Utrikeskrönikan 5 augusti 2019. Moskva.

Moskva, måndag.

Ett hundratal poliser, står på rad längs en av huvudgatorna här i stan. De har svarta hjälmar med skyddsglas på sig, batonger, vapen. De står stilla, tittar rakt fram och rör inte en muskel i ansiktet.

En äldre kvinna går förbi polisraden. Hon går nära, väldigt nära men så stannar hon upp framför en av dem.

Du ser så ung och snäll ut, säger hon.

Hon håller fast blicken på polisen men han fortsätter titta rakt fram, förbi henne. Jag som står lite på håll tycks mig ändå se att det rycker lite i hans mungipa.

Hon rotar i sin väska och tar fram en flaska vatten.

Du är säkert törstig, du måste dricka, säger hon.

Polisen ler nu lite, försiktigt, men leendet är uppenbart och hans kollegor bredvid ler också.

Den äldre damen insisterar, säger till poliserna att de borde ta av sig hjälmen, vädra huvudet lite, lätta på utrustningen. De svarar inte och hon fortsätter att rota i väskan.

Hon tar fram en papperspåse. Här har du också en pirog, säger hon.

Du är säkert hungrig, ska du inte äta lite?

Polisen skrattar, kvinnan också.

Jag undrar: Vem tar hand om vem? Vem skyddar vem?

Poliserna har beordrats att ta hand om demonstranterna som protesterar utan tillstånd. De kräver fria och rättvisa val, att oppositionella politiker ska få ställa upp i lokalvalet här september. Men man får inte demonstrera utan tillstånd och demonstranterna måste därför tas om hand, gripas.

Jag vet knappt längre själv hur många jag har sett bli just omhändertagna av polisen under de senaste demonstrationerna.

Klart är i alla fall att det inte är någon idé att försöka fly, för då gör det ont. Efter lördagens protester greps närmare 1000 personer. Veckan innan runt 1300.

Det är oklart om kvinnan är en av demonstranterna eller råkade bara ha vägarna förbi just den här platsen. I vilket fall verkar hon vara obrydd och orädd. Poliserna måste ju också få äta och dricka, så att de kan fortsätta göra sitt.

Hon fortsätter gå längs polisraden och bjuder dem på vatten, muntrar upp de uniformerade männen.

Du ser ut som min son, säger hon till en av dem Du är stilig Du ser snäll ut, fortsätter hon.

När hon hälsat på hela polisraden, bjudit dem på vatten går hon sin väg.

Men jag kan inte låta bli att undra, vem tar hand om vem och vem skyddar egentligen vem?

Lubna el-Shanti [email protected]

Utrikeskrönika den 2 augusti 2019. Berlin.

Berlin, fredag. Alla pratar om vädret. "Das Wetter". Det tydliga signalordet avslutar fortfarande varje nyhetssändning i den tyska public service-radion Deutschlandfunk. Efter väderprognosen följer den lika obligatoriska trafikrapporten som talar om hur många kilometer kö det på autobahn runtom i hela det här bilälskande landet.

"Drei kilometer Stau".

Nu i semestertider är det extra långa köer, så trafikrapporten blir också extra lång.

Man brukar ju säga att vi svenskar är överintresserade av vädret, det givna samtalsämnet att kallprata om.

Och hur är vädret där då? vet jag inte hur många det är som har frågat mig under den här första veckan jag har varit på plats på mitt sommarjobb i Berlin. Inte så konstigt kanske, det slogs ju värmerekord här nyss på löpande band, toppnoteringen landade på 42,6 grader. Många har blivit lite hobbymeteorologer. Min egen mor går runt på landet med sin smarta telefon.

Det blir inget regn, säger hon och tittar ned på skärmen, nyligen uppdaterad med den senaste prognosen.

Vad menar du, du ser väl regnmolnen där? säger jag och tittar upp på himlen.

Nej, det blir inget regn, hävdar hon bestämt.

Vi bråkar en stund om vi ska ta in dynorna till utemöbeln eller inte, och blir de kvar ute, vilket de oftast blir, kan man räkna med att de är blöta på morgonen efter. Men jag ska avslöja en sak. Det är inte bara vi svenskar som är vädertokiga. Tyskarna kanske rentav är värre. I morgonprogrammet på public service-tv är väderprognoserna så frekventa att de är omöjliga att missa. Efter nyheterna på helslag, en uppdatering vid kvartöver och sedan igen efter halvslaget. Nu på sommaren har morgonprogrammet en specialsatsning på, ja just det, på vädret. Väderpresentatören Benjamin har skickats ut på en cykelturné. Den här veckan har han cyklat längs floden Elbe, och han når mynningen vid Nordsjökusten i dag, fredag.

Benjamin har röd träningströja och är ständigt glad. Han besöker bara vackra platser. Han ror med ett roddarlag på floden, han står framför ett fantastiskt renässansslott i Torgau i Sachsen och är vid världens längsta farbara akvedukt, ett stycke 900 meter lång tysk ingenjörskonst, en bro för båtar över Elbe i Magdeburg. Detta samtidigt som han berättar om väderutsikterna, med kartor och allt.

Men jag tror att Benjamin fuskar. Att han skulle cykla de dryga 50 milen längs Elbe på fem dagar och samtidigt jobba tror jag inte på, men mys-tv blir det.

Som journalist har man genom åren ibland fått uppgiften att skriva en vädertext. En vädertext undrar ni, ja det är en precis vad det låter som, en text som handlar om hur vädret ska bli, gärna ackompanjerad av en bra, klickbar bild till webben.

Så jag tänkte lite erfarenhet finns det, och om ingen har gjort den här cykelidén genom Sverige så kanske man har chans till sommarjobb även nästa år.

Anders Jelmin [email protected]

Utrikeskrönika den 1 augusti 2019. Paris.

Paris torsdag.

Inte mycket hinner hända på fem år tänker jag.

Dag ett, nyanländ och slår upp menyn på favoritbistron... och upptäcker att omeletterna är borttagna till förmån för pizzor och pastarätter. Å likadant är det på nästa bistro å nästa å nästa... hmm.

Dag två passar jag på att handla ordentligt innan helgen eftersom det mesta ju är stängt på söndagar, eftersom man i det här katolska och på vissa sätt konservativa land varmt värnat sina vilodagar.

Men det visar sig att jag är dåligt påläst. För President Macron lyckades när han var finansminister tydligen driva igenom liberalare öppettider.

Så mataffären här välkomnar mig även på söndagen och erbjuder dessutom faktiskt ett stort sortiment av ekologiska varor. Där har Frankrike legat efter Sverige men nu finns både giftfritt och antibiotikafritt och glutenfritt för den som vill.

Sist jag var här rådde det Zlatanfeber... nu är Greta överallt.

Till exempel i den erkända satirtidningen "Le Canard Enchainé", som jag läser dag tre, och som där raljerar över det den menar är President Macrons dubbelmoral. Ena dagen hyllar han Greta Thunberg och hennes klimatkamp, andra verkar han för ökad frihandel. Förra veckan talade nämligen Thunberg i det franska parlamentet samma dag som församlingen röstade ja till nytt och här väldigt kritiserat frihandelsavtal mellan EU och Kanada.

Dag fyra tar jag tunnelbanan ner mot centrum för att kolla in upploppet på Tour de France. Jag kliver upp nära Louvren och in i något som jag inte kan sätta fingret på vad det är, något obehagligt öde och stilla ... känns nästan apocalyptiskt, tills jag inser att motortrafiken tillfälligt är avstängd på grund av cykelhjältarna. I vanliga fall dånar det av motorer och däck på de här gatorna.

Men längs floden Seines södra strand får man faktiskt inte längre köra bil överhuvudtaget... Där svalkar man sig numer med en drink istället... och borgmästaren här i Paris, Anne Hidalgo, har lyckats få igenom successivt ökande miljökrav på Paris bilar.

Det har naturligtvis hänt massor i Frankrike och Paris på fem år, både positivt och negativt.

Vi har ju vårens trauma, då Notre Dames tak och spira brann ner.

Han killen utanför Notre Dame med plakat på magen där det står skrivet "Dieu ne veut pas de flèche sur Notre Dame" - Gud vill inte ha nån spira på Notre dame, han kommer nog att få svårt att få majoriteten med sig.

Trots att många inte vill vara några bakåtsträvare inte jag heller på ett område kanske jag vill ha gärna ha tillbaka omelett på bistromenyn?

Marie Nilsson Boij, Paris [email protected]

Utrikeskrönikan 31 juli. Havana.  

Havanna, onsdag.

Trots att klockan snart är fem på eftermiddagen är det fortfarande mer än 30 grader varmt i kubanska huvudstaden. Det är i princip vindstilla och den lilla svalkan som kom med en minimal regnskur som drog igenom stan för ett par timmar sen, är för länge sedan borta.

Vid en liten park, i närheten av legendariska hotellen Habana Libre och Hotel Nacional så står hundratals människor och köar vid olika platser som leder in i parken. Många av dem har solfjädrar som de försöker fläkta sig med, andra trängs under stora paraplyer som de använder för att skydda sig från solen.

Med jämna mellanrum kommer en vakt fram och ropar ut olika siffror "Fem stycken! två stycken. Fyra!"

Då går de fem, två eller fyra som står längst fram i kön fram och tar sig in mot torgets mitt.

För en besökare som jag kan det verka underligt att folk står i vad som verkar flera timmar långa köer i den här värmen. Men för kubanerna tillhör detta vardagen och är det helg, så kan köerna vara ännu längre.

I parkens mitt finns nämligen den berömda glassbutiken Coppelia, som av kubanerna själva kallas för Glasskatedralen. Restaurangen har plats för upp till 1 000 personer på en gång och serverar enligt uppgifter cirka 15 000 liter glass till mellan 30-35 000 kunder om dagen. Den enorma glassrestaurangen och dess fabrik, som såklart ägs av kubanska staten, invigdes 1966.

Det sägs att Fidel Castro själv kom på idén att starta fabriken, för att visa omvärlden och speciellt då den fientligt inställda mäktiga grannen i norr att kubanerna kunde producera och servera världens bästa glass. För att lyckas med detta köpte han bland annat in glassmaskiner från Sverige.

Mitt under kalla kriget skulle allt användas för att vinna den ideologiska striden över fienden och bara några få år efter revolutionen så verkade allt möjligt för kommunistledaren - till och med att en liten karibisk ö som Kuba skulle lyckas få fram en glass och ge folket som var bättre än alla andra i världen.

Men det var för över 50 år sedan. Och det som skulle blivit en revolutionär ideologisk fjäder i hatten har idag kanske omvandlats till motsatsen. Glassbutiken tvingades stänga i över 50 dagar för renovering och öppnades åter för bara någon månad sedan. Men ska man tro det kunderna skriver på sociala medier så är glassbaren en besvikelse.

Folk klagar på allt möjligt: på att köerna blivit längre, på att priserna gått upp, på att glassen inte är smakar lika gott längre, på att det inte finns lika många smaker att välja på som tidigare, på att personalen är otrevlig och på att glasskulorna är ihåliga.

Ja ni hörde rätt: Tydligen har de som jobbar där kommit på ett sätt att skopa upp glassen så att kulan bara blir som ett tomt skal och på så sätt lura kunderna. Undersökande journalist som jag alltid velat vara så bestämmer jag mig såklart för att testa själv.

Glassen är extremt billig om man orkar stå i kö varje kula kostar cirka 60 öre och tar man den dyraste kombinationen med olika smaker och över 100 gram glass så hamnar slutnotan på cirka tre kronor. Men för turister eller andra som har råd så finns en speciell kö där glassen är ungefär tio gånger dyrare. Jag väjer att ta den kortare kön och beställer tre kulor i olika smaker för totalt motsvarande cirka 25 kronor. Personalen är trevlig och hjälpsam och glassen serveras efter bara nån minut.

Men först måste jag ju såklart testa att dela kulorna på mitten för att se om de verkligen är ihåliga eller inte. Hmmm Inga av de jag fick eller några av de som serverades de två vännerna som jag hade med mig var ihåliga.

Smaken då? Jag är ingen expert, men smaken är enligt mig minst lika god som glassen där hemma eller någon annanstans kanske till och med lite godare men kanske är all glass jättegod när det är 30 grader varmt ute?

Pablo Dalence, vid glassbaren Coppelia i Havanna [email protected]

Utrikeskrönikan 30 juli. Istanbul.

Istanbul, tisdag.

Ryktet om min död är starkt överdriven skrev Mark Twain i ett brev till New York Journals korrespondent i London, 1897 för att dementera ryktet om att han avlidit. Frågan är hur många såna uttalanden och brev som skrivs hela tiden.

Kan du tänka dig att få hem brev om att du är avliden utan att vara det? Eller att ryktet om din död sprider sig och fäster sig, trots att du är fullkomligt levande?

Ibland hör man om att skatteverket råkar dödförklara någon av misstag och alla de problem som kommer med det banker, myndigheter och ja allt som liksom stänger av dig. Du finns ju inte längre så det finns ju ingen anledning att du, dina tillgångar eller uppgifter ska finnas där heller.

Och de senaste veckorna har jag nåtts av flera dödsrykten som fått mitt hjärta att stanna (inte bokstavligt talat då). Nu under sommaren har jag fått förtroendet att hålla koll på Mellanöstern och allt som händer här vilket även innebär att ha koll på om någon stor personlighet avlider.

För drygt en vecka sen fick jag ett sms. Erdogan, Turkiets president, har dött. Omedelbart satte jag igång att leta efter något som kunde bekräfta eller dementera uppgiften och jag började surfa runt på diverse tidningars nyhetssajter och ja flera medier i framförallt arabvärlden och Israel skrev att Erdogan hade dött av en hjärtattack. Dessutom hade han inte synts offentligt på ett några dagar. Budskapet var tydligt Turkiets president Erdogan hade dött.

Och redan ett par veckor innan Tunisiens president Essebsi dog gick ryktet om hans bortgång på sociala medier. Han var 92 år och hade förts hastigt till sjukhus. Och ryktet sa att han inte klarade sig.

De är inte ensamma om att dödförklaras på ett eller annat sätt utan att ha lämnat jordelivet. Jag vet som sagt att det sker av myndigheter i Sverige, och att det drabbar större och mindre celebriteter. Mark Twain, Carola, Fidel Castro, Ingvar Kamprad och Prinsessan Birgitta är bara några som möts av rubriker om sin egen död.

Som du nog förstår, Essebsi dog ett par veckor senare Erdogan har varit på möten, fotats med andra världsledare och gjort en drös uttalanden om diverse politiska frågor. Han är livs levande, men det dröjde nästan en vecka innan ryktet dog ut helt och jag kan bara föreställa mig hur det rent politiskt började hända saker.

Men det här med att anses vara död eller kanske ses som död kanske man ska kalla det har fått mig att fundera på vad jag skulle göra under den tiden. Jag förstår att det är obehagligt och jobbigt för den som drabbats och att det kan få stora konsekvenser i världspolitiken. Skulle det handla om mig skulle jag troligtvis få panik och behöva rodda med en massa. Men jag kan inte låta bli att hoppas att det finns något som bara döda levande människor kan göra. Nu gissar jag friskt, men några dagar som död kanske innebär några dagar av kaffedrickande, bokläsande och sollapande helt i egen takt. Fri från omvärlden.

Ha, tänker säkert du som drabbats. Och trots mitt romantiserande över företeelsen så fördrar jag nog att leva tills jag dör på riktigt. Det känns enklast så.

Samira Othman, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan 29 juli 2019.

Bangkok, måndag.

Jag lever i en slags tvärtom värld. Eller?

Har just skiftat ledighet och en delvis nedkopplad tillvaro. Glesa stränder i Bottenviken och myggrika fiskenätter i Norrbottens inland till livet i en pulserande tio miljoners metropol.

Igår var det nationellt födelsedagsfirande av den nykrönte Thailändska kungen Rama X. Parader, gulklädda thailändare i massor, en svart Bangkok natthimmel som blev en scen för ett mäktigt ljusskådespel och vissa flygbolag som serverade särskilda födelsedagsmenyer uppe i luften. Allt för att hedra konungen. Sonen till den tidigare Bhumibol som satt på tronen i 70 innan han dog för snart tre år sedan.

Jag har verkligen ansträngt mig för att acklimatiseringen skulle gå så smidigt som möjligt den här Asienresan. Och förutsättningarna så här års kan väl knappast bli mer gynnsamma för en nordskandinav. Svensk värmebölja senaste veckan som gett en behaglig knuff i rätt riktning upp mot den fuktiga 35 gradiga Bangkok-hettan. Jakten på oaser av kyla känns inte lika akut. Ja, igår refererades det här i Bangkok post till och med till den lilla byn Markusvinsa mitt mellan Pajala och Överkalix i en artikel om den nordeuropeiska rekordvärmen.

Samtidigt har mitt semester präglade väderapps-beteende utökats. En luftkvalité-app ska nu också få sin uppmärksamhet. Och den senaste tidens lugnande dagliga pushnotiser från Norrbotten har ersatts med något mer oroande värden. Även om de första dagarna ändå hållit sig under gränsen för när det är dags att starta den badrumsskåpslika luftrenaren här på kontoret, enligt korrespondent Peder Gustafssons inrådan. Och en bra bit lägre än de rödmarkerade ohälsosamma varningsnivåerna i Peking.

Och så var de det här med Jet lagen vid östflygningar som sägs vara knepigare än vid resor västerut. Har läst på och tänkt att den här gången rår du inte på mig. Tidigarelade successivt sänggåendet och uppstigandet inför avresan, nyttjade till fullo den behövliga dos morgonljus som midnattssolen hjälper till med och omfamnade riktigt sömnbristen efter den försvunna natten med resan och tidsomställningen. Höll ut dagen efter och fick en god första natt här i änglarnas stad som den också kallas.

Nu är jag i fas. Och tänker samtidigt att intrycket av kontraster rinner av en ganska fort.

Undra om de tusentals som ju gör det omvända så här års känner på samma sätt? Alla thailändska bärplockare som byter den sydostasiatiska vardagen till myrar och framåtböjda arbetsdagar i det svenska blåbärsriset.

Nils Eklund [email protected]

Utrikeskrönikan 26 juli. London.

London, fredag.

Det är bara att anamma en positiv can-do spirit, en det-går-visst-attityd.

Nya premiärminister Boris Johnsons ord ekar i mitt huvud när jag trasslar i svettiga lakan om natten, i 30 graders värme i korsdraget mellan fläkten och det vidöppna fönstret.

Men trots mitt positiva tänkande blir det inte lättare att somna en kväll under de varmaste julidagarna i Storbritannien sedan mätningarna började.

Över hela landet har invånarna just nu samma sömnsvårigheter som jag. Och det är ett av de mildare problemen med tanke på att värmen är direkt farlig för de som är äldre eller redan sjuka.

TV-nyheterna här visar bilder på när räddningspersonal hjälper passagerare ur tåg som blivit stående när rälsen böjt sig i hettan.

Brittiska järnvägsbolaget Network Rail avråder nu från resor som kan undvikas och den redan reducerade tågtrafiken i lägre hastigheter för att inte förstöra spåren i södra delarna av landet.

Värmeböljan som sägs ha nått sin kulmen i går spräckte den gamla rekordnoteringen för juli med en grad Celsius. Boris Johnsons första heldag som premiärminister blev den näst varmaste dagen i landet någonsin.

38,1 grader som noterades utanför Cambridge på eftermiddagen flåsar rekordet på 38,4 från augusti 2003 i nacken. Lindrigt, mot Paris som hade nästan 43 grader.

Värmeböljan är utan tvekan en effekt av klimatförändringar, sa en professor från MET Office, brittiska SMHI i nyheterna. Utan global uppvärmning hade vi inte nått de toppnoteringar vi sett i västra Europa den här veckan.

Det är ett konstaterande som gör att man kanske behöver lite positivt tänkande av den sort som Boris Johnson förespråkat i sina första tal som Storbritanniens premiärminister.

Han vill få med sig landet ut ur EU.

Jag önskar mig bara pyttelite sömn i bastun som blir när man bor högst upp i ett tegelhus.

Enligt min egen empiri kombineras can-do spirit bäst med kylskåpskall vattenmelon.

Susanna Hållbus, London [email protected]

Utrikeskrönikan 25 juli 2019.

Berlin torsdag.

Trängs i en gul U-bahn - tunnelbanan - med andra lika svettiga, när jag noterar ett par som talar ivrigt med varandra på ryska. På sättet de talar och tar i varandra syns att de är mycket förälskade.

I en annan del av vagnen har ett par män ett intensivt samtal, som de varvar med skratt och sång. De talar hebreiska och de drunknar i varandras ögon.

Vid dörren gör en ung muskulös man pull-ups med hjälp av stången precis över dörren. Hans käraste vän hejar på, på arabiska.

En bit av det tillåtande Berlin, staden dit många kommer för att få vara som de är utan att riskera fysiska attacker eller livet.

De ryska kvinnorna känner troligen mycket väl till Jelena Grigorjeva, som hittades död i ett buskage vid sin port i St Petersburg. Troligen de andra paren också, Jelena var gayaktivist och kämpade för att ryska par oavsett kön öppet skulle kunna uttrycka sin kärlek på Metron i St Petersburg som de kan i Berlin.

I dag kan de inte det. Jelena hade dödshotats innan hon hittades mördad, ihjälstucken med flera knivstick och sedan strypt. Precis som vid ett tidigare mord på en homosexuell man i staden vill inte polisen se att det handlar om hatbrott mot personer som hotats till livet på dödslistor på nätet.

41-åriga Jelena var aktiv i oppositionen och demonstrerade för att mänskliga rättigheter också ska gälla i Ryssland. De är satta på undantag.

Inte bara Ryssland har trots att de skrivit under konventioner om mänskliga rättigheter valt att göra sin egen tolkning av vad dessa rättigheter är. Eller att tolka internationella fördrag på sitt eget vis och trotsa utslag i internationella domstolar.

Därför sitter till exempel fortfarande 24 ukrainska sjömän fängslade i ett Ryssland, som inte bryr sig om att följa havsrättskonventionen eller domstolens utslag om att omedelbart frige dem.

Att vränga internationell rätt till sin egen fördel har ett särskilt uttryck "lawfare" som en variant av engelskans warfare, att föra konflikt genom att förvränga lagen. Det är fler länder som använder denna taktik i internationella relationer.

I helgen är det Berlin Pride här, många väntas från grannlandet Polen. Där blev senaste Pridetåget våldsamt attackerat av konservativa homofobiska polacker. När jag rapporterade om hur IKEA i Polen stått upp för allas lika värde och vägrat behålla en anställd som uttalat sig homofobiskt fick jag brev från en polska:

IKEA ville tvinga sina anställda att acceptera och förmedla HBTQ- ideologi, den anställde var inte homofob, skrev kvinnan och fattade nog inte ens att hon själv där kom ut som just homofob.

Maria Persson Löfgren, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan 24 juli. Washington.

Washington, onsdag.

För ett par veckor sen träffade jag John och Karen, ett par i sextioårsåldern från Ohio. President Donald Trump skulle hålla tal på självständighetsdagen den fjärde juli, det regnade och vi pratade under våra paraplyer medan vi väntade på att talet skulle börja.

Karen älskar president Trump, han har gjort så mycket bra för USA, sa hon. John är skeptisk till presidenten men hade gått med på att åka hit till Washington för att lyssna på talet. Nu pratade vi politik och det var inte mycket de var överens om. Men det var ett kärleksfullt gnabbande och jag sa: ni verkar ha roligt ihop även om nu tycker så olika.

Då lutade sig Karen närmare mig och vi fick maka på paraplyerna för att få plats.

Jag ska berätta hemligheten till varför vi fortfarande är gifta sa hon och jag undrade vad som skulle komma nu. Det visade sig handla om tv:n. Inte att de tittade för mycket utan nyheterna de tittade på.

Det som de sa på nyhetsprogrammen fick oss alltid att bråka men nu har vi slängt ut tv:n och vi kan prata politik med varandra igen, sa hon.

John nickade instämmande och jag förstår dem. Många nyhetsprogram här har sån politisk slagsida åt ena eller andra hållet att det är lätt att se hur den hätska tonen i programmen smittar av sig i en familj där man tycker olika.

Karen är besviken över hur det har blivit. Vi känner inte alls igen oss i den bild av USA som tv målar upp, sa hon. Där hånar och skriker de båda sidorna på varandra men så är det inte i det lilla samhället där vi bor. Visst röstar folk olika men vi kan fortfarande vara vänner och vi respekterar varandra.

Jag vet ju inte hur det ser ut i samhället där Karen och John bor. De är vit medelklass, kanske finns det andra som inte alls delar bilden av samhörighet över partigränserna. Att USA på många sätt är ett delat land går inte att komma i från, men nog finns det också många amerikaner som inte kan relatera till gapandet som pågår i medier och bland politiker.

Med det sagt höjs nu insatserna här för stora politiska oenigheter man kan acceptera hos varandra och ändå förbli vänner. Jag träffar Karen och John innan president Trumps utfall mot fyra kongresskvinnor - som han uppmanar att åka hem till sina brottstyngda länder om de inte gillar läget i USA. Kvinnorna är amerikanska medborgare allihopa och nu pågår en infekterad debatt om rasism och vad det innebär att vara amerikan.

Här i USA finns en oro för att de politiska attackerna kommer att öka i styrka ju närmare presidentvalet vi kommer. Att politiker från båda sidorna kommer att göra allt grövre utfall, både för att plocka poäng hos de egna kärnväljarna men också för att få mediernas uppmärksamhet. Frågan är vad som kommer ha sagts när dammet lägger sig efter den 3 november nästa år.

Och jag funderar på vad det kommer att betyda för det lilla samhället som Karen och John beskrev för mig. Om jag träffar dem några år, kommer de då att ge samma bild?

Karin Lundbäck, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan 23 juli 2019. London.

London, tisdag morgon, och det dags nu.

Nån gång på förmiddagen kommer det konservativa partiet presentera sin nya ledare - som också blir ny brittisk premiärminister. Det är lika bra att du börjar öva på att säga det, sa en kollega till mig härom dagen: premiärminister Boris Johnson. Jag har följt dem i en dryg månad nu - Johnson och hans medtävlare utrikesminister Jeremy Hunt. De har kuskat öriket runt och berättat varför just dom kommer bli en bra ledare för landet.

Det har varit lite som att se yin och yang tävla mot varandra - inte vad gäller partitillhörighet då - eller ens politik - för där är de nästan harmoniskt lika. Men framtoningen - det är en annan femma. En välstruken och en rufsig - en ordentlig och en... ja, svepande, kanske är rätt uttryck. Det ÄR få politiker som står och viftar med en rökt sill i upploppet på en valrörelse - för att visa hur dumma regler EU hittar på om rökta sillar- utan att ha kollat först om det VAR EU - eller kanske det egna landet som hittade på de där reglerna. Men, det var Boris Johnson som viftade- och då är den där sillen nog snart glömd.

Det har varit en partiledarstrid som har handlat en del om Brexit - men det har också varit en tävling om personlighet och om förmåga att utstråla optimism. Och det har ibland känts lite orättvist. Jeremy Hunt har gjort tydliga ansträngningar att se folkligare ut - han har slängt kavajen och kavlat upp skjortärmarna - eller vikt upp den i alla fall - hur han än försökt så ser han liksom välpressad ut. När han tagit i på scen och verkat entusiastisk så har dom elaka brittiska tidningarna liknat honom vid en vildögd tv-predikant.

Det ÄR inte lätt att tävla i karisma mot Boris Johsnon. Johnson, som enligt samma brittiska tidningar med flit rufsat till sitt hår innan han går in i tv-sändningar - som får rubriker för att han verkar ha haft samma sockor i en vecka - och som kunde vända det till en karrärmässig höjdpunkt när han för några år sen fastnade hängande i en sele i en linbana. Dem senaste dagarna verkar Hunt inte ens ha försökt. Han har fått sätta på sig kavajen igen och gå in i utrikesministerrollen på heltid för att försöka lösa en kris i persiska viken. Boris Johnson har suttit på sitt håll och planerat sin ministerlista. Nej, det känns inte helt rättvist.

Så hur blir han då, premiärminister Boris Johnson? Han som brexit-anhängarna sätter allt sitt hopp till, medan hans motståndare kallar honom makthungrig och kalkylerande. En person sa härom dan att han kan bli den bäste eller den sämste premiärmininster Storbritannien haft - inget däremellan. En satiriker skämtade om hur Johnson får koderna till dom brittiska kärnvapnen - och så en extra uppsättning koder, för att han kommer slarva bort dem första.

Det är upp till bevis snart: hur långt karisman och optimismen kan ta honom - om Boris Johnson nu blir vald. Det visar sig framåt förmiddan.

Nina Benner [email protected]