Utrikeskrönikan 2 september 2019. Bangkok.

Bangkok måndag.

Just tillbaka i Thailand träffar jag en av mina grannar i hissen. Visst är du från Sverige? Ja svarar jag. Åh då är du chippad säger han. Nä vad då nu förstår jag inte vad du menar svarade jag.

Grannen säger Jo, men jag såg ett så intressant reportage på Tv här om kvällen som handlade om AI, artificiell intelligens, och dom hade besökt ett företag i Sverige och där alla anställda har ett chip inplanterat i handen så dom kunde öppna dörrar, köpa kaffe och massa annat genom att bara dra med handen över en läsare.

Nej det låter för bra för att vara sant, sa jag.

Men grannen stod på sig och berättade att han sett det på en TV-kanal som jag sökte upp för att se inslaget med egna ögon.

Och mycket riktigt, där var reportern från den Singapore baserade Tv-kanalen i Stockholm och besökte ett företag där inte alla, men i iallafall överraskande många, hade låtit plantera in ett chip litet som ett riskorn i handen. Killen som var företagets representant svarade artigt på alla frågor och sa att svenskar är öppna för nya tekniska innovationer och sa att han tror att merparten av oss är villiga att inplantera ett litet chip för att underlätta vardagen och berättade att han inte behöver ha med sig nyckel, kontokort eller kollektivtrafikkortet för alla ligger nu i chipet i handen.

När jag hör det så tänker jag flera saker. Vad betyder det för Sverigebilden utomlands? Tror folk, som min granne, att vi alla är chippade. Men också, smart och bra, chipet är med en överallt och det verkar inte finnas några begränsningar i vad man kan lägga in för information. Det är just det som får mig att tveka. Är det så att jag vill ha all information om mig med mig hela tiden.

När jag reser runt i mitt bevakningsområde så är jag försiktig med att i vissa länder har platstjänster påslagen i min telefon. Det är den funktion som göra att telefonen skickar information om var den är hela tiden. Den informationen kan sedan användas för att i värsta fall spåra mig. Men vanligare är att informationen skickas vidare till företag som kan se vart jag har varit och skicka mig erbjudanden med allt från hotell, restauranger eller annat som företag vill sälja på mig. Du har säkert någon gång funderat hur det är möjligt att du varit på tillexempel ett varuhus och att du senare har annonser från det samma i ditt sociala medier flöde. Det är det som kallas digitala fingeravtryck. Du lämnar spår efter dig hela tiden, varken du vill eller inte.

Nu kanske du tycker att jag verkar både konspiratorisk och har foliehatt, men jag är för teknisk utveckling och tycker att så länge artificiell intelligens gör livet enklare så är det bra. Men jag tycker att det är viktigt att vi känner till vad den digitala utvecklingen betyder för vår personliga integritet. Som det är idag så äger företag som Google, Facebook och andra informationen om hur vi rör oss inte bara på internet utan också i det fysiska rummet.

Så vad är då lärdomen, ja för mig så är det att vi i Sverige kanske inte pratar tillräckligt om vad utvecklingen betyder för vår personliga integritet och intressant att jag via en Singapore baserad Tv-kanal fick lära mig om hur långt fram Sverige ligger när det gäller AI.

Peder Gustafsson [email protected]

Utrikeskrönika den 30 augusti 2019. Helsingfors.

Helsingfors, fredag.

Det finns nyheter och så finns det nyheter. För några veckor sedan började det ramla in rapporter om att en vit känguru hade setts på Åland. Ni hörde rätt: en känguru. Dessutom lät vittnen berätta att den setts skutta omkring i de trakter där jag hade tillbringat en semestervecka i juli.

Jag ska strax återkomma till historien om kängurun men först måste vi backa lite. Det är nämligen så att finländarna har en historia av observationer av något mer udda djur, eller i alla fall djur som inte traditionellt hör hemma i den finländska naturen. Det mest legendariska exemplet torde vara lejonet i Ruokolax i Östra Finland 1992. Mitt i sommarvärmen blev det nämligen braskande rubriker då en man sade sig ha sett ett livslevande lejon. Det blev många vändningar i den storyn men något lejon hittades aldrig.

Den här sommaren gjordes den första, bekräftade observationen av en schakal i Finland, forskare och experter har alltså bekräftat att det faktiskt handlar om en livslevande schakal. Bland semesterfirande finländare och också bland politiker, väckte det här en del uppmärksamhet. Forskare och experter sade däremot att det här var helt väntat. Det har enligt dem snarare varit frågan om när, och inte om, schakalen börjar söka sig till Finland.

Samma sak gäller inte för kängurun. Men i början av augusti fick polisen på Åland ett samtal som jag gissar att arkiveras i mappen över något mer spektakulära utryckningar. Polisen ryckte ut efter ett samtal om att en vit känguru var på vift. Väl på plats visade sig handla om enligt Hufvudstadsbladet som nyligen besökt djuret ett östaustraliskt kängurudjur av arten rödhalsad vallaby.

Willy Wonka heter djuret som hade rymt från sin ägare, efter att ha skrämts av åskan så till den milda grad att han lyckades ta sig ur sin inhägnad och skuttade iväg. Willy Wonka fångades med hjälp av bedövningspil.

Själv tänker jag på hur jag hade reagerat om jag under min semestervecka på Åland hade sett något kängurulikt hoppa emot mig. Jag hade övervägt noga om jag skulle meddela nyhetsredaktionen på Sveriges Radio i Stockholm att jag var ett stort scoop på spåren. Mitt samtal hade förmodligen arkiverats i mappen över "förvirrad Östersjökorrespondent i behov av lite mer semester".

På tal om semester så uppger Hufvudstadsbladet att Willy Wonka nu finns på hemlig plats i väntan på att hans inhägnad ska inspekteras av veterinär.

Erika Gabrielsson, Östersjökorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 29 augusti 2019.

Bargatan i centrala Pristina hade kunnat vara vilken bargatan som helst i sommar-Europa, det är fullt med folk, luften är len och varm och luktar avgaser, och vid ståborden på de sorlande uteserveringarna dricker folk öl och röker och pratar.

Kosovos stora diaspora är hemma över sommaren och förutom albanska hör man också tyska, franska och danska två tjejer som går förbi på trottoaren diskuterar på bredaste skånska.

På gatan trängs några av de hemvändande semesterfirarna för att visa upp sina utlandsregistrerade skrytbilar, och det verkar som att det är tyska märken som gäller här. Det är nästan som en liten parad. Folk följer bilarna med blicken och då och då uppstår en lucka så att nån av bilarna får chansen att accelerera och visa upp sina hästkrafter för nån sekund.

Det ständiga gasandet är rätt störande och några trafikregler verkar inte gälla, dessutom parkerar de lite hur som helst. Min lokala kosovoalbanska kollega vars egna bil nätt och jämnt kommer upp i 70 kilometer i timmen är inte helt road över de till synes välbeställda hemvändarnas lite gränslösa beteende.

Men vi förlåter dem, säger han med ett leende, som om hemvändarna var struliga tonåringar som han innerst inne ändå älskade.

Kollegan hävdar att han kan se från hundra meters håll om en landsman är boendes i Kosovo eller i utlandet kläderna, rörelsemönstret, och uppenbarligen trafikbeteendet.

Jag testade honom aldrig på det, men man kan ju hursomhelst konstatera att det är ganska stor skillnad på förutsättningarna för de kosovaner som bor i Kosovo och de som bor på andra håll i Europa. Först och främst, passet såklart. Runt en tredjedel av de med kosovanskt ursprung bor i utlandet och de med dubbelt medborgarskap rör sig såklart enkelt genom Europa. Kosovo är en plats för rekreation under sommaren och man kommer och går som man vill.

Men för de som bor i Kosovo är verkligheten en annan, för att besöka EU behövs visum, är man arbetslös är det inget lätt uppgift att få jobb nån annanstans. Och även om man har jobb är lönen riktigt låg, här är minimilönen 130 euro i månaden. Det motsvarar drygt åtta svenska kronor i timmen, vilket nätt och jämt räcker till en kaffe till och med i Kosovo.

Med en sån lön är en bil modell nyare såklart nästan omöjligt att få råd med, så jag undrar om kollegan ändå inte känner lite bitterhet när han ser hur mycket bättre många av hemvändarna verkar ha det. Vi sitter fast i en bilkö på den tungt trafikerade vägen mellan Pristina och Mitrovica och en tyskreggad vit SUV har precis plöjt sig fram i en egenskapad fil mellan vår och den mötande.

Kollegan kramar ratten så att knogarna vitnar men upprepar:

Vi förlåter dem.

Filip Kotsambouikidis [email protected]

Utrikeskrönika den 28 augusti 2019. New York.

New York, onsdag.

Förlåt här uppe från 35:e våningen om jag blivit tjatig genom åren - men:

Den. Här. Stan. Alltså.

Jag har besökt New York jag vet inte hur många gånger sen jag kom hit för första gången för över 40 år sen, jag har bott här i sammanlagt över fem år, jag återvänder om och om igen.

Och ändå jag vänjer mig aldrig.

Och jag vill inte vänja mig.

Jag vill fortsätta förtjusas, förtrollas och förföras av dess kaotiska kakofoni, dess hysteriskt höga tempo, och dess obändiga tro på sin egen oövervinnlighet.

För av allt som New York är, så är den även världens bästa exempel på en självuppfyllande profetia, på en snabbt snurrande evighetsmaskin.

Så här lyder den vinnande formeln för dom som lever på den här stans solsida:

Jag är i New York, där allt ju är möjligt - och därför blir allt möjligt här i New York. Och då blir det liksom så, för väldigt många.

Den samlade energi som blir resultatet av att miljoner människor varje dag vaknar i New York och är lyckliga över att de vaknar just där, den energin är ett adderat värde i sig, och den skulle, om det var möjligt, kunna ersätta flera kärnkraftverk.

Det är nåt med den där högspänningen som gör nånting med själva luften som liksom är lite tätare och glittrar lite extra.

Och den där speciella laddningen gör också nånting med alla möten här.

Det sprakar och sprudlar, och det är som att nästan alla nästan alltid är på det där särskilda New York-humöret där man alltid tar en extra generös sväng med orden, med humorn, med värmen - för kontakt, för ett skratt, för att make my - or your - day.

Efter en kvart längs en gata eller aveny hinner det hända minst tre roliga saker. Eller oväntade. Eller extrema. Men det händer hela tiden saker.

And I love it.

Häromdan gick jag längs Broadway och hörde på långt håll en unge i fem-sexårsåldern skrika som en stucken gris.

Bara för att hon kunde.

Hon höll sin lätt generade och maktlösa nanny i handen och skrek oavbrutet rakt ut, så där som spädbarn gör när dom har riktigt ont i magen.

Där gick då tillfälligt denna svenska människas gräns, och jag kände hur jag blev tokig på att ungen under stort nöje bara fortsatte skrika, trots tillsägelser.

Men mitt säkert synliga missnöje avbröts underbart omedelbart av en tjusig äldre man i röd scarves, och kanske lite smink, i alla fall i fina färger från topp till tå.

Han satt på en bänk utanför ett litet kafé och tog roat in hela scenen, inklusive min säkert fullt synliga rynka-i-pannan-irritation.

Hey - that's the future talking! - det där är ju framtiden som talar - skratthojtade han till mig, och jag kunde inget annat än att skratta med. He made my day. Eller åtminstone min kvart. En så typisk New York-människa.

Och visst finns den där bryska brutaliteten också, mellan människor, och till exempel i den ljudnivå som här är helt normal, fast den i själva verket är en vansinnig orkan av biltutor, ambulanssirener, luftkonditioneringsaggregat och en och annan skrikande människa.

Men ändå.

Den här stan alltså.

I love it.

Agneta Furvik, New York [email protected]

Utrikeskrönikan 27 augusti

Göteborg tisdag. Jag är nyss hemkommen från ett Norge där jag nästan alltid möts av vänliga, leende, till synes ofta glada människor. Norge toppar många globala undersökningar om länder där man kan leva ett gott liv. Norge är ju så vackert med sina fjordar och fjäll, norrmän i gemen har gott om pengar, folk är relativt friska. Självklart finns där problem, men såvitt jag kan bedöma är möjligheterna fler än problemen. Till och med norsk språkmelodi kan hjälpa till att ge bilden av ett glatt folk. Om någon säger "jeg er så deprimert" måste jag liksom anstränga mig för att uppfatta allvaret. Fast på senare tid har jag också hört flera exempel på norsk ilska. I SVT:s Agenda i söndags sa politikern Kamzy Gunaratnam att hon blev "riktigt arg" över terrordådet mot en moské utanför Oslo för drygt två veckor sedan. Och jo, när jag som var i Norge dagarna efter terrordådet pratade jag med flera norrmän som uttryckte allt från oro till direkt ilska mot att landet återigen har drabbats av högerextrem terror, även om dådet inte blev tillnärmelsevis så blodigt som massmordet på Utöya för åtta år sedan. I år har jag även bevittnat norsk ilska över mer triviala saker än dödligt våld. Några blev riktigt förbannade när Norges fotbollsherrar i våras tappade en till synes trygg 2-0-ledning i prestigelandskampen mot Sverige. Ungefär vid samma tid inleddes även det som har kommit att kallas bompenge-upproret, en mindre våldsam men ändå lika arg rörelse som de gula västarna i Frankrike. Bompengar är de norska vägtullarna. När jag ibland kör bil i Norge så svider det till varje gång jag passerar en bomstation. Ibland slipper man undan med att betala runt en svensk tia, men vid andra bomstationer kan det kosta 40-50 spänn, ibland ännu lite mer. Bomstationerna är fler än någonsin i Norge. "Nog är nog", lyder parollen från tusentals norrmän bakom bompenge-upproret. Så sent som i förra veckan höll faktiskt bompengekonflikten på att välta den norska högerregeringen.

I sista minuten tvingade statsministern igenom en kompromiss om hur stora bompengarna ska vara, vad pengarna ska gå till och hur man ska få balans mellan å ena sidan biltrafik och å andra sidan kollektiv- och cykeltrafik.

Ett slags norsk klimatkamp, alltså. Oavsett vilken sida man står på i den kampen har bilen lyckats framkalla ett rejält mått av norsk ilska, den glada språkmelodin till trots.

Jens Möller, Norgekorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika den 26 augusti 2019. London.

London, måndag.

När lågprisplanet landat i Aberdeen i Skottland och taxat in till gaten, såg passagerarna hur två svarta SUV-bilar närmade sig på landningsbanan. Några av resenärerna fick förtur att kliva av och när de reste sig från sina platser såg de övriga passagerarna till sin stora förvåning att det var Storbritanniens prins William och hans fru Kate. På suddiga mobilbilder tagna genom fönstret ser man William kånka på minst tre väskor, med de två äldsta barnen i hälarna. Kate har ettåriga minstingen Louis i famnen.

De tillbringar sensommaren på drottning Elisabeths lyxiga lantställe Balmoral Castle precis som vanligt. Men det allra mest vanliga, det var att de flög med ett lågprisbolag. I brittiska pressen beskrivs det i alla fall som något häpnadsväckande vanligt.

Att familjen tog 08.40-flighten till Skottland har hamnat på nyhetsplats, och inte bara i tabloiderna. Även The Times hade en stor artikel i tidningens första uppslag: William och Kate flyger på biljetter för 73 pund styck. Om det nu är någon som undrar är det omkring 860 svenska kronor. En ganska blygsam summa i sammanhanget.

Om man som jag älskar siffror kanske det kan vara kul att veta att familjens koldioxidutsläpp för resan beräknas vara 0,87 ton och att det motsvarar tretton procent av vad genomsnittsbritten släpper ut på ett år, alltså 6,5 ton.

Några som spräckt den gränsen redan under sommaren är Williams yngre bror prins Harry och hustrun Meghan. Trots parets uttalade engagemang för miljön skedde familjens semesterresor via privatjetflygplan.

Först firades Meghans födelsedag på Ibiza. Sedan hängde makarna ett par dagar hos Elton John, i stjärnans sommarhus på franska rivieran. I sig bedöms inte Harrys och Meghans sommarnöjen som häpnadsväckande ovanliga för unga kungligheter. Men det är just det där med miljöengagemanget.

I stället för att själv pryda omslaget när hon var gästredaktör i modemagasinet Vogue, valde Meghan att göra ett kollage av sexton personer som hon blir inspirerad av. En av dem är svenska, sextonåriga klimataktivisten Greta Thunberg. Prins Harry medverkar också i numret och i en intervju tillsammans med schimpansforskaren Jane Goodall säger han att han och Meghan som allra mest vill ha två barn, för att minska sitt ekologiska fotavtryck.

Redan någonstans där gick det ett sus genom brittiska medier. Utspelet sågs som en gliring till Harrys bror William, som ju är trebarnspappa.

När det sedan avslöjades att Harry och Meghan under sommaren flugit privatjet inte mindre än fyra gånger inom loppet av elva dagar var skandalen ett faktum. Och när William och Kate flög reguljärt hjälpte det inte att Elton John försvarade valet med att parets säkerhet måste tas i akt.

Det verkade helt enkelt inte så där vansinnigt inspirerat av Greta Thunberg.

Susanna Hållbus, London [email protected]

Utrikeskrönika den 23 augusti 2019. Istanbul

Istanbul, fredag. Jag tror att det är dags för mig att göra en bekännelse:

Jag är helt beroende av min mobil.

Och jag vet, jag är inte ensam, speciellt inte bland andra åttiotalister som jag själv. För är det någonting jag aldrig lämnar hemmet utan så är det telefonen. Det har ju visserligen också att göra med att jag i det här jobbet har jour dygnet runt. Så jag svarar när det ringer, även om jag sover eller står i duschen. Det kanske kan låta som en förbannelse att hela tiden vara uppkopplad. För att inte tala om den övervakning vi utsätts för genom telefonerna. Men i mitt jobb är dagens teknik också en stor hjälp. I min telefon har jag presidenter som twittrar blandat med aktivister. En app hjälper mig att översätta ljud på nästan vilket språk som helst om än med vissa brister. Jag bokar flyg och hotell i en annan, och spelar in telefonintervjuer med en tredje. För att inte tala om de appar som vi korrespondenter använder för att ni lyssnare ska få så bra ljud som möjligt, i stället för knastriga telefonlinor.

I stället för att vänta på att en pressansvarig ska återkoppla kan jag skriva direktmeddelanden till experter, forskare till och med ministrar. Jag har helt ärligt ingen aning om hur jag hade klarat av det här jobbet på 60-70-80-talen, och jag beundrar mina kollegor som gjorde det.

Det är inte så konstigt att det första jag gör när jag kommer till ett nytt land är köpa ett lokalt SIM-kort, som förra veckan i Jerusalem. Vart ska du och vart ska du ringa, undrade försäljaren? För om du ska till Västbanken fungerar inte de här korten särskilt bra, och det kan bli väldigt dyrt att ringa dit.

Jaha, ok, men jag måste kunna ringa till Sverige också?

Ja, men det är inga problem alls.

De finns ju också, teknikens begränsningar. En som tröttnade på dem är palestiniern Mohamed Abdel Haleem från staden Ramallah på Västbanken.

Han blev frustrerad över att kartappar och GPS:er inte tar hänsyn till de begränsningar som palestinska bilförare lever med. Som att det bara är israelmärkta bilar som tillåts på vissa vägar, eller de långa köerna till vägspärrarna vid muren. Eftersom det är omöjligt att veta hur lång tid det tar att komma igenom dem köar bilförare ofta från tidiga morgnar för att vara säkra på att hinna till jobbet i till exempel Jerusalem.

Så Mohamed Abdel Haleem skapade ett system där palestinska bilförare kan rapportera in olika trafikproblem, flyttade kontrollstationer eller avstängda vägar. Och med hjälp av all den information han fick in byggde han en ny kartapp.

Stephanie Zakrisson, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönika den 22 augusti 2019. Paris.

Paris, torsdag.

Jag har just svettats mig igenom en lång intervju med ärkeprästen av Notre Dame och pustar ut med en underbart iskall cola i skuggan av ett träd på restaurangen vägg i vägg med ärkeprästen.

Jag ska precis ta min tredje klunk när ett litet bi dyker ner i mitt i min njutning. Den söta doften från min cola har konkurrerat ut nektarn i trädets lila blommor. Jag reser mig hastigt för att hämta en sked inne på restaurangen.

Vid bardisken står tre män och eftersom det är omöjligt att avgöra vem som är kypare och vem som är gäst frågar jag alla tre på en gång, ursäkta skulle jag kunna få en sked. Jag har fått ett bi i min cola.

Alla tre reagerar på sekunden och snart har jag tre vittnen till min räddningsaktion. Tyvärr har det lilla biet hunnit drunkna.

Det är mitt bi, säger då den blonda av de tre, med en blandning av stolthet och sorg i rösten.

Ert bi?

Vi har bin på taket! Ja, det är det många som har här i Paris. Vill ni hänga med och kolla?

Fransman ber okänd ensam kvinna följa med till taket för att kolla bin? Hm, jag ser redan kvällstidningsrubrikerna...

Jag kontrar med att presentera mig och får då reda på att mannen jobbar vid Franska Polisens Motorcykelkompani som håller till på andra sidan om Notre Dames ärkepräst.

Slå er ner, säger jag, som bär på tusen frågor om det senaste årets alla våldsamma demonstrationer i Frankrike och polisens agerande.

Den franska polisen har både fått kritik för att inte kunna förhindra vandalisering i samband med demonstrationerna och för att ha varit för hårdhänt mot demonstranterna.

Jag får höra om den franska polisens nya strategier vid allmänna demonstrationer, den nya polischefen och moderniseringen av motorcykelpolisens verksamhet.

Sedan för polismannen tillbaka samtalet till motorcykelpolisens bisatsning.

Vi ser det som en god gärning, säger han. De behövs här i stan. Överskottet av försäljningen av honungen skänker vi. Vill du hänga med och kolla?

Visst!

Jag får därefter en rundvandring i den franska motorcykelpolisens lokaler och historia.

Här tvättar vi våra motorcyklar, här har vi ett museum med gamla modeller, nästa år fyller vi hundra år, förr hade vi en akrobatavdelning, den här gamla modellen åker tomten i på jul. Här ser du bilder på folk vi eskorterat, Nelson Mandela och Bill Clinton till exempel. Vi eskorterar även ambulanser, med patienter eller organ. Här har vi våra 200 motorcyklar, så här ser de civila modellerna ut, de är tänkta att vara mindre provocerande...

Och här uppe har vi vår biodling.

Från takterrassen ser jag ut över hela Paris. Till höger har jag Notre Dame i takhöjd. Till vänster floden Seine och snett bakåt Sacre Coeur.

Jag kan hjälpa sig att spela in ljud från bina, erbjuder sig polismannen, om du inte vågar gå så nära?

Ja, stort tack för allt, säger jag, bockar och bugar för vänligheten och skyndar sedan vidare till nästa punkt på dagordningen.

Strax därefter får jag ett telefonsamtal från polisens kommunikationsavdelning.

Hej! Jag hörde här att du var på besök hos motorcykelpoliserna och gjorde en intervju. Polisen som visade runt dig bröt mot reglerna. Du skulle ha begärt tillstånd för intervju hos oss först. Det är ingen fara, alltså, men du måste skicka in en förfrågan om intervju i efterhand. On compte sur vous madame. Vi litar på dig!

En eftermiddag som som författad av en fransk filmskapare.

I sängen på kvällen tänker jag tacksamt på det där lilla biet, som jag kommer att komma ihåg resten av mitt liv.

Marie Nilsson Boij [email protected]

Utrikeskrönika 21 augusti 2019. Bogotá.

Bogotá. Onsdag.

Det finns en historia från Matamoros i Tamaulipas som jag tycker sätter fingret på situationen för många journalister här i Mexiko säger Jan-Albert Hootsen. Jan-Albert arbetar på en amerikansk organisation vars mål är att skydda journalister runt om i världen. Vi träffades för några dagar sen i Mexiko City. Historien Jan-Albert berättar är vanlig och handlar om tre telefonsamtal som äger rum inom en halvtimme.

Samtal 1. En reporter på den lokala tidningen tar emot ett samtal från en av de regionala kartellerna. De berättar att man inom en timme kommer att dumpa en mördad person vid ett specifikt gatuhörn i Matamoros. Man ringer bara för att informera reportern om att man inte får skriva eller publicera bilder från gatuhörnet.

Samtal 2. Ett par minuter senare får reportern ett nytt samtal. Denna gång ifrån ett rivaliserande gäng som säger att man har hört att det första gänget kommer att dumpa en kropp. Man är tydlig med att reportern bör gå dit ta bilder och skriva en artikel om det.

Samtal 3. Lite senare får reportern ett tredje samtal. Det är ifrån militären. Man uppger att man känner till vad som ska hända. Det är mycket viktigt att reportern inte skriver något förrän militären själv publicerat ett pressmeddelande om händelsen.

Tänk om du var den journalisten, vad gör du? Du flyr, du sticker därifrån fort som fan för vad du än gör så kan du bli dödad säger Jan-Albert Hootsen. Han säger att det stora problemet i Mexiko är att det är svårt att se var den organiserade brottsligheten slutar och var staten tar vid och rättslösheten för dom som drabbas av våldet är stor.

Några dagar senare träffar jag journalisten Martin Duran från Culiacán i Sinaloa. Han flydde från sin hemstad för två år sen. Martin berättar att läget förvärrades när Sinaloakartellens ledare Joaquin Chapo Guzman greps 2016. Det innebar en splittring i Sinaloa-kartellen mellan Chapos söner och deras falang som kallades Los Chapitos och den andra falangen som styrdes av Chapos tidigare kompanjon Damaso.

Martin säger att det utbröt ett utrotningskrig mellan Chapitos och Damasos som drabbade alla. Vem som helst kunde bli dödad. Det räckte att man råkade känna någon som hade anknytning till de olika falangerna.

Martin har som journalist alltid strävat efter att kunna förklara kriget mellan kartellerna. Men en publicering han gjorde 2016 upprörde den ena falangen. En av hans kollegor mördades och Martin tvingades fly till Mexiko City.

I dag är han försiktig med vad han rapporterar om. När vi ses har det precis skett fem mord på unga killar i Sinaloa. Deras kroppar har hittats runt om i staden. På deras bröstkorgar har man placerat små leksaksbilar. Vi vet vilka som ligger bakom men det är inget som vi kommer publicera säger Martin.

Några dagar senare läser jag en artikel där man identifierat de ihjälskjutna killarna med leksaksbilar på bröstet. Enligt artikelförfattaren är det personer som varit kända för att ha rånat folk genom att stoppa deras bilar.

I slutet av artikeln ställer man sig frågan vad som händer när den organiserade brottsligheten agerar domare och rättvisa inte längre skipas.

Artikelförfattaren är anonym.

Paloma Vangpreecha, Bogotá [email protected]

Utrikeskrönika 20 augusti 2019. Kigali.

Kigali, tisdag morgon.

Även om jag nu befinner mig i den rwandiska huvudstaden, så går mina tankar mest till Khartoum, denna dammiga torra heta huvudstad i Sudan. En stad och ett land som genomgår en snabb förändring. Inte bara politiskt, även om det var mäktigt att se parterna, den civila oppositionen och militären, skriva under ett fredsavtal i den kinesiskbyggda kongressbyggnaden Friendship Hall, med sina ekiga marmorgolv och storslagna entré. Mannen i kamouflagekepsen, kallad Hemedti, skrev under. Han är en av de tyngsta spelarna i det sudanesiska dramat och kanske den mest fruktade. Egentligen heter han Mohammed Hamdan Dagolo och är beryktad chef för Rapid Support Forces, en avläggare till den ökända Janaweed-milisen i Darfur.

Om det är någon som kommer ihåg den. Folkmordet där kanske 300 000 dödades. Den tidigare diktatorn Omar al-Bashirs hit man, skulle en del sudaneser säga. Han säger att han kommer följa avtalet till punkt och pricka och många håller nu tummarna för det så blir. Det är en skör process som nu tar vid. 30 år av diktatur under Omar al-Bashir, ska nu monteras ner, sakta och varligt. För det är det som de flesta vanliga sudaneser jag träffade ville.

För det var inte bara en stenhård diktatur, Omar Al-Bashir drev också en stenhård islamistisk regim. En sudanes berättade att när han gick i skolan så var eleverna blandade, flickor som pojkar, mörka från södern, ljusare från norr. Men när al-Bashir tog över separerades flickorna, de fick bära slöja, en rasistisk politik tog över där allt styrdes efter vilken nyans av brun hud man hade. Berättade han. Det trasade sönder landet mentalt.

Men nu finns det en lätthet, en glädje, en utandning. Nu kan sudaneserna börja andas igen. Han berättade att Sudan som varit så splittrat, mellan klaner, etnicitet, hudfärg, klasser nu äntligen funnit en gemenskap igen. I protesterna, i hatet mot al-Bashir, hatet mot islamismen. Och det här märks i de små nyanserna.

Vi passerar universitetet vid Nilens strand, en tonårig pojke går hand i hand med en jämnårig flicka. De ser glada och lite förväntansfullt fnittriga ut, så där som man kanske gör på en första dejt. Livet är roligt och spännande. Min vän berättar att de hade gripits och piskats för bara något halvår sedan för det där. Att hålla i hand på offentlig plats. Kvinnorna som väljer att låta slöjan halka ner och liksom glömma att den mer blivit en sjal runt halsen, kvinnorna som sätter sig med manliga klasskamrater på lunchrestaurangen i byxor. Rena markeringar mot det gamla då allt det var förbjudet för kvinnor.

Jag har aldrig hört så många skratta som i Khartoum. I mörkret längs thésalonger vid sandvarma gator så hör man inte det där forcerade, påtvingade skrattet. Utan det öppna, rena glädjeskrattet som bara uttrycker lättnad, otvungenhet, att bara få bara vara och inte oroa sig. Den stora lättnaden. Det finns en solidaritet och samhörighet hos alla de som var med och riskerade livet, gamla som unga. Jag mötte många som rakt ut sa hur stolta de är över sina kvinnor som i mångt och mycket drev det folkliga upproret framåt.

En kvinna berättar, att det här den chans vi har i livet. Nu. Inte sen. Det är nu vi kan öppna upp samhället, också mentalt. Det är nu vi kan se till att stärka kvinnan position i samhället. Är det någon som försöker göra vårt livsrum trångt igen, då går vi ut och demonstrerar igen. Jag hoppas att hon inte ska behöva göra det, jag hoppas att hon ska kunna göra det om det så krävs, utan att riskera livet. Men säker kan man aldrig vara. Kanske hänger allt på om en hårdför man i militärkeps, med smeknamnet Hemetdi lilla Mohammed, om han kommer att följa det han skrivit under.

Richard Myrenberg [email protected]