Utrikeskrönika den 30 september 2019. Bangkok.

Bangkok, måndag.

Att se in i ett barns sorgsna ögon där allt hopp om framtid har försvunnit kan få den mest hårdhudade person att kapitulera. Det spelar ingen roll om det är krig, naturkatastrofer, fattigdom eller fördrivning av folkgrupper. Det är alltid barnen som hamnar i kläm och är de värst drabbade.

Under mina år i Asien har jag träffat barn som inte har haft någonting, knappt kläder på kroppen. Jag har träffat barn i Vietnam som inte kunde gå i skolan eftersom de helt enkelt var tvungna att hjälpa till med försörjningen, så att familjen ska få mat för dagen. Jag har varit i byar i Laos som var så fattiga att de inte har råd att anställa lärare till skolan och därför fick inte barnen någon utbildning.

Jag har också träffat barn som har varit fattiga som nu har fått en något bättre tillvaro med tak över huvudet, rinnande vatten. Många har kunnat börja på i skolan. Skillnaden man kan se i ögonen hos de barnen är svår att beskriva. Det är liv, hopp, glädje och ofta något busigt som finns där.

Det är inget under eller mirakel som har inträffat så att de här barnen har kunna få det bättre. Det kallas Världens barn och du säkert hört talas om det och kanske har varit en del av det. Världens Barn är ett årligt arrangemang där Sveriges Radios P4-stationer tillsammans med Radiohjälpen samlar in pengar till behövande barn runt om i världen. Världens barn har fokus på barns rätt till hälsa, skola och trygghet och pengarna går till projekt som jobbar med det.

I mitt bevakningsområde Asien stödjer Världens barn flera projekt. Det handlar bland annat om att hjälpa familjer som flytt undan krig och fattigdom över bergen från Myanmar till norra Thailand. Där har många av dem levt i flyktingläger i snart tjugo år. Där kan en hundralapp göra stor skillnad, det räcker till att skicka ett barn till sjukhus för vård.

I Bangladesh, som är ett av världens fattigaste länder, räcker en hundring till att säkra ett barns skolgång i en månad. För en ung flicka som får gå i skolan och får lära sig läsa och räkna kan det vara livsavgörande. Risken att bli bort gift redan vid 12 års ålder minskar dramatiskt och utbildningen ger henne en möjlighet till ett bra liv.

De senaste åren har vi hört om över sjuhundra tusen rohingyer som flytt över gränsen till Bangladesh. Det vi inte hör så mycket om är de rohingyer som är kvar i Myanmar och där bor i interneringsläger. Där stöttar Världens barn organisationer som ser till att barnen får sjukvård och skolgång. För en femtiolapp kan man där se till att två barn får skolböcker för ett helt läsår.

I nordvästra Nepal lever fattiga och utstötta minoritetsgrupper. Där är undernäring ett stort problem och en orsak till barnen inte orkar går i skolan. Eftersom vatten- och hygiensituationen är så dålig så är nästan sju av tio barn drabbade av mask och sex av tio lider av järnbrist. Många av barn är tvungna att prioritera hushållsarbete och jordbruket framför skolgång. I Nepal ser Världens barn till att barnen kommer till hälsoundersökning och att det ska finnas skolböcker på deras eget modersmål.

Det är bara några exempel på att hjälpen når fram till de som behöver den som allra mest, barnen.

Så till er som är tveksamma till att hjälpen verkligen når fram kan jag säga: det gör den. För jag har själv sett glädjen i ögonen hos barnen som fått ta emot hjälpen.

Peder Gustafsson, Asienkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan fredag 27 september.

Det är de stora grubbleriernas dag.

Ibland kan man i kvällstidningar läsa artiklar döpta vad hände sedan.... Ja, vad hände egentligen sedan med 80-talets såpakändisar, med 90-talets popstjärnor, med dokusåpa-wannabes och sedan länge bortglömda medieprofiler.

Helt ärligt bryr jag mig inte särskilt, jag har fullt sjå att försöka förstå vad hände sedan med mig själv, det är liksom lite av ett mysterium tycker jag.

Men rubriken får mig ändå att fundera på vad som hände sedan med dem jag träffat.

Som 2012 och den då frispråkiga nioåringen från Syrien som jag träffade efter en mördrömslik flykt till Turkiet. Hon berättade om hur hon legat på marken och spelat död när helikoptrarna anföll. Mitt i allt elände var hon så full i liv, hon bubblade, log, skrattade. Jag kallade henne Syriens blomma.

Hon är 16 nu, och jag undrar om hon har kvar det där livfulla eller om livet och insikter kommit emellan.

Eller 14-åringen som jag träffade i norra Syrien. Båda hans föräldrar och hans syster hade dödats i en helikopterattack dagen innan. Han var förstörd. Hans ögon tomma och söndergråtna, han bar hållningen av ett krossat öde. Han är nog den mest förstörda människa jag träffat allt hade ryckts från honom. När jag mötte honom togs han omhand av en man i 30-årsåldern från Tunisien. Han hade rest till Syrien för att hjälpa sina muslimska bröder, som han sa. Det var så extremisterna och terroristerna motiverade sitt handlande.

När mannen från Tunisien tyckte att jag pratat för länge med 14-åringen tog han med honom till moskén. Vad som hände sedan och vem 14-åringen blev vill jag inte ens tänka på, men det finns nog dessvärre inte mycket som tyder på att det gick bra, på något sätt.

Eller 17-åringen i Mosul som efter en bombattack förlorade hela sin familj och vaknade upp på ett sjukhus med ett stort hål i skallbenet, eller den lilla, ljuvligt söta flickan med korkskruvar till lockar som låg i koma efter att ha skjutits av en krypskytt. Vaknade hon någonsin upp?

Barnen som jag träffade på en svältklinik i Jemen i maj vet jag hur det gick för. Deras läkare, en modig ung kvinna, hör av sig då och då. Några av barnen dog, deras liv gick inte att rädda. Andra räddades men bara till ett liv i fortsatt svält och fattigdom.

Ibland regerar hopplösheten.

Ingen upplyftande fredagskänsla, men det finns faktiskt också några lyckliga vad hände sedan-exempel också. Läkaren som fängslades och torterades i Syrien, han lyckades fly och arbetar nu som läkare i Tyskland. Den kristna, livrädda, 14-åringen som flydde från IS i Mosul, han behöver inte längre vara rädd, han lever i trygghet med ett fast jobb i Paris. Eller kvinnan som utmanade patriarkatet i Jemen och blev myndighetschef och prickskytt.

Vad hände sedan kan vara spännande, både så ändlöst sorglig och fantastiskt upplyftande. Precis som livet är, antar jag.

Johan-Mathias Sommarström [email protected]

Utrikeskrönikan 26 september

Helsingfors, torsdag

Länge undvek jag att skriva en krönika om den finländska bastun, men nu har jag inget val. Orsaken till att jag har tvekat tidigare är kort och gott att jag vill undvika stereotyper om Finland; ni vet bastu, tango, sisu och så vidare.

Men faktum är att bastun har en obestridlig plats i så många finländares liv. Jag bor i ett rätt nybyggt höghus ett stenkast från Helsingfors centrum. När jag flyttade in fanns det självklart en bastu i min lägenhet.

Om jag hade fått välja hade jag hellre skippat bastun och utnyttjat de där dyrbara kvadratmetrarna till något annat. Visst använder jag min bastu men jag kunde lika bra använda bastun som finns på bottenvåningen och som är avsedd för alla invånare i huset. Precis som i många andra hus med en allmän bastu, finns det varje vecka en bastutur för kvinnor och en för män. Ett bra sätt att umgås med grannarna.

Att bada bastu på sommarstugan är ett absolut måste för de flesta stugägare och många badar varje dag. Bastubadandet varvas traditionellt med många dopp i sjön eller havet, på vintern kan man doppa sig i en vak eller rulla runt i snön.

Några saker är viktiga att minnas för den oinvigde bastubadaren. Man äter inte i bastun. Punkt slut, ingen diskussion. Man duschar alltid före man går in i bastun. Och så klart efteråt. De flesta badar bastu nakna. Jag är blyg och har en gång som den enda personen valt att inte vara naken i bastun med ett enormt gäng glada midsommarfirare. Jag vill tillägga att jag kände mig udda från den första svettiga sekunden. Men det viktigaste av allt: det ska vara mycket varmt.

Att bada bastu verkar vara trendigt. I mina kvarter har en bastu nyligen öppnat och där samlas kompisgäng för att bada tillsammans och sedan kanske svalka sig i bara handdukar i baren. Också på andra håll i har trendiga bastur byggts vid havet för att locka turister men också finländare.

Jag nämnde att jag tycker att jag hade klarat mig fint utan en egen bastu. Men jag måste medge att det har sin charm att bada i egen bastu, trots att jag inte gör det ofta. Men mina favoritstunder att bada är då jag har en ledig dag och kan unna mig lyxen att knäppa på bastun en vardag då jag är ensam hemma. Att bara få sitta tyst och svettas, ja få saker är så avkopplande. Men inget toppar julbastun: att på förmiddagen mitt i julstressen baxa in hela familjen i bastun. Där och då infinner sig julfriden för min del.

Och en sista grej: akustiken i min bastu är inte så bra som jag trott. Den här krönikan läste jag nämligen in där flera gånger men jag fick till slut inse att det är bäst att dra en tydlig gräns mellan arbete och bastubadande.

Erika Gabrielsson, Östersjökorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 25 september

FN-högkvarteret i New York, onsdag morgon.

Vad har ni egentligen emot Greta Thunberg? Nu är ju frågan långt ifrån ställd till er alla, men det verkar ändå finnas en ganska stor grupp av er som fullkomligt avskyr allt den 16-åriga miljöaktivisten tar sig för.

När jag eller någon av mina kollegor rapporterar om hennes manifestationer eller den uppmärksamhet hon genererar, är det mer regel än undantag att det dyker upp mejl eller något på sociala medier som i mer eller mindre hövliga ordalag ber oss att lägga av.

Gärna med tillägg om hennes giriga drivkrafter eller den stora pr-apparat och arme av talskrivare skulle stå bakom Greta Thunbergs genomslag runt om i världen. För det verkar ju inte vara vad hon säger utan snarare att hon säger det och att vi rapporterar om det, som är problemet. Underförstått ligger en antydan om att det är omöjligt att en person, och än mindre en 16-årig Stockholmstjej, på egen hand skulle kunna åstadkomma det som nu är ett världsfenomen.

Nu har hon ju själv förnekat att det skulle vara en större apparat bakom henne, men i takt med att hennes skolstrejk spridits över världen har naturligtvis fler människor engagerat sig i hennes sak.

Men jag måste fråga, vad skulle det i så fall spela för roll? Om jag själv så skulle hålla ett tal inför 15 personer i Bredäng eller väldens ledare här i FN-högkvarteret, där jag just nu befinner mig, skulle jag såklart ta så mycket hjälp jag bara kan, familj vänner, och om jag hade möjlighet även experter, på det område jag skulle prata om.

Och oavsett vad man tycker om hennes budskap är det ju inte så att hon säger något som är särskilt unikt, miljöaktivister har sagt samma sak i många, många år utan att få utstå det hat Greta Thunberg verkar generera. Det som däremot är unikt är genomslaget hennes bara ett år gamla skolstrejk har fått över världen och jag tror inte ens en armé av världens bäst betalda pr-proffs skulle kunna planera och genomföra en kampanj av det här slaget, med det här resultatet.

Då hade det redan varit gjort. Att den amerikanske presidenten Donald Trump nu sett sig nödd och tvungen att kommentera Thunberg understryker bara hur kraftfull hennes kampanj är. Här i presscentret vid FN-skrapan är Greta Thunbergs göranden och låtanden i princip det enda som mina utländska kolleger frågar om när jag pratar med dem. Och att vi som svenskt medium inte skulle bevaka när det är en svensk i centrum av världshändelserna låter för mig som journalist helt absurt.

Att en 16-åring tjej från Kungsholmen i Stockholm, vid generalförsamlingens öppnande igår, bara nämndes i samma andetag som, Gandhi, Martin Luther King, och Malala Yousefsai är inget annat än sensationellt.

Patrik Homström, New York [email protected]

Utrikeskrönika den 24 september 2019. Kairo.

Här är Kairo tisdag.

Var är min favoritdiktator?

Jo, så sa faktiskt Donald Trump på G7mötet i Biarritz när han skulle träffa Egyptens president Sisi. Och han sa det tillräckligt högt för att både amerikanska och egyptiska diplomater skulle höra det, enligt tidningen Wall Street Journal.

Men nu en månad senare, pågår demaskeringen av Sisi här i Egypten, i en serie osannolika videomonologer, där den 43-årige skådespelaren och byggnadsentreprenören Mohamed Ali levererar smockor mot Sisi och militärens korruption, mot att det byggs 7-stjärniga lyxhotell och presidentpalats medan 33% av landets befolkning lever under fattigdomsstrecket, en siffra som fördubblats de senaste två decennierna.

På bara tre år har Egypten fått ytterligare fyra miljoner fattiga och priset på mat, el och bensin håller befolkningen i ett strypgrepp och Mohamed Alis monologer har landat i ett så utbrett missnöje att miljontals egyptier ivrigt väntar på nästa avsnitt som om det vore en eftertraktad TV-serie.

Och det var Mohamed Alys uppmaning att protestera som gjorde att små grupper vågade sig ut på gatorna i helgen och kräva presidentens avgång. De var verkligen inte många, men att de alls vågade sig ut i ett land där det råder demonstrationsförbud  var så ovanligt att till och med cyniska pessimister bland regimkritikerna medgav att de kände sig lite upplyfta, men framförallt oroliga.

500 människor har redan gripits efter helgens blygsamma protester, många demonstranter var unga, för unga för att ha varit med under den arabiska våren, men i sig har de både upprorets kollektiva minne och en hjältenostalgi som kan göra att de tar vansinniga risker nu på fredag när Mohamed Aly från sin exil kallat till miljondemonstration i Egypten.

Vem är han, frågar man sig oroligt?  Vem står bakom honom? Hur skulle vi kunna lita på en man som blivit mångmiljonär genom att samarbeta med militären i stora byggprojekt under 15 år. Vem styrs han av? Det är definitivt inte islamister, han är så långt från det muslimska brödraskapet man kan komma, men han verkar ju hög, kanske är det kokain? Ska Egypten hamna i kaos nu igen?

Den egyptiska regimen har avfärdat Mohamed Alys kritik som lögn och förtal, hans pappa har släpats till en TV-studio för att ta avstånd från sin son och vissa statliga medier förnekade man att det alls förekom demonstrationer i helgen.

Sisis försvarare cirkulerade en bild på en liten pojke som sålde spunnet socker på Tahrirtorget som bevis för att där inte pågick några protester, det var ingen som verkade reflektera över det sorgliga i att en liten fattig pojke på 7-8 år måste gå på torget och sälja rosa spunnet socker i små plastpåsar mitt i natten.

Cecilia Uddén, Kairo [email protected]

Utrikeskrönikan måndag 23 september

Stockholm, måndag För några veckor sen såg jag matchen mellan Grekland och USA i basket-VM. Greklands överlägset starkast lysande stjärna Giannis Antetokounmpo gjorde allt på plan, han tog returerna och gjorde poängen. Det kändes som att hans räckvidd var dubbelt så stor som medspelarnas. Giannis Antetokounmpo har nigerianska föräldrar, förnamnet är grekiskt, efternamnet nigerianskt. Han spelar i världens bästa liga, NBA, där hans utsetts till grundseriens bäste spelare. I Grekland är han numera en ikon och nationalhjälte, en sann bedrift i ett land med en traditionellt väldigt snäv bild av vem som kan vara grek, många har helt enkelt svårt att få ihop att en svart person kan vara grek. Och Giannis Antetokounmpos väg till toppen har varit tuff, för trots att föddes i Grekland betraktades han nästan hela sitt liv som utlänning, när Giannis var barn levde familjen fattigt och under ständigt hot om deportation till Nigeria.

Afrikanska invandrare och även deras barn har väldigt svårt att få legal status i Grekland, än mindre medborgarskap. Antetokounmpo fick faktiskt sitt medborgarskap för bara sex år sedan i samband med att han blev aktuell för att spela i NBA. Andra afrikanska migranter har uttryckt ilska över att det verkar som att man måste bli NBA-proffs för att få bli grekisk medborgare. Förra året blev Giannis bror Thanassis, också han basketspelare och grekisk landslagsman, kallades apa av en sportkommentator. Giannis gick ut och försvarade sin bror: jag och mina bröder är stolta grek-nigerianer, och om ni inte gillar det, är det ert problem, twittrade han. Den rasistiska kommentaren bemöttes även från politiskt håll, när Greklands dåvarande premiärminister Alexis Tsipras för att visa sitt stöd laddade upp en bild på sig själv på instagram iklädd Thanassis Antetokounmpos landslagströja - och i en intervju senare konstaterade Tsipras att bröderna Antetokounmpos framgångar har tjänat som ett gott motexempel för de som inte vill att migranters barn ska få bli medborgare. I dag pryds basketplanen i brödernas uppväxtkvarter i Aten av en bild på Giannis Antetokounmpo som flyger genom luften för att dunka. Antetokounmpo är förebild för alla grekiska barn med basketdrömmar och i matchen mot USA jublar de grekiska fansen varje gång han har bollen och ropar hans grekiska förnamn, Giannis. Men trots det slutar det med förlust. Det grekiska laget ser lojt ut och tycks helt beroende av Giannis Antetokounmpo. Giannis roll påminner faktiskt lite om Zlatans under hans tid i svenska fotbollslandslaget, alla förväntar sig att stjärnan ska ta initiativet. Å likheterna mellan de båda sportgiganterna slutar ju inte där, invandrarbakgrunden, den långa resan till toppen, och att de båda bara kallas sitt förnamn av fansen. Och Giannis har vidgat uppfattningen av vad det är att vara grek, precis som Zlatan vidgade svenskheten. Giannis är Greklands Zlatan.

Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan fredag 20 september

Köpenhamn fredag.

Danskarna berömmer sig ofta själva för att säga som det. De menar att de kallar en spade för en spade. Det kan jag skriva under på, men samtidigt har de också en udda förkärlek för att krångla till saker, ganska rejält.

Jag ska presentera tre bevis.

Det första beviset, det danska räknesystemet, kan ni redan så det tänker jag inte lägga någon länge tid på. Ni vet att danskarna efter 20 startar med omvänd sifferföljd och efter 49 börjar räkna i tjog och halvtjog och att kronprins Frederik fyller en og halvtreds i år och att bandet Aqua hade sin storhetstid under halvfemserne.

Bevis två är kanske mindre känt.

Det danska betygsystemet har en sjugradig skala. Betygen går då från ett till sju eller A till G kanske ni då tänker? Nej, självklart inte. Det lägsta betyget danska skolungdomar kan få är såklart minus tre, sen kan man få en dubbelnolla om man är aningen bättre. Skalan fortsätter sedan med lite ojämna steg upp till toppbetyget som såklart är tolv.

Regeringen förslog i våras att man skulle införa ytterligare ett betygssteg för de elever som presterade så bra att tolv inte var nog. 14 eller 15 då kanske tänker ni? Nej, 12+ såklart.

Men det kanske tyngsta beviset är danska högsta ligan för herrfotboll, Superligan. Kanske har den fått sitt upplägg för att motivera fler fotbollsintresserade ungdomar att få tolvor i matematik och sannolikhetslära?

I Superligan spelar 14 lag och först möts alla lag två gånger, det vill säga 26 omgångar. De sex bästa lagen efter det går vidare till mästerskapsslutspelet där de möts två gånger, alltså sammanlagt tio spelomgångar och det bästa laget i den serien koras till danska mästare.

Kanske inte så komplicerat ändå, men lugn det här var bara uppvärmningen. För sen kommer nedflyttningsserien.

De åtta sämsta lagen i grundserien går till en nedflyttningsserie där de delas in i två grupper där alla möter alla i dubbelmöten. Vinnaren i den första gruppen möter därefter tvåan i den andra och omvänt i dubbelmöten och vinnarna i de mötena möts sen i ytterligare ett dubbelmöte och vinnaren i den matchen möter det sämst placerade laget på Europa league-kvalplats från mästerskapsslutspelet i ett bortamöte och vinner man det mötet tar man över kvalplatsen.

De två sämsta lagen i varje nedflyttningsgrupp möts också i dubbelmöten. De båda vinnarna i de mötena möts sen i dubbelmöten och vinnaren i den matchen klarar sig kvar i Superligan medan förloraren möter trean från andradivisionen i en kvalmatch. De båda förlorarna från det första mötet möts i dubbelmöten och förloraren där skickas direkt ned medan vinnaren möter nummer två från andradivisionen i ett kvalmöte.

En spade kanske är en spade i Danmark, men frågan är om bollen är rund?

David Rasmusson, Köpenhamn [email protected]

Utrikeskrönika den 19 september 2019. Stockholm.

Stockholm, torsdag,

Förra veckan var jag i Japan för att jobba. Alla som har varit där förut berättar innan jag åker att det är fantastiskt, som en annan värld. En kompis säger att hon aldrig känt sig så vulgär som i Tokyo, du kommer fatta, säger hon innan jag åker. Långflygningar är ju aldrig särskilt njutningsfyllda. Folk står i vägen i gången. Jag tycker det är jobbigt när killen framför fäller ner sätet så min dator stängs igen, men jag tycker det är lika jobbigt när tjejen bakom vill att jag ska fälla upp mitt sätet. Väl i japan byter jag till ett inrikesflyg. Allt går så smidigt. De som sitter vid fönstret boardar planet först, och de vid gången sist. Så effektivt. Ingen ställer sig i gången och blockerar medan de letar efter sina hörlurar, sånt fixar man innan. I Tokyos tunnelbana stänger jag av ljudet på mobilen. Man pratar inte i telefon här. När jag behöver hjälp att hitta vägen i den enorma staden är Folk hjälpsamma. de följer med till rätt gata pekar och visar. En kvinna i en kiosk Stänger till och med sin kassa för att springa i kapp när jag svänger åt fel håll. På väg till en intervju går jag tillsammans med min Tolk in på ett café för att köpa take-away-kaffe. jag tar vant tag i koppen och är på väg ut i tunnelbanetrafiken igen när tolken tittar på mig som att jag är galen. Ta med kaffet ut bland folk? Nej, så oartig vill man inte vara. Då avstår hon hellre sitt kaffe. Jag viker mig snabbt och vi sätter oss med plastmuggarna och dricker upp, inne på caféet. Ibland så bugar den jag intervjuat och min tolk till varandra enda tills hissdörren stängs, långa sekunder där jag inte riktigt vet i vilken utsträckning jag ska delta. När jag springer in i en person på gatan lägger jag vant min hand på hans axel och säger Men gud förlåååt. Killen ser ut som att jag förgripit mig på honom och skyndar vidare. Jag är så bufflig. Jag börjar förstå vad min kompis menade och jag gillar det inte. Jag åker till en liten hamnstad i Norra japan för att göra reportage om att dom till omvärldens förtvivlan börjat att jaga Valar igen. Jag får komma till en restaurang som serverar valkött i alla möjliga varianter, kotletter, sashimi, bacon, friterat. Inne på restaurangen är folk glada. Valkött är supergott säger de. Att ifrågasätta valjakten är känsligt här och Min tolk rycker nervöst med händerna när jag undrar hur ägaren egentligen ser på att iaf en av valsorterna som ska jagas nu är utrotningshotad. När han svarat klart så beställer tolken själv in en tallrik med valkött och slevar snabbt i sig det vore väldigt oartigt annars, säger hon. Jag säger att jag redan har ätit. Medan jag går runt o pratar med gäster om valjakt tar Tolken in fler och fler tallrikar med valkött. En bit för varje obekväm fråga tänker jag. Tillbaka i Tokyo, när jag trodde att jag kanske inte kunde framstå så mycket mer oskön. Så blir jag förkyld. Riktigt förkyld. Där står jag på tunnelbanan och hostar och snyter mig, i staden där alla bär munskydd för att inte råka smitta någon. Jag tror kanske inte att jag kommer bära munskydd på tunnelbanan hemma, även om det är smart. Men när jag hoppar på flyget för att lämna Japan så märker jag ändå något. Jag irriterar mig inte på de som står i vägen i gången längre. Jag själv däremot flyttar mig snabbt, jag frågar artigt om jag får fälla ner sätet och fäller snabbt upp det igen när jag sovit klart. Kanske var den här resan, om än väldigt obekväm, också den bästa lektionen i vett och etikett som jag kunde få. Så; Arigato för det Japan.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga [email protected]

Utrikeskrönikan 18 september

Bryssel, onsdag

Det råder anarki i Bryssels tunnelbana. Ja, det kanske är lite tillspetsat men de regler och normer som brukar gälla i tunnelbanor runt om i världen de gäller i alla fall inte här.

Ibland är det frustrerande. Men lika ofta är det komiskt underhållande och faktiskt hälsosamt.

Det här är en ganska vanlig syn i Bryssels tunnelbanestationer: en person står längst fram på perrongen. Så fort dörrarna slås upp skyndar sig hen på utan hänsyn till de som ska gå av. Jag säger hen för det här gäller såväl män som kvinnor, gamla som unga.

Väl på tåget kan det finnas platser till höger och till vänster och utrymme rakt fram. Men nej, just där, precis vid dörren ska hen stå. Gärna med en väska på ryggen - i vägen både för de som ska in och de som ska ut.

Under morgonrusningen och sen eftermiddag kan detta leda till lätt kalabalik. De som kommer bakifrån får tränga sig på samtidigt som de kan krocka med eftersläntrare som ska gå av.

Det är förresten i denna trängsel som franskan verkligen kommer till sin rätt. Ingen kan be om ursäkt på ett lika passivt aggressivt sätt som fransmän.

Pardon! Monsieur? Pardon!!

Där fransmännen visserligen säger ursäkta men där det framgår med all önskvärd tydlighet att det är personen som tar emot ursäkten som har gjort fel. Det de egentligen säger är: idiot, flytta på dig!

Själv har jag väldigt svårt att få till den där rätta anklagande tonen i mina ursäkter. Mitt pardon... blir betydligt mer försiktigt och låter nog mer som en genuint menad ursäkt.

Så i brist på rätt tonläge söker jag istället en hyfsad fri och snabb väg ut så att jag kan ta mig av innan hen skyndar sig på.

Men har man väl skyndat eller ursäktat sig ur tåget genom vågen av passagerare som tränger sig på så väntar nästa hinder.

Rulltrappan.

Folk står still. Till höger. Och till vänster. Det finns inte nödvändigtvis någon snabbare ytterfil i rulltrapporna i Bryssels stationer.

Det här har visserligen blivit bättre de senaste åren, särskilt i EU-kvarteren, men titt som tätt möts jag fortfarande av en vägg orörliga ryggar i bredd som långsamt glider uppåt.

I dessa lägen är det ganska komiskt att betrakta de stackare som jag misstänker är nyinflyttade Londonbor eller Parisare eller kanske rent av Stockholmare och se hur de ursäktande, suckande och långsamt jobbar sig upp steg för steg. Tills de tvingas inse att det är lönlöst.

Men det är också just där i sådana rulltrappor utan snabb ytterfil som jag får 20-30 sekunder av total avslappning. Före eller efter en hektisk arbetsdag blir det en nyttig påminnelse om att varva ner. Om så bara för några sekunder.

Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan tisdag 17 september

Washington tisdag. Det finns ett djur som alla barn här i den amerikanska huvudstaden har en särskild relation till och det är jättepandan. Enda sen 70-talet har stadens zoo haft pandafamiljer och att gå och titta på dem är en mycket populär helgutflykt. Har man tur är de ute och leker och gör kullerbyttor ned för slänten mellan bambubuskarna. Men i septembervärmen brukar de oftast vara inne i skuggan och då kan man i stället kika på dem genom en glasvägg i deras hus.

Men den senaste tiden har pandaavdelningen varit avstängd - för reproduktiv aktivitet som det står på skyltarna. Zoots pandamamma Mei Xiang har visat tecken på graviditet och har därför behövt vara ifred och både bland besökare och i de lokala tidningarna har det rått pandafeber och väntan som inför en kunglig möjlig nedkomst.

Så därför var besvikelsen stor när nyheten kom för några dagar sen om att det inte blir någon pandaunge i år. Mei Xiang har varit skengravid, något som i sig är vanligt hos pandor. Och den här skengraviditeten kan få större implikationer än bara det faktum att det just nu inte blir någon ny liten gullig pandaunge att besöka för alla små Washingtonians. Pandorna kan nämligen vara på väg att dras in i handelskriget mellan USA och Kina och en ny unge hade varit ett sätt att säkra pandatillförseln ett tag till.

Att de svartvita utrotningshotade björnarna blir föremål för diplomatiska förvecklingar är inget nytt de ÄR storpolitik i Washington eftersom de första pandorna var en gåva till dåvarande presidenten Richard Nixon från Kinas ledning i samband med Nixons historiska statsbesök där 1972. På 80-talet kom ett nytt pandapar men då var upplägget annorlunda. Pandorna var inte en gåva utan hyrs numera av zoot på tioårskontrakt.

Men de har ändå fortsatta vara något av en statsangelägenhet och när pandaungen Bei Bei skulle namnges för fyra år sen närvarade både Michelle Obama och kinas dåvarande högsta dam Peng Liyan ett utryck för lyckad pandadiplomati. Men nu kan hela arrangemanget vara i fara skriver tidningen Washington Post. Det nuvarande tioårskontraktet går ut om ett år och ifall handelskriget mellan USA och Kina fortsätter riskerar de populära pandorna att bli en bricka i förhandlingsspelet, resonerar tidningens reportrar i en artikelserie.

Ovanpå allt ska zoots nuvarande pandaunge Bei Bei skickas till Kina om ett par månader enligt kontraktet mellan Zoot och Kina ska alla pandaungar planteras ut i naturlig miljö när de fyllt fyra år.

Men medan ett eventuellt pandavakuum rycker närmare försöker zoots informationsavdelning lugna de upprörda känslorna. Vi har haft ett lyckat pandasamarbete i 47 år påpekar en talesperson och dessutom sträcker sig nuvarande kontrakt till och med december nästa år. Det betyder i sin tur att USA när kontraktet går ut kan ha valt en ny president och det kan bli den nya presidentens handelspolitik som avgör pandornas framtid.

Och även om Trump blir omvald har vi alla vid det här laget vant oss vid tvära kast och handelskonflkten kan ju vid det laget vara över. Och under tiden går livet sin gilla gång bland bambubuskarna på zoot. Pandavdelningen har öppnat igen och hos stora och små huvudstadsbor lever hoppet både om nya graviditeter och fortsatt pandasamarbete mellan stormakterna.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]