Utrikeskrönikan den 8 juli 2019. Hongkong.

Hongkong, måndag.

Det har gått en vecka sedan den lokala parlamentsbyggnaden stormades här.

Den där dagen gick jag runt bland tusentals unga demonstranter, och försökte förstå vilka dom är och vad som driver dom. Jag såg väldigt unga flickor och pojkar i tonåren. Några få över 20.

Och ledarlösa. Det verkade så konstigt har ni ingen ledare?

Nä, vi röstar och diskuterar, fick jag till svar.

Beslutet att försöka bryta sig in i byggnaden kommer efter en omröstning i slutna sociala medier. 80% var för.

Jag råkade sitta i skuggan bara några meter från den glasvägg som slutligen skulle ge vika och bli ingången för demonstranterna.

Allt verkade lugnt, många låg på marken och vilade. Och plötsligt, på bara 10-15 sekunder var alla på benen och gick loss på väggen.

Jag hann precis springa åt sidan.

Det jag såg var inte var en grupp unga, berusade arga män som sett sitt lag förlora en seriematch i fotboll. Eller några som satt eld på grannens bil för att sen kasta sten på brandkåren. Det var en grupp uppriktigt förtvivlade människor som slogs för demokrati, för sin framtid. Men också märkligt väluppfostrade.

När jag, som lång, svettig och rödlätt svensk kom, erbjöds jag vatten och andningsskydd om det skulle användas tårgas.

Där fanns sjukvårdsgrupper, unga personer som jag anar pluggar till sjuksyrror eller på annat sätt verkade märkligt duktiga på att plåstra om. Det fanns grupper som försåg alla med vatten, det fanns grupper som såg till att alla var maskerade när fotograferna ville ta bilder för att inte bli identifierade av den regim dom föraktar och fruktar.

Men dom har ingen ledare, all planering görs i slutna, krypterade grupper på sociala medier. Dom är experter på att inte låta planer läcka ut. Experter på att agera snabbt och effektivt.

Nu kanske jag går en farlig balansgång här kan man försvara att man med våld forcerar en parlamentsbyggnad och vandaliserar den? Även om de lämnade drickautomater och kylskåp orörda med lappar på, där det stod ungefär vi är kämpar, inte tjuvar.

Nej, det klart man inte kan försvara vandalisering. Det kanske till och med motverkar möjligheten för demokratikrafterna i Hongkong att få gehör för sina krav på att inte låta fastlandskina ta ett starkare grepp. Ett grepp som skulle motverka yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och allt annat som är en naturlig del av en fungerande demokrati.

Man kan kanske förstå men inte acceptera, tänker jag.

Men ungdomarna här får oerhört mycket stöd från de vuxna, till och med parlamentsledamöter försvarar det dem gjorde. Vuxna som i många fall själva har av dåligt samvete.

Varför tog inte vi kampen, varför satte vi inte ner foten?

De hejar på sina barn, de samlas i tusental för att manifestera sitt stöd för de unga demonstranterna och oroas enormt när tonåringarna försöker sätta sig upp mot en av världens mäktigaste nationer.

Martin Svenningsen, Hongkong [email protected]

Utrikeskrönikan den 5 juli 2019. Paris.

Paris, fredag morgon.

Om och om igen tittar jag på bilderna, som jag fick för några dagar sedan, på de helt nyfödda tvillingpojkarna inlindade i blå lakan. Stillsamt sovandes och stillsamt ovetandes om mammas gastkramande upplevelser i Libyen.

Jag träffade mamman Kadi med stor mage för någon månad sedan i södra Tunisien, dit hon lyckats fly. Som föräldralös ung kvinna kom hon från Sierra Leone till Libyens huvudstad Tripoli, där hon kidnappades på gatan och hennes kropp blev ett slagfält. Hon fördes under pistolhot till ett hus, där hon våldtogs om och om igen medan kidnapparna tog betalt framför ögonen på henne. Kadi blev gravid och lyckades rymma tack vare en ung vakt.

Tvillingpojkarna föddes i söndags. Röda Korset hjälper dem, men FN:s flyktingorgan UNHCR har hittills inte avgjort Kadis fall. Att bli kvotflykting är inte enkelt, det tar tid och platserna är få i Europa. Kadi skrev igår kväll oroliga textmeddelanden och att ingjuta styrka i henne kändes helt övermäktigt.

Men jag tänker att Kadi i alla fall har överlevt Libyen. Det gör inte alla.

Krigsherren Haftar fortsätter sin offensiv för att inta huvudstaden Tripoli och i luftattacker i tisdagskväll träffades det låsta förvaret, dit flyktingar och migranter förs tillbaka när det har stoppats på Medelhavet av den libyska kustbevakningen. Många dog och många skadades. Enligt FN så sköt vakterna dessutom på migranterna när de försökte fly, en uppgift som Libyens inrikesminister avvisar.

Det går inte att blunda för hur komplext det är att striderna förvärras på sydsidan om Medelhavet.

Europa vill inte se några nya komma, så EU har försett libysk kustbevakning med utbildning, båtar och även vapen för att hålla kvar migranterna i Libyen. Men i detta livshotande läge är det inte osannolikt att många flyktingar och migranter nu på allvar försöker ta sig därifrån.

Över 100 000 libyer har redan flytt landet.

Hur ska Europa förhålla sig till och hantera om det allt skarpare krigsläget gör att det plötsligt kommer många fler?

Italien är delat kring frågan om sjönöd på Medelhavet. Vissa säger "rädda dem", regeringen säger "våra hamnar är stängda". Men domstolen ansåg inte att den tyska kaptenen på fartyget Sea Watch 3, Carola Rackete hade gjort sig skyldig till brott när hennes besättning tog ombord 53 människor som kom på gummibåt från Libyen och sen gick in i hamnen på ön Lampedusa.

Det finns nu nästan bara libysk kustbevakning kvar på Medelhavet för att rädda liv, men det saknas vittnen till havs. Flera större olyckor har skett utanför Tunisien och hamnstaden Zarzis. Senast igår drunknade åtminstone 80 personer.

Jag tittar på bilderna igen på de söta tvillingpojkarna. De snusar lugnt, ovetandes och de är i alla fall i säkerhet.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika 4 juli 2019.

London torsdag morgon, och ungefär så här dags går asfaltsborren igång på gatan nedanför mitt fönster. Goda nyheter - vi kommer gräva upp hela din gata, står det på annonstavlorna i kvarteret - det är bredbandsbolagets sätt att be om ursäkt för oljudet och samtidigt göra lite reklam för sig själva - för det är en fiberkabel för internet som ska bli resultatet av allt grävande och borrande. Det hela blir klart ungefär när jag åker härifrån, så glädjen över slagborrar och asfaltsmaskiner är väl mer förbehållen grannarna. Och dom är inte här, dom har åkt på semester.

Men faktum är att reklamskylten inte har så fel ändå. Stabil tillgång till internet ÄR något att vara tacksam för här i ett land där bara sju procent av hushållen har tillgång till internet via fiberkabel och där mobiltäckningen kan vara sådär. Fungerande uppkoppling har också blivit en tydlig symbol - här som i en del andra länder - för de som är med i utvecklingen och de som lämnas efter. The digital divide, den digitala klyftan är ett återkommande begrepp.

Det här förstår förstås politikerna, särskilt under perioder när dom vill bli valda. Utbyggt bredband var också bland de första saker som Tory-politikern, och tidigare Londonborgmästaren Boris Johnson lovade när han lanserade sin kampanj för att bli ny brittisk premiärminister härom veckan ja förutom att fixa Brexit då. Johnson kallade regeringens nuvarande plan, att dra fiber till alla brittiska hushåll innan 2033, för skrattretande långsam och han lovade skynda på saken med en sådär åtta år. Hans motståndare, utrikesminister Jeremy Hunt, hakade på och har lovat samma sak - fast kanske nåt år senare - och att landsbygden ska vara extra prioriterad.

Och dom konservativa kombattanterna är inte ensamma. Även Brexit-partiet, som hade ett stort kampanjmöte i helgen, och som försöker hitta andra frågor än Brexit för att kunna ha en framtid i brittisk politik, även Brexit-partiet siktar in sig på den digitala klyftan. Partiledaren Nigel Farage höjde budet ytterligare genom att lova gratis bredband till alla britter.

Kritiker till den här budgivningen påpekar att tidtabellen är orealistisk och att detta att gräva ner fiberkabel till avlägsna kustsamhällen och enskilda bondgårdar kanske inte är det fiffigaste man kan göra - i en tid där ny teknik som 5G snart kan ge bättre och billigare lösningar.

Men huret kanske inte är så viktigt själva löftet att överbrygga den digitala klyftan är förmodligen själva poängen och nödvändigt för den politiker som vill leda ett land, där många talar om polarisering mellan en sprudlande huvudstad och hela landsändar som släpar efter.

Och det finns gott om gator - bortom dom här välmående kvarteren i London - där bredbandsbolagen den dag dom väl kommer dit och gräver - inte kommer behöva be om ursäkt för att dom bullrar lite.

Nina Benner [email protected]

Utrikeskrönika 3 juli 2019.

Washington, Onsdag.

På ett sätt är det inte så roligt att vara svensk i USA just nu. Inte så att amerikaner skulle vara otrevliga mot svenskar, tvärtom. Det handlar om förhållandet mellan våra valutor. En superstark dollar och en väldigt svag krona är ingen rolig kombination för en resenär - om man inte är amerikan på besök i Sverige förstås.

För någon månad noterade kronan den lägsta nivån mot dollarn på nästan 20 år. Sen dess har växelkursen rört sig lite upp och lite ner - men en sak kan jag säga: det mesta känns väldigt dyrt här just nu. En kaffe på stan, något från apoteket eller ett sväng i mataffären. En koll på bankutdraget, kan det verkligen stämma? Jag pratar med en kompis som är på semester med familjen i Kalifornien. Hon vill knappt berätta vad inträdet till nöjesparken landade på. Det var bara att ta ett djupt andetag och slå in betalkortets pinkod, säger hon.

Dyrt kaffe och nöjesparker är förstås lyxproblem och det här är inget inlägg om Riksbankens penningpolitik. Och om det är bra med en stark eller svag valuta beror ju alltid på vem man frågar. Svenska exportföretag med sina råvaror hemma i Sverige gynnas av en svag krona, för svenskar som reser utomlands är det mindre kul. Så är det bara.

Det omvända gäller förstås i USA och här sitter president Donald Trump på två stolar. Å ena sidan har den starka dollarn lyft börserna, var och varannan dag kommer det tweets från presidenten om nya rekord på Wall Street. Å andra sidan blir det svårt för amerikanska företag att konkurrera med omvärlden och det är inte bra för USA:s ekonomi. Kan inte företagen sälja sina varor kan de tvingas säga upp personal.

Under våren har presidenten sagt att visst är det bra med en stark dollar, men måste den vara så stark? Låt oss vara resonliga, sa han i ett tal och uppmanade än en gång centralbanken - fed - att sänka styrräntan. Så länge räntorna här är högre än i många andra länder så köper investerare värdepapper i USA och det håller dollarn uppe. Kritiken mot den starka dollarn delar Donald Trump förövrigt med Elizabeth Warren, en av demokraternas toppkandidater inför presidentvalet nästa år, men det är en av de få frågorna där de två tycks vara överens.

Centralbanken står oberoende från Vita huset och har avaktat med att sänka räntan. Vårt mål är inte dollarkursen betonade bankens ordförande häromdan. Många bedömare räknar med att Fed börjar sänka räntan i slutet av juli men att det garanterat till en svagare dollar är förstås svårt att säga. Det finns andra faktorer som kan påverka. Här i Washington säger jag till min amerikanska vänner att de ska passa på att besöka Sverige, som ju annars har ett rykte om sig att vara ett ohemult dyrt resmål. Och kanske kommer begreppet dollarturister få ett uppsving i Sverige igen. Själv försöker jag påminner mig om att det ändå är bättre för klimatet att inte handla så mycket. Och att inträdet till de fantastiska museerna här i stan är gratis.

Karin Lundbäck [email protected]

Utrikeskrönikan 2 juli 2019. Berlin.

Berlin, tisdag.

En stad ska upptäckas, det brukar vara bäst till fots.

Berlin har mycket gemensamt med Moskva, min forna hemstad. Parker och stora träd som skuggar gatorna och du kan alltid hitta något du inte väntat dig.

Så jag går ut och går. Upptäcker något som inte Moskva har: fullt av cyklar och cyklister. Jag älskar att cykla och ja, det finns en redaktionscykel. Går till garaget, som någon sprejat Russe, Ryss, på. Tyvärr pyspunka.

Att gå utan mål är inte roligt. Jag har googlat fram Berlins bästa Wolle-affär, en garnbutik på lagom avstånd. Ställer in GPS:en på mobilen och börjar gå.

Aj min häl, en liten treåring på cykel har just kört på mig, hans spansktalande pappa är mest bekymrad över att sonen blev ledsen.

Kunde väl kostat på sig ett pardon? Istället gullar han med sonen så han ska orka cykla vidare på trottoaren.

Närmar mig smått haltande målet, där är skylten på avstånd, trots att även knät nu börjar protestera småjoggar jag fram. Mobilen mäter också hastigheten i steget, det sporrar.

En halvtimme av roliga intryck förbyts i mörker - Urlaub bis August - står det på en handskriven skylt i fönstret på butiken som utlovats som stans bästa. Tar de semester när jag kommer?!

Inser att mitt skadade knä inte vill gå tillbaka, klickar på Jump på mobilen, en ny app jag laddat ner här i Berlin, hyrcyklar med el. Kan ju få lite draghjälp i hettan och nu ska jag cykla till Wollebutik nummer två, dit är det två kilometer och cykelbatteriet ska räcka i tre km.

Hittar en ledig cykel två minuters gång från där jag är, scannar upp låset och hej vad härligt det ska bli att svischa fram.

Märkligt nog börjar jag känna mig och se ut som Merkel. Skakningarna är okontrollerade från topp till tå. Cykeln låter dessutom som en gammal ångmaskin, eller som någon inte lossat en obefintlig handbroms.

De stenlagda pittoreska gatorna i Prenzlauer Berg är inte cykelvänliga. Jag börjar förstå varför så många väljer cykla på trottoaren.

Försöker se så oberörd ut, samtidigt som mobilen dunsar och skallrar i cykelkorgen av plast, då och då hörs GPS rösten ge order, men cykeln och jag skramlar så mycket att jag inte hör.

Att cykla i främmande trakt, hålla koll på GPS:sen och samtidigt se sig omkring går inte. Men på Lisabether Strasse hör jag att jag nog är framme vid Berlin Wolle 2 - ännu en prisad garnbutik. Men den måtte ha gått upp i cyberrymden för här finns ingen butik.

Mobilbatteriet håller på att dö. Dör det kan jag inte stoppa cykeln och debiteringen av resan, som betalas per minut,.

Jag kommer inte heller hitta hem, mitt normala goda lokalsinne är omskakat och GPS:en dör.

Så här måtte hon ha känt, Merkel, när det skakade som värst.

Hoppar, nej kryper darrande av cykeleländet, och checkar ut - 1 procent batteri kvar.

Maria Persson Löfgren, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan 1 juli 2019.

Maputo, måndag.

Vid passerar återkommande flera hundra meter långa, stillastående, bilköer vid sidan av vägarna i Zimbabwe när vi kör igenom landet. Köerna slutar alltid vid en bensinstation. Många gånger en som är stängd. Bilisterna köar i väntan på och i hopp om att stationen snart ska börja sälja bensin.

Framåt kvällen sitter folk och sover i de nedsläckta bilarna för att på att så småningom kanske få tanka. Eventuellt kan de få köa till nästa dag.

Denna gång är det värre än någonsin, säger en zimbabwisk man om bensinbristen i landet. Det går upp och ner och så här har vi haft det länge men de senaste månaderna är det värre än tidigare."

Bensinköerna är inte det enda synliga beviset på Zimbabwes ekonomiska kris när man kör igenom landet. När vi närmar oss huvudstaden Harare är det helt omöjligt att se att vi passerar den bebyggelse som utgör stadens utkanter. Det är becksvart. Ingenting annat än bilarnas lysen lyser upp det vintermörker som lägger sig över staden vid 18-tiden såhär års. Det är nämligen elavbrott. Något zimbabwierna dras med ofta och i många, långa timmar.

Den ekonomiska krisens konsekvenser stannar inte där. Ytterligare vardagsprodukter har blivit så svåra att få tag på att de till och med blivit åtråvärda för kriminella. För två veckor sedan slog beväpnade rånare till i en förort i Harare mot en bil som levererade bröd. De lyckades med våld få med sig 500 limpor. Det råder nämligen akut brödbrist i Zimbabwe.

Det är bland annat bristen på utländsk valuta gör det svårt att importera tillräckligt med bensin, el och vete. Och vad gör då regeringen för att stävja den här utvecklingen? Ett exempel på politisk ekonomisk handlingskraft visade man på för en vecka sedan.

Landets invånare informerades då om att det, med omedelbar verkan, är förbjudet att använda utländska valutor som betalmedel i Zimbabwe. Det både chockade och förvirrade invånarna i ett land där transaktioner med hjälp av utländska valutor varit det normala i ett decennium.

På restauranger får man fortfarande valet att betala i amerikanska dollar, i alla fall som utländsk besökare. Det finns två olika prislistor som medföljer menyerna, en med priser i US-dollar och en med den inhemska digitala valutan RTGS-dollar.

Men det finns litet förtroende för en egen valuta vars värde upplevs som obeständigt eftersom den kan devalveras snabbt genom inflationen. Så utländsk valuta, framförallt amerikanska dollar, är det som efterfrågas och jag varken handlar med eller ens ser några andra sedlar än de amerikanska under min vecka i landet.

Själv har jag svårt att förstå hur man skulle klara sig under de omständigheter zimbabwierna lever sin vardag. Men som en kvinna uttrycker det: varför stressa upp sig över något man inte kan påverka, bättre att anpassa sig. Hon berättar att hon är uppe under de timmar på kvällen och natten de har ström för att kunna tvätta och ladda mobilen och göra sånt som är elberoende och så får hon klara sig tills strömmen är tillbaka nästa dag eller kväll.

Trots långa stillastående bensinköer, många långa timmar i mörker och brist på det mest basala, som bröd, så fortgår vardagen i Zimbabwe, ett naturskönt land där jag möter idel vänliga och artiga människor.

Men det gör nog något med människor att leva i ett fortlöpande tillstånd av ekonomisk kris. Som utländsk besökare känns det ibland som att jag mest ses som en potentiell källa till gröna sedlar. Och då riktiga dollars och ingen opålitlig inhemsk variant.

Jalal Lalouni, Maputo [email protected]

Utrikeskrönika 28 juni 2019.

Stockholm, fredag.   Bostadsområdet Madrid, Soliga barockpalmens bostadsområde och Hotell Viktoria i den kinesiska provinsen Hainan har satts upp på listan över oacceptabla platsnamn, det senaste verktyget för Xi Jinpings kulturpolitik.   Enligt de nya direktiven ska utländska, konstiga och överdrivna namn undvikas, till förmån för namn som anses framhäva fin kinesisk kultur.   På den senaste partikongressen 2018 framhävde kommunistpartiledaren Xi Jinping vikten av "kulturellt självförtroende", och tillade att kulturen är landets och folkets själ.   Det är tydligt att kinesisk kultur ska tolkas restriktivt, snarare än inkluderande. Efter att ledarens ord klingat ut, började därför myndigheter och lokala ledare att försöka formulera vad som kunde anses vara riktig kinesisk kultur och inte. Den senaste kampanjen mot utländska och konstiga namn pågår över hela landet. Kanske lyckas den radera ut bostadsområden med kvasi-kosmopolitiska namn som Versailles, Bobo-fristaden och Edens lustgård, tidstypiska för de senaste årtiondenas byggboom som skapat stadslägenheter åt den nya medelklassen.    Även om staden Guangzhou rapporterar att 90 procent av de utpekade namnen bytts ut, stöter kampanjen på patrull. En artikel i den utländska kinesiska upplagan av partitidningen Folkets dagblad diskuterade nyligen om det verkligen är viktigt att avskaffa utländska namn, när Kina redan hunnit att bli så ekonomiskt framgångsrikt, och hur mycket det skulle göra för självförtroendet. Artikeln föreslog dessutom ett undantag för etablissemang med namnet Marco Polo i sig, eftersom upptäcktsresenären från Venedig faktiskt skrev mycket fördelaktigt om kinesisk kultur i sina världsberömda reseberättelser. Framför allt ifrågasätter skribenten vem som ska betala för att byta alla skyltar och ID-kort med utdömda namn på.   Men kampanjen har i alla fall sänt en signal om vad etablissemanget anser vara bra kinesisk kultur. Vill man ha extra trygghet och förvissning kan man besöka en så kallad gammal stad, som finns i kinesiska städer från Kashgar till Hangzhou. Många tycks vara konstruerade av samma fastighetsbolag, som förser gågatan med identiska snidade trädörrar från fabriker och gatorna med jämnstora gatstenar.   När jag hälsade på i konstnärsdistriktet Songzhuang utanför Peking sist blev jag förvånad över att se att butiker och restauranger i de tidigare hemsnickrade byarna hade fått identiska skyltar i metall, med distriktets logotyp på. Likheten gjorde det till och med svårt att hitta.   Särskilt hos kineser som lyckats bra ekonomiskt finns redan en övertygelse om att Kina är bäst, äldst och vackrast. Men Xi Jinpings ord om att höja det kulturella självförtroendet tycks nästan ha fått motsatt effekt. Kommittéer sammanträder nu ängsligt och gör listor över det som inte är tillräckligt bra och kinesiskt. I Peking träder nya regler i kraft nästa vecka som inskränker rättigheter för butiker under 60 kvadratmeter att producera och sälja mat, vilket kan äventyra många av källorna till lokala specialiteter. Skulle de nuvarande uttolkarna av kinesiskt kulturellt självförtroende få arbeta i ostörd ro tillsammans med konsulter och byggbolag tycks resultatet kunna bli städer i stil med Konsumbutikernas gamla enhetslinje Blåvitt: Kina förpackat i så snarlika paket att man nästan kan ta miste på ett kilo godkänd pekinganka och ett kilo godkänd litteratur.

Hanna Sahlberg, Kinakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika den 27 juni 2019. Osaka.

Osaka onsdag.

I morgon inleds toppmötet mellan stats och regeringschefer inom Gruppen G20.

Det är en sammanslutning mellan världens ekonomiskt starkaste länder som bildades för drygt 20 år sedan. År 1999. Det var då för att försöka undvika att världen kastades ut i en finansiell härdsmälta.

Finanskrisen som hade följt av bland annat fantasifulla och osäkra låneinstrument i USA, en kraschad jättebank och därefter Greklands bekännelse att landet fuskat med sin ekonomiska redovisning och egentligen var bankruttmässig, vilket i sin tur hotade europavalutan Euron, hade kastat ut världen i det som skulle kunna bli den värsta krisen sen den stora kraschen på 1930-talet.

G20 bildades för att samla de 20 ekonomiskt starkaste länderna, för att försöka samordna en krisbekämpning, där alla länder satte in stödjande åtgärder i sina ekonomier för att bromsa nedgången. Det fick effekt. Härdsmältan kunde undvikas.

Det G20-möte som inleds här i Osaka verkar bli något helt annat. Det domineras återigen av flera Kriser, men någon gemensam ambition att lösa dem är det inte frågan om.

Den största frågan är handelskonflikten som blossat upp i världen främst mellan Kina och USA, där länderna turas om att höja tullar och andra handelshinder mellan varandra. Presidenterna Donald Trump och Xi Jingping har kommit överens om att hålla ett längre möte för att försöka lösa konfliktpunkterna i förhandlingarna om ett handelsavtal, men chansen till framgång verkar inte överväldigande.

Sen har vi den ökande krigsretoriken mellan USA och Iran. Också något som om det går illa, skulle kunna få konsekvenser för resten av världen.

Och samtidigt så pågår i Hong Kong växande demokratidemonstrationer emot en föreslagen lag att Hongkongkineser ska kunna utvisas till fastlandskina.

Det är ett ämne som Kina försöker hindra blir ett ämne under G2o-mötet. Det är Kinas inre angelägenheter, hävdar regeringen.

Klimatfrågan är ett stort ämne på mötet, men alla försök till skarpare skrivningar kommer att stoppas av USA

Det här blir mitt sista G20-möte. Om man kunde beskriva det första som ett ambitiöst försök till att enas kring en väg mot att lösa en gemensam hotande kris, så blir det sista en uppvisning i hur nationalism, protektionism och splittring nu är bilden när de globala ledarna samlas.

Staffan Sonning, Osaka [email protected]

Utrikeskrönikan den 26 juni 2019. Stockholm.

Stockholm, onsdag.

Jag är nyss hemkommen från min första resa till Västafrika. Jag åkte dit för att besöka det nyöppnade museet för de svarta civilisationerna som ligger i Senegals huvudstad Dakar. Det är en ståtlig byggnad, en gåva från Kina till Senegal.

Jag var rätt brydd efter att ha vandrat runt i museet, det man vill berätta stämde inte med mina förväntningar. Kolonialismen och slaveriet fanns inte där undantaget några konstverk. De gamla föremålen, kulturarvsobjekten var också mycket få. Det såg liksom inte ut som man har lärt sig att det ska göra på ett museum. Av museichefen fick jag lära mig att vi är inte som ni västerlänningar, vi går vår egen väg. Visar vad vi anser passande för att skildra Afrikas historiska utveckling som ju började ett antal miljoner år innan den vita mannen kom på att kontinenten fanns. Gott så tänkte jag och blev rätt glad över att ha blivit skriven på näsan.

Men så på midsommarafton hamnade jag på ett seminarium om hip hopens plats mellan processer som de kolonisering och afro futurism. En av deltagarna kritiserade i förbigående det nyöppnade museet och tyckte att dess ideologi hörde hemma på 1950-talet när négritude rörelsen var stark. Det var en rörelse som initierades av intellektuella i Västafrika och Karibien och som lyfte fram den afrikanska kulturen och dess särart som en reaktion mot den rasism som koloniseringen stod för. Kritikern menade att vi står ju mitt i det postkoloniala arbetet. Det går inte att bortse ifrån.

Seminariedeltagarna som bestod av artister och akademiker, många av dem bar bägge hattarna, ägnade några timmar åt att diskutera hip hopens utveckling i Afrika; hur artister gått från att härma de amerikanska rapparna till att numera i flera länder helt gå sin egen väg. Och då var frågan; hur kan denna musikstil användas i avkoloniseringsprocessen? Och vilken betydelse kan den få i afro futurismen som är en kulturgenre där science fiction blandas med historia och magisk realism utifrån en kritik av dagens världsbild där vithet är norm. Hur ska man kunna utgå från andra perspektiv det vill säga de egna svarta afrikanska perspektiven när man socialiserats in i en värld där makt och agendasättande finns någon annanstans frågade sig deltagarna?

Lite senare på midsommarafton hamnade jag på en konsert där artisten Kalsoum projicerade den kenyanske författaren Ngugi wa Thiongos bok Decolonising the Mind: The Politics of Language in African Literature på en skärm bakom henne. Decolonise the mind, decolonise the spirit sjöng hon till publikens stora jubel. Debatten om hur lär fortsätta ett bra tag till.

Naila Saleem kulturkorrespondent på Sveriges Radio. [email protected]

Utrikeskrönikan den 25 juni 2019. Tbilisi.

Tbilisi tisdag.

Det går inte att undvika att prata om drömmar i Georgien. De genomsyrar samhällets alla skikt.

Landets regeringsparti heter till och med Georgisk dröm. De har länge pratat om att de vill gå med i EU, Nato, vara fria, demokratiska och självständiga. Men under de senaste tiden har de mötts av protester och av oppositionen kallats för drömmare utan förankring i verkligheten.

Lustigt nog drömmer den georgiska oppositionen om samma sak, om EU, om Nato, om självständighet och ryskt oberoende. En skillnad är bara att oppositionen också drömmer om makt och inflytande.

Men vilken verklighet drömmer georgierna då? En georgisk taxichaufför jag åkte med i Ukraina för en månad sen, berättade att han efter tjugo år i landet drömde om att få återvända hem till Tbilisi och öppna en liten familjerestaurang. Här skulle han servera gästerna traditionella georgiska rätter och viner, helst till traditionell georgisk musik. Men först skulle han spara ihop lite pengar.

En annan georgisk dröm fick jag höra om första gången jag besökte Tbilisi för fem år sen. Jag stötte ihop med en farbror i turistkvarteren. Han hade inte många tänder men ett hundratal ballonger, ballonger i alla dess former och färger. Ibland lyckades han sälja en och annan till ett barn eller en vindrucken turist men oftast gick han där ensam med sina hundratals snören.

En sen kväll på en uteservering dök han upp igen. Den här gången var ballongerna utbytta till några röda och hjärtformade. Jag tror att jag köpte en, mest för att jag ville prata med honom. Å på en knagglig ryskgeorgiska berättade han om sitt liv, från att han föddes i den sovjetiska republiken Georgien till självständigheten och livet i dag.

Jag minns inte exakt vad vi pratade om men i min anteckning i mobilen från den kvällen står det bara: Han drömmer om ett normalt liv.

Just drömmar verkar det inte vara direkt brist på i Georgien och det måste väl ändå vara ett sundhetstecken. Att ihärdigt, trots flera bakslag, fortsätta tro på medlemskap i EU och Nato. Att köra taxi i tjugo år och ändå hoppas, drömma om något annat, något större och bättre.

I dag väntas protesterna att fortsätta i Georgien. Många av demonstranterna är unga, fått växa upp i ett självständigt Georgien, tillåtits att drömma stort och inte bara om ett normalt liv.

Lubna El-Shanti, Tbilisi [email protected]