kulspruta eller någon liten stridsvagn det händer att de siktar på en, kanske främst din bil. Din kropp påminns i alla fall om att ett krig pågår och vem det är som bestämmer i det kriget soldaten.

Nyligen besökte jag då denna skola i östra Ukraina, med sina sju vägspärrar i vägen.

Där uppe går ett fyrtiotal barn i skolan, bara några stenkast från frontlinjen. Deras hela vardag är som vägspärren den formar kroppar och minnen

Varje skolvägspromenad till ljudet av granatkastare, kulsprutor eller automatvapen, varje dag. De blir till minnena från skolgången efter mer än fem års krig. Det finns också mycket glädje i krig. Människan är svår att lägga band på. Disciplineringens järnbojor kan brytas ner.

Och det kan bli trevligt, även i en vägspärr.

I en polisvägspärr jag hamnade i en gång, i östra Bosnien, skulle allt kontrolleras. Två polismän nära staden Vlasenica började lasta ur hela innanmätet på bilen.

De ville ha en muta. Jag ville inte betala. Det kommer att ta några timmar, tänkte jag.

Det kom en polisman till. Ju fler desto bättre.

Upp med passet.

Han bläddrade lite. Sedan tittade han upp:

Ockero, ligger inte det i Gothenburg?

Jo, jag är född på Öckerö, sa jag.

Polismannen log.

Min bror bor i Gothenburg, fin stad, jag var där i julas.

Han gav passet tillbaka och ropade till kollegorna som stod och rotade i mina kalsonger.

Let this guy åka han kommer ända från Gothenburg.

Jesper Lindau, Moskva [email protected]

Utrikeskrönikan tisdag 29 oktober 2019.

Berlin, tisdag.

I natt hade vi den första frosten och med ens känns det som så mycket längre än en månad sedan jag satt på den där trevliga uteserveringen i österrikiska Kärnten med en finsk kollega och hennes fotograf. Vi njöt av den ljumma brittsommar, fotografen med en öl, men så mitt i en klunk skrek han till; och spottade ut en geting. Den hade hunnit sticka honom i tungspetsen så vi störtade iväg till närmaste apotek.

Säg att du behöver antihistaminer, ropade jag efter honom när han gick in.

Några minuter senare kom han ut, med något helt annat. Han hade i och för sig tjatat sig till att få köpa antihistaminer för några tior, men det apotekaren insisterat på att han absolut behövde i sitt tillstånd var ett extremt utspätt extrakt av fem olika blommor, blandat med lika delar vatten och alkohol, för 250 kronor.

Nu hände detta i Österrike, men det är precis likadant här i Tyskland.

I landet som gärna ser sig som förnuftets, vetenskapens och effektivitetens boning, har ungefär halva befolkningen provat homeopatisk medicin och en fjärdedel är övertygade användare. Trots att det inte finns en enda medicinsk studie som bevisar att homeopati fungerar har 7000 tyska läkare homeopati som specialitet. Intressant nog är det framför allt välutbildade och välmående tyskar som pluppar i sig sockerpiller och droppar med de extremt uttunnade substanserna.

Det rätt snofsiga Charlottenburg där jag bor, känns som en homeopatins högborg. Det är tätt mellan mottagningarna och på apoteken hittar man nästan inte vanliga huvudvärkstabletter för alla glasburkar och ampuller med etiketter som Pulsatilla, Nux Vomica, eller, och nu hittar jag inte på, Murus Berlinensis. Just det, extrakt av Berlinmuren, som i uttunnat skick ska hjälpa mot separationsproblem.

Jag har hört en möjlig förklaring till att allt från tyska presidentfruar till professorer på universitetssjukhusen svär vid homeopati. Läran passar den tyska 68-generationens vurm för såväl det antiauktoritära som det nyandliga och mystiska.

Själv tänker jag att det är betydligt enklare än så. Också här har läkare knappt tid för patienterna, från Guten Tag till recept över diagnos tar inte många minuter.

Hos homeopaten går själva processen ut på nyfiket informera sig om hela människan. Även om man som patient inte alltid förstår poängen med frågor som huruvida man minns sina drömmar när man vaknar eller i vilka situationer man brukar svettas, så är det betryggande att bli lyssnad på. Lägg till lite sockerpiller att lägga under tungan och en förtroendeingivande försäkran om att det snart blir bättre, så har du allt du behöver för en härlig placeboeffekt, och den verkar bevisligen.

Men om placebo funkar på hundar, det vete katten. Det vore spännande att veta, för i går när jag var på kvartersapoteket för att köpa nässprej möttes jag av de där blomdropparna igen den här gången i en ännu dyrare variant, avsedd för husdjur.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]