Utrikeskrönikan, 16 oktober 2019.

Barcelona, onsdag.

De stod på trottoaren nära Plaça de Catalunya mitt i stan, deras samtal verkade livfullt.

Maite hade knallrött hår och en vit blus med blommor på. Om Antonios hals hängde ett par röda läsglasögon, såna där som är i två delar och som man sätter ihop över näsan.

De hade nyss träffats för första gången på 52 år. Han hade letat upp henne via Facebook. Och hon sa ja till ett möte.

Jag gick fram till dem för att prata om självständighetsfrågan. Det är den frågan som har dominerat alla mina besök i den här stan under de senaste tre åren.

Det var Antonio som sa det som är så svårt att förklara om självständighetsfrågan.

Han sa att den är känslomässigt styrd.

Det är svårt att argumentera emot känslor.

När känslor ersätter argument så kan man ta avstånd eller hålla med. Att hålla med kan innebära både gemenskap och identifikation.

Men om man är starkt för nånting, så är man ofta också starkt emot nåt annat.

För många katalanska aktivister gäller det ofta nationalstaten Spanien och spanska medier.

Samtidigt som spanska journalister jobbar i Katalonien, står ofta självständighetsaktivister och ropar att spanska medier är manipulatörer. De saboterar alltså rapporteringen om de frågor som de egentligen vill ha uppmärksamhet omkring.

Till skillnad från hur det var för två år sen, när spansk tv faktiskt lät bli att rapportera om självständighetskampen här så är den statliga tv:n numera på plats i Katalonien och rapporterar om vad de ser.

I går kväll låg en lukt av brandrök över centrala Barcelona. Det var ännu en kväll av manifestationer, den här gången emot fängelsedomarna mot de politiker och politiska aktivister, som varit drivande i självständighetskampen. Och den här gången satte aktivisterna igång flera mindre bränder.

Självständighetskampen har inte en ond och en god sida. Det är en kamp med ett starkt inslag av dramatisering.

Som när en katalansk politiker kommenterade domen här om dan och sa att han såg domen som en hämnd. Och att hämnd alltid slutar illa.

Det visade sig snabbt att Maite och Antonio hade olika åsikter i självständighetsfrågan.

Maite som stödjer självständighetskampen talade om dialog. I en familj måste man prata med varann för att lösa ett problem. Det gäller även politiker, sa hon.

Men nu, vid hennes och Antonios första möte på 52 år, så var det hon som var snabb att säga, att det nog var bäst att lämna politiken utanför.

Margareta Svensson, Barcelona [email protected]

Utrikeskrönikan, 15 oktober 2019.

Luxemburg, tisdag.

Jag sitter på ett tåg och läser om Johan I av Luxemburg, även kallad Johan den blinde. Han var greve i Luxemburg på 1300-talet och som namnet antyder var han blind.

Egentligen inget konstigt med det. Om det inte vore för att Johan gjorde det andra kungar och grevar gjorde på den tiden: krigade.

Johan var frankofil och stod på fransmännens sida i kriget mot engelsmännen. Och I slaget vid Crécy red han i främsta ledet stödd av sina närmaste eftersom han ju inte såg någonting alls.

Det är sådana historier som man kan roa sig med på den drygt tre timmar långa tågresan mellan Bryssel och Luxemburg.

Tre månader om året i april, juni och oktober sker alla ministerrådsmöten i Luxemburg. Då gör jag den här resan, tur och retur, två, tre, ibland fyra gånger på en månad.

Första gången är rätt kul.

Det är roligt att komma tillbaka till Luxemburg efter några månaders frånvaro och jag kan se fram emot att besöka den där nepalesiska restaurangen nära hotellet där svenskarna tenderar att fnissa lite tonårsaktigt när de beställer den nepalesiska ölen vars namn låter som ett svenskt könsord.

Andra vändan till Luxemburg, som jag nu befinner mig i, är okej. Tredje och fjärde blir rätt tråkiga.

Jag tittar ut genom fönstret, och passerar samma gamla byar, om och om igen. Ofta tänker jag att nästa gång, om jag har mer tid på vägen hem, ska jag hoppa av på någon av de där mindre stationerna och besöka orterna som jag enbart känner till genom ölen de producerar.

Som Rochefort och Ciney.

Men det blir aldrig av. Jag åker ofta hem sent på kvällen och tillsvidare nöjer jag mig med att ströläsa om platserna jag passerar.

Just vid Ciney stöter jag på en annan intressant historia. La Guerre de la vache  kokriget.

En bonde stal en kossa under ett tornerspel i Ciney i slutet av 1200-talet. Han haffades. Men, han skulle få behålla livet om han lämnade tillbaka kossan och betalade en bot.

Trots det blev han dödad när han kom tillbaka med både boten och kossan. Och därefter kan man säga att bråket urartade.

De lokala ledarna gav sig in i leken och det växte till en fullskalig regional konflikt mellan Liége och Namur. Flera tusen dog i de strider som följde och till slut fick den franske kungen, Filip III, gripa in och avstyra bråket. Vad som hände med kossan är oklart.

Ja, det är sådant jag förströr mig med här på tåget. Jag vet att jag egentligen borde förbereda mig för EU-mötena jag ska bevaka i Luxemburg. Jag borde läsa om fiskekvoter för nästa år, och saker som maximal tillåten fångst som förkortas TAC och MSY som står för maximal hållbar avkastning.

Istället klickar jag med vidare och fortsätter läsa om regionens historia. Och hur gick det då egentligen för Johan den blinde, undrar ni kanske?

Ja, som väntat. Han dog där på slagfältet vid Crécy.

Men han hyllades för sitt hjältemod. Och även om man i dag nog skulle kalla hans mod för dumdristigt, så bidrog det nog till att sätta hans namn i historieböckerna. Så att en svensk journalist, nästan 700 år senare, sitter på ett tåg och läser om honom istället för att läsa om förbud av torskfiske.

Det här är Andreas Liljeheden, på ett tåg, någonstans mellan Bryssel och Luxemburg.

Andreas Liljeheden [email protected]

Utrikeskrönika den 14 oktober 2019. Amerikanska Samoa.

Pago Pago, måndag.

Jag åkte tidsmaskin i går.

Så här gick det till. Jag flög från ön Samoa i Stilla havet fem på eftermiddagen, och landade sen efter en kort flygning om sexton mil dagen före, alltså i lördags, och redan klockan halv fem på Amerikanska Samoa som är ett delvis självstyrande amerikanskt territorium på andra sidan datumlinjen.

Jag hade alltså rört mig mer än ett dygn bakåt i tiden. Vilken svindlande chans, en vacker dag man skulle vilja leva om, till exempel för att rätta till eventuella misstag? Här mitt i Stilla havet är det på sätt och vis möjligt.

Samtidigt känns det som om jag gjort en resa framåt i tiden. För på Amerikanska Samoa är fetmaepidemin värre än någon annanstans jag varit på jorden. Nästan alla vuxna på ön är överviktiga eller lider av fetma och hälften av barnen. Hälften av de vuxna har på grund av de extra kilona och onyttiga kost dessutom fått typ två-diabetes.

Är detta vad som väntar oss alla? Fetmakurvan stiger som bekant överallt. Flygbolagen som flyger hit tvingas väga varje passagerare för att inte bli överbelastade. Jag var bland de lättaste, några såg ut att hålla min tredubbla vikt.

Något annat som stiger på Amerikanska Samoa är havet, som slukar allt mer av stränder och hotar folks hus. Den globala uppvärmningen med smältande isar och varmare vatten som expanderar är ett mycket påtagligt hot på Stillahavsöar och atoller, några har redan slukats av vågorna.

Vad skulle hända om någon, Greta Thunberg kanske, kunnat åka mer än en dag bakåt i tiden, säg femtio år och varna folk för den globala uppvärmningen?

Häromdan såg jag på tv-programmet Fråga Lund från 1969 via Öppet arkiv, och hör där hur Lundaprofessorerna säger rent ut, på bästa sändningstid, att den globala medeltemperaturen redan då stigit med nästan en grad av alla koldioxidutsläpp från olja och kol, att mänskligheten måste besinna sig och bilarna börja gå på fossilfri el. Men utfrågarna som var SAS-vd och Volvochef, liksom tv-publiken, de bara fnissade.

Så tokigt de pratar, professorerna.

Ännu är Amerikanska Samoa paradislik. Ständigt runt 27 grader varmt, kokospalmer och kritvita stränder. Jag hoppas det förblir så även om femtio år.

Själv åker jag i övermorgon tillbaka grannön Samoa igen och hoppar då över en dag. Ett tidmaskinstrick jag helst skulle vilja kunna spara tills jag kommer hem till Sverige igen. En kulen höstdag när väckarklockan ringer extra tidigt, det är beckmörkt och svinkallt ute och det känns som man knappt sovit alls.

Tänk så skönt att bara hoppa över den dagen och vips befinna sig ett steg närmare helgen.

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent på Amerikanska Samoa [email protected]

Utrikeskrönikan fredag 11 oktober.

Addis Abeba, fredag.

Etiopiens huvudstad bubblar av rykten och förväntan... nä, så kan jag faktiskt inte börja, det är inte sant.

Men det skulle kunna vara det, och kanske kommer stan verkligen bubbla om några timmar här finns nämligen inte mindre än två tänkbara vinnare av Nobels fredspris, som ska offentliggöras lite senare idag. Afrikanska unionen huserar här kanske inte en storfavorit i och för sig, men så har vi en av de riktiga lågoddsarna: Etiopiens egen premiärminister Abiy Ahmed.

För visst är han en favorit, doktor Abiy. Kanske egentligen bara omkörd av Greta Thunberg i spekulationerna, en riktig fixstjärna. Men vad är det egentligen som talar för att han ska få priset?

Jo, under hans ett och ett halvt år vid makten har han vänt upp och ner på en av världens mest spända politiska regioner Afrikas horn. Han har slutit fred med Eritrea en av Afrikas och världens mest långdragna och bittra konflikter.

Han har varit inblandad i fredsavtalet i Sydsudan, och i den fredliga utgången efter militärkuppen i Sudan, antalet bilder på honom leendes krama om regionens olika och sinsemellan ofta fientliga ledare i samband med olika fredssamtal går snart inte ens räkna längre de är som stjärnorna på himlen. För att inte nämna de svindlande demokratiska reformerna internt här i Etiopien. Nä. Det vore inte speciellt svårt för norska Nobelkommittén att dribbla den bollen i mål om de skulle vilja.

Men det är å ena sidan. För, det skulle också förvåna lite om han fick det. Det krävs ju två för att dansa tango. Och freden med Eritrea är ju också deras president Isaias Afewerkis verk. En fullblodsdiktator som vore helt omöjlig att ge ett fredspris.

Sen har vi situationen här i Etiopien. Visst, han har genomfört ett antal spektakulära reformer värda all uppskattning om man gillar demokrati. Men vad med de enorma folkfördrivningarna, det politiska våldet och dödandet som eskalerat under hans styre? Tja, de är ju inte hans fel. Folk förvaltar nyvunnen frihet på olika sätt. Men det finns exempel på hur Abiy valt att bemöta en del av kaoset som råder med metoder som inte så lite påminner om samma gamla stenhårda polisstats-Etiopien.

Jag har ju min politiska favoritkommentator här i Addis: skoputsaren Kidus. Och han, visade det sig igår när jag stämde av analyserna, gillar inte tanken på ett fredspris till Abiy Ahmed.

Vad ska jag med min yttrandefrihet till om jag riskerar att dödas för det jag säger, frågade han retoriskt på sitt vanliga lågmälda sätt. Det är viktigare med lugn och det har vi faktiskt bara fått mindre av.

Och en sak ska man förstå om afrikanska ledare, la han till. Ger man dem pris så skapar man en diktator. Då tror de att de har gjort tillräckligt.

Ja, kanske är det ändå så att omvärlden skapat en idolbild av Abiy Ahmed som har spår av ensidighet.

Men visst.

Världens yngsta kontinent har världens äldsta ledare in kommer en ung reformist som talar visionärt och genomför politiska under. Som symbol är Abiy Ahmed svåröverträffad. Som realpolitiker är hans gärning mer svårbedömd.

Samuel Larsson, Addis Abeba [email protected]

Utrikeskrönikan, torsdag 10 oktober 2019.

Oslo, torsdag.

Jag befinner mig i en stad i väntan, samma väntan som alltid i Oslo så här års. Vem blir det i år? I fjol blev svaret Nadia Murad och Denis Mukwege.

Frågan gäller alltså vem eller vilka som ska få Nobels fredspris.

I morgon, fredag, klockan 11 får vi veta, men enligt vadslagningsfirmorna är svaret redan givet. Greta Thunberg är skyhög favorit i år. Att satsa en hundralapp på Greta ger kanske bara runt 130 kronor tillbaka. Om hon får priset, alltså, och jag är långt ifrån så säker på det som vadslagningsfirmorna verkar vara.

I detta ligger ingen värdering av det som Greta Thunberg har presterat eller står för. Hon har fått kolossalt genomslag i en ödesfråga för mänskligheten, och parallellt med allt hot och hat har 16-åringen blivit hyllad och redan smått nedlusad med fina utmärkelser.

Däremot ser jag flera saker som talar emot att Greta Thunberg nu får det som vissa kallar världens finaste pris, Nobels fredspris. Till att börja med klimatfrågan och dess koppling till fred. Där finns olika tolkningar, men vissa experter menar att klimatförändringen knappast är direkt orsak till väpnade konflikter, åtminstone än så länge.

Jag minns för fem år sedan när en 17-årig Malala Yousafzai höll Nobeltal här i Oslo. Hon skämtade då om att hon nog är den enda fredspristagaren som är ung nog att regelbundet bråka med sina småbröder. Greta Thunberg är ännu lite yngre. Det finns de som menar att ett fredspris nu skulle kunna bli väl tungt för henne att bära på sina späda axlar.

Än viktigare än åldern är att jag tror att den norska nobelkommittén vill se att Greta Thunbergs gärning är mer än en dagslända, att hennes glöd räcker för att engagera i klimatfrågan även på sikt.

Min gissning är nu att årets fredspris går till Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed och att Greta Thunberg ligger väldigt bra till inför nästa år om hon orkar och förmår att fortsätta sin kamp.

Jag kan ha fel.

Fast om 16-åringen med flätorna blir Nobelpristagare redan i år lär hennes stol stå tom vid prisceremonin här i Oslo 10 december. Då väntas nämligen Greta Thunberg vara på stort klimatmöte i Chile, och som bekant vägrar hon att flyga.

Många skulle nog kalla det ett svek om Greta Thunberg överger sin flygprincip, även om det är för att kunna ta emot världens kanske finaste pris.

Jens Möller [email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 9 oktober.

Peking, onsdag.

Hörru du, varför är utlänningar så fördomsfulla mot Kina för?

Jag får frågan av en man i tjugoårsåldern, som med sin flickvän ockuperar delar av det bord jag precis paxat ett par stolar vid. Det är middagstid och luften på restaurangavdelningen i gallerian är fylld av matos.

Jag undrar vad han menar.

Utlänningar ser alltid ner på Kina, svarar min ofrivillige bordsgranne. Kina är det bästa landet i världen, eller hur?

Hans flickvän skruvar på sig och ser besvärad ut och paret reser sig för att gå. De har ändå ätit klart och kanske blev situationen lite pinsam ändå.

Men frågan hänger ändå i luften i samband med 70-årsfirandet av Folkrepubliken Kina och flera gånger stöter jag på variationer på samma tema:

Kina är ett bra land, eller hur? säger en.

Bättre än USA, eller vad säger du? säger en annan.

När jag flyttade till Peking första gången för åtta år sedan var frågorna av en annan typ:

Hur är det där du kommer ifrån, bättre än här, eller hur?

Det pratas ofta om det nya, självsäkra Kina. Och det var också huvudtemat i nationaldagsfirandet förra veckan, som var ett  frosseri i nationella bedrifter: järnvägar och atombomber. Rymdraketer och OS-medaljer. 70-årsdagen var kommunistpartiets milstolpe i den kinesiska nationens ostoppbara marsch framåt för att nå Fuqiang(): Makt och välstånd.

Fuqiang  det är viktigt. Det var alla jag pratade med i dagarna kring nationaldagsfirandet överens om. Kina har blivit ett stort land igen, sade de, i ett eko av den patriotiska propaganda som ständigt är närvarande. Den visas på tv-skärmar i tunnelbanan. I sociala medier. Affischer på stan. I filmer, musik och i skolan.

Visst, om inte majoriteten av kineserna faktiskt fått det ekonomiskt bättre så hade inte budskapet gått hem. Dummare än så är man inte. Men, få eller inga alternativa bilder erbjuds, det finns ingen politisk opposition, avvikande åsikter får inget utrymme, då censuren skruvats åt.

Patriotism i Kina är inget nytt. Den kommer och går i vågor. För tjugo år sedan slog en annan röd våg mot stranden, efter att USA, i det de sagt var ett misstag, bombat Kinas ambassad i Belgrad under Balkankriget 1999. Peking-OS 2008 i kombination med jordbävningen i Wenchuan samma år var kulmen av en andra våg.

I år finns liknande jordmån med protesterna i Hongkong, som inte har fastlandskinesernas sympati, och handelskriget med USA. Tillsammans med 70-årsfirandet skapar de en ny våg kinesisk patriotism som har frisk vind i ryggen och öppet hav framför sig.

Björn Djurberg, Peking [email protected]

Utrikeskrönikan tisdag 8 oktober 2019.

La Paz, tisdag.

Ibland är den svår att få syn på överklassen. Jag läser om den rikaste procenten, om den ökande ojämlikheten i Latinamerika. Men siffrorna förblir ofta ansiktslösa. I alla fall elitens. De vill ju sällan låta sig intervjuas.

Därför får ni hålla till godo med en helt verklighetstrogen anekdot.

Förra veckan skulle jag flyga upp till den colombianska kuststaden Santa Marta för ett reportage om bananer. Bredvid mig sitter en gammal man med sin medelålders son. De är båda medlemmar i en herrklubb, och ska tillbringa helgen i klubbens hus på stranden, en av de många skyskrapor som byggts längsmed den karibiska kusten de senaste åren.

Det blir en grabbhelg, fast vi inte är några grabbar längre säger den skrynkliga pappan och skrattar. Han och sonen rabblar medlemmarnas efternamn, ett vanligt sätt att etablera klasstillhörighet i Colombia. Ungefär som när svenskar diskuterar landställen eller bostadsrätter.

När vi närmar oss tittar sonen ut genom fönstret och säger att det börjat ösregna.

Vi kommer nog inte kunna landa jag flyger en del själv, förklarar han.

Och mycket riktigt, vi får istället landa i grannstaden Barranquilla. Vid det här laget är jag ordentligt oroad för min tidspressade agenda med intervjuer, och vankar oroligt runt i planet. Längst fram sitter ett stort sällskap som är lika stressade som jag de kommer nämligen missa välkomstdrinken på ett stort bröllop. Efternamnsrabblandet sätter igång igen. Kvinnorna i sällskapet är pinnsmala med stram ansiktshud som spänner över kindbenen. Deras män är dubbelt så breda och pratar konstant i sina mobiler.

En man i business class säger åt mig att sluta stressa och gör plats i det tomma lädersätet bredvid. Han ser ut som en kopia av Steve Jobs, med jeans, gympaskor och en tech-t-shirt. Han heter Luis, är från Peru och delar sitt liv mellan Mexico City, São Paulo och Lima, där han startat en klubb för egenföretagare som tjänat sin första miljon innan de fyllt 35.

Jag får en lång oombedd föreläsning om den politiska situationen i Latinamerika: Brasiliens Bolsonaro är bra för business, venezolanerna har blivit lata av oljan, colombianerna jobbar improduktivt, Argentina är förlorat till populismen. Faktum är att det vore bättre om man tog bort den allmänna rösträtten, säger Luis, och bara lät människor med universitetsutbildning rösta.

Jag får också lite ekonomiska råd. Det gäller att alltid flytta sina pengar om vänstern vinner. Själv placerade jag mina pengar utomlands så fort Lopez Obrador kom till makten i Mexiko, säger Luis, och bjuder på pan de muerto, ett traditionellt mexikanskt bakverk som han köpt på Starbucks.

Sen lättar regnet, och piloten meddelar att vi får åka vidare till Santa Marta. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Hör utrikeskrönikan i klippet.

Lotten Collin, La Paz [email protected]

Utrikeskrönikan måndag 7 oktober

Washington, måndag

Den amerikanska hösten har en tydlig smak. Pumpakrydda. Så här års finns den överallt, i donuts,  hundmat, våfflor  och framför allt i pumpkin spice latte, eller PSL som pumpakryddad kaffelatte ofta förkortas här.

Det är en kryddig och söt smak, lite jolmig tyckte jag tidigare, men nu har jag kommit att förknippa den med dom här fantastiska krispiga första höstdagarna och de klargula bladen som sakta singlar ned från träden.

Men i riksrättider kan USA inte enas helhjärtat om nånting inte ens om den amerikanska höstens nationaldryck. Pumpkin spice latte har de senaste åren fått klä skott som symbol för en särskild sorts unga kvinnor som enligt dom hippa kritikerna vill verka trendiga men inte är det, som vill verka socialt medvetna men inte är det och de här unga kvinnornas inlägg på sociala medier där en mugg PSL ofta dyker upp så här års har förlöjligats hårt. Det har också skrivits spaltmeter om pumpakryddornas blodiga, koloniala historia och om hur skamlöst kommersiellt pumpkin spice latte marknadsförs och allt det här har självklart fått den amerikanska högern att slå tillbaka.

Pumpkin spice latte är USA:s mest konservativa dryck skriver the Daily wire en nyhetssajt som anses spela stor roll för opinionsbildningen bland unga konservativa amerikaner. Här hyllas PSL som ett tecken på marknadsekonomin när den är som bäst under de bara 16 år som drycken funnits har den genererat fantastisk försäljning och mängder av extraprodukter som pumpadoftande deodoranter och burkskinka.

Men utöver det menar artikelförfattaren att det handlar om huruvida man högakta traditioner eller inte. Pumpakryddorna förknippas starkt med thanksgiving den amerikanska högtid då man firar de allra första europeiska invandrarna och deras glädje över den första skörden.

PSL är alltså en dryck som är obotligt amerikansk och dessutom orange om man kunde smälta ned president Trump så skulle han förvandlas till en pumpkin spice latte, skriver Daily Wire-skribenten entusiastiskt.

Och jag begrundar detta när jag höstmyser på kvarterets kafé över en mjölkskumsfluffig PSL, något jag verkligen inte är ensam om att göra.

Förra året såldes 424 miljoner koppar bara på EN av USA:s kafékedjor nästan hundra miljoner fler än det finns amerikaner.

Jag vet inte om man kan se försäljningen av pumpkin spice latte som en opinionsmätare men om så är fallet ser det bra ut för presidenten.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan fredag 4 oktober

London fredag.

På de konservativas partikonferens i Manchester häromdagen råkade jag springa på den nu så välkände politikern och ministern Jacob Rees-Mogg, en av de tyngsta brexitförespråkarna som också blev välkänd i hela internetvärlden efter att nonchalant elegant ha vilat halvliggande på en av de gröna parlamentsbänkarna mitt under en av de mest intensiva debatterna i parlamentet häromveckan.

Jag frågade:

Hello, Mr Rees-Mogg, skulle jag kunna få ställa några frågor från Swedish Radio?

Han tittade på mig med en blick som signalerade aldrig i livet men hans omedelbara nej lät ändå trevligt, på något sätt.

Oh, hello, Swedish Radio, I'm afraid you have to go through my pressoffice.

Okej, det var vart värt ett försök iallafall, sa jag och Rees-Mogg svarade, på väg bort of course it was.

Jag hörde sen förstås aldrig av pressavdelningen.

Men denna vänliga men ändå tydliga sågning av min spontana intervjuförfrågan underströk något för mig.

Nämligen att en av de bästa sakerna med att bo i ett annat land under några år är att man måste eller kan om man vill, ödmjuka sig inför det faktum att i det landet man är i så gör man på ett annat sätt en hemmavid.

Och kanske kan man då också lära sig något nytt i sitt eget agerande.

Ta det här med tonläget och ur man uttrycker sig här i Storbritannien. Man kan förstås häpet, oroat eller roat följa de ofta högljudda debatterna i det brittiska parlamentet. Man kan skaka på huvudet och tycka de är tokiga.

Men de är ju inte det, de har bara ett annat sätt att debattera en politisk fråga än hemmavid.

För en vecka sen blev det dock, till och med för många brittiska politiker smak, för högt tonläge i debatten när parlamentet återöppnades efter den olaglighetsförklarade stängningen.

Och igår debatterade man Boris Johnsons nya förslag till utträdesavtal med EU på ett så mjukt sätt att den berömde talmannen på slutet berömde hela underhuset, inklusive premiärministern.

Men det slående i debatterna i parlamentet är att, oavsett om tonläget är högt eller lågt, även när känslorna svallar, så håller sig alla till talesreglerna ändå.

Även då måste man börja sin attack med my Right Honourable gentleman, min högt ärade gentleman eller högt ärade lady eller högt ärade vän.

Det låter, även när tonläget är uppskruvat, ack så elegant och ändå på något sätt trevligt hur arg man än blir och här tänker jag att jag kan vara ödmjuk och lära mig något.

För ibland kan ju även jag, erkänner jag, blir sur och brusa upp och tänk om jag kunde lära mig det avväpnande brittiska sättet att bli arg på istället. Tänk om jag kunde lära mig uttrycka mig som Jacob Rees-Mogg när jag blir irriterad:

I'm afraid I was asleep, när redaktionerna ringer på konstiga tider av ingen anledning eller I'm terribly sorry, men den frågan kanske inte var den allra bästa.

Eller varför inte helt enkelt: min högt ärade kollega, skulle ni kunna kunna prata med någon annan i just det ämnet?

Daniel Alling, London [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 3 oktober

Berlin, torsdag, och här kommer en favorit i repris för mig.

För när jag var korrespondent här i Berlin sist, för ungefär tio år sedan, tänkte jag mycket på varför tysk mat inte får det att vattnas i munnen på svenskarna på samma sätt som till exempel det italienska eller det franska köket. Jag hittade snabbt akilleshälen; färgen. För hur gott det tyska köket än är så går det i nyanser av beigt, brunt och ljusgult, det ser helt enkelt inget vidare ut.

Där italienarna serverar en caprese i samma färger som il tricolore, lysande grön basilika, solmogna tomater och bländvit mozarella, där kontrar tyskarna med sauerkraut, i färgen lik avklippta fingernaglar, möjligtvis uppiffad av några bruna pluttar stekt sidfläsk. En enkel pasta i Italien piffas upp med röd tomatsås eller grön pesto, pastans tyska kusin, spätzle, servas med smält ost, i exakt samma beigegula nyans som pastan, vill man göra sig till slänger man på lite brunrostad lök.

Där fransmännen gillar sin sparris friskt grön, där går tyskarna igång på den blekgula sorten som aldrig sett dagens ljus, gärna med, ljust det, blekgul hollandaise. Och så vidare.

Den här gången har jag tre barn med mig till Tyskland och jag funderar på om det germanska kökets uteblivna segertåg i världen kan bero på att den har sitt gyllene tidsfönster i barndomen, i den där färgskeptiska fasen som i alla fall alla mina avkommor har haft, när de tokvägrar allt grönt som om vore det frätande, när de bara vill äta beigt och lättuggat.

Det är förstås då som den utsökta men ack så bleka, lite vitgråa weisswursten ska introduceras, inte i vuxen ålder, när vi vant oss vid nitrit-spetsad korv som ser ut som den tillbringat för mycket tid i solariet. Det är då som knödlarna passar perfekt, med sin variation av smaker, ingredienser och användningsområden och sitt monotona yttre; mjuka, fluffiga bollar i olika grader av beigt och brunt. När jag flög hit från Stockholm sist satt ett weekendresesällskap bredvid mig på planet och pratade om allt kul de skulle göra i Berlin. Men när det kom till maten tog det stopp. Vad är det tyska köket, är det typ korv, frågade en dam, hennes resesällskap svarade att hon inte visste. Men det finns säkert sushi, la hon till.

En av mina föregångare här i Berlin sa att det är en Tysklandskorrespondents uppgift att berätta om fantastiska matupplevelser medan en utsänd i Paris ska rapportera om usla diton. Nu tänkte han säkert på det nobla i att krossa fördomar i största allmänhet, men jag tänker ta honom på orden. Så typ sist i sociala medier-Sverige ska jag börja ta matbilder, och lägga ut mina färglösa men smakrika tyska kulinariska äventyr på instagram, i förhoppningen att någon där ute ska våga välja weisswurst framför sushi vid nästa Tysklandsresa.

Caroline Salzinger, Berlin [email protected]