Utrikeskrönika den 19 augusti 2019. Washington.

 Washington måndag, Det är en scen lika amerikansk som äppelpaj. Fredagskväll i en småstad, kanske i Texas, kanske i Ohio, kanske i Michigan. Strålkastare lyser upp gräsplanen och raderna med pojkar i hjälmar och axelskydd, vända mot varandra. Flickor vid sidlinjen i kjolar och prassliga pom-pombollar, och publiken som ställer sig upp och jublar när en av pojkarna plötsligt tacklar sig igenom en vägg av motspelare, springer med den ovala bollen i ett järngrepp och kastar sig över mållinjen till ett Touchdown-rop från högtalarna. Sekunder som utspelar sig på gymnasieskolor, High Schools, över hela USA, för nu och de kommande veckorna är det skolstart och med det amerikansk fotboll-säsong. Vi svenskar har sett den där scenen i Hollywood-filmer, sett killarna som spelar amerikansk fotboll gå runt i skolkorridorerna i sina sportjackor och tjejerna i hejarklacksuniformer. I filmerna är det alltid de som blir kung och drottning på skolbalen. Och det är lätt att tänka att det är överdrivet, men det ligger en del sanning i hur den amerikanska fotbollen porträtteras på film. Spelarna på många skolor i USA är kungar och inte bara i skolan förresten, utan i hela byn. För i många småstäder är fredagens High School-match den viktigaste mötesplatsen. Man ses och grillar hamburgare och pratar om veckan. Friday Night Football är ett begrepp. Från high school till College till proffsligan NFL. Amerikansk fotboll på alla nivåer, som sport och som fenomen, är inpräntat i den amerikanska folksjälen. Men något har hänt med sporten som fått en del att undra om dess självklara roll i samhället kan vara hotad. Antalet pojkar som börjar spela amerikansk fotboll i skolåldern har minskat, något man tror beror på en tilltagande diskussion om farorna med den kollisionstäta sporten, och forskning som visar att hjärnskakningar kan leda till permanenta hjärnskador.

Och de senaste åren har NFL sett sjunkande tittarsiffror, skakats av flera skandaler och en stor proteströrelse. Spelare som anklagats för kvinnomisshandel men ändå fått fortsätta spela har väckt debatt, precis som många svarta spelares protester under nationalsången, mot rasism och polisbrutalitet. Men NFL försöker med nya knep att få upp tittarsiffrorna- i förra veckan anlitade de megastjärnan Jay Z som musikansvarig till exempel. Och det är fortfarande den mest populära barn- och ungdomssporten bland pojkar. Så än är det för tidigt att räkna bort fotbollen som landets gemensamma lägereld. Amerikansk fotboll och allt det vackra och fula; de perfekta spiralpassarna i slowmotion, gemenskapen och Star Spangled Banner, ihop med brutaliteten och våldet, är på något sätt ett destillat av USA. Av det storslagna och varma, det självgoda och trasiga. Att förstå sporten och kärleken till den är för mig ett sätt att förstå det här landet, och alla de förändringar i samhället i stort som verkar ske lika snabbt nu som en amerikansk fotboll spinner genom luften en krispig fredagskväll.

Cecilia Khavar, Washington [email protected]

Utrikeskrönika den 16 augusti 2019. Moskva.

Moskva, fredag.

55 rubel hektot, alltså motsvarande åtta svenska kronor. Det är verkligen inte dyrt för en Salat Olivier från den manuella disken i en stor butik på huvudgatan Tverskaja mitt i Moskva. Just den här varianten av den klassiska ryska potatissalladen har förutom morötter, ärtor och ägg också små bitar av korv och skinka i sig. Några skålar bort i kyldisken finns några andra varianter: den lite billigare "Salat Olivier på gammalryskt vis" för sju kronor hektot och den betydligt dyrare Salat Monsieur Olivier för tolv kronor hektot.

För de flesta ryssar är Salat Olivier förknippad med fest i hemmet, nyårsafton med familjen, födelsedagskalas med släkt och vänner. I den myllrande storstaden Moskva börjar den bli allt svårare att hitta bland alla vietnamesiska ramen-kaféer, georgiska restauranger och italienska matställen. Men den majonässtinna röran har fortfarande en stark ställning för många ryssar, en nostalgisk grundsten att hålla fast vid i en föränderlig värld.

Vad många i Ryssland inte vet är att deras nationalsymboler, som Salat Olivier, har börjat användas som exempel i politiskt laddade sammanhang i andra länder i det som en gång var Tsarimperiet och senare Sovjetunionen.

På en reportageresa i Ukraina såg jag nyligen en diskussion i ett av alla de politiska debattprogram som ukrainsk tv svämmar över av. Gäst i programmet var den frispråkige ukrainske journalisten Vitalij Portnikov. Det vindlande samtalet i tv-soffan gled över till att handla om östra Ukraina och det pågående kriget i Donbass med regionerna Donetsk och Luhansk. Plötsligt säger Portnikov, som för att förklara sin politiska analys: vi får inte glömma att i Luhansk och Donetsk har de alltid ätit väldigt mycket Salat Olivier.

Först uppfattade jag det som ett kritiskt uttalande, i stil med "sovjetnostalgikerna i östra Ukraina har tryckt i sig så mycket Salat Olivier att de bara längtar tillbaka till sovjettiden och inte förstår sig på det moderna demokratiska Ukraina". Men så funderade jag lite till. Egentligen var det kanske en ganska neutral formulering från Portnikov om kulturella och historiska skillnader mellan östra Ukraina och övriga delar av landet. Ihop med all den Salat Olivier som konsumerats i Donetsk och Luhansk hör också en identitet som människor i Ukraina behöver förhålla sig till även om de själva aldrig gillat att röra ihop potatis, morötter, ärtor, köttärningar och majonäs.

Samtidigt är det inte mellan människor i Ukraina som avgrunden just nu växer som mest. Det är snarare här inne i butiken på Tverkskaja i centrala Moskva, där en Salat Olivier kostar åtta kronor hektot, och så gott som ingen som går ut och in genom dörrarna har en aning om att den klassiska potatissalladen skulle kunna ha politisk laddning.

Fredrik Wadström, Moskva [email protected]

Utrikeskrönika den 15 augusti 2019. Berlin.

Berlin, torsdag.

När jag tittar ned på gatan från mitt kontor i Berlin ser jag en, två, tre fyra, fem, nej sex olika typer av gatsten. Jag funderar på hur det är möjligt. Tyskarna som har rykte om sig att vara så ordentliga har åstadkommit ett lapptäcke av sten, inte bara här på min gata utan över hela staden. De är stora och små, om vartannat, ibland rödaktiga, men oftast grå, ibland på diagonalen och inte så sällan rätt ojämnt lagda.

När man cyklar här är oturen framme ibland, när gatan man har sett ut visar sig vara stenlagd och inte asfalterad. Det är bara att bita ihop trots skakningarna och hoppas på att det gamla cykelskrället håller.

Stenar har andra, fortfarande väldigt närvarande, roller här. På många håll finns snubbelstenar nedlagda i gatan. På adresserna bodde offer som nazisterna dödade i Förintelsen.

Gatstenarna i mässing har namnen instansade och här nere runt hörnet finns flera stenar, bland annat vad som verkar ha varit en hel familj som hette Mandel. Flickan, Ruth, skulle fylla sju år det år hon deporterades. Hon mördades i Auschwits, står det på stenen. Mer än 70 000 snubbelstenar finns nu utplacerade, de flesta i Tyskland, men också på andra håll, och i juni fick Stockholm sina tre första stenar. Det var människor som hade flytt till Sverige men sedan utvisades och mördades. I ett fall är ödet okänt, enligt stenen.

I veckan var det årsdag av när Berlinmuren började byggas, sten för sten 13 augusti 1961.

Det är klockorna i kapellet vid minnesplatsen på Bernauer Straße som ringer. Den här dagen hedras minnet av alla som dog vid muren mellan 1961 och 1989, minst 136 personer, varav många blev skjutna när de försökte fly från öst till väst. Senare i år, i november, är en gladare dag.

Då är det 30 år sedan stenarna och betongen revs, när muren föll.

Jag talar med prästen som håller i minnesstunden, och jag undrar hur det kan finnas så mycket ondska uttryckt i sten.

Han säger att såren av delningen fortfarande finns kvar, och att det farligaste är muren som skapades inuti människors huvuden. På östsidan pratade man och hälsade på ett visst sätt, gick till jobbet och tog sig till skolan på ett visst sätt. Och på västsidan gjorde man allt det där på ett annat sätt.

Återföreningen visade sig inte vara så lätt och de förutfattade meningarna om hur den på andra sidan är finns kvar fortfarande, 30 år efter murens fall. Han kallar det "the bricks in the brain".

Historiens vingslag finns ständigt närvarande i den här staden.

Sa jag förresten hur stenarna påverkar mig när jag cyklar? Händerna skakar så att de domnar bort, men det är ingenting jämfört med hur andra har det, de på de eldrivna sparkcyklarna. Sedan ett par månader finns de här i Tyskland också, fullständigt livsfarliga när asfalten plötsligt övergår i kullerstenar.

Jag kom överens med barnen som var här och hälsade på att sparkcykeln fick stå.

Anders Jelmin, Berlin [email protected]

Utrikeskrönika den 14 augusti 2019. Helsingfors.

Helsingfors, onsdag.

Ska vi försöka hinna med ännu ett museum? Så blir det rekord med tre på en dag, frågar jag ivrigt min följeslagare. Han säger att två räcker bra och påpekar så diplomatiskt han kan att han känner sig lite för slutkörd för ett tredje museibesök. Det är okej, säger jag och inser att jag själv som åttaåring knappast hade intresserat mig för ens ett museum per dag. Men så fanns inte heller museikortet på 1980-talet då jag var barn.

Idén är kort och gott ett kort som ger inträde till cirka 300 museer i Finland. Lite sved det då jag köpte korten men då jag insåg att en familjemedlem - modell yngre - tappert och framför ivrigt besökt sex museer i tre olika städer på mindre än två veckor, kändes det värt det alla gånger.

För som barn var jag inte det minsta intresserad av museer trots att mina föräldrar definitivt var det. Bara jag hörde ordet museum tänkte jag på dammiga, unkna ställen med gamla, tråkiga prylar eller tavlor man inte fick röra eller ens gå nära.

Det finns ett uttryck på finska som jag gillar, det lyder ungefär utvecklingen utvecklas och det stämmer in på hela synsättet på kultur i dagens Finland, tycker jag.

I min hemstad Helsingfors är det ett otroligt uppsving på kulturfronten. Ifjol öppnade museet Amos Rex och ett sällan skådat fenomen höll i sig i månader: folk köade i timtal för att få besöka det.

Köande är i och för sig inget ovanligt här, folk står gärna länge i kö om till exempel en ny amerikansk snabbmats- eller cafékedja öppnar eller en affär delar ut gratis hinkar. Ja ni hörde rätt, att köa efter hinkar har blivit något av en legendarisk grej i Finland men att gå in på det kräver en helt egen krönika, så jag ber att få återkomma till det en annan gång.

Ifjol öppnade inte bara Amos Rex utan också centrumbiblioteket Ode i Helsingfors; en gåva till alla för att hylla Finland som året innan firat 100 år av självständighet. Biblioteket, som redan arkitektoniskt är en sevärdhet i sig, ligger centralt beläget vid centralstation. Det är enormt och så mycket mer än ett ställe för bara böcker. Här kan man göra en massa saker, till exempel använda en 3D-printer, ordna möten, låna en symaskin eller varför inte bara njuta av att det faktiskt finns centralt belägna, offentliga rum där alla är välkomna och det inte finns några som helst krav på att man måste köpa något. Kulturen vinner över konsumismen för en gångs skull.

Jag tror att det har bidragit till att ta kulturen närmare den breda allmänheten; att man kan hänga på ett bibliotek, att det är låg tröskel för att besöka museer. Inte alls bara i Helsingfors utan över hela Finland. Jag ser redan framemot alla regniga höstsöndagar.

Erika Gabrielsson, Östersjökorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan den 13 augusti 2019. Bangkok.

Bangkok tisdag.

Det hänger en treårig pojke från kanten på en balkong på sjätte våningen.

Han har raka armar och kämpar mot mjölksyran Försöker få grepp med fötterna, kravlar sig upp så att han står som ett A med baken rakt ut från den lodräta balkongfronten. Men upp kommer han inte.

Bilderna är från den kinesiska mångmiljonstaden Chongqing för några veckor sedan.

Jag slås av barnens undanskymda roll i de asiatiska nyhetsmedierna. Nog för att vi svenska redaktioner har en hel del att jobba på när det gäller den saken vi med, men ibland får ju ändå barnperspektivet plats. Vad tycker de om nya digitala skolstrategier med läsplattor på lektionerna eller vid något kungabesök för den delen.

Som Asien-korrespondent och åtskilliga timmar av scrollande genom nyhetssajter, India Today, Jakarta post, Bangkok post, South China morning post, Cambodia daily osv. Ja, då får man verkligen anstränga sig för att hitta barnen.

Ja, om det inte hänt något riktigt utöver det vanliga. Som när en 7-åring i indiska Chennai häromveckan klagat på smärtor i käken, och som efter att läkare röntgat honom visade sig ha inte mindre än 526 tänder i munnen.

De fanns där dolda under tandköttet, de minsta inte större än 0,1 millimeter och de största 15 millimeter, men alla med krona och rot som tandläkaren sa till CNN efter att tänderna opererats ut. Pojken led av ett mycket sällsynt tillstånd kallat sammansatt odontom och fick åka hem tre dagar senare. Han förväntas återhämta sig helt och har nu 21 friska tänder kvar.

Här i Thailand kom i och för sig en nyhet om barn nyligen, eller snarare om bristen på barn.

Siffror från FN visar att det thailändska barnafödandet sjunkit till samma nivåer som i välmående Schweiz och Finland, och år 2030 väntas mer än var fjärde thailändare vara över 60 år.

Det är dåliga nyheter för Thailand där för få bäbisar, för få som kan arbeta och för många gamla väntas salta den redan stegrande thailändska hälso- och sjukvårds notan exempelvis.

Att Thailand de senaste 20 åren urbaniserats snabbare än något annat stort land förutom Kina beskrivs av Bloomberg news som den främsta förklaringen. Men den förre detta politikern och aktivisten Mechai Viravaidya, även känd här som Mr. kondom sägs också ha spelat in. Redan på 70-talet började han förespråka användandet av preventivmedel och familjeplanering och hans gärningar har gått i takt med att barnantalen sjunkit.

Men nu gör jag ju så där som jag inte skulle göra och glömmer barnen igen.

Okej, tillbaka i kinesiska Chongqing och treåringen som hänger från balkongkanten på sjätte våningen.

Det börjar samlas folk nedanför, mobilkameror från flera vinklar dokumenterar dramat. Men vad kan de göra? Föräldrarna är inte hemma, farmor har gått ut för att handla mat och pojken har själv tagit sig ut på balkongen.

Men så får någon tag i en filt som spänns upp. Och så faller han.

Det är svårt att se att det är ett litet barn ens. Bara något som närmar sig marken väldigt fort och så landar han rakt i filten. Mirakulöst oskadd.

Nils Eklund för P1morgon i Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan 12 augusti 2019.

London, måndag.

Engelska herrlandslagets tidigare kapten Wayne Rooney spelar inte längre i Premier League. Och efter ett par säsonger i USA har han och familjen flyttat hem till Storbritannien, närmare bestämt till Derby, vars fotbollslag spelar i den näst högsta ligan i England.

Lönen är avsevärt lägre än när han spelade i Manchester United och Everton, men ändå inte så pjåkig. Enligt brittiska medier så får Rooney varje vecka hem en lönecheck på minst 90 000 pund, motsvarande omkring en miljon svenska kronor.

Fotbollsklubben står inte ensam för Rooneys arvode. Huvudsponsorn, ett nätkasino, sägs betala en del. Wayne Rooney har inte bara sajtens logga på matchstället han har även bytt tröjnummer till 32, en siffra som förekommer i spelbolagets namn.

Som liten tyckte jag att det var fascinerande att olympiska spelen i Atlanta hade världens största läskföretag som storsponsor. Min åttaåriga hjärna fick inte ihop ekvationen att stjärnorna, jordklotets mest formstarka idrottare, kunde dricka läsk något jag själv knappast fick till vardags.

I vuxen ålder förstår jag ju att proffsens matcher och tävlingar är perfekta tillfällen att synas för läskgiganter, snabbmatskedjor, ölbryggerier och även nätkasinon. Budskapet: konsumeras som del av en aktiv livsstil. Vårt varumärke syns tillsammans med unga, vältränade, rika människor, så hur kan det göra dig överviktig, skuldsatt och olycklig? Vi är ju "part of the game".

I självbiografin som Wayne Rooney släppte 2006 berättade det då 21-åriga stjärnskottet själv att han förlorat mer pengar än han tänkt sig i spel och dobbel. Förlusterna staplades på varandra när Rooney satsade allt större summor för att försöka vinna tillbaka pengarna han gått miste om. Till slut hamnade det i medierna. "På ett sätt skönt", skrev Wayne Rooney. Han chockades själv av att inse hur långt det hade gått.

Det blev inte punkten för hans spelande. Bara för två år sedan skapade han rubriker då han enligt uppgifter till brittiska tabloider spelade bort en halv miljon pund på par timmar vid roulettbordet på ett kasino i Manchester.

Spelbolaget är kanske inte är en fullt lika kontroversiell mecenat som i Österrike där ett cigarettmärke var huvudsponsor till Wiens fotbollsklubb fram till 2004. Men det har ändå väckt debatt här i Storbritannien.

I helgen har Premier League dragit igång och flera klubbar mottar enorma summor av nätkasinon som i gengäld får synas på tröjor och i arenor.

I en tv-debatt citerade en organisation svensk forskning från i höstas som säger att självmordsrisken för de som är spelberoende är femton gånger högre än för resten av befolkningen.

Enligt en kartläggning plöjer spelbolagen in omkring 70 miljoner pund i engelska förstaligan.

Vad det säger om deras väntade vinst låter jag vara osagt.

Susanna Hållbus, London [email protected]

Utrikeskrönikan 9 augusti 2019.

Istanbul, fredag

För några dagar sedan började nyheten sprida sig i amerikanska medier.

Hamza bin Ladin är död, rapporterade NBC och New York Times, och hänvisade till källor inom det amerikanska försvaret.

Usama bin Ladins son, tronarvinge till terrorrörelsen al-Qaida, framträdde i en propagandavideo för första gången vid sju års ålder. Sedan igen när han tros ha varit tolv år.

Sista gången han såg sin far, vad vi vet, var Hamza 13 år gammal. När han i tonåren hölls i ett hus i Iran, smugglades hans brev till Usama ut. I dem berättar han om minnet av när de skiljdes åt under ett olivträd och han fick ett radband av sin far, med 99 pärlor en för varje namn på gud.

Breven avslöjar en pojke som mer än allt annat ville få strida vid sin fars sida. Han beklagade sig över att han inte fick delta i det heliga kriget med de andra som stred. Men Usama bin Ladin hade en annan plan för sin favoritson, det enda barnet han fick med sin tredje fru. Hamza fick inte strida risken att dödas var för stor.

I andra brev, till sina rådgivare, diskuterade Usama bin Ladin utförliga planer för vilken utbildning sonen skulle få. Som vilka religiösa skrifter han skulle läsa, vilken militärträning han skulle drillas i, om han skulle få lära sig att bygga bomber. Olika planer smeds på hur de skulle kunna återförenas.

Men de hann inte träffas igen. Den amerikanska specialstyrka som stormade bin Ladins gömställe i pakistanska Abbottabad 2011 dödade Usama bin Ladin, och jakten på en av världens mest hatade personer var därmed över. Det var på hans gömställe som breven mellan far och son hittades.

Och det här blev en vändpunkt för Hamza bin Ladin, då 22 år gammal. Begränsningarna var över och han var nu fri att strida, övertygad om att hämnas sin far.

2015 släpptes en ljudinspelning där han uppmanar rättrogna muslimer runt om i världen att genomföra attacker i väst.

Vid den här tidpunkten kämpade al-Qaida för sin överlevnad terrorgruppen IS hade det senaste året utropat sitt så kallade kalifat, fått nästan all uppmärksamhet och det var också dit de unga jihadisterna anslöt sig.

Al Qaidas starkaste dagar, då de blev ökända världen över för några av vår tids värsta terrordåd, var långt borta.

Hoppet stod nu till den unge och karismatiske Hamza att locka den nya generationens terrorister när han fortsatte i sin fars fotspår. 2018 rapporterades att han ska ha gift sig med en av döttrarna till en av flygplanskaparna i elfte september-attackerna. I mars i år utlyste USA en belöning på en miljon dollar för den som kunde bidra med information om var Hamza bin Ladin fanns. Saudiarabien, landet där han föddes, fråntog honom då sitt medborgarskap.

Att han nu, enligt medierapporter, ska ha dödats är ett hårt slag mot al-Qaida, och en vinst för USA. Om världen blir bättre utan tronarvingen för en av världens värsta terrorrörelser är, motsägelsefullt nog, svårt att säga.

Kanske förlorar al-Qaida fotfästet helt när limmet som håller ihop dem är borta.

Men när al-Qaida senast splittrades, efter Usama bin Ladins död, resulterade det i ett annat monster terrorgruppen IS.

Stephanie Zakrisson [email protected]

Utrikeskrönika den 8 augusti 2019. Bogotá.

Bogotá torsdag.

I tolv dagar har jag varit här ändå har något som jag rapporterade om min allra första jobbdag stannat hos mig. Fängelsemassakern i Altamira i delstaten Pará i norra Brasilien. Fängelser har alltid intresserat mig. Själva anstalten i sig, de som sitter där och situationen för deras anhöriga. Jag har besökt två fängelser i Latinamerika, det ena var ett ungdomsfängelse i Tonacatepeque i El Salvador och det andra var Lurigancho i Lima. Båda ruffiga. I ungdomsfängelset satt tonårskillar som mördat i sina gängs namn. I en liten skolsal i fängelset kom de in en och en och berättade sina livshistorier.

I det peruanska fängelset Lurigancho träffade jag en man som var dömd för knarksmuggling. Han hade köpt sin cell för 20 000 och hackade lök till tonfiskröran med en stor kökskniv. Han hade ett kök i sin cell. När larmet gick var det för att varna de intagna att vakterna var på väg in i paviljongerna. Mannen m kniven hade varit borgmästare för en fängelsepaviljong. Jag hade inte med någon inspelningsapparat men kunde ringa honom senare på hans telefon och spela in en hel intervju. Många därinne hade insmugglade telefoner. Allt det där for genom huvudet när jag läste telegrammen om det överfulla fängelset där ett bråk mellan fångar ledde till att totalt 62 personer dog. 16 av dem fick huvudet avhugget. Tidningen Folha de Sao Paulo publicerar en bild där över tio huvuden och några lemmar ligger ovanpå en svart soppåse. Unga mansansikten. Det ser ut som om de sover. I ett kort inslag på den brasilianska tv-kanalen Globo intervjuas några anhöriga. Den ena får jag tag på. Jag säger att jag är journalist från Sverige och vill prata med henne. Hon säger ja på en gång. Det är ju så otroligt att det funkar. Att man bara kan höra av sig till vem som helst i världen och bara fråga om man kan snacka. Hon heter Maria och hennes mans syskonbarn var en av dem som dog. Han brann inne när fängelsepaviljongen sattes i brand. Maria säger att det var svårt att identifiera hans kropp då den var så förkolnad. På Whatsapp skriver jag det jag undrar och hon spelar in ljudmeddelanden med svaren och skickar till mig. Man hör en tupp i bakgrunden, ibland åker en bil förbi. Hon berättar att han hade tre barn. Den yngsta var ett halvår. Hon säger att gravsättningen i förra veckan gick så himla fort. Bårhus och sedan direkt till kyrkogården där en massa grävmaskiner grävt 32 gropar.

När hon skickat det sista inspelade svaret ringer jag upp henne igen. Jag hör tuppen där i bakgrunden. Bor du på landet frågar jag. Hon berättar att hon och hennes man föder upp nötkreatur och odlar kakao i Medicilândia. Känner du till kakao undrar hon. Jag berättar att jag bott i Para, nära Parauapebas. Okej vi bor ovanför säger Maria. Samtalet har helt plötsligt gått över till någonting annat. Det är som att ingen av oss vill lägga på. Okej då tack för att jag fick prata med dig säger jag. Vi säger hejdå typ fem gånger innan vi lägger på.

Paloma Vangpreecha, Bogotá [email protected]

Utrikeskrönikan 7 augusti 2019. USA.

El Paso, Texas, onsdag morgon.

Jag ville verkligen inte skriva en krönika om det här. Jag ville verkligen inte bevaka en händelse som den här över huvud taget. Men jag visste förstås att det fanns en risk att jag skulle tvingas rapportera om en masskjutning under min sommar i USA, de här tragedierna som nästan blivit.. vardagliga. Så när det i slutet på juli kom rapporter om skottlossning på en matfestival som lockar barnfamiljer utanför San Jose i Kalifornien tänkte jag: okej. Nu hände det. En sexårig pojke, en 13-årig flicka bland de döda.

Jag visste inte då att jag bara någon vecka senare skulle stå vid ett hav av blommor, röda hjärtballonger, handskrivna lappar och 22 vita kors utanför en Walmart i El Paso, Texas. Och i Dayton, Ohio, nio dödade bara 13 timmar efter dådet här i El Paso.

Jag ville verkligen inte bevaka ännu en masskjutning, självklart för att jag inte ville att det skulle hända alls, men också och här är man kanske lite cynisk som journalist för att mönstret är så välbekant. Vi i media kommer till platsen, vi pratar med berörda, politikerna debatterar vapenlagar och som nu även det rasistiska hatmotivet man tror ligger bakom dådet här.

Man står vid ett blomhav och ska försöka hjälpa lyssnarna förstå, man ska själv försöka förstå. Man ska få publiken där hemma att se den här händelsen för allt den är i sin egen unika hemskhet. Men hur förstår man? Hur förstår man en två-månaders bebis som förlorar båda sina unga föräldrar när de försöker skydda sitt barn? Hur tar man in 22 vita kors med namnen skrivna i sirliga bokstäver?

Jag går runt och pratar med de som bor här, flera av dem säger att de går till den där mataffären varje dag, att det kunde varit de. De säger att de inte förstår varför gärningsmannen kom till deras lugna stad med sånt hat mot dem, mot deras sätt att leva, deras sätt att vara här i stan där 80 procent har latinamerikansk bakgrund. De förstår inte. Jag förstår inte hur man ska kunna förstå.

Mannen som misstänks för brotten utreds för terrorism och hatbrott, och nu utreds även skytten på matfestivalen i Kalifornien för terrorism. El Paso-gärningsmannen hade valt ut Walmart, ett stenkast från mexikanska gränsen, hade rest tio timmar för att döda. Hur förstår man det?

Men så möter jag en ung man med bred rygg, stort skägg, baseballkeps och tatueringar i ansiktet som står för sig själv vid minnesplatsen och gråter. Jag går fram till honom och frågar hur han mår och han berättar att hans kompis är död och pekar på ett av korsen. Det är så fucked up säger han och fortsätter gråta medan jag tafatt klappar honom lite på axeln.

Och så träffar jag tillsammans med några andra journalister, Christoffer Grant på intensivvårdsavdelningen på ett sjukhus här. Han blev skjuten i ryggen men överlevde och såg hur en äldre kvinna bad för sitt liv med pepsiflaskor som skydd när gärningsmannen sköt henne.

Och jag inser att jag kanske inte behöver förstå, jag behöver bara lyssna.

Cecilia Khavar, El Paso, Texas [email protected]

Utrikeskrönikan 6 augusti 2019. Sydafrika.

Tisdag morgon.

Jag sitter i en hyrbil, storleken mindre, och ser det fantastiska landskapet med den rödbruna jorden fara förbi på de sydafrikanska landsvägarna. Trots att jag är vänsterhänt har jag inte riktigt vant mig vid reglagen. De sitter omvänt. När jag vill svänga förvandlas blinkers till vindrutetorkare, vill jag blinka med ljusen blir framrutan spolad istället.

Motorn är svag som en moped, det tar evigheter köra om lastbilar, jag måste växla ner i uppförsbackar och GPS:n fungerar inte. Batteriet laddar ur och jag får chansa lite, vilket lett mig ut på oväntade små äventyr, vägbyggen, avstängda vägar. Jag passerar skyltar som säger Crime hotspot och andra som säger, stanna inte vid vägen, för din egen säkerhet.

Men trots några stressande ögonblick så njuter jag helt av resan. Jag far fram med min mopedmotor och gubbgissar vart jag är på väg och funderar på detta land som jag varit i så många gånger.

På radion hör jag afrikaans, engelska med zulu-brytning, engelska med brittiskt uttal, engelska med amerikansk swung, jag hör khosa med sina hlal-ljud. Tswana, sotho.

Det är som om flera olika samhällen, olika berättelser, lever parallellt. Skillnaderna består fortfarande, men kanske är en av de stora förändringarna sedan apartheid avskaffades för en 25 år sedan att alla dessa berättelser nu delar på det offentliga rummet. Radio, TV-reklam, i politiken.

Det största hotet är ändå inte olikheterna. Det som äter upp den sydafrikanska kroppen är korruptionen som finns på alla plan och den extremt höga kriminaliteten, vilken skapar rädsla och misstro.

För trots alla olikheter så finns det mycket som förenar sydafrikanerna, även om extremister på alla sidor här skulle hävda motsatsen.

Det som förenar dem är en avslappnad attityd till livet, gärna i kombination med en kall öl runt grillen braii, där de med närmast besatthet diskuterar sport vare sig det handlar om rugby, fotboll eller cricket och en gemensam misstro mot politiker.

Det här blir extra tydligt när man stöter på sydafrikaner utomlands. Då håller de ihop oavsett vilken bakgrund de har. Jag vet inte om de själva är medvetna om hur mycket de vuxit samman egentligen.

Så medan jag växlar ner för att ta mig upp för en backe, så tänker jag att om Sydafrika ändå lyckas få ihop det här, om man lyckas skapa ett land som fungerar väl och där de flesta trivs att leva, trots alla dessa olika berättelser, då har man lyckats med något väldigt stort.

Richard Myrenberg, någonstans i Sydafrika [email protected]