Utrikeskrönika 29 januari 2020.

Bangkok, onsdag.

När jag hoppar in i taxin ser jag att föraren precis som så många andra i Bangkok har munskydd.

Inte undra på, luften i stan har de senaste veckorna varit urdålig. Men nu är det inte bara för att skydda sig mot de farliga partiklarna i luften som snart sagt alla Bangkokbor använder mask.

Bangkok har drabbats av coronaskräck. Och kanske med all rätt. Kineser är den enskilt största gruppen av besökare i Thailand och när det finns risk att de tar med sig en objuden gäst på resan, som coronaviruset, då reagerar Bangkokborna.

Taxichaffisen säger att man inte kan vara nog försiktig. Han berättar att han har köpt ett dyrt munskydd som enligt reklamen ska stoppa de flesta farliga partiklar i luften. Han talar om att nästan hälften av alla hans kunder kommer från Kina.

Men ni ska inte vara oroliga, jag har desinficeringsmedel i bagageluckan så efter varje resa så torkar jag ur bilen så att det inte ska finns några bakterier eller virus kvar i baksätet.

Det är något jag aldrig hört en taxichaffis i Bangkok säga, så jag tänker att den här föraren har lite koll. Både dyrt munskydd och desinficeringsmedel.

Under resan pratar vi om coronaviruset. Chaffisen säger att det är skrämmande och att man inte riktigt vet vad som kommer hända nu. Efter en stunds tystnad säger han att det inte är så konstigt att kineserna drabbas av konstiga sjukdomar som sars och coronaviruset.

Äter man fladdermussoppa och massa andra konstiga vilda djur så finns det en risk att det straffar sig, säger han.

Men är inte det bara rykten, svarar jag.

Nej, så är det bara, det har jag läst på nätet, säger han.

Redan innan larmet gick om coronaviruset så var det svårt att få tag på bra munskydd i Bangkok. De flesta affärer har sålt slut på skydden för att luften har varit så dålig. När nu coronaviruset blivit ett hot så gapar hyllorna tomma. Munskydd har blivit hårdvaluta.

En thailändsk kollega skickade ett textmeddelande som berättade om att hennes kompis som säljer munskydd har sålts slut på alla som hon hade i lager. Nu har hon beställt hundratusen masker från en fabrik i Vietnam. De ska levereras om några dagar och kollegans kompis hoppas nu på att hon ska göra en bra affär på munskydden och tjäna en rejäl slant.

Jag har precis som så många andra länge trott att ett riktigt munskydd är en bra sak för att skydda sig mot luftburna smittor. Tänk bara på alla bilder man sett från sjukhus där vårdpersonal har munskydd, så någon nytta måste de väl göra. Men så fick jag höra något i radioprogrammet P4 Extra. Professorn i infektionssjukdomar Björn Olsen vid Uppsala Universitet säger att munskydd inte funkar till P4 Extras programledare Titti Schulz.

Jaha, är det någon som har berättat det för miljontals asiater och andra runt världen som nu köper munskydd för att de tror att de skyddar sig. Det här är nog inget som masktillverkarna vill ska komma ut, det skulle kunna sänka en hel bransch.

Jag funderar en stund på om jag ska berätta för min thailändska kollega om att munskydd inte gör någon skillnad. Så tänker jag, Nej, låt dem tro att det skyddar. Det har säkert en stor psykologisk effekt att man har munskydd. Jag kommer fortsätta använda mitt och tänker inte äta fladdermussoppa.

Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönika 28 januari 2020.

Paris, tisdag.

Dekorationer i form av kinesiska lyktor i rött och gult har ersatt julbelysningen på vissa gator här i Paris. Det är förberett för de kinesiska nyårsparaderna, som för många en av årets höjdpunkter.

Huvudparaden med drakar och andra marionetter brukar locka hundratusentals åskådare, inte bara ifrån den kinesiska gruppen som brukar sägas bestå av ett par hundra tusen människor i Frankrike.

När de första europeiska fallen av coronavirus upptäcktes just här i Frankrike, så kändes det olämpligt med stora folksamlingar så arrangörerna valde att ställa in flera parader.

Normalt sett går det direktflyg mellan platsen för virusutbrottet Wuhan och Paris. Och när rapporterna kom om virusfallen i Frankrike, tog sig oron snabbt från rädsla till panik.

I sociala medier ifrågasattes myndigheternas hantering av utbrottet. Det lät som att det var begränsat till informationsaffischer på flygplatsen. Folk skrev att de inte vågade hämta ut sina paket från Kina på posten, de verkade tro att själva paketen kunde bära smittan.

Men den vårdinrättning som tog emot den person i Bordeaux som först visade sjukdomssymptom, visste genast vad den skulle göra, när mannen sa att han varit i Wuhan. Han kom snabbt till sjukhus. Med munskydd på. Tre personer vårdas fortfarande på isolerade sjukhusavdelningar i Bordeaux och Paris.

Och nu ska det finnas sjukvårdspersonal på flygplatsen som tar emot resenärer från Kina.

Omkring 800 franska medborgare i Wuhan ska flygas hem med chartrade reguljärflyg och militärplan under veckan. För säkerhets skull kommer de sedan att få tillbringa 14 dagar i karantän i Frankrike.

För mig liknar händelserna ebolautbrottet i Liberia som jag bevakade på plats för snart sex år sen. Dels fanns det en hel del vilseledande information kring smittorisken, dessutom har jag kvar en hel kartong med munskydd från den resan.

Munskydden verkar vara slut apoteken lite varstans i världen nu, trots att de döms ut som värdelösa som skydd mot coronavirus.

Enbart munskydd ger ett marginellt skydd för en frisk person, det är mer effektivt för den som är sjuk. För att en frisk person ska utsättas för en risk behöver man vara riktigt nära en sjuk person.

Men om det känns bättre att bära munskydd ändå, så skadar det ju inte.

Firandet under det kinesiska nyåret pågår under två veckor och ännu har inget sagts om nästa veckas planerade nyårsparad i Paris Chinatown i trettonde arrondissementet.

Kanske kan den hållas om viruspaniken har lagt sig lite till dess.

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönika 27 januari 2020.

Peking, måndag.

Det är något vackert med demokrati. Likt en nerv, som bottnar i folkviljan. En kraft underifrån, istället för ovanifrån.

Jag blev därför nästan lite rörd när jag häromveckan rapporterade från Taiwan och valrörelsen där. Särskilt som demokratin där finns inom en kinesisk kontext.

Jag, som bott i Peking i många år, har vant mig vid att prata om Partiet, med stort P. Det är ju så det funkar här.

I Taiwan finns partier med P som i plural. Demokratin har verkligen gått på djupet på den självstyrande ön.

Känslan finns där hos de jag möter och intervjuar inför, under och efter valet.

Det är uppenbart att demokratin de haft sedan 1990-talet är något Taiwanborna värderar oerhört högt.

Och det var också demokratifrågan som kom att bli avgörande när den sittande presidenten Tsai Ing-wen blev omvald.

Vi vill inte ha det som i Hongkong, där Kina styr med ett land, två system, sade i princip samtliga jag pratade med. Oavsett partifärg.

Därmed inte sagt att valet förlöpte utan konflikt mellan de olika partierna. Tvärtom.

För även om det finns en stor konsensus att en återförening med Kina inte är aktuell, så finns även en stor klyfta mellan de politiska blocken i Taiwan.

En av de jag träffade i Taipei förklarade för mig att väljarkåren i Taiwan kan delas upp i fyra ungefär lika stora delar: Några stödjer det mer Kinavänliga och konservativa KMT, andra det mer Kinakritiska och progressiva DPP. Därutöver finns det en fjärdedel som inte röstar alls, också finns det en fjärdedel som är osäkra.

Det är de osäkra väljarna allt handlar om och det var de som den sittande presidenten Tsai Ing-wen och hennes DPP lockade över den här gången.

Hur ser framtiden ut då?

Partiet med stort P i Peking håller ju fast vid sin hårda linje att Taiwan ska inkorporeras med Fastlandskina. Med vapenmakt, om så krävs.

Men med en bred Kinaskeptisk folkopinion i Taiwan, så ser de möjligheterna försvinnande små ut. Särskilt som de yngre generationerna som nu växer upp i regel är ännu mer skeptiska till Kina.

Så det vanliga argumentet: att Kommunistpartiet har råd att tänka långsiktigt, tycks inte vara till deras fördel.

Snarare är det oförmågan att anpassa sin Taiwan-politik som gjort att den självstyrande ön nu vänder ryggen mot fastlandet.

Björn Djurberg, Peking [email protected]

Utrikeskrönika 24 januari 2020.

New York, fredag.

Amerikaner har en vurm som kan vara ganska märklig för någon som inte växt upp här. De vurmar för ett tiotal män som levde för ungefär 240 år sedan.

Det går inte en dag utan att man stöter på dessa 1700-tals män i texter, analyser och kommentarer. Ett färskt exempel är att de har en självklar plats i den pågående riksrättsrättegången, både demokrater såväl som Trumps försvarsadvokater refererar gärna till dem.

Jag pratar om nationens grundare eller nationens fäder The Founding Fathers. De som deltog i revolutionen, de som skrev självständighetsförklaringen och de som författade konstitutionen.

I amerikansk media hänvisas dagligen till vad dessa fäder sagt eller skrivit. Att referera till vad en fader tyckte är ibland argument nog: Jefferson sa X, eller Hamilton tyckte Y räcker ofta för vara övertygande.

Innebörden av vad de sa är sekundärt, det viktiga är att en av The Founding Fathers sa så.

Visst var det en bedrift att konstruera ramverket till en alldeles ny republik en republik som byggdes på idén om att religion och tyranni skulle hållas långt borta från statsmakten. Och konstitutionen är ett imponerande dokument världens äldsta grundlag som fortfarande håller ihop ett land.

Men sedan slutet på 1700-talet har en rad tillägg gjorts till konstitutionen, närmare bestämt 27 stycken. Det är lätt att förstå varför: i den ursprungliga versionen av grundlagen räknades slavar som tre femtedelar av en människa, till exempel.

Och det var inget trevande försök att stilla ett dåligt samvete gentemot slavarna, nej, idén om de tre femtedelarna skapades för att blidka mäktiga slavägare som insåg att deras slavegendom kunde ge dem större representation i kongressen.

Det är bara ett exempel på hur den ursprungliga konstitutionen också var en manifestation av vit-makt-ideologi, skapad av män som själva ofta var slavägare. Med andra ord: The Founding Fathers kunde göra misstag. (Och förresten var tog The Founding Mothers vägen i historieskrivningen?)

Kanske måste man någonstans relativisera och erkänna att allt var annorlunda då.

Kanske är jag för hård.

Men att dessa män dagligen lyfts upp till halvgudar förblir ganska oförståeligt för mig efter tre år i det här landet. Så fortsätt ni med er vurm, men för mig kommer han sa så aldrig vara ett övertygande argument oavsett vem som sa det.

Fernando Arias, New York [email protected]

Utrikeskrönika 23 januari 2020.

Lima, torsdag morgon.

Svante, var är du? Det var längesedan du hörde av dig.

Ända sedan jag började som Latinamerikakorrespondent har Svante mejlat med jämna mellanrum. Det spelar ingen roll vart jag åker, Svante har varit där, långt innan jag föddes. Han skickar dagboksanteckningar och foton från sina resor i Latinamerika i början av 1970-talet.

Hej Lotten!

Juni 1972. Dasskulturen här i Sydamerika är inte densamma som i Sverige. Av någon anledning (kanske för klent dimensionerat avloppsnät och kanske för att man använder tidningspapper att orka sig med), spolar man inte ned papperet i toaletten.

Svante och jag konstaterar att somliga saker inte förändras. Tidningspappret har ersatts av toalettpapper, men det ska fortfarande inte slängas ner i toaletten.

Visst, jag får många arga mejl.

Varför rapporterar du inte mer från Centralamerika? Varför dansar du efter USA:s imperalistpipa? Eller Varför är du så vänstervinklad?, Och så lyssnarna som mejlar och klagar över att jag säger kvinner istället för kvinnor. Och ja, precis som alla andra kvinnor får jag såklart min beskärda del av näthat.

Men det som ofta slår mig är engagemanget. Den kärlek och omsorg som mina brevskrivare känner för Latinamerika ett engagemang som står i kontrast till var kontinenten hamnar i nyhetsvärderingen.

Det är mamman som skriver och berättar om hennes adopterade dotter från Colombia som nu vill resa dit. Hon minns var de bodde när de skulle hämta sina barn i slutet på 1980-talet. Det är mannen som stöttar små bibliotek i Brasiliens regnskog. Det är alla svensk-chilenare som skickar bilder och filmer från protesterna. Det är musikern som fastnat för en kvinnoröst i ett reportage från Amazonas och undrar om han får använda den i en sång.

Och så är det Svante, som sist jag var i Lima skickade svartvita bilder från centrum på 1970-talet och undrade om det såg väldigt annorlunda ut i dag. I ett annat mejl ville han ha hjälp med översättning av en låt av den kubanska sångaren German Obregón. Jag vet att du är upptagen, men kan du hjälpa mig med vad han sjunger? Undrade Svante.

Jag var nog för upptagen för att svara på Svantes mejl just då. Men han sjunger:

Högst upp på en kulle. Där källan föds. Där har jag min plats. Vilken vacker plats.

Lotten Collin, Lima [email protected]

Utrikeskrönika 22 januari 2020.

Novgorodske, onsdag.

Om de ukrainska papegojornas förmåga att skapa kärlek.

Ni vet den där ryska dockan av trä Matrjosjka man öppnar den så finns en mindre där inne, så öppnar man den så finns en mindre, och så vidare ner till den minsta, kalla den kärnan eller hjärtat.

Så kan ett krig vara. Det finns som en förväntan, målad på den där yttre dockan, om svärta, våld och död, om alla dessa offer.

Det är en sann bild av krig, det är helt fruktansvärt.

Men om man enbart skildrar krigsoffer på det sättet, eller för den delen vilken grupp som helst, flyktingar, någon religiös grupp eller fotbollsfans, så förnekar man människorna deras egen mänsklighet man är ju främst individ.

I ett krig finns så mycket mer det finns andra delar eller dockor där inne i kriget det finns glädje, förälskelser, god mat och papegojor.

Häromdagen i östra Ukraina. Vi åkte ut mot fronten, till en liten ort, det skulle handla om den evigt pågående beskjutningen.

Vi stod uppe på en stor vidsträckt ås. Långt bort i fjärran fronten; i ett grått, molnigt, dystert vinterdis, den andra sidan, de som skjuter åt det här hållet.

Där uppe stod några hyreshus och vi slank in igenom en dörr, det stod ungdomsklubb på en skylt.

Ivan stod där. Det var nog 40 år sedan ungdomen för honom men Kom får ni se, sa han. In i en korridor, en brun ståldörr och där inne sprack Ivan upp i ett leende.

Papegojor.

Burar i tre våningar. Glada gröna papegojor. Pigga blåröda papegojor, massor av vilda färgglada småfåglar som kvittrade.

Och Ivan han lyste upp där inne, när han berättade allt om parningar, matvanor, individuella särdrag och om vem som var mamma och pappa till vem av pippifåglarna.

Allt om granatkastare och artilleri där utanför det upplöstes i det gråa diset.

Där ute, där är kriget, men här inne är Ivan hos sig själv, hos fåglarna.

Papegojorna dom är som krigets avskalade minsta trädocka kärnan, hjärtat.

Jesper Lindau, Novgorodske [email protected]

Utrikeskrönika 21 januari 2020.

Bagdad, tisdag.

Det är klart att vi kan förändra, vi är ju unga, sa Zahra.

Hennes övertygelse fick mig att svälja min sura cynism när jag var på väg att säga: men tror du att alla irakiska politiker och miliser som har hyvlat tjocka procentskivor av all offentlig upphandling skulle vara beredda att avstå från dollarbuntarna i ett av världens mest korrupta länder?

Det är både upplyftande och hjärtskärande att möta Mellanösterns kreativa och begåvade unga här i Bagdad. Samma tilltro till förändring som de jag mötte i Beirut i höstas eller i Kairo, för... ja det är faktiskt nio år sedan på lördag.

Som veteran kan jag tipsa om att en ansiktsmask av jäst är bäst mot tårgas om man inte har en gasmask, och så förmanar jag dem som stoppar västarna fulla av molotovcocktails, men de svarar uppkäftigt att omvärlden reagerar ju bara när tv visar död, tårgas, brinnande bildäck.

Tre unga demonstranter sköts ihjäl här i Irak i går. Och mina journalistkolleger suckar, lika oroliga som jag att detta nya unga hopp i Beirut och Bagdad ska krossas av korrupta system som inte vill bli av med sina privilegier, av miliser, militära islamister och intressen backade av backade av Iran och Saudiarabien.

Bakslagen är förödande. Och ibland tvivlar man på att den kollektiva erfarenhet av att kreativt söka förändring kan överleva när den krossats av repressiva regimer som i Egypten.

Men då tänker jag på individerna, på Ahmed på Tahrirtorget i Kairo, när han sa revolutionen har förändrat mig som människa före den arabiska våren hade han aldrig tilltalat en kvinna utan sjal, aldrig i sitt liv diskuterat politik eller mött en homosexuell.

Och jag tänker på Mohamed på Tahrirtorget här i Bagdad som lärde sig baka bröd i förrgår! på torget. Han sa: ja, hehe, det här är ju traditionellt en kvinnosyssla, men vet du, revolutionen ändrar allt. Även könsroller.

Död, tårgas, brinnande bildäck.

Men jag tänker också på att Saudiarabiens kronprins Mohamed bin Salman får kindpussar av världens ledare trots styckmordet på Khashoggi, på att Libanons kanske mest avskydda politiker Gebran Bassil har bjudits in för att tala i Davos han vars namn ekat följt av svordomar i talkörer i Beirut sen i oktober. Han är svärson till Libanons president och anklagad för att tillsammans med landets elektricitetsmaffia ha hyvlat hem 20 miljoner dollar och ändå inte givit libaneserna el dygnet runt. Nu ska han tala om Libanon i Davos.

En av demonstranterna i Beirut sa i går:  ja, men de kommer iallafall inte få hummer, gåslever, kaviar och tryffel i år i Davos har jag hört. Och inga plastsugrör. Det måste vara Gretas förtjänst. En dag kommer Mellanösterns unga också att ha en Greta som kan påverka gubbarna här.

Det är klart vi kan förändra, vi är ju unga, som Zahra på Bagdads Tahrirtorg sa.

Cecilia Uddén, Bagdad [email protected]

Utrikeskrönika 20 januari 2020.

Bolsover, måndag.

Det är verkligen, alltid, ett hedersuppdrag att få tjänstgöra som er lyssnares korrespondent i Storbritannien.

Men trots denna högtidliga känsla som oftast infinner sig kan det ibland hända att jag ändå, ute på vägarna, som nu, i inspelande stund, sent på söndagskvällen, på ett rum på ett annars i stort sett öde motorvägshotell vid motorvägen M1, i den lilla staden Bolsover mellan Nottingham och Shefield, frågar mig:

Men Daniel, vad gör du här?

Oroa er inte, jag klarar av att hantera denna till synes existentiellt laddade fråga. Det fina i kråksången är ju att jag på vägen hit återigen fick träna på en av de brittiska egenheterna, att köra på vänster sida.

Och det måste sägas, på det hela taget går det faktiskt utmärkt. Redan nu, på tredje längre bilfärden på fem månader här, verkar hjärnan vant sig vid att titta åt andra hållet i korsningar och rondeller och köra på andra sidan jämfört med vad jag är van vid hemma.

Det är klart första omkörningen på höger sida var en viss anspänning men nu känns det, om inte helt naturligt, så åtminstone tämligen avslappnat.

Och för säkerhets skull bokar jag alltid automatväxlat så jag slipper momentet att växla med vänsterhanden, det känns fortfarande lite avigt nämligen och vid varje körningsstart säger jag till mig själv tre gånger högt i bilen, kom ihåg, vänster, vänster, vänster.

Men i stort sett har jag kommit in i den brittiska egenheten att köra på vänstersidan hyfsat snabbt och lätt.

Jag hör redan skämtförsöken från vissa av er nu, det är väl inte så konstigt, så vänstervriden som du är.

Ha, säger jag, fel, före värre är det minsann, märkligt nog, med tillvänjningen i vänstertrafiken som gångtrafikant i London.

Jag gillar att gå genom staden och har verkligen gått mycket och långt men trots det och trots att jag nu bott här i ett snart ett halvår så tittar jag fortfarande inte automatiskt åt rätt håll när jag är ute och går i London. Jag blir osäker och kommer på mig själv att medan jag korsar gatan så låter jag huvudet gå fram och tillbaka hela tiden för att försäkra mig om att ingen bil kommer och hela passagen kantas av känslan av att nu smäller det.

Det är märkligt att det kan vara så stor skillnad i tillvänjningsprocessen. Bilkörningen i vänstertrafiken känns redan hemtam, gåendet inte.

Och på tal om brittiska egenheter, om drygt en vecka är det game over, inte bara för Bolsover utan för hela Storbritannien, i EU alltså.

Jag talar om brexit förstås. Det ska bli spännande att se hur det går för britterna på detta nya äventyr.

En sak kan vi var säkra på, vänstertrafiken kommer britterna inte lämna i första taget, lika lite som tyskarna den fria farten på Autobahn.

Och precis som där när det tog tid att vänja sig vi höga farterna,är det bara att fortsätta öva på vänsterkörandet och just därför måste det blir övernattningar på öde motorvägshotell ibland.

Daniel Alling, Bolsover, mellan Nottingham och Sheffield [email protected]

Utrikeskrönika 17 januari 2020.

Bryssel, fredag

När man flyttar till EU:s huvudstad finns det tre språk som man kan behöva lära sig.

Det ena är franska som talas allmänt här i stan. Flamländska kan också vara bra att kunna, särskilt om du bosätter dig en flamländsk kommun och ska ha kontakt med myndigheter.

Det tredje språket som nog är det allra viktigaste att lära sig, i alla fall som EU-reporter, är förkortningsspråket. Alla som bott i Bryssel ett tag och som pratar om EU pratar i förkortningar.

Jag är på EP. Jag ska träffa en MEP. "Coreper ska ta upp BRRD imorgon. Ungefär så kan det låta.

Många av de svenska förkortningarna kommer från engelskan, som EP (European parliament) och MEP (Member of European parliament).

Coreper, däremot, kommer från franskans Comité des représentants permanents de ständiga representanternas kommitté, det vill säga gruppen av nationella tjänstemän som sköter EU-ländernas arbete på plats.

Tanken med detta förkortningsspråk är att det ska förenkla. Men för den nyanlända kan det vara förvirrande. Jag minns min första långa genomgång på reppen, Sveriges ständiga representation som är regeringens förlängda arm i Bryssel. Det var en kväll när förkortningarna flödade och själv satt jag mest som ett enda stort frågetecken.

Elva år senare kan jag förkortningsspråket hyfsat bra. Fast inom vissa områden måste jag fortfarande tänka både en och två gånger innan jag kommer på vad bokstäverna egentligen står för.

Det gäller särskilt på det ekonomiska området där kombinationerna tenderar att vara ganska långa och komplicerade.

Som BRRD, som jag nämnde i början. Det står för: direktivet om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag.

EDIS är ett annat ekonomiexempel som står för gemensam insättningsgaranti som tillsammans med SRM, resolutionsmekanismen, är en del av bankunionen som ibland förkortas BU.

Som ni hör är förkortningsspråket rikt och det byggs hela tiden på med ett konstant inflöde av nya bokstavskombinationer.

Ibland kan EU:s förkortningsmakare ställas inför svåra dilemman. Som när de skulle sy ihop kombinationen för EU-kommissionens arbetsgrupp som ska jobba med förhandlingarna om relationen med Storbritannien efter brexit.

På engelska heter gruppen Task force for relations with the United Kingdom. Den naturliga förkortningen borde vara TFUK. Ändå valde man att förkorta gruppen UKTF.

Varför då kan man undra? Troligtvis för att det hade blivit lite väl magstarkt att i uttalad form på engelska kalla EU:s arbetsgrupp för Storbritannien för T-FUK.

Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 16 januari 2020.

Berlin, torsdag.

Ibland är det här jobbet ett sänke. Inte just att vara Tysklandskorrespondent, utan att som journalist så noga följa nyheterna; Det kan emellanåt göra en en smula svartsynt.

Ta 2019, då rapporterade jag och kollegorna om en sönderfallande världsordning och handelskrig, om terrorattentat i Sri Lanka, Nya Zeeland och i Halle här i Tyskland. I mitt tyska hörn av världen mördades för första gången sedan andra världskrigets slut en politiker av en högerextremist och när jag passerar kvarterets synagoga, står nu inte bara en utan två polisbilar och bevakar ingången.

Och så, när ett ganska tungt 2019 var över, då briserade läget i Iran och Irak, under de allra första dagarna av 2020 kvävdes hoppet om att det nya årtiondet skulle vara en nystart. Men det är då, som det gäller att höja blicken. Istället för att se tendenser i enstaka, omskakande händelser får man spana efter de mer tystlåtna, långsiktiga förändringarna, som berör minst lika många. Så här kommer några exempel på vad som kännetecknade 2019, också.

Enligt den tyska försäkringsjätten Munich Re var det gånga året faktiskt exceptionellt i att så få människor omkom i naturkatastrofer. De senaste tio åren har i snitt 37 400 människor mist livet på det sättet varje år, förra året var det ungefär 9000.

Under 2019 utraderades ett av tre poliovirus från jordens yta, så att det nu bara finns ett kvar, en historisk bedrift enligt experterna och ett vaccin mot ebola som sänker dödligheten från 70 till 6 procent godkändes.

Rwanda tog ett stort steg på vägen för att bli det första landet som utrotar livmoderhalscancer och Algeriet och Argentina har lyckats eliminera malaria.

Lika många människor som det bor i Sverige lyfte sig ur extrem fattigdom världen över, antalet barn som dör innan de når sin femte födelsedag fortsatte sjunka och har nu nästan halverats på nitton år och Indien avslutade under året jätteprojektet med att bygga över 90 miljoner toaletter, till glädje för en halv miljard människor.

De skyddade områden i världshaven har fördubblats sedan 2010.

Knölvalen, som var på randen till utrotning, har återhämtat sig och i både Kenya och Sydafrika har tjuvjakten på noshörningar minskat markant under 2019.

Klimatförändringarna är enligt FN det största hotet mot mänsklighetens gemensamma välfärd men också där erbjuder 2019 hopp, trots bränderna i Amazonas och Australien. Bara häromdagen kom siffror som visar att Tyskland släppte ut 50 miljoner ton koldioxid mindre än året innan och mycket väl kan nå klimatmål som tidigare tycktes ouppnåeliga, för första gången producerade landet mer förnyelsebar el än el från kol och kärnkraft tillsammans. Så för att låna lite fritt från Dickens, det må vara den mörkaste av tider, men det kanske också är den ljusaste. Och igår tror jag bestämt att jag hörde en koltrast.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]