Utrikeskrönikan den 10 maj 2019. Köpenhamn.

Köpenhamn fredag.

För nästan exakt två år sedan var min fru höggravid med vårt första barn. Ni som varit där vet hur den tiden är. När som helst kan livet förändras för alltid. Du måste ha en ständig beredskap på att nu, nu kan det hända. Alla planer måste göras med förbehållet att de närsomhelst kan ändras, väskan står packad och du har svårt att egentligen koncentrera dig på något annat.

De senaste månaderna har varit ungefär likadana, men den här gången har det inte varit min fru och vårt barn, utan Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen som när som helst har kunnat förändra min tillvaro drastiskt, om än knappast för livet men i alla fall för några veckor framöver.

I Danmark är det ju statsministern som bestämmer valdatum, så länge han eller hon gör det senast fyra år efter det förra valet.

Jag har varit beredd och liksom för två år sedan har jag läst på det jag kan, har haft väskan packad och varje gång jag gjort planer har jag behövt komma med förbehållet, Det kan ju utlysas val i Danmark.

Och det har varit en lång valgraviditet.

Redan julen 2017 kom det varningssignaler om en alldeles för tidig födsel. En infekterad budgetstrid inom regeringen höll på att utlösa en kris och därmed möjligt val. Men strax efter nyår kunde faran blåsas över.

Förra våren var ganska lugn, men under sensommaren började partierna röra sig så kraftigt att statsministern fick gå ut och dementera. Valet kommer först nästa år.

Nästa skrämskott var vid budgetförhandlingarna i höstas, skulle det komma nu. Nej.

Sen var det efter lanseringen av regeringens vårdreform i mars, enligt danska bedömare ett säkert tecken på att vattnet var på väg att gå, men nej.

De senaste veckorna har valvärkarna kommit allt tätare, men varje gång har de visat sig vara falska.

Senast förra torsdagen var jag på väg till ett möte i Stockholm, flyget skulle gå klockan 9, men på morgonen började ryktena gå. För att inte sitta hjälplös på ett flygplan när beskedet kom så kontaktade jag Danmarks Radios svar på Tomas Ramberg, den politiska kommentatorn Jens Ringberg, och liksom en erfaren barnmorska gav han mig innan jag lyfte det betryggande svaret, Ikke idag.

Vår dotter föddes den 9 juni, ganska punktligt, bara en dag innan det beräknade datumet. Lars Løkke har däremot gått över tiden, Ingen statsminister har sedan 1950-talet väntat såhär länge innan på at utlysa val.

Men så till slut, i tisdags gick vattnet.

Förlossningen har börjat, och den 5 juni föds ett nytt Folketing.

David Rasmusson, Köpenhamn [email protected]

Utrikeskrönika den 9 maj 2019. Berlin.

Berlin torsdag.

Om nu inte annat hade kommit emellan var min plan att idag, på Europadagen den 9 maj, ta tåget till Europa. Till ett av flera små Europa som ligger utspridda här i Tyskland, Österrike och i Belgien. Det är sammanlagt nio orter, som kallar sig Europa-by.

Den ursprungliga idén kom från den belgiske dominikanermunken Georges Pire. Född 1910 tvingades han redan som 4-åring på flykt med sin familj undan den tyska invasionen i Belgien 1914.

Efter kriget återvände familjen till sitt sönderbombade hus i hemstaden Dinant, en upplevelse som präglade Pire och bidrog till att han under andra världskriget engagerade sig i motståndet och för att hjälpa flyktingar. Han organiserade insatser för att lindra nöden hos en del av de miljoner hemlösa på drift efter 1945. Genom hans nätverk fick föräldralösa barn nya hem och 60.000 människor fick hjälp med förnödenheter och tak över huvudet.

På 50-talet organiserade han Europa-byarna. De första i tyska Aachen och österrikiska Bregenz. Det var enkla bostäder där flyktingar kunde bo under värdiga former. Och där kunde idén om försoning och europeisk förening bli praktisk och mellanmänsklig verklighet, medan planerna för en europeisk produktionsgemenskap för kol och stål tog form på helt andra nivåer. 1958 belönades George Pires med Nobels fredspris för sitt verk.

Själv var jag på väg till en Europaby som kom till långt senare, vid staden Dessau i östra Tyskland. Den handlade mer om att väcka liv i en övergiven avkrok sedan flera av de stora industrierna lagt ned efter den tyska återföreningen.

Europabyn Meinsdorf är resultatet av en tävling för att skapa billigt boende och visa upp modern europeisk arkitektur. Där trängs nederländska hus tätt intill varandra på Tulpanstigen och Rembrandtvägen medan Sibeliusgatan kantas av finsk byggnadskonst. Ungerska, österrikiska och tyska kvarter finns också i byn där även flera av invånarna kommer från olika europeiska länder. 

När de stod klara var husen inte alls de prisvärda modellbostäderna som det ursprungligen var tänkt. Men det är för länge sedan glömt nu när lägenheterna och husen har blivit eftertraktade och det är svårt att hitta något ledigt.

När byn firade 20-årsjubileum konstaterade de som hade varit med från början att det nog inte skulle gå att genomföra projektet på samma sätt idag, inte lika snabbt som då när alla inblandade från borgmästare till byggmästare, politiker, investerare och arkitekter var så ivriga att förverkliga sin Europaby. Att få till ett Europa i miniatyr på bara två år skulle inte gå att upprepa idag när så många motstridiga viljor och intressen drar åt olika håll.

 

Daniela Marquardt, Berlin [email protected]

Utrikeskrönikan 7 maj, Helsingfors

Helsingfors, tisdag.

När jag var 25 år gammal gjorde jag en episk resa i USA i två månader, en road trip som heter duga. Jag har rest en hel del i USA men den här gången reste jag dit ensam och det var ett fantastiskt äventyr.

Under min resa fick jag flera gånger frågan om jag har en pojkvän. Frågan ställdes aldrig i syfte att utreda om det fanns möjlighet till en liten semesterromans. Nej då. På frågan svarade jag visst, jag har en pojkvän i Finland. Men vad tycker han om att du är ute och reser ensam, löd alltid följdfrågan.

Jag hade förträngt den här märkliga frågan i många, många år men har på sistone börjat fundera på den igen.

Som korrespondent för Sveriges Radio får jag nämligen ofta frågan om vem som tar hand om mina barn när jag är ute och reser och antydningar om att mitt liv säkert är väldigt tungt och stressigt.

Jag tänker på att min man tidvis ofta reser till Asien och är borta en vecka eller till och med två, men aldrig får frågan om vem som tar hand om hans barn då han är ute och reser eller hur han får sitt resande att gå ihop med tillvaron som pappa.

Jag önskar att jag istället för frågorna ovan skulle få höra: Ditt jobb låter jättespännande, berätta mer! Jag skulle så gärna berätta om mitt fascinerande arbete, istället för att fundera på hur jag ska parera frågor som jag inte har lust att gå igenom, igen. Att gång på gång lyfta fram alla goda sidor med mitt jobb och den enorma flexibilitet som kommer med att jobba ensam största delen av tiden.

Jag skulle så gärna berätta om alla intressanta personer jag har fått möta, de spännande platser som mitt jobb har tagit mig till; allt från spökande slott i Bayern, flera skolor i Baltikum som alla är unika på sitt sätt, kolarbetarnas högkvarter i södra Polen, jultomtens verkstad i Lappland, en avdelning för prematurer och ett stall för käpphästar bara för att nämna några ställen jag besökt.

Jag tänker på allt som de personer jag möter delar med sig och som jag har det stora privilegiet att få förmedla vidare till dig som lyssnar på Sveriges Radio.

Och så tänker jag på alla de där smålustiga sakerna som radiolyssnarna inte känner till. Till exempel att man efter att ha bevakat ett val långt in på natten, bara sover ett par timmar för att sedan iklädd pyjamas och rufsig i håret kommentera valresultatet i morgonsändningarna. Det har hänt en och annan gång, kan jag tala om för er.

Jag är så innerligt glad över att min egen familj inte brukar ställa frågor om hur jag får det hela att gå ihop. Och konstigt skulle det vara om mina föräldrar gjorde det, med tanke på att de reste mycket i arbetets tecken då jag var barn.

Och det gick hur bra som helst, åtminstone ur mitt perspektiv. Jag har förmodligen ätit mer tax free-godis än de flesta andra barn på 80- och 90-talet (utan att få hål i tänderna vill jag påpeka). Men kanske ännu viktigare: jag har insett att det mesta fixar sig på hemmafronten och jobbfronten. För det är jag oändligt tacksam.

Erika Gabrielsson, Helsingfors [email protected]

Utrikeskrönikan den 6 maj 2019. New York.

I New York pågår just nu en rättegång mot en 28-årig kvinna som heter Anna Sorokin. Fallet har fått en del hel del uppmärksamhet. Sorokin lyckades nämligen lura in sig i New Yorks glamorösa societetselit.

Hon blev bjuden till kändisfester, vernissager och middagar. Hon bodde på lyxhotell, bjöd sina nya vänner på dyra resor och dricksade hundradollarsedlar när hon fick hjälp med sin väska.

Problemet var att Anna Sorokin inte var den rika konstsamlare hon utgav sig för att vara. Hennes dyra vanor bekostade hon med kreditkort och lån som hon bluffat till sig.

Anna Sorokin lyckades delvis med det här konstycket genom att måla upp en bild av sig själv på sociala medier. På Instagram lade hon upp subtila inblickar från sitt liv; provsmakningar av en värld hon ville leva i, men som inte var hennes egen.

Det lyckades en kort tid. För hennes nya New York-vänner var hon den rika arvtagerskan som skulle öppna ett konstcenter i Soho, men till slut ramlade korthuset ihop och nu är hon anklagad för bedrägeri och andra ekonomiska brott.

Hennes historia säger en hel del om vår tid. Själv fastnade jag för hur hon använde sociala medier. För det finns ofta en röd tråd i hur vi använder sådana plattformar. Med undantag för konton som  skapats för belysa ett särskilt problem, är publiceringarna vi lägger ut ofta till för att producera en bild av en problemfri och lycklig tillvaro.

Påskrivna arbetskontrakt, möten med kändisar, gravida magar, stilistiska drinkar i en stad långt hemifrån.

En reklampelare där personen bakom kontot är produkten.

Det är inte ofta man ser bilder på de tio gånger du inte fick jobbet du sökte, eller den där smärtsamma gången du eller din partner fick ett missfall. Att fota räkningen från restaurangen med hashtaggarna #dyrt #nästamånadpastaochketchup #snabblån är inte heller den bild människor har för vana att ge av sig själva.

Lycka är att skapa en bild av lycka.

So what kanske någon tänker. Om människor vill lägga upp förskönande bilder av sina liv är det upp till dem. Absolut är det så. Men jag tror också att mer eller mindre verklighetsförankrade bilder av perfektion skapar både stress och en känsla av misslyckande hos dem som tittar på dem.

Anna var en vacker dröm om New York, som en av de där nätterna som aldrig verkar ta slut. Men sen kommer räkningen sa en av de personerna som gick på Anna Sorokins lögner.

Än så länge har Anna Sorokin inte lagt ut någon bild från häktet på sitt Instagramkonto.

Fernando Arias, New York [email protected]

Utrikeskrönikan den 3 maj 2019. Istanbul.

Istanbul fredag.

Grattis Abu Bakr al Baghdadi, som har fått det han önskat.

Om det nu verkligen var han som satt med avmätt, överlägsen uppsyn, hopsjunken på en storblommig typisk Syrien/Irak madrass iförd en klassisk muslimsk Thawb, en slags klänningsdräkt för män- med en fiskeväst ovanpå.

Ledaren för världens mest avskydda och fruktade terrororganisation har hållit sig helt undan offentlighetens ljus sedan 2014 då han predikade i al Nourimoskén i Mosul och utropade Islamiska staten till ett kalifat.

Då var hans terrorsekt ostoppbar, de tog och kontrollerade område efter område. Jagade människor på flykt, kidnappade och dödade.

Nu såg han äldre ut men utan synbara skador.

Sedan förra framträdandet har Bagdhadi dödförklarats mängder av gånger, han har sagts vara dödligt sårad och dödförklarats några gånger till.

Hans låtsaskalifat med honom själv som högste ledare har sedan länge varit krossat, men Bagdhdadi har varit tyst, åtminstone offentligt.

En irakisk general som jag nyligen träffade kallade honom banditernas bandit, ett avskum som förgiftar mänskligheten. Han lovade att ta honom, död eller levande.

Men grattis Abu Bakr al Baghdadi

En av världens mest fruktade människor.

Grattis till PR-succén.

I nästan fem år har han hållit sig undan offentlighetens ljus, hans rörelsefrihet har till stora delar strypts och han har av allt att döma ett mycket begränsat umgänge. Risken att upptäckas är för stor.

Men när han nu lät sig filmas, sittandes på en golvmadrass lutandes mot de i Syrien och Irak så vanliga blomspräckliga sittmadrasserna med tillhörande kuddar så vann han PR-segern.

Varenda nyhetskanal i världen visade videon, han var överallt.

Han gick inte att undgå.

PR-byråer måste vara gröna av avund. Att en man i fiskeväst och numera gråsprängt, hennafärgat skägg där färgen växt ut till hälften, som till råga på allt kan vara en av världens värsta mördare kan få alla världens rubriker och få synas över hela världen utan att betala dyra reklamavgifter- DET kan inte vara annat än en PR-succé.

Men Bagdhadis plötsliga uppdykande visar också att hotet från IS inte är över om någon nu skulle ha trott det och att det behövs mer än militär och bomber för att besegra terrorsekten.

Johan-Mathias Sommarström [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 2 maj.

Paris torsdag morgon

Jag har klantat till det för mig.

I månader har jag letat efter en viktig nyckel, som jag tyckte låg och drällde alltför lättvindligt. Jag gömde undan den på ett diskret ställe och resten kan ni räkna ut själva - nu hittar jag den inte.

Det skapar en lätt ångest - varför skulle jag alls gömma undan den?

Igår när jag cyklade iväg här i Paris i vårsolen fick olusten sällskap av helt andra tankar. På många håll i Paris står små kupoltält uppställda. Flera tusen människor har hela sina liv i tälten.

Inte tal om att leta efter en nyckel. Inte tal om att kunna stänga om sig och med lås och nyckel skapa en känsla av trygghet.

Det var ju första maj igår och demonstrationer. I det mest uppmärksammade gick fackanslutna, Gula västar och fransmän som ogillar alternativt föraktar alternativt hatar president Emmanuel Macron. Kravallpoliserna var oändligt många. 33 piketbussar brände till exempel förbi mig i högt tempo med blåljus och sirener på en mindre gata på väg mot demonstrationen och det gav en bild av strid och krig. Jag såg de protesterande men när glasflaskor kom flygandes cyklade jag vidare.

Vid Porte de la Chapelle i Paris norra utkant är kupoltält just ett vanligt boende. De står i rader. Inte tal om att leta efter en nyckel. Vid La Chapelle fylls det stadigt på med nya flyktingar och migranter från Afrika och Asien.

Vid en busshållsplats stod enskilda personer, par och små grupper och det sägs att de därifrån hämtas av smugglare för vidare transport i Europa.

Tretton borgmästare runt om här i Frankrike skickade i förra veckan ett brev till regeringen med krav på att åtgärda "den ovärdiga situationen" för migranter som kommer hit. Antalet asylsökande ökade 2018 med nästan 23 % jämfört med 2017. När andra länder ser en minskning har Frankrike sett motsatsen.

Det saknas bäddar, mottagningscenter och tillfälliga hem för alla som kommer är borgmästarnas budskap. Franska staten måste gripa in och det brådskar, skriver kända franska politiker. 

När jag cyklade runt i Paris igår behövde jag inte hålla särskilt mycket koll på trafiken - det var helgtomma gator - och jag såg istället bygge efter bygge. Takterrasser, balkonger och lägenheter för de som har pengar. För köparna väntar en nyckel att hämta ut.

Att villkoren är olika för oss är inte nytt, men det finns all anledning, tror jag, att oroa sig för att parallella samhällen utvecklas alltmer i Europa. Vad händer med människor utan papper, utan rättigheter och utan en nyckel? 

Jag kanske borde se det som en förmån att alls ha en nyckel att leta efter?

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan tisdagen den 30 april

Utrikeskrönika den 29 april 2019. Washington.

Utrikeskrönikan fredagen 26 april

Stockholm fredag. Och det blir en krönika till om den nya ekonomiska världsordningen som växer fram allt snabbare. Just nu pågår det i Peking en internationell konferens om det som kan översättas till den Nya Sidenvägen. Eller Belt and Road som den kinesiska ledningen har valt att, tämligen svårbegripligt, döpa den till på engelska.

Det är ett monsterstort projekt, som Kinas president Xi Jinping står bakom. Det handlar om att bygga järnvägar mellan öst och väst, nya hamnar för ökad fartygstrafik mellan den gamla och nya världen och flygplatser för att täcka också behovet av snabbare transporter.

Kina försöker få så många länder som möjligt att ansluta sig till genom att skriva avtal om att på olika sätt delta i jätteprojektet. Det är främst Asien, Europa och Afrika som ska knytas närmare varandra, enligt planen.

Men det har börjat gnissla i de kinesiska planerna. Många av länderna i väst har allt mer börjat oroa sig för vad den kinaledda offensiven i verkligheten kan vara på väg att leda till.

Är det en långsiktig plan för att kunna återge Kina ekonomiskt och möjligen också geopolitisk dominans? Kina var för 200 år sedan världens största ekonomi. Kanske ser vi nu ett metodiskt arbete med att återta positionen efter en 200-årig parentes? Och är den Nya Sidenvägen ett medel att nå dit? Undrar kritikerna.

En rad länder kommer inte till konferensen i Peking i år, fast de deltagit tidigare. Till exempel Turkiet, Polen, Spanien, Sri Lanka och Argentina.

Den kanske skarpaste kritiken gäller vad som händer med fattigare länder, när Kina rullar in och lånar ut pengar ur världens största valutareserv. Skuld-diplomati för att öka inflytandet runt om i världen, säger kritikerna.

Det tydligaste exemplet på att länders ledare tycks tappa den ekonomiska bedömningsförmågan när Kinas pengar hägrar, är Sri Lanka. Landet byggde en ny hamn med hjälp av bland Kina. Sri Lanka klarade inte betalningarna. Kina tog över hamnen.

För några veckor sedan nådde Kina en av sina större framgångar i Sidenvägsprojektet. President Xi åkte till Italien. Och åkte hem med en påskrift om samarbete kring Nya Sidenvägen, till de flesta andra EU-länders diplomatiska förtvivlan. Det var en Xi-seger av format: Det första av de stora länderna i den gamla världen inom gruppen G7 ställde sig i armkrok med den nya makthavaren Kina.

Kina protesterar kraftigt mot allt tal om skuld-diplomati och skuldfällor. Sådana uttryck har högst sannolikt myntats av vissa västländer som vill hålla tillbaka Kinas växande globala roll, står det i ett uttalande som för några dagar sedan bland annat publicerats på den svenska kinesiska ambassadens hemsida.

Staffan Sonning, ekonomikorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 25 april

Här är Kairo torsdag.

Även om det är en turistfälla, så har jag svårt att motstå det vackra ljudet av klapprande hästhovar i städer. Vid Nilen i Luxor, vid pyramiderna i Kairo. Ljudet som representerar både romantik och vildsint frihet.

Men när klappret övergår i det där läskiga halkljudet, när hästen på grund av sin tunga turistbörda i vagnen liksom glider baklänges nerför backen intill sfinxen och kusken piskar. Då vänder det sig i magen på många turister, de kliver ur hästdroskan i protest och lovar sig själva att aldrig mer återvända till detta hemska land där man inte kan behandla djur med respekt.

Djurmisshandeln i Egypten har blivit ett problem för turistnäringen. Och det är inte bara hästarna vid pyramiderna, även dromedarerna på den stora turistattraktionen kamelmarknaden utanför Kairo, misshandlas och har fotograferats med blod rinnande ur munnen.

På ett djursjukhus i Kairo behandlas hästar som har stora köttiga sår och utstående revben. Och förtvivlade hundägare berättar om hur deras hundar avlidit när de råkat få i sig gift som myndigheterna placerar ut för att ta död på vilda hundar.

I en internationell onlinekampanj uppmanar nu djurrättsaktivister till bojkott av hästdroskorna vid pyramiderna. Men som alltid när det gäller djurens rättigheter i tredje världen uppstår frågor om människornas lidande, där man anklagar de som bryr sig om djur för att strunta i människorna, som om det inte fanns något samband mellan hur människor behandlar djur och hur de behandlar barn eller fattiga.

Men när västerländska organisationer börjar evakuera djur som far illa, tittar många av människorna på varandra och undrar: och vi då?

För mindre än två veckor sedan genomfördes en räddningsaktion i Gaza. 40 djur lejon, apor, strutsar och påfåglar evakuerades från Gazas lilla patetiska zoo - där djuren utsatts för bombräder, svält, och trångboddhet.

Många av dem hade kommit in i Gaza via smuggeltunnlar, jag minns när jag besökte detta zoo för flera år sedan så berättade de att efter lejoninköpet hade de inte råd med en zebra, utan anlitade en konstnär att måla ränder på en vit åsna. Men nu har organisationen Four Paws fyra tassar lyckats få tillstånd från israeliska myndigheter att föra ut dem ur Gaza och djuren är räddade.

Och zooägaren i Gaza verkade knappt skämmas när han skyllde på blockaden och sa att han inte haft råd att mata sina djur.

Samtidigt kunde jag inte låta bli att minnas ett av de allra första radioinslag jag någonsin gjorde för mer än 25 år sedan när jag rapporterade om hur en åsna blivit skottskadad under ett utegångsförbud i ett palestinskt flyktingläger på Västbanken.

På den tiden var palestinska flaggor förbjudna. Och ett par elaka ungar hade fäst palestinska flaggor på en åsna och släppt ut honom under utegångsförbudet. Israeliska soldater sköt på åsnan. Jag berättade om detta i radio och häpnade över den massiva reaktionen - lyssnare som på telefon, vykort och brev ville uttrycka sitt medlidande med åsnan och förbanna de elaka palestinska barnen.

Cecilia Uddén [email protected]