Utrikeskrönikan 11 juni. Stockholm.

Stockholm, tisdag.

När jag var liten fick jag en sagobok av min danske gudfar Frans med titeln "Palle alene i världen". Den handlade om en liten pojke, som en morgon vaknar upp till en värld utan människor. Hemmet är tomt, gatorna ligger öde och han åker ensam på spårvagnen. Ingenstans syns en enda människa. I godisaffären är burkarna fulla med snask och Palle proppar lyckligt i sig bit efter bit, men sakta sköljer paniken in över Palle och han vaknar på riktigt ur vad som var en mardröm.

Ja, vilken mardröm - att vara helt alene, helt ensam i världen.

Jag läste ofta den där boken. Min gudfar som arbetade med nordiskt samarbete ville väl ingjuta att vi människor behöver varandra.

Och att bli sedd och bekräftad är nyckelord för att vi ska må bra. Så problemet på jordklotet är inte några "godhetsknarkare" - de där som anklagas för att göra livet drägligare för andra med det bakomliggande syftet att själv då må bättre. Nej, problemet är att vi människor förgör varandra, misshandlar, torterar eller kanske mer harmlöst bara negligerar varandra. Och ett problem är att vi trubbas av inför oförrätterna.

Efter fyra dagars ledighet med familj och vänner, praktiska bestyr och en premiärsimtur i havet slog jag igår, måndag, på datorn igen och telegrammen talade om samma dramer som tidigare med skillnaden att dessa inte längre skapar rubriker.

På ett ställe stod det att 700 människor de senaste dagarna hade lämnat Libyens kust i båtar. Cirka 35 av dem hade förts tillbaka av libysk kustbevakning och vi vet sedan många år att ja, där väntar ett helvete. Ungefär 280 av de 700 hade nått Malta och 100 Italien.

Men de övriga 300 då? Försvunna, ja ingen tycktes veta vad som hänt dem på Medelhavet.

Det finns knappt någon frivillig räddningsbåt ute längre. Allt vi vet är att dödstalen relativt antalet personer som sätter sig i båtar har ökat dramatiskt, men ögonvittnena är få där ute till havs. Orkar vi inte längre höra om Dödens hav?

Det talas ganska lite om kriget i Syrien, stod det i Dagens Nyheter igår. Ja, och ändå fortsätter striderna. Så åter - är vi avtrubbade inför hur människorna klarar sig där.

Rader av telegram handlade förstås om att USA:s president Donald Trump backat från att införa tullar mot Mexiko, som skulle ha pressats till att  stoppa migranter. Amerikansk industri protesterade. Ja är det alls möjligt att hänga med i turerna kring Trumps mur och vad som egentligen händer migranterna där?

Som reporter ute i terrängen följer jag både beslut som tas i Bryssel och andra maktcentra och konsekvenserna av dem. Jag möter människorna som berörs. Inga diagram, paragrafer och ekonomiska kalkyler kommer runt att migration handlar om människor, så jag kommer att fortsätta att insistera på att ge dem röst.

Att som Palle vara helt ensam i världen ter sig även som vuxen helt skräckartat, hur mycket godis det än finns i butiken.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönikan 10 juni. Berlin.

Berlin, pingstmåndag.

Ja för här är annandag Pingst fortfarande en riktig helgdag. En alldeles tyst och stilla dag när alla affärer är stängda och trafiken gles. Människor promenerar, sitter på kaféer och har picknick i någon av parkerna.

Det är bara en av många saker jag kommer att sakna när jag snart lämnar Berlin. Även om jobbet som korrespondent sällan bryr sig om vilken veckodag det är, uppskattar jag de stilla söndagarna när omgivningens tempo så tydligt växlar ned.

Själv har jag ägnat en stund av helgen åt att rensa i alla högar jag har samlat på mig under åren i Berlin, intressanta artiklar, porträtt på personer jag ville intervjua och uppslag till reportage, som ofta har fått ge vika för den storpolitiska dramatiken.

Mycket handlar om de där vardagliga förhållanden som visar hur stora skillnaderna är mellan Sverige och Tyskland fastän det känns som om vi är så lika, till exempel i synen på familjens ansvar föräldrars försörjningsplikt för sina barn tills de har fullbordat en yrkesutbildning eller högskole-examen. Det finns visserligen studielån men bara för dem vars föräldrar saknar tillräckliga inkomster.

En av alla pappersbuntar jag rensar ut har rubriken föräldraförsörjning och handlar om vuxna barns skyldighet att sörja för sina gamla föräldrar, och bekosta äldreboende om de inte klarar sig på egen hand något som inte sällan leder till konflikter inom familjer och mellan syskon.

Eller att Tyskland är ett av få länder med sambeskattning, vilket ger gifta par stora skattelättnader jämfört med par som lever ihop utan att vara gifta och som stärker en traditionell rollfördelning med en förvärvsarbetande man och hemmafrun som sköter hushållet, trots att det är en verklighet som är främmande för allt fler, inte minst i Berlin.

Att flytta härifrån innebär också att man måste ge sig in i en ny myndighetscirkus försöka boka tid hos den notoriskt utbokade kommunala folkbokföringsmyndigheten för att sen gå dit och avanmäla sig. Och där man måste stålsätta sig inför mötet med snäsiga tjänstemän som alltid hittar nåt att anmärka på.

Aldrig trodde jag att jag skulle uppskatta svenska myndighetspersoner så mycket som jag har lärt mig under den här vistelsen. Oavsett om det är skatteverket, CSN eller försäkringskassan jag har haft att göra med så har jag fått tydliga och snabba svar. Och dokument jag har behövt, kommer med vändande e-post. Sånt kan man bara drömma om här!

Men efter fyra år har jag också lärt mig att ha överseende med den ökända uppkäftigheten Berliner Schnauze och jag kommer att sakna de sprakande konstrasterna i Berlin - historien som ekar i varje steg man tar och allt engagemang för en god samvaro idag, den seriösa eftertänksamheten och det galet kreativa och att vardagshetsen inte får ta över helgdagsstiltjen.

Daniela Marquardt, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan 7 juni.

Det är fredag och här en liten betraktelse från Ukraina om de ukrainska rosornas hämnd

Det är det där moltysta liksom ohörbara frasandet av rosenbuskar som långsamt, långsamt tar makten i byarna vid frontlinjen i Ukraina, blandat med en vind över den vidsträckta åkern, fåglar med ungar i trädklykan och ett och annat surrande bi.

Och så ljudet av en och annan granatkastare också, när vi står på en bygata och pratar, ingen reagerar, den är långt bort.

Vi tar en promenad genom byn.

Träd och buskar väller ut över den lilla vägen. De sträcker sig, klänger sig fram för att erövra bygatan, gripa tag i folk och mopeder som vågar försöka ta sig förbi.

Det är naturens gata nu.

De flesta hus här, så pass nära fronten som en kilometer, dom är söndersprängda, vissa nästan söndermalda. Men detta var en gång en vacker by, det måste ha varit rosornas by. För vid nästan varje port står stora rosenbuskar, gula, röda, vita, lila, rosa.

Taggiga buskar med hundratals små vresiga blommor , stora stolta rosenbuskar med bara ett tjugotal stora röda blommor.

Rosor, rosor och mera rosor.

Det är så det blir när de sekatör-glada byborna jagats bort av artilleri och granatkastare. Just i denna by bodde en gång runt 700 trädgårdsälskare, nu är det kanske 40 kvar.

Naturen har tagit över. Jag är inte säker på om naturen är en vinnare, men vad som är helt glasklart är att folket i östra Ukraina, på båda sidor, är förlorare. Fem år. 13 000 döda.

Civilisation, ett ord som inte sällan används för att höja sig själv, jämfört med någon annan, någon som utmålas som ett hot. Ett sätt att beskriva världen som inte sällan leder till, ja, krig.

Jag vet nu inte hur rosorna sinsemellan diskuterar det där med civilisation. Rosorna kanske tillsammans ser sitt erövrande av krigets ukrainska bygator som en hämnd, som ett återerövrande av planeten.

Ja, och kanske finns det ros-fraktioner. De Sicilianska rosorna kanske har en komplott på gång mot Mandarinrosorna och kanske Labradorrosorna ligger i luven på Kanelrosorna.

Det är svårt att sia om, troligen inte. Det är nog bara i krigets skugga man råkar få syn på rosornas otuktade men överlägsna och tålmodiga förmåga att bara finnas till.

Kanske är den enda sanna civilisationen Naturen, eller ja kanske då rosorna. De skickar ju inte sommarsvettiga soldater med automatvapen, de skjuter inte med granatkastare, krypskyttegevär eller lägger ut stridsvagnsminor. Rosorna tvingar inte pensionärer att gömma sig i sina källare när marken skakar oroväckande mycket på natten

Det gör människorna

Rosorna. De bara växer och blommar. Ja och så är det en och annan tagg, men det må vara hänt.

Jesper Lindau, Ukraina [email protected]

Utrikeskrönikan 5 juni 2019. New York.

För några dagar sedan var jag i San Francisco. Jag promenerade runt och pratade med invånare för ett reportage jag höll på med.

När jag går runt passerar jag taco-restauranger, hipstercaféer och takbarer som serverar experimentella drinkar och dubbel-IPA från något lokalt bryggeri.

Allt är gemytligt, soligt och tillrättalagt.

Men så går jag förbi en gata som helt bryter mot den övriga livsnjutaridyllen. Gatan är full av sopor är min första tanke. Men när jag tittar närmare så ligger det madrasser på asfalten, ibland inhysta i små kojor av pinnar och svart soppåse-plast som vajar i vinden. Kundvagnar överfulla med smutsiga kläder och trasiga prylar.

Hemlösheten i San Francisco är bland den största i hela USA. På 1000 människor med hem, finns det nästan åtta hemlösa. Det vill säga 7000 hemlösa. Och det är förmodligen lågt räknat.

Det kan ju först tyckas lite underligt, eftersom närliggande Silicon Valley med alla sina nyrika entreprenörer och startup-bolag borde pumpa in pengar i närliggande städer.

Men det funkar inte riktigt så.

Hemlösheten i USA är ett mångfacetterat problem. Den har sin grund i en mix av arbetslöshet, missbruk, oansvariga utskrivningar från mentalvården, minskade bidrag och höga bostadspriser.

I San Francisco fall, extremt höga bostadspriser.

Men det som gör problemet extra stort - och framförallt synligt - i San Francisco  är bristen på härbärgen och andra tillfälliga bostadslösningar för hemlösa. I storstäder på östkusten kan en majoritet av de hemlösa få tak över huvudet genom stöd från kommunen.

I San Francisco är det annorlunda.

Över 60 procent av de hemlösa bor ständigt på gatan.

Och det där med Silicon Valley och nyrika entreprenörer spelar faktiskt en roll. När kommunen vill bygga nytt har den flera gånger stoppats av människor som inte vill ha hemlösa nära sina bostäder.

De boende organiserar sig och demonstrerar. Vid ett tillfälle skramlade invånarna i ett område ihop motsvarande 900 000 kronor till advokatkostnader för att  stoppa ett center för hemlösa.

Det kan ju bli farligt.

Och så kan fastighetspriserna gå ner.

Fernando Arias, New York [email protected]

Utrikeskrönikan 4 juni 2019. Helsingfors.

Helsingfors, tisdag. Jag minns den där dagen så bra: det var maj 1995 och Finland hade precis vunnit guld i ishockey-VM. Jag var 17 år och tog tåget in till Helsingfors centrum. Det var en folkfest, eufori, jag hade aldrig upplevt något liknande. Salutorget och Esplanadparken var fulla av människor, många av dem fulla redan tidigt. Alla var glada. Nej inte glada, det gör inte stämningen rätta. Folket var lyckligt som aldrig förr. I söndags blev det guld igen. Jag bevakade EU-valet i Warszawa och hann inte se en endaste en minut av matchen. Men här är några tankar då segern sjunkit in: Många i Finland har varit djupt rörda över de gratulationer som kommit från Sverige efter segern. Finland kritiseras ofta, av finländarna själva, för den utbredda skadeglädjen över att vinna Sverige; att det liksom inte räcker med att vinna, utan att man också vara en så dålig vinnare som möjligt. Att många i Sverige verkade uppriktigt glada över Finlands seger, är en fin gest. Torilla tavataan som betyder Vi ses på torget är ett underbart uttryck. Det är ett etablerat begrepp för att samlas till folkfest då något stort sker. Uttrycket används ofta i ironiskt syfte, precis som uttrycket Suomi mainittu som klumpigt översatt är att Finland eller någon finländare har omnämnts utomlands, till exempel i media. Bägge uttrycken beskriver så bra hur Finland ser på stora händelser och framstående finländare. Och som sagt: uttrycken används ofta i motsatt syfte, för att avfärda något eller någon på hemmaplan. Låt oss återvända till torget i Helsingfors där finländarna ofta samlas för att fira. En del av folkfestandet då Finland vinner ishockeyguld handlar om att bada i fontänen på Salutorget med den gamla, underbara, värdefulla statyn Havis Amanda. Här i fontänen vill euforiska ishockeyfantaster inte bara bada i det kalla vattnet, utan också gärna klättra upp på Havs Amanda. Nu höjs röster för att gamla, sköra Havis Amanda inte är gjord för att klara av vuxna som klättrar på henne. Jag misstänker att det kommer att bli en enorm debatt om det här: att många numera ser det som en etablerad del av den finländska samhällshistorien att få fira just så: lyckligt vadandes och klättrandes på Havis Amanda. Dessutom minns många hur det gick till 2011 då Finland vann VM-guld i ishockey, ett riktigt svineri tyckte många, också om många så klart var glada över guldet. Min tippning är att när debatten blivit som mest absurd, kommer internationell media att haka på nyheten och skriva om denna märkliga tradition i Finland. Och då kommer finländarna att skandera: Finland är omnämnt, vi ses på torget!

Erika Gabrielsson, Helsingfors. [email protected]

Utrikeskrönikan 3 juni 2019. Bangkok.

Bangkok måndag.

I förra veckan avslutades årets klättersäsong på världens högsta berg Mount Everest. Då hade runt elva hundra personer försökt bestiga toppen, men det var långt ifrån alla som klarade det. Många fick vända för att dom inte var tillräckligt tränade och förbereda för utmaningen. Något som kan verka förvånande eftersom dom allra flesta har betalat minst en halv miljon kronor för att bestiga Everest.  Att då inte vara väl förbered är i alla fall för mig ett tecken på ignorans och brist på respekt, inte bara för berget utan också för alla dom som tränat hårt för att klara utmaningen.

Av dom som försökte är det minst 11 stycken som aldrig kommer hem igen. Dom blev kvar på berget och dom flesta dog på grund av utmattning. Årets klättersäsong på Mount Everest är den dödligaste på fyra år, den är också den säsong när fler människor än någonsin har försökt bestiga toppen. När så många klättrare samlats på samma ställe så är det oundvikligt att det blir trång. Alla vill upp på toppen och när vädret gör det möjligt att bestiga Everest drar alla iväg samtidigt och det har skapat timslånga köer. Du har säkert sett bilderna där hundratals klättrare står i kö för att nå toppen. Erfarna bergsbestigare vittnar om en Flugornas Herre mentalitet på berget och hur nybörjares bristande erfarenhet har satt andra klättrares liv i fara. Flera personer har beskrivit en hänsynslös strävan att nå toppen och hur klättrare vägrade dela med sig av vatten och syre till bergsbestigare i nöd.

Nu höjs röster för att kontrollen av dom som vill bestiga Mount Everest måste bli hårdare. Internationella klätterförbundet sa nyligen att regler på andra berg ger guider behörighet till att stoppa en klättrare från att bestiga berget om guiden märker att klättraren inte kommer att klara av det. Någon sådan regel finns inte på Everest.

Enligt Nepals nuvarande regler måste alla klättrare lämna in ett intyg som visar att de är friska nog att kunna utföra klättringen till toppen. Men nepalesiska tjänstemän säger att de inte hade möjlighet att styrka hälsoinformation innan dom beviljar tillstånden. Eftersom klätterindustrin är en viktig inkomstkälla i Nepal så har nu regeringen reagerat. Här om dagen sa Nepals turistminister att man inför nästa säsong kommer införa en obligatorisk medicinsk kontroll av alla klättrare i Everest basläger innan dom tillåts att fortsätta upp mot toppen. Man kommer också kräva att alla klättrare ska ha genomfört en kurs i avancerad klättring innan man får tillstånd att försöka bestiga berget.

Nepal är ett av Asiens fattigaste länder, och till och med Everest, juvelen i turistekonomins krona, har drabbats av korruptionsskandaler och bedrägerier.

Förra året avslöjades en konspiration där guider, helikopterföretag, hotellägare och sjukhus samarbetade för att tjäna miljontals dollar på försäkringspengar genom att evakuera klättrare med minsta tecken på höjdsjuka från berget. I vissa fall hade klättrarnas mat förgiftat för att göra dem sjuka så att de skulle behöva en dyr helikopterevakuering ner från berget.

Om Nepals regering kommer till rätta med alla brister så får vi hoppas att det blir en något mindre dödlig klättersäsong nästa år på världens högsta berg.

Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönika den 31 maj 2019. Stockholm.

Stockholm, fredag.

På mitt flyg från Paris i går var det fullt med franska turister, som satt med guideböcker och planerade sin långhelg nu här i Nordens Venedig.  Chantale bredvid mig med fyra barn i de övriga stolarna på vår rad undrade om man måste åka färja mellan öarna i Stockholm.

Lätt och ledigt rör vi oss européer över vår kontinent. Vi semestrar, studerar och jobbar i varandras länder inom EU och stoppas inte av gränskontroller.

Också det är migration.

I EU-valet rankades migrationspolitik som mycket viktig, men debatten stannade vid standardfrågorna Ska vi eller ska vi inte ta emot flyktingar och migranter? och Ska vi inom EU dela på ansvaret för de som kommer eller inte?.

Med tanke på hur komplex denna utmanande framtidsfråga är och hur EU rullar den framför sig som ett hett klot, så skulle jag gärna hört mer fördjupande resonemang.

Över 800 forskare runt om i Europa, USA och Kanada är på gång med att etablera en global expertpanel för migration, lik den som finns för klimatfrågan IPCC. Två av initiativtagarna, som jag mött i Paris, anser att politikerna inte baserar sina program tillräckligt på forskningsresultat utan säger vad de tror att väljarna vill höra.

Nyligen sa Rumäniens utrikesminister Teodor Melescanu att utvandringen från hans land dränerar ekonomin och han efterlyste att EU skulle hjälpa till att stoppa flyttlassen. Problemet är detsamma för många i forna Östeuropa inte invandringen utan utvandringen är den stora huvudvärken att de unga och välutbildade flyttar utomlands till EU-länder väster- och norrut och får flerfaldigt högre löner. Många av dessa östeuropeiska länder vägrar att vara med och dela ansvaret för asylsökande som kommer till EU. Det har en koppling till utvandringen, menar vissa och pekar på ojämlikheter inom EU. Varför ska vi betala för asylsökande, när ni drar nytta av våra akademiker, som vi dessutom har betalat utbildningen för? blir östeuropéernas fråga.

Inför EU-valet upprepades också förslaget att hjälpa migranter på plats. Ja, EU har redan avsatt stora belopp i en fond för utveckling av ett antal afrikanska länder. Nu vill jag i stället veta hur det går. Går det bra?

En rejäl del av pengarna till Afrika går till stärkta gränser till militär, vapen och stängsel. Det sker i länder som är korrupta och med egenmäktiga ledare, så finns det risk att det i värsta fall förvärrar och skapar fler konflikter och flyktingar?

Hur mycket ekonomisk utveckling för de civila har pengarna hittills hunnit bidra till?

Forskarna är något på spåret, mer fakta: ja tack.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika den 29 maj 2019. Stockholm.

Stockholm, onsdag.

Häromdagen hamnade jag på Skansen. Jag var där för att intervjua årets Alma-pristagare Bart Moeyaert som genom Astrid Lindgrens värld besökt Sverige sedan han var åtta år. Hans metod för att lära känna det riktiga Sverige var att ta promenader genom Stockholm, att med hotellet som utgångspunkt gå i allt vidare cirklar och ta in sin omgivning. På Skansen hittade han däremot barndomens bokvärld. Han var glad över att få möta två så vitt skilda Sverigevärldar och vi talade just om kontrasterna i det som presenteras och det som bara lever av sig självt.

För några veckor sedan befann jag mig i Calcutta och försökte förstå mig på denna metropol. Jag gick också i allt större svängar från mitt hotell och tog till slut en guidad tur för att få en bättre överblick. Calcutta var fram till 1911 brittiska Indiens huvudstad men sedan dess har dess glans falnat betydligt.

Min Calcuttaguide var ypperlig; mycket kunnig och genuint intresserad av att berätta om sin stad. Calcuttas historia sticker ut lite grann när det gäller just det kulturhistoriska arvet. I motsats till många av de andra stora städerna i landets centrala delar så var det britterna som skapade det som sedan kom att bli en av Indiens mest befolkade städer. Före britterna fanns just inte mycket till bebyggelse på den plats vi nu kallar för Calcutta. I Delhi och Lahore som nu ligger i Pakistan finns ett rikt förkolonialt kulturarv; bland annat från moghultiden då muslimerna styrde men förstås även ett mycket rikt hinduiskt kulturarv manifesterat i många vackra tempelbyggnader.

Efter några timmars rundtur poppade frågorna likt senapsfrö i olja i min skalle. Detta vurmande för gamla brittiska byggnader samtidigt som Västbengalen varit särskilt viktigt för Indiens frigörelse gick inte riktigt ihop. I Indien finns en debatt kring kulturarv och historia, om vilken historia som är de facto korrekt och vad som bör lyftas fram. Inom hindunationalistiska kretsar så vill man göra gällande att det fanns ett blomstrande hinduiskt samhällssystem som förstördes av moghulerna som invaderade kontinenten på 1500-talet. Före barbarernas ankomst som vissa säger, hade hinduerna gjort stora landvinningar inom vetenskap och medicin, samhällssystem och kvinnan var inte förtryckt.

Att de muslimska härskare som invaderade kontinenten gick hårt fram är det få som tvistar om men sanningshalten i bilden som målas upp av ett gyllene pre-moghul Indien är något forskare träter intensivt om. Konflikten har bäring enda till våra dagar för det är ur denna historiebild som dagens BJP-regering och de hindunationalistiska grupperna hämtar näring till sin politik om ett återupprättande av en nation för främst hinduerna.

Naila Saleem, kulturkorrespondent på Sveriges Radio. [email protected]

Utrikeskrönika den 28 maj 2019. Washington.

Washington tisdag.

Det är sent men min nioåriga dotter kan inte sova. Hon grubblar över om hon ska göra militärtjänst när hon blir stor.

Hon säger att hon inte vet om hon vågar eftersom hon är rädd för krig. Men när jag konstaterar att hon inte måste, lumpen är ju så gott som frivillig i Sverige, blir hon upprörd och irriterad.

Man ska ju tjäna sitt land säger nioåringen.

Så här med bara några dagar kvar till den svenska nationaldagen funderar jag över hur omfattande den amerikanska patriotismen är jämfört med den svenska. Min yngsta dotter är det av mina barn som procentuellt sätt tillbringat mest tid här i USA och jag skulle säga att militärtjänstfunderingarna är ett tecken på hur det har påverkat henne. Tidigare samma vecka har hon varit med sin klass nere i den stora parken The Mall i centrala Washington och gått poängpromenad bland monumenten. En av uppgifterna var att hitta fem personer som verkar ha gjort militärtjänst och tacka dem för att de har tjänat sitt land.

Att fostra barnen till goda patrioter är standard i amerikanska skolor där de flesta precis som min dotter börjar varje dag med att svära trohet till flaggan och landet. I början viskade hon Sverige där man skulle säga USA, men det har hon slutat med nu.

Själv har jag ibland lite svårt att hantera den där patriotiska högtidligheten som det absolut inte går att skämta om. Jag kan bli full i skratt vid tillfällen som vid den årliga middagen för journalisterna i kongressen som alltid börjar med nationalsången. Att tänka sig att en svensk journalistklubbsmiddag skulle börja med Du gamla du fria känns av nån anledning absurt.  Det är som om jag som svensk behöver ett ironiskt lager mellan mig och eventuell patriotism, men här är det precis tvärtom.  Amerikanernas kärlek till USA är en helt ironifri zon.

Och vid ett besök på den stora krigskyrkogården i Arlington under Memorial-helgen då skolbarn och andra får en extra dag ledigt för att minnas USA:s många stupade soldater, förstår jag varför.

Rullstolsbundna veteraner blir runtskjutsade i havet av vita gravstenar. Andra strosar tysta, en del sammanbitna. Många bär bikerväst, några har Make America Great Again-kepsar, ingen är oberörd inför raderna av soldatgravar.

De flesta människor vill höra ihop med andra och i USA är patriotismen en viktig tråd i den brokiga samhällsväven där människor från olika kulturer, religioner och bakgrund knyts ihop. Men patriotismen är också en viktig förklaringsmodell som fungerar som tröst och ett svar på frågan om varför så många amerikaner år efter år mister livet i landets långa krig. Om man inte tycker att det är viktigt att tjäna sitt land, tex genom att göra militärtjänst , blir det som att säga att alla förlorade människoliv slösats utan nytta.

Om min dotter en dag gör värnplikt i Sverige är det inte så troligt att hon behöver riskerar livet i krig. För hennes klasskamrater här är det annorlunda. Det utgör en fundamental skillnad mellan svensk och amerikansk patriotism.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan den 27 maj 2019. Uppsala.

Uppsala, måndag. Budskapet från Kinas ledare Xi Jinping har de senaste dagarna varit att nationen har inlett en ny lång marsch.

I kommunistpartiets Kina utgör den långa marschen själva skapelseberättelsen. Genom en stor kringgående manöver lyckades kommunisttrogna på 1930-talet samla sig i ett basområde i norra Kina. Vägen dit är utbroderad med faktiska och mytologiska slag och umbäranden.

De som följde med, överlevde och i alla fall tidvis lyckades dra jämt med ledaren Mao Zedong lade grunden för vad som nu är partiadeln, av vilken Xi Jinping själv är en ättling.

Långa marschen är det man tar till i Kina när det behövs en hoppingivande metafor av den kraftigare sorten. Och det behövs nu när USA med president Donald Trump i spetsen har riktat in sig på själva kronjuvelen i Kinas industriella diadem, telekomjätten Huawei.

Säkerhetsvarning i USA har följts av avbrutna samarbeten med amerikanska IT-bolag, och Huawei riskerar att drabbas om dess leverantörskedja slits i bitar. I den kinesiska statliga teven är budskapet att tiderna är hårda, men att Kina är förberett.

Huawei påstår tappert att man ska kunna producera sina telefoner och telekomutrustning också oberoende av de amerikanska chiptillverkarna. Icke desto mindre har Huawei och dess 74-åriga grundare senaste tiden pressats att ge intervjuer. I en statlig tv-intervju den 21 maj hävdade grundaren Ren Zhengfei i bästa nationalistiska stil att jetmotorn uppfanns av den kinesiska ingenjören Wu Zhong Hua.

Det kinesiska magasinet Flygkunskap tvingades förklara efteråt att jetmotorns uppfinnare visserligen inte var kinesisk jetmotorn patenterades 1913 av en fransk ingenjör men att tidskriften stöttade andemeningen i Ren Zhengfeis uttalande, som nog ska tolkas som en förhoppning om att framtidens motsvarighet till jetmotorn ska komma att uppfinnas i Kina.

Samtidigt som den hårdnande amerikanska handels- och säkerhetspolitiken fördöms, prisar Huaweis grundare Ren amerikanska företag och uppmanar alla att stå enade för en globaliserad ekonomi. Globalisering brukade vara ett amerikanskt mantra, men de senaste åren har kinesiska politiker velat utmåla sig som frihandelns sanna försvarare.

Den kinesiska telekomjättens ordförande Hu Houkun uppträdde i förra veckan på en tysk cybersäkerhetskonferens i Potsdam. Där varnade han omvärlden för att bygga en ny digital Berlinmur.

Där slog mitt floskellarm på.

Själv lägger jag varje år jag bor i Kina tusenlappar på teknik bara för att komma över den nationella brandvägg som Kina slagit kring sig med stöd av Kinas IT- och telekomindustri. Den kinesiska digitala muren som hindrar mig från att ta mig ut till kritiska artiklar och amerikanska nättjänstföretag är både en censurens fästning och ett handelshinder som får andra att blekna.

I krig uppstår myter, den egna sidan framställs som ädlare, och motståndaren som råare.

Och mindre länder kan tvingas välja sida.

De EU-politiker som precis har valts in kommer inte att undkomma frågan om hur Europas länder ska positionera sig i det kalla digitalkriget mellan världens två ledande ekonomier.

Hanna Sahlberg, Kina-korrespondent [email protected]