Utrikeskrönikan, 28 oktober 2019.

Stockholm, måndag.

När jag åkte buss i min hemstad New York för ett tag sedan träffade jag på ett medelålders par som hade flera plastdunkar med sig. De var ganska pratglada och berättade efter en stund att de hade tagit sig hela vägen från Rockaway Beach i Queens för att åka in till Columbus Circle på Manhattan. En resa på en och en halv timme ungefär.

Orsaken var att de inte hade något drickbart vatten där de bodde ute i Queens, så med jämna mellanrum tog de sig hit för att hämta vatten på den flådiga gallerian vid Central Park.

I USA är det inte alla som har tillgång till drickbart vatten i kranen. På vissa ställen, som i Flint i Michigan, förgiftades befolkningen av vattnet. Problemen där startade 2014. När Flintborna duschade tappade de sitt hår och fick utslag på kroppen, andra spydde när de drack av det.

Det fanns flera indikationer på att vattnet innehöll gifter, men de var inte tillräckliga för att man skulle göra något åt det. Myndigheterna informerade Flintborna om att vattnet skulle kokas innan det användes och det gula skummet som samlades på ytan skulle man bara ta bort.

Men den största katastrofen skulle komma lite senare. Dricksvattnet var nämligen frätande, och när det forsade genom gamla rör fram till hushållen började vattnet bryta sönder ledningarna.

Höga halter av bly blev en ny del av det redan giftiga vattnet.

Blyförgiftade barn fick utvecklingsstörningar och koncentrationsproblem. Enligt vissa hälsoforskare har läskunnigheten i Flint sjunkit drastiskt idag på grund av de många åkommor som barnen drabbades av.

Under flera års tid valde myndigheterna att strunta i problemet. Den här krisen hade inte kunnat hända i mer välbeställda områden, hävdade diskrimineringsombudsmannen i Michigan i en rapport efter krisen, och pekade på att en stor del av befolkningen i Flint utgörs av fattiga minoritetsgrupper.

En talande detalj i sammanhanget är att General Motors fabrik i Flint tidigt vägrade att använda vattnet. Bildelarna började rosta av det.

Fabriken fick snabbt tillgång rent vatten, befolkningen fick vänta.

Än i dag har man inte bytt ut alla skadade vattenledningar.

Det gamla paret och jag går av på samma hållplats. Jag tar åt vänster mot min lägenhet.

Paret går till höger, mot lyxgallerian, för att än en gång hämta vatten.

Fernando Arias, snart tillbaka i New York [email protected]

Utrikeskrönikan 25 oktober 2019.

Tokyo, fredag morgon.

När jag kom in på mitt hotellrum här på cirka 10 kvadratmeter tänkte jag först att det här var ett sådant där Love Hotel där folk tar in några timmar för att ha sex. Det var toaletten som fick mig att tänka så. Jisses vad avancerad. Bara till att börja med den uppvärmda sitsen wow.

Toaletter är kanske inte som ämne helt hundra så här till frukost och morgonkaffe, men jag kan lova att liksom allt annat här i Japan är det fråga om en synnerligen hygienisk och ren historia. För rent är det överallt här i Tokyo. På gatorna syns inte en papperstuss, i tunnelbanan polerade en man i går perrongen så man kunde spegla sig i den och inne i vagnarna finns inget klotter och sätena är som nystoppade. I taxibilarna med automatiskt öppnande dörrar har många bländvita överdrag på sätena. Det är som om smuts och skräp inte existerar.

På gatorna och i tunnelbanan är det packat med människor, med Beatlesfrisyrer, svarta runda hårmoppar, och män och kvinnor klädda i mörka kostymer och vita skjortor. Förstås finns andra stilar här i centrala Tokyo, men det räckte att ta tåget till huvudstadens utkanter för att hamna i en nedtonad färgskala, så dämpad att en röd handväska klarade att göra sig mycket synlig i vimlet. Alla står också lydigt och snällt i gatukorsningarna och väntar på grön gubbe. Det är ordning och det är tyst.

Jag har varit i Tokyo och Japan flera gånger tidigare, men det här med toaletterna var något nytt. Och jag säger det i plural för den på hotellrum är alls inte unik. På lunchställena som jag varit har det suttit omfattande manöverpaneler med bilder, text och blindskrift bredvid. Och då har haft fler knappar och funktioner än på hotellet. Så ute på restaurangen kan alltså rumpan få sig en dusch, man kan välja mellan hur strålarna ska riktas, vilken styrka de ska ha och ja, alternativen är många.

Här lever idag många filipiner, bangladeshare, vietnameser och kineser bland andra. De har kommit från länder med en annan standard på muggen. Nu har Japan slagit upp porten för att flera hundratusen nya migranter ska komma hit. Det är om de som jag ska berätta i sändningar framöver och inte om toaletter, men jag kan ju inte låta bli att undra hur kulturerna kommer att mötas framöver.

Alice Petrén, [email protected]

Utrikeskrönika den 24 oktober 2019.

Bangkok, torsdag.

Det finns kampsporter som de flesta av oss har hört talas om. Karate, jujutsu, kendo bara för att nämna några av många. När jag växte upp var det bland mina kompisar populärt att träna jujutsu, så jag ville naturligtvis inte vara sämre.

Det skulle dock visa sig att min då något medicinbollsformade kropp inte var gjord för den kampsporten. Jag gav ganska snabbt upp försöken att få någon annan färg på bältet än vitt, nybörjarbältet.

Vad jag då inte visste var att jag nu många år senare kan stoltsera med att ha den högsta graden i kampsportsbälte, det svarta bältet. Det i den allt för okända kampsporten söka visum.

Det är säkert flera av er som nu tänker, är det en kampsport?

Mitt svar är ett självklart: ja.

I mitt jobb som korrespondent i Asien så är det nästintill omöjligt att resa och jobba som journalist om man inte har de rätta pappren och visum i passet. En rad länder som vi svenskar kan resa till på turistvisum stänger effektivt dörren för mig som korrespondent om jag inte har de rätta stämplarna. De senaste åren har det varit en tydlig trend att allt fler länder har blivit klart ovilligare med att bevilja journalistvisum och de går bara att söka på ambassader eller konsulat.

Vad har då det här med kampsport att göra? För att bli en framgångsrik kampsportare så gäller det att vara fokuserad, målmedveten, träna hårt, att ha uthållighet och kunna förutse motståndarens nästa drag.

Precis samma egenskaper gäller när man deltar i kampsporten söka visum. Numera lusläser jag alla instruktioner som jag kommer över som gäller att söka visum till de länder jag bevakar.

När jag för en tid sedan skulle söka journalistvisum till ett land, spelar ingen roll vilket, så stod det på ansökningsblanketten att man skulle bifoga två passfoton.

Men jag hade också sett en kommentar på ett chattforum att man numera var tvungen att ha tre bilder. Noterat.

I samma ansökan uppmanades man att ta med kopior på passet och en rad andra dokument. Vis av erfarenhet tänkte jag att det är nog bäst att jag tar kopior på i stort sett alla dokument jag har.

Med denna gedigna bunt stegade jag in på ambassaden och träffade handläggaren som jag blivit tilldelad. Nu startar det som enklast kan beskrivas som en kamp. Jag lämnar över de i ansökan efterfrågade dokumenten och han synar dem med bekymrad blick. Till slut säger han:

Har du kopia på ditt thailändska arbetstillstånd?

Snabbt skickar jag över en kopia. Han ser bekymrad ut.

Har du kopia på din flygbiljett?

Kopian kommer.

Har du kopia på din presslegitimation?

Jag skickar över kopian. Hotellbokning, lista på orter jag ska besöka och introduktionsbrevet från chefen, kopiorna på alla efterfrågade dokument flyger över bordet.

Till slut tittar han nöjt på mig och säger leende:

But mister Peder, det är bara två passfoton här, det ska vara tre.

Snabbt drar jag upp mitt tredje passfoto och han ser förvånat på mig. Till slut säger han:

Då har jag allt, du var verkligen bra förberedd.

Jag svarar med stolthet i rösten: Tack, jag har svart bälte i att söka visum.

Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 23 oktober 2019.

Det kom ett mejl från en lyssnare som skrev: ja, det är mycket nu... och du har ju varit med länge, börjar inte pensionen närma sig? Känner du dig inte lite som sheriffen i västernfilm som väntar på pension och hoppas att telefonen inte ska ringa?

Lyssnaren verkade inte egentligen vilja bli av med mig. Kanske tyckte han bara synd om en 58-åring som måste hänga 25-åringar på demonstrationer i Beirut, eller kasta sig ut ur norra Syrien med en blytung säkerhetsväst.

Alla utrikeskorrar rusade ut ur kurdkontrollerade norra Syrien i förra veckan när den syriska regeringsarmén skulle ta över det område som Turkiet invaderat. Vi var alla där olagligen enligt regimen i Damaskus. Under flera år har journalister åkt in i kurdkontrollerade norra syrien  från irakiska Kurdistan utan syriskt visum för att rapportera från bland annat det ökända al Hol-lägret, men nu när syriska regeringssoldater intog området riskerade vi alla att gripas och mina chefer var inte det minsta roade när jag sa: Jaså ni vägrar ge mig ledigt i ett par månader för att göra en dokumentär om hur det är att sitta i syriskt fängelse?

Vi åkte alla ut och vi blev vittne till smärtsamma separationer jag glömmer aldrig fyraårige Rayan som klev upp på bussen som skulle ta oss över gränsen och ropade: Farfar jag har en plats här åt dig, kom och sätt dig. Men farfar stod kvar utanför bussen med tårar i ögonen, han pussade sitt barnbarn genom bussfönstret och sa: åk ni, jag kommer senare, väl medveten om att han inte skulle kunna fly och kanske aldrig mer se sitt barnbarn.

Så kom jag hit till Beirut, till den kreativa protestkarnevalen med sin musik, gatuteater, och fyndigt respektlösa talkörer som får Tahrirtorget att vrida sig av avund. Och alla analytiker konstaterar återigen att Mellanösterns unga fortfarande bär på den ilska som en gång satte igång den arabiska våren.  Nej, ingen vågar använda sådana etiketter längre efter bakslaget, man bara viskar försiktigt att enbart under denna höst har uppror mot ledarnas korruption och inkompetens mot alla odds nått Bagdad Kairo och Beirut. Dessförinnan Algeriet och Sudan och man påminner om att 60 procent av befolkningen i Mellanöstern är under trettio.

Sheriffen i västernfilmen hoppas att telefonen inte ska ringa, han vill inte längre, som Donald Trump sa, vara den som håller ordning i sandlådan. Men för en 58-årig utrikeskorre finns det nog knappast något mer upplyftande än att prata med libaneser som den 19-årige läkarstudenten Joseph, den 33-åriga IT-konsulten Dana, eller 28-årige Mohamed som arbetar för ett multinationellt företag.

Alla säger: jag vill leva här i Libanon, jag vill inte tvingas emigrera för att systemet är ruttet. Och hur annorlunda vore inte Mellanöstern om det var de som upprättade de sociala kontrakten?

Cecilia Uddén, Beirut [email protected]

Utrikeskrönikan tisdag 22 oktober

Sofia, tisdag.

Och nu har jag bara Albanien kvar, i Europa alltså. Det är förstås lite  barnsligt det där att samla på länder, platser och städer. Men jag tubbades tidigt med reslystna föräldrar, som med bil och tält tog oss med ut i Europa och sådde reslust och rastlöshet, som ännu inte gått över.

Här i Bulgarien, där jag i princip just landat, kan jag ändå känna mig lite hemma med kyrilliskan och bulgariskan, som är ganska lik ryskan. Banden är fortfarande starka till Ryssland, inte minst genom kyrkan, här finns en av Europas största ortodoxa kyrkor.

Den bulgariska utrikesministern Ekaterina Zaharieva har precis träffat Sergej Lavrov i Moskva för att prata om ett gemensamt gasprojekt.

Kyrilliska bokstäver såg jag redan som åttaåring, i det som då hette Sovjetunionen.

För en samlare är det ju lite jobbigt när saker och ting försvinner ur samlingen utan att du kan påverka det alls.

Att det som var ett blev tretton länder. Ja, jag beklagar inte Sovjetunionens upplösning, tro inte det, men tänk vad mycket resor som krävts för att täcka in alla nya länder.

Och tänk när länder som Kazakstan först byter huvudstad från Alma Aty till Astana, och så när du väl varit i den nya huvudstaden så byter de namn igen till NurSultan... gissa efter vem!

Samlingen innehåller inte bara namn utan också bestämda symboler. Det var de där tygmärkena, som skulle köpas för att sen sys på någon ryggsäck kanske, det hände aldrig, och så var det de där dockorna med nationaldräkter på, att dräkterna varierade inom ett och samma land tänkte jag inte på som barn, men det upptäckte jag sen.

I Sovjet, eller snarare Leningrad, fanns inga sådana dockor att köpa, det fanns överhuvudtaget inte mycket att köpa då. En balalajka, några gamla vinylskivor klassiskt och noter, köpte föräldrarna. Eftersom du var tvungen att växla in en bestämd summa och inte fick ta med pengarna ut igen, annat än växelmynt, tvingades du försöka köpa vadsomhelst bara så pengarna tog slut.

I docksamlingen fanns Jugoslaviendockan, hon var från Dubrovnik, så den var så klart kroatisk då. Hon täcker ju inte in alla de sju länder, som finns i dag, istället för Jugoslavien. Och jo, jag har varit i alla sju.

Med föräldrarna var vi också i Tjeckoslovakien, som inte heller finns längre. Mynten från DDR och gamla östtyska sedlar sparade pappa från genomresan i öst.

Men till Bulgarien åkte vi aldrig.

Nu är första gången för mig, och den första människa jag möter på gatan tilltalar mig på svenska: men, vad gör du här?

Maria Persson Löfgren, för P1-morgon, i Sofia [email protected]

Utrikeskrönikan måndag 21 oktober

Helsingfors, måndag.

Varje nyhetsinslag, reportage, krönika, analys, studiodiskussion och så vidare ska en klar ingång, en tydlig röd tråd. För ett nyhetsinslag råder andra krav på ingång än till exempel en krönika i stil med den här, men någon slags klar tanke måste det alltid finnas: varför berättar jag det här i dag.

Det här tänkte jag på för någon vecka sedan då jag var i Polen. Jag tillbringade nästan en vecka i Warszawa för att bevaka parlamentsvalet söndagen 13 oktober. Valet kallades på förhand för ett ödesval och intresset för det var enormt. Den här kolumnen ska inte handla om valet. Jag ska inte alls tala om polsk politik. Det är inte den röda tråden i den här krönikan, jag lovar. Jag hade en mycket intensiv jobbresa i Polen: före valet gjorde en massa intervjuer, klippte reportage, satte ihop nyhetsinslag och deltog i många olika program för att tala om valet. Det var intressant och arbetsdrygt. Så kom valdagen med ett fantastiskt väder: solsken och över 20 grader varmt. Efter att ha jobbat under dagen bestämde jag mig för att ta en promenad på eftermiddagen för att koppla bort jobbet en stund, före det skulle vara dags för valvaka. Jag gav mig ut på Warszawas gator och centrum kryllade av människor: söndagsflanörer, fotbollsfans, turister, poliser, familjer, vänner, gatuförsäljare, gatumusikanter och så vidare och så vidare. En huvudgata var avstängd för att hålla bilisterna borta och ge fotgängarna gott om utrymme att strosa fram i allsköns ro. Jag förbannade den röda trådens uppfinnare i den stunden. För jag tänkte på hur gärna jag skulle vilja ta med dig som lyssnar på Sveriges Radio, till den där storyfria tillvaron, så där som livet oftast är för de flesta av oss: en söndagstillvaro utan en uppenbar röd tråd. Då man bara är. Jag önskade att jag hade haft en mikrofon i handen och direkt kontakt till en studio i Stockholm. Då hade jag beskrivit dofterna: våfflorna som någon sålde, matoset från en restaurang som specialiserat sig på det polska köket, den varma senhöstluften. Jag skulle ha berättat om alla som tog selfies, susade fram på elsparkcyklar, det lilla barnet som övade sig på att gå, tonåringarna utklädda till maskotar, nunnan med korset runt halsen, killarna som halvsov i bekväma stolar på en uteservering. Jag hade berättat om ljudet av all musik som ljöd på olika håll, skratten, ropen och förmaningarna, pipet av elsparkcyklar, bilarna ett par kvarter bort. Allt det där som kan rymmas i en söndagseftermiddag. Solen började så småningom gå ner och det var dags för mig att bege mig tillbaks till hotellet och börja jobba med valet, som bjöd på nyhet efter nyhet. Men det hör inte hemma här. För det här är en krönika utan en röd tråd. Tror jag.

Erika Gabrielsson, Helsingfors [email protected]

Utrikeskrönikan fredag 18 oktober

London, fredag.

Trots att jag i stort sett varje dag sen jag började jobba här i London för snart två månader sen har hörts radio om Storbritannien och brexit så är jag inte anglofil i klassisk mening.

Visst har jag följt brittisk fotboll alltid sen jag var liten, lördagseftermiddagar, tipsextra, leriga planer, 80-talsstjärnan Cyrille Regis, Arsenal, Ipswich, Barnsley och Middlesbrough är namn och företeelser som är inristade i mig för alltid.

Men det var faktiskt först på sommaren 2016 som jag blev intresserad av Storbritannien på allvar. Efter lämna-beslutet i folkomröstningen, som gick så stick i stäv med vad många runt om I Europa och världen räknat med.

Nästan med ens efteråt tänkte jag att hm, London, det vore ändå ganska spännande.

Men jag har aldrig varit en sådan som alltid druckit afternoon tea, ätit scones eller plumpudding på jul eller som har haft full koll på den brittiska kunga- och drottninghistorien eller som varje år åkt på bed and breakfast i Sussex eller eller älskat pomp and circumstance och så över allt annat. Som anglofiler bör.

Men, sen fyra år tillbaka bär jag i stort sett alltid kavaj och slips på jobbet och med slipsen och kavajen och skjortan på plats och med putsade skor har jag som ett pansar och en uniform på mig som alltid håller.

På vissa platser hemma är dock en sådan stil i det närmaste som att gå naken på stan, samma förundran och förvånade blickar kan det ge, eller komplimanger, eller frågor, ska du på fest eller, har det hänt något eller du ser ju ofta ut som en clown.

Och så flyttar man till London och går ut på stan.

Grårutig kavaj, blå skjorta, mörkblå slips, brun slipover, bruna byxor och välputsade kastanjefärgade skor, man går gatan fram och se, inte en blick, inte en kommentar, inte en fråga, överallt massvis med välklädda män i samma stil, välsittande kostym, välknuten slips, välputsade skor och ibland rätt djärva men ändå inte tokiga utan ofta harmoniska färgkombinationer.

Och de som inte är klädda så är i alla fall vana vid att se det, så de reagerar inte.

En känsla av att passa in, ja, nästan som att komma hem.

I min förra krönika uttryckte jag min önskan om att lära mig att kunna bli arg på brittiskt, mer elegant vis. Jag tränar för fullt, det går ganska bra och jag har faktiskt också inrett en liten afternoon tea-hörna i tjänstelägenheten här.

Och när jag sitter där i min kavaj, slips och välputsade skor och smuttar på earl grey-teet så tänker jag att kanske bor det en anglofil även i mig.

Och en sak till tänker jag, i nästa teklunk:

På lördag kan ett historiskt beslut fattas. Världens femte största ekonomi, landet som på så många sätt präglat och påverkat Europa under århundraden kan då fatta det avgörande beslutet att som första land någonsin lämna EU.

Det är verkligen ingen liten händelse, vare sig man är anglofil eller inte.

Daniel Alling, London [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 17 oktober.

Torsdag, Stockholm. I går stod jag i en kiosk vid tunnelbanan, på väg för att träffa kompisar efter jobbet. Blodsockernivån gå alltid ut över humöret så tänkte slänga i mig en korv på vägen. Lättare sagt än gjort om man inte äter kött visade det sig.

Kanske jag i och för sig borde ha förstått eftersom samma företag för inte jättelänge sedan marknadsförde en banan i ett korvbröd som vegetarisk korv.

Hur som helst, så fick det mig att tänka igen på det här med att äta kött, och på vilka djur som är okej att äta.

För sex veckor sen stod jag i en hamn i norra Japan och såg båtar komma in lastade med döda valar. Jagade för att ätas.

Stora gråa djur som vägde fyra ton hissades upp och dinglade likt späckhuggaren i Rädda Willy, när de skulle köras iväg dit köttet tas om hand. Jag är inte helt säker på om valen är död där den hänger. Dagen efter står jag på en restaurang som serverar valkött och ser kocken göra sashimi.

Du måste smaka, tycker kocken och gästerna.

Det sa alla när jag skulle åka på reportageresan också.

Måste jag det, tänkte jag? Jag äter ju inte kött. Äter jag val? Har aldrig behövt tänkta den tanken innan.

Inget konstigt att äta val säger kocken och gästerna trots att omvärlden motsatt sig Japans valjakt, dels på grund av beståndet men också på grund av lidandet jakten orsakar valen.

Varför är det bättre att äta kossor är en fråga som jag får höra av flera i den lilla hamnstaden. Det förstör ju miljön.

Valkött är ju vår matkultur, säger de.

Men hund däremot, nej, det skulle vi aldrig äta, som i Kina, säger de.

Och jag tänker igen på det där med vilka djur vi äter och varför.

Fyra månader innan stod jag på en annan restaurang, i ett land 600 mil därifrån, I Indiens New Delhi. Jag var på McDonalds.

På väggen närmast kassorna satt det en metallskyld fastskruvad med ingraverad text på Här säljs inga produkter av nöt eller fläsk.

Kyckling och lamm däremot, det fanns. Någon val såg jag inte till. För många verkar det så självklart vilka djur som kan ätas och inte.

Förra veckan kom det ut en nyhet om en 18-årig tjej i Norge som lagt ut en bild på när hon åt kött från sin egen häst, hon fick uppmärksamhet över hela världen och blev dödshotad. Häst var tydligen inte okej. Men hur väljer man det? Om man börjar tänka efter? Om ett djur är tillräckligt gulligt eller inte, brukar ju nämnas i sammanhanget. Men folk som till exempel gillar hundar kan väl knappast säga att en kalv inte är gullig? Och dem äter ju många. Det är ju inte så svårt just nu för mig då, som varken äter kött eller fisk. Men det kan ju bli. Insekter? Om vi börjar med det mer i Sverige. Äter jag insekter?

Odlat kött? Alltså från labbet inte från djuret? Äter jag det? Eller ska jag för enkelhetens skull bara köra på med en banan i ett korvbröd?

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga [email protected]

Utrikeskrönikan, 16 oktober 2019.

Barcelona, onsdag.

De stod på trottoaren nära Plaça de Catalunya mitt i stan, deras samtal verkade livfullt.

Maite hade knallrött hår och en vit blus med blommor på. Om Antonios hals hängde ett par röda läsglasögon, såna där som är i två delar och som man sätter ihop över näsan.

De hade nyss träffats för första gången på 52 år. Han hade letat upp henne via Facebook. Och hon sa ja till ett möte.

Jag gick fram till dem för att prata om självständighetsfrågan. Det är den frågan som har dominerat alla mina besök i den här stan under de senaste tre åren.

Det var Antonio som sa det som är så svårt att förklara om självständighetsfrågan.

Han sa att den är känslomässigt styrd.

Det är svårt att argumentera emot känslor.

När känslor ersätter argument så kan man ta avstånd eller hålla med. Att hålla med kan innebära både gemenskap och identifikation.

Men om man är starkt för nånting, så är man ofta också starkt emot nåt annat.

För många katalanska aktivister gäller det ofta nationalstaten Spanien och spanska medier.

Samtidigt som spanska journalister jobbar i Katalonien, står ofta självständighetsaktivister och ropar att spanska medier är manipulatörer. De saboterar alltså rapporteringen om de frågor som de egentligen vill ha uppmärksamhet omkring.

Till skillnad från hur det var för två år sen, när spansk tv faktiskt lät bli att rapportera om självständighetskampen här så är den statliga tv:n numera på plats i Katalonien och rapporterar om vad de ser.

I går kväll låg en lukt av brandrök över centrala Barcelona. Det var ännu en kväll av manifestationer, den här gången emot fängelsedomarna mot de politiker och politiska aktivister, som varit drivande i självständighetskampen. Och den här gången satte aktivisterna igång flera mindre bränder.

Självständighetskampen har inte en ond och en god sida. Det är en kamp med ett starkt inslag av dramatisering.

Som när en katalansk politiker kommenterade domen här om dan och sa att han såg domen som en hämnd. Och att hämnd alltid slutar illa.

Det visade sig snabbt att Maite och Antonio hade olika åsikter i självständighetsfrågan.

Maite som stödjer självständighetskampen talade om dialog. I en familj måste man prata med varann för att lösa ett problem. Det gäller även politiker, sa hon.

Men nu, vid hennes och Antonios första möte på 52 år, så var det hon som var snabb att säga, att det nog var bäst att lämna politiken utanför.

Margareta Svensson, Barcelona [email protected]

Utrikeskrönikan, 15 oktober 2019.

Luxemburg, tisdag.

Jag sitter på ett tåg och läser om Johan I av Luxemburg, även kallad Johan den blinde. Han var greve i Luxemburg på 1300-talet och som namnet antyder var han blind.

Egentligen inget konstigt med det. Om det inte vore för att Johan gjorde det andra kungar och grevar gjorde på den tiden: krigade.

Johan var frankofil och stod på fransmännens sida i kriget mot engelsmännen. Och I slaget vid Crécy red han i främsta ledet stödd av sina närmaste eftersom han ju inte såg någonting alls.

Det är sådana historier som man kan roa sig med på den drygt tre timmar långa tågresan mellan Bryssel och Luxemburg.

Tre månader om året i april, juni och oktober sker alla ministerrådsmöten i Luxemburg. Då gör jag den här resan, tur och retur, två, tre, ibland fyra gånger på en månad.

Första gången är rätt kul.

Det är roligt att komma tillbaka till Luxemburg efter några månaders frånvaro och jag kan se fram emot att besöka den där nepalesiska restaurangen nära hotellet där svenskarna tenderar att fnissa lite tonårsaktigt när de beställer den nepalesiska ölen vars namn låter som ett svenskt könsord.

Andra vändan till Luxemburg, som jag nu befinner mig i, är okej. Tredje och fjärde blir rätt tråkiga.

Jag tittar ut genom fönstret, och passerar samma gamla byar, om och om igen. Ofta tänker jag att nästa gång, om jag har mer tid på vägen hem, ska jag hoppa av på någon av de där mindre stationerna och besöka orterna som jag enbart känner till genom ölen de producerar.

Som Rochefort och Ciney.

Men det blir aldrig av. Jag åker ofta hem sent på kvällen och tillsvidare nöjer jag mig med att ströläsa om platserna jag passerar.

Just vid Ciney stöter jag på en annan intressant historia. La Guerre de la vache  kokriget.

En bonde stal en kossa under ett tornerspel i Ciney i slutet av 1200-talet. Han haffades. Men, han skulle få behålla livet om han lämnade tillbaka kossan och betalade en bot.

Trots det blev han dödad när han kom tillbaka med både boten och kossan. Och därefter kan man säga att bråket urartade.

De lokala ledarna gav sig in i leken och det växte till en fullskalig regional konflikt mellan Liége och Namur. Flera tusen dog i de strider som följde och till slut fick den franske kungen, Filip III, gripa in och avstyra bråket. Vad som hände med kossan är oklart.

Ja, det är sådant jag förströr mig med här på tåget. Jag vet att jag egentligen borde förbereda mig för EU-mötena jag ska bevaka i Luxemburg. Jag borde läsa om fiskekvoter för nästa år, och saker som maximal tillåten fångst som förkortas TAC och MSY som står för maximal hållbar avkastning.

Istället klickar jag med vidare och fortsätter läsa om regionens historia. Och hur gick det då egentligen för Johan den blinde, undrar ni kanske?

Ja, som väntat. Han dog där på slagfältet vid Crécy.

Men han hyllades för sitt hjältemod. Och även om man i dag nog skulle kalla hans mod för dumdristigt, så bidrog det nog till att sätta hans namn i historieböckerna. Så att en svensk journalist, nästan 700 år senare, sitter på ett tåg och läser om honom istället för att läsa om förbud av torskfiske.

Det här är Andreas Liljeheden, på ett tåg, någonstans mellan Bryssel och Luxemburg.

Andreas Liljeheden [email protected]