Utrikeskrönika den 24 juni 2019. Istanbul.

Istanbul, måndag.

Selfiestick, selfiestick? Det är vatten, kastanjer och just det selfiesticks som turister verkar vilja ha här. Det är i alla fall det som försäljarna här erbjuder.

Jag tänkte att jag skulle räkna antalet selfies som görs under en timme här på gatan framför en av Istanbuls sevärdheter Galatatornet ett maffigt stentorn från medeltiden som bland annat fungerat som observationspost för att spana efter bränder innan det slutade som utkikstorn med selfiemöjligheter både från toppen och botten.

Fixet, tresekundersleendet och huvudet på sned. Om och om igen. Drygt 13 miljoner turister kommer till Istanbul varje år, så det blir många bilder.

Här nere gav jag gav upp när jag kom till 92 selfies på några minuter.

Uppe i tornet gav jag upp efter två med utsikt över bland annat Bosporen och Blå Moskén finns det många kulisser, eller ursäkter kanske, till att ta alla våra selfies. För vi älskar dom, eller hur? Att skapa den finaste verkligheten av oss själva och visa upp, och bli likead omtyckt. Men det är där skon klämmer. För den där regisserade bilden av oss själva, glada, bra hållning och kragen rätt vikt är den så bra i längden? Det finns forskning som visar att sociala medier påverkar ungas självkänsla negativt. För det är ju lätt att tro att just du alltid har så där jätteroligt och alltid är jättesnygg och på jättehäftiga ställen. Som Galatatornet.

Själv försöker jag vara så ärlig som möjligt. Jag ljuger inte, försöker undvika i alla fall, jag bjuder på mig själv emellanåt och delar med mig av mina tillkortakommanden. Men idag när jag skulle ta en bild av mig själv till den här krönikan, en selfie, så blev det 62 stycken.

Jag hade tänkt att visa mitt ärliga jag, svettig och osminkad och bilden tagen så där så att man ser att jag närmar mig 40. Men maskara och puder åkte på och nej jag tog inte bilden underifrån trots att tornet bakom mig hade synts mycket bättre. Det gick inte. Jag tycker att det här med diskbänksrealism är extra svårt när det kommer till sociala medier. Jag drar mitt strå till stacken, men alldeles för sällan. Helt klart. Eller är det kanske som det ska?

Jag läste en gång vad en fotograf som hade analyserat selfies sa, hon sa att en selfie inte är ett självporträtt för i ett självporträtt analyserar man sig själv. I en selfie visar man hur man vill se ut. Hon sa att en selfie är ett visuellt meddelande och alltså inget porträtt.

Då tänker jag att om vi vet om att det vi visar upp inte är helt sant, eller i alla fall regisserat eller redigerat, då borde ju allt vara som det ska. Då vet vi ju att allt vi ser bara är det bästa, crème de la crème av livet liksom och då borde vi ju förstå att det andra, det finns vi bara visar inte upp det. Så vad är då problemet? Istället för att prata om de där bilderna som påverkar vår självkänsla negativt kanske vi istället ska prata om definitionen av bilderna. Det är fejk, eller i alla fall tillrättalagt. Det finns annat. Punkt.

Men jag kan ändå inte sluta fundera på hur mycket roligare det skulle vara om bild ett istället för 62 oftare publicerades åtminstone jag skulle må lite bättre om jag skulle få scrolla förbi fler dubbelhakor, mer mat mellan tänderna och sura miner. Kanske skulle jag börja med att lägga upp den där första bilden istället för den 62a i ordningen.

Och vem vet om några år kanske galatatornet och blå moskén agerar kulisser åt 13 miljoner dubbelhakor och svettiga pannor?

Samira Othman, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönika den 21 juni 2019. Maputo.

Maputo, midsommarafton.

För ett par dagar sedan när jag skulle äta min frukost här i Maputo hittade jag ingen plats utomhus där jag kunde sitta så jag satte mig så att jag åtminstone kunde titta ut med trånande blick. Det var behagligt vindstilla utanför fönstret, havet låg spegelblankt, solen sken och termometern började närma sig 20-strecket.

Då kommer plötsligt en kockklädd man in utifrån. Han skakar bokstavligen i hela kroppen, håller om sig själv och rör händerna hastigt upp och ner över sina överarmar som för att alstra värme. Han måste ha uppfattat min förvirring för han vänder sig till mig som för att förklara sig:

- Det är så kallt därute, säger han.

Jag fortsätter äta min omelett och tittar på gräsmattan som målas gyllene av den låga förmiddagssolen och det slår mig då att det är dags för vintersolstånd här på södra halvklotet.

Idag infaller den längsta natten här. Solen är bara uppe från halv sju på morgonen till fem på eftermiddagen. Det är midvinter: termometern kommer bara att gå upp till lite drygt 25 grader på dagen för att sen falla ner till runt 15 på natten.

Om man vill använda årstidsneutrala benämningar på det tillstånd som inträffar två gånger om året och innebär längsta dagen eller natten beroende på var man befinner sig på jordklotet så kan man prata om junisolståndet och decembersolståndet.

Och vare sig man har en lång dag eller natt, har det som kallast eller varmast, verkar det som att man kan finna anledning till firande. Är det som mörkast kan man tänka som till exempel Mapuche-folket i Sydamerika: Nu vänder det! Och har man det som ljusast, ja då tänker man inte så mycket på att man går mot mörkare tider utan är i nuet och gläder sig åt att det är jätteljust. Just nu i alla fall.

De flesta traditioner knutna till solstånden tycks vara urgamla men även nyare firanden och högtider kopplade till dagen har instiftats. När FN på begäran av Indiens premiärminister Narendra Modi instiftade den internationella yogadagen var det ingen slump att valet föll på 21 juni. Sommarsolståndet innebär starten på den period på året då den första yogin sägs ha börjat föra ut kunskapen om yoga.

Av lite mer praktiska skäl, för att det är ljust länge och man kan vara ute länge, är det också Go skateboarding day idag.

Själv vet jag ännu inte hur jag ska fira den här dag. Men jag lär knappast få tag på vare sig sill eller nubbe här i Mocambique och det kommer inte heller bli aktuellt med varken skateboardtur eller yogapass.

Det mest troliga är att väl att jag sträcker ut armen och knäpper en bild på mig själv med mobilen för att i alla fall fira att det är selfiedagen idag.

Glad midvinter och happy selfie day!

Önskar,

Jalal Lalouni, Maputo [email protected]

Utrikeskrönikan 20 juni. Bryssel.

Bryssel, torsdag.

Så här låter det när man i Belgien kombinerar en relativt ny trend med en tusenårig gammal tradition.

Att springa. Långt. Och dricka öl.

Löpartrenden har, sent omsider, kommit till Belgien. Några år efter Sverige som det är med de flesta trender.

För några år sedan kunde jag ibland vara ganska ensam ute i spåret men numera spelar det ingen roll vilken tid på dygnet jag ger mig ut på den vanliga rundan på det nedlagda tågspåret. Eller om det är rykande hetta eller spöregn. Det är alltid någon som är ute och springer.

Nya hypermoderna löparbutiker har också poppat upp runt om i Bryssel - ett tydligt tecken på att löpartrenden är här med besked.

Lika levande är den urgamla traditionen att dricka öl.

Belgiska munkar började brygga här för nästan 1000 år sedan och klosterölen är fortfarande några av de bästa och mest kända ölen. Det finns idag flera hundra bryggerier och över 1500 sorter. Så även om du skulle dricka en ny öl varje dag skulle det ta uppåt fyra år att testa alla.

2016 blev den belgiska ölkulturen klassad som kulturarv av Unesco.

Och samma år förenades den här urgamla öltraditionen med den nya löpartrenden. I Liège Beer Lovers Marathon.

Och häromdagen var det dags för nytt lopp, det fjärde i ordningen.

42 km löpning, i Liege med omnejd, där varje vätskestation serverade öl.

Och det var ingen vanlig svag lager skulle det visa sig, utan klassiska sorter, som nioprocentig trappist.

Varje ölmaraton har haft sitt specifika tema där deltagarna uppmanas klä ut sig. Det här året var det superhjältar. Där fanns så klart de klassiska stålmännen, Kapten Amerika och Batman. Men också smurfarna, Obelix med fullskalig bautasten liksom Jesus med törnekrona och kors. Alla har sina egna hjältar.

Själv sprang jag som min barndoms journalist-hjälte Tintin. Jag lånade ungarnas Milou som var vid min sida hela loppet runt. Även han blev lite på sniskan.

Det var en närmast unik upplevelse. Det är trots allt ganska ovanligt att polisen stoppar trafiken för att låta berusade människor med mantel raggla över vägen till nästa ölstation.

Och ölen, ja den slank ner.  Lättare än jag hade trott. Men jag hoppade boudin noir, den belgiska motsvarigheten till svensk blodpudding i korvformat. Det är inte det du är mest sugen på efter att ha sprungit två mil samtidigt som du vet att du har två mil kvar. Likaså hoppade jag över pommes fritesen och köttbullen vid 40 km. Jag må ha bott i Belgien i tio år men där gick fortfarande min gräns.

Så det var på mat-tom men öl-fylld mage som Tintin tog sig i mål. På den överlägset sämsta tiden någonsin. Men med det största leendet på läpparna.

Andreas Liljeheden, EU-korrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 19 juni. Jerusalem.

Jerusalem, onsdag.

Pasjalsta Tatiana, I am good man marry me! I give you all my gold and a camel.

Hettan dallrar kring Jaffaporten vid murarna kring gamla stan i Jerusalem och de verkar aldrig ta slut, de unga män, som vill sluka min 18-åriga dotter med hull och hår. Det är nog håret kanske, tänker jag. Hon är blond. De skriker Barbie efter henne och hennes lika blonda kompis. Men varför på ryska och Tatiana?

Det är en ynnest att vandra runt i staden, som en gång var mitt hem. Att åter nöta skosulorna mot den vita jerusalemstenen, i trapporna i de trånga branta gatorna i Gamla stan. Gränderna, som när jag var här senast var ganska folktomma, nu väller turisterna fram, det hörs franska, spanska, italienska och ryska blandat med försäljarnas försök att locka dem just till deras butik för att köpa den där falska kashmirsjalen från Jerusalem, av polyester eller speciella lampan gjord av små glasbitar i olika färger, tillverkad i Indien.

Men vi går till de armeniska kvarteren, vi ratar massproducerade armeniska keramikskålar för att kliva in hos Hagop, som själv sitter och målar precis som han har gjort varje gång jag varit här under drygt 30 år. Hagop av i dag har sitt gråa hår i en hästsvans och ett litet grått bockskägg. Döttrarna är framgångsrika, en bor i Belgien, de två andra ekonomer. Ingen av dem vill ta över efter pappa. Unga av i dag vill bara sitta vid en dataskärm och bli rika snabbt, klagar Hagop och skrattar.

Hit i kanten av gamla stan hittar inte lika många turister, precis som i de arabiska kvarteren där butikerna stänger tidigt.

Turisterna flockas snarare i de allt mer påkostade judiska kvarteren. Där rullar ultraortodoxa judar med sina skruvlockar fram på elcyklar eller syns på nya ölkaféer i renoverade kvarter nära Klagomuren.

I Mamillas mondäna butiksarkad sitter en ultraortodox judisk man med elgitarr och spelar rock. Framför honom en hatt för pengar. Det israeliska Jerusalem känns oväntat modernt och rikt, samtidigt som jag sällan sett så många tiggare.

Konflikten är verkligen inte över, men den märks inte lika mycket och en oväntad blandning syns i klädbutiker där unga tjejer från båda sidor möts i samma shoppinglystnad, arabisktalande med heltäckande sjal, eller utan, ultraortodoxa i heltäckande klädsel och täckt hår eller peruk, hebreisktalande unga utan religiös markörer, som precis som min dotter inte har så mycket kläder på sig om det är varmt.

För utmanande anser de konservativa, som brukade dominera Jerusalem, men något verkar ha ändrat sig, något litet, som kanske ändå är hoppfullt.

Maria Persson Löfgren, Jerusalem [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Utrikeskrönikan 18 juni. Paris.

Paris, tisdag.

Häromdan var det trångt på trottoaren i turistkvarteren, och medan vi gångtrafikanter konkurrerade om utrymmet, rasslade det till och ett billarm började tuta.

Jag tittade åt sidan och såg att en elsparkcykel hade fallit omkull i tumultet. Jag tror inte att den hann skrapa lacken på bilen som stod bredvid, men det var bra nära.

Elsparkcykeln la trottinette som den kallas här, är ett stort samtalsämne även här i Paris.

Det är inte bara taxichaufförer som irriterar sig över elsparkcyklar som ofta kommer farande snabbt och oväntat det är bara ett under att inte fler olyckor har inträffat, säger taxichaufförerna.

Och ändå har det hänt nu i början av juni var det en 25-årig man på en elsparkcykel som dog av sina skador efter en krock med en lastbil i centrala Paris.

Från den första juli vill Paris borgmästare införa hastighetsbegränsning till 20 kilometer i timmen, förbud att köra på trottoarerna och mot att vara två personer på en cykel. Böter på motsvarande 1400 kronor kan bli straffet.

Jag vet, de som har prövat tycker att det både sparar tid och är praktiskt att ta elsparkcykel istället för metron.

Men samtidigt växer kritiken. Dels gäller det miljöaspekten. Cyklarna importeras från Kina, de har kort livstid och går på litiumbatterier som är svåra att återvinna, skriver nättidningen 20minutes.fr.

För nåt år sen stod ofta hyrcyklar vårdslöst parkerade på trottoarerna.

Ett irritationsmoment av så stora mått att cyklarna blev vandaliserade och just den typen av cyklar har helt försvunnit nu.

Men även elsparkcyklarna har drabbats av vandalisering. I Lyon sprayades elmotorerna med färg för att hindra dem från att användas. På andra håll har elsparkcyklar förstörts. En vandalisering och en aktivism som nog ska förstås som en kritik mot själva affärsidén.

Men mitt i allt detta så undrar jag vart de manuellt sparkade sparkcyklarna tog vägen?

Då och då ser man fortfarande kvinnor och män i kavaj på väg till jobbet på en sån.

Men för det allra mesta är det förstås små barn som kör såna. Från låg ålder från 3 till 4 år oftast med en pappa som drar dem i tröjan eller i armen undan faror som butiksinteriörer, försäljningsstånd eller andra gångtrafikanters fötter. Men såvitt jag vet har de små trafikanterna hittills inte orsakat några allvarligare olyckor.

Från den första juli måste man ha fyllt åtta för att få använda elsparkcykel i Paris. Och det är hjälmtvång till och med 12 års ålder.

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönika den 17 juni 2019. Stockholm.

Stockholm måndag.

Det finns tre stora hälsohot mot mänskligheten just nu. Två välkända - klimatförändring och antibiotikaresistens, men många missar det tredje. Den globala fetmaepidemin. Det finns över två miljarder överviktiga på jorden, tre gånger fler än som svälter. Många kommer att dö i förtid av typ två diabetes, hjärtinfarkt eller cancer. En stor majoritet bor i låg- och medelinkomstländer och de kroniska sjukdomar som fetman på sikt leder till är extremt dyra att behandla. Skattefinansierade vårdsystem hotas av kollaps liksom familjer. Pappor och mammor som inte längre orkar jobba när njurarna slagits ut av diabetes och barnen måste sluta skolan i förtid.

Jag träffade den nyazeeländska professorn Boyd Swinburn häromdan. Han liknar Clint Eastwood, fast skallig och med svarta glasögon, och är en av världens främsta fetmaepidemiforskare. Han började som diabetesläkare hemma i Nya Zeeland och såg hur det bara blev fler och fler patienter som ramlade i diabetesfloden som han beskriver det. Så han bestämde sig att gå uppströms för att se om han kunde hitta vad det var som knuffade i dem och bygga ett staket där.

Jag nämner ett känt läskföretag och en hamburgerkedja, men han skakar på huvudet. Eller jo så klart bidrar dem, men egentligen så är det samhällets fel, företagen agerar lagligt och med krav på maximal vinst, konstaterar Boyd Swinburn. De betalar bolagsskatt, men däremot inte priset för all ohälsa som deras produkter orsakar.

Varje år hålls nya toppmöten där världens ledare lovar att ta tag i problemet, men inget händer anser Boyd Swinburn. Politikerna motarbetas av skräpmatsindustrin när de försöker införa läskskatter, stopp för barnreklam, tydlig varningsmärkning och ger upp. Bara två procent av Nya Zeelands vårdbudget läggs på att förebygga kroniska sjukdomar, det är ju löjligt säger Swinburn och grimaserar, och siffrorna i Sverige är inte mycket bättre.

Inte heller hjälporganisationer har fattat faran än, enligt Boyd Swinburn. En procent av världens hälsobistånd går till vällevnadssjukdomar, fast de idag står för 80 procent av de förtida dödsfallen på jorden.

Så är det kört frågar jag?

Nej professor Boyd Swinburn anar ändå en ljusning. Tjockan lättar något vid fetmahorisonten. Övervikten går nu ned bland förskolebarnen i en del rika länder, i Norden, Australien, delar av Storbritannien och USA, efter många års varningar i media om barnfetma. Men det kommer inte märkas tydligt förrän om 50-60 år. Då kanske diabeteskurvorna vänder nedåt i befolkningen. Har vi råd att vänta så länge, undrar Boyd Swinburn

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 14 juni. Uppsala.

Uppsala, fredag.

Häromnatten satte jag mig rakt upp i sängen när en åskknall tycktes explodera rakt ovanför huset.

I drömmen gled det skandinaviska ovädret ihop med de åskmoln som dragit ihop sig över Hongkong, den lilla fristad av yttrandefrihet som liksom klamrar sig fast nere på Kinas svällande kustmage.

Uppe i Peking skriver den nationalistiska partitrogna tidningen Global Times redaktör Hu Xijin under rubriken Fastlandskinas samhälle önskar mer än några utländska krafter Hongkongs väl att han inte vet var Hongkongs oppositionellas känsla av kris kommer ifrån.

Samme chefredaktör har förresten berättat att han som ung var med i demokratirörelsens protester 1989, som slutade med en blodig massaker i Peking när armén sattes in. Till skillnad från Kinas försvarsminister tar han avstånd från militärens dödande. Men den slutsats han hjälper kommunistpartiet att marknadsföra är att då var då och nu är nu. Och nu finns inget som rättfärdigar en proteströrelse. Tvärtom, försöker den partitrogna journalisten övertyga, är de flesta i Kina positiva till Hongkongs kapitalistiska särart och vill gärna bevara den.

Men frågar man demonstranterna i Hongkong varför de varit beredda att stå i timmar i hettan för att protestera mot ett lagförslag som skulle göra det lättare för de lokala domstolarna att utlämna misstänkta personer till Kina, så svarar många att det kan vara början till slutet för yttrandefriheten i staden. Ett fall som gjort intryck är bokhandlarna i Hongkong som försvann till Kina, varav den svenske medborgaren Gui Minhai fortfarande hålls kvar av polis i Kina utan rättegång.

En gång för många år sedan när jag just kommit till Kina pressade jag en vän på vad kommunistpartiets kommunism egentligen betyder, och hon svarade att den betyder att alla får blir rika.

Ser man det så borde Hongkong och Peking kanske komma bra överens.

Både unga på fastlandskina och unga i Hongkong tar kapitalismen för given idag.

Men för de unga demonstranterna i Hongkong betyder stadens utlovade särart inte bara kapitalism utan också demokratiska rättigheter, inte bara rätten att köpa och sälja. De verkar faktiskt vara beredda att riskera sina framtida karriärer, och kanske chansen att bli rika på Kinas pengar, när de ställer sig längst fram i protesterna.

Än kan det komma fler urladdningar mellan demonstranter och polis, men det tycks mörkna över Hongkong. Och ingen drömmer väl längre om att kapitalismen skulle omvända kommunistpartiet att bli mer demokratiskt.

Hanna Sahlberg, Kinakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 13 juni. London.

I två år har vi talat om det här ändå lyckas jag planera så dåligt. Skruttens ankomst och valet av ny premiärminister ser ut att krocka. Bägge är beräknade omkring den 23:e juli.

Jag skyller på Theresa May som med facit i hand antagligen borde ha lämnat sitt jobb redan sommaren 2017. Då hade inte jag befunnit mig i en bäbisbubbla när hennes ersättare utses. Jag är ändå glad att jag får vara med och rapportera fram till dess att tio kandidater har blivit två efter flera utslagningsomröstningar som kommer avgöras från och med i dag och en vecka framåt.

Som anglofil vore det i och för sig lite trevligt om mitt barn förknippades med en historisk händelse i Storbritannien. Om det nu ändå blir en krock ser jag hellre att det blir en fullständig kollision där Skrutten och den nye premiärministern gör debut samma dag. Vi skulle kunna döpa barnet till Boris eller flickversionen Doris eller något annat namn beroende på vem som vinner, men det förslaget vet jag att Skruttens mamma skulle avfärda snabbt, ungefär lika snabbt som alla kvinnorna som är med i partiledarvalet kommer att slås ut.

Boris Johnson är den stora favoriten. Det enda som skulle kunna stoppa honom vore om många av hans partikamrater i parlamentet bestämde sig för att gemensamt hugga honom i ryggen och se till att han röstas bort före den avslutande finalen. Det är först när bara två kandidater finns kvar som partimedlemmarna får bestämma - och de älskar BJ. Många britter går så långt att de redan nu slår fast att Boris Johnson kommer att vinna men kanske är de för tidigt ute.

För att hålla uppe spänningen har jag bestämt mig för att inte ta ut Johnsons seger i förskott däremot har jag hittills varit ganska säker på att Skrutten blir en flicka. Skruttens mamma tror att det är en pojke som hon bär runt på. Någon av oss har uppenbarligen fel.

Det finns också en risk att jag blivit lurad. Skruttens mamma har nämligen helt plötsligt efter att tidigare ha gjort hårt motstånd nu gått med på att den ska heta Ingrid om det blir en flicka. Skruttens mamma har tillbringat väldigt mycket tid ensam med barnmorskan som mycket väl kan ha gett henne viktig information om Skruttens identitet. Information som inte jag känner till. Risken finns att jag gjort en Theresa May, det vill säga förhandlat fram ett avtal som sedan aldrig kommer att träda i kraft i praktiken.

Det är tur att det finns en reservlösning som också är aptitlig. Blir det en pojke kommer den heta Wilhelm eller Lill-Ville som den redan börjat kallas av vissa på Skruttens mammas sida. Att de redan anammat det namnet kan vara ännu ett tecken på att barnmorskan läckt.

Det har blivit dags för mig att flytta hem. Knappa två år i London har gått fort. Ibland undrar jag vad jag gjort här. Brexit är inte avslutat, Drottningen är i allra högsta grad vid liv och följetongen om Assange har heller inte nått sitt slut, men jag har faktiskt beskrivit ett historiskt politiskt kaos och tillverkat en Skrutt.

Jag är nöjd. Tack och hej.

Claes Aronsson, London [email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 12 juni. Stockholm.

Stockholm onsdag. För två veckor sedan var jag i Ungern, jag bevakade EU-valet därifrån eftersom migrationspolitiken i EU var en stor valfråga och Ungern har gjort sig ett namn genom att vilja stoppa invandring till EU. Jag är på gränsen till Serbien. Där det där stora staketet har blivit en symbol för flyktingkrisen 2015.

Jag träffar flera unga killar som låter likadant. De säger rasistiska saker utan att blinka. Flyktingar är livsfarliga säger de. De är kriminella och de våldtar tjejer. De säger att de är rädda och det är inte så konstigt. Regeringen har drivit linjen om att migranter är ett hot mot Ungern hårt, och överallt hänger valaffischer med budskapet att migrationen ska stoppas. Mitt i Budapest, i floden Donau ligger en ö som är en enda stor park. Det är en festival här för barnfamiljer. Hoppborg, glass och boll-sporter överallt. Jag går fram till några killar i 25-års åldern. De har snaggat hår på sidorna och lite längre hår i mitten, bakåtslickat i en stram tofs. En av dem heter Mark, hans mörkgröna T-shirt har ett stort tryck på framsidan med Tyska Försvarsmaktens märke tryckt på och runt halsen hänger en sån där dödsbricka som soldater har. Hans pappa jobbar med politik säger han, för ett mindre nationalistiskt och högerpopulistiskt parti. Själv bryr han sig inte om politik så mycket. Men han tycker absolut att Ungern har ett stort problem med migration, och att landet inte ska ta in flyktingar. Jag som vet att landet tar in få flyktingar jämfört med andra länder frågar; vad han menar med ett stort problem? Jo, men det är viktigt att hålla gränserna. Det är säkrare i Ungern än i Frankrike t.ex. för de tar in flyktingar, flyktingar är farliga, det vet man, säger han.

Hur vet du det, frågar jag? Han svarar att han har hört saker av kompisar och så. Han tvekar lite och säger att han har ju inte träffat någon som flytt själv. Men det är det ju i alla fall vad media skriver säger han, Så han har läst om det. Tror du på det frågar jag? Han är tyst en stund och säger; Jag vet inte. Han börjar prata om jobb istället, han är sur över att lönen för honom är så dålig att han inte kan jobba som det han är utbildad till, sjuksköterska, utan istället jobbar på ett lager med att köra truck. Han ändrar sig och säger att jobb och sjukvård är de viktigaste frågorna för honom. Innan jag avslutar intervjun och går därifrån vänder han helt. Jag är ändå av den åsikten att alla borde få en chans. Vi måste kontrollera noga så att ingen brottslig eller farlig person kommer in i landet men så länge man inte är dömd för något så borde folk få söka asyl, säger han.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga. [email protected]