Utrikeskrönikan 16 september

Maputo måndag.

Vi hade en födelsedag i familjen i helgen och tårtkalas i vår lilla trädgård. Det var trevligt och avslappnat, barnen lekte och vuxna satt och pratade strunt och allvar. Solen sken, alla var glada. Det var Andersson, Pettersson, Lundström - också vi. Nä, så hette de inte, men kunde ha hetat. För det var ett nästan helsvenskt gäng som satt där och sörplade filterkaffe och åt gräddtårta med jordgubbar.

Där satt vi, drygt 900 mil från Sverige, och det hela påminde rätt mycket om ett vanligt svenne-banankalas i villaförorten i juni.

Men var fanns moçambikierna? Var fanns åtminstone någon av alla andra nationaliteter som finns här i Maputo? Sydafrikanerna, zimbabwierna, portugiserna, indierna? Nja, alltså, det är ju rätt skönt att kunna prata svenska. Kunna driva med melodifestivalen, citera Kent och Tiffany Persson och veta att det landar på rätt sätt. Och att ha gäster som uppskattar jordgubbstårta - och alldeles oavsett kommer säga att den var god även om de inte skulle tycka det. Sånt är ju bekvämt, och gör att man kan slappna av.

Man kör sina barn till skolan, genom bilrutan ser man den där verkligheten man sällan kommer i riktig närkontakt med. Man är för dålig på språken, förstår inte riktigt hur man ska föra sig. Bäst att låta bli, vardagen har nog med utmaningar ändå. Man kör vidare till det där köpcentret där människor klär sig ungefär som jag, och handlar ungefär samma saker som jag. Det där som känns tryggt och vant, men som stora majoriteten moçambikier aldrig nånsin köper: tacobröd, cornflakes, cocktailtomater och ost. Man är oändligt glad att det ändå går att hitta sånt i några butiker.

Ja, ni hör ju. Familjen Larsson i Maputo är ett integrationspolitiskt misslyckande.

Visst händer det att moçambikier uppfodrande säger att jag faktiskt borde lära mig bättre portugisiska. Eller att vi borde äta mer av den lokala maten. Och inte isolera oss ute i den segregerade villaförorten. Och visst sticker det till av skam varje gång jag går in på ett myndighetskontor och inte riktigt begriper varken instruktioner eller rutiner.

Men det är ju inte för att vi inte vill, inte för att vi på något sätt ser ner på det här samhället. Utan för att det här med integration är så oändligt mycket mer komplext än vad det ser ut att vara vid en första blick. Det är som att något djupt där nere i ens mänskliga natur gör motstånd - insisterar på hemlandets vana seder och bruk. Och energin att fajtas tillbaka, den är svår att uppbåda de flesta dagar. Vardagen i ett främmande land är - som sagt - full med utmaningar ändå.

Och om någon nu undrar: självklart begriper jag poängerna med integration. Och gör vad jag kan för att främja den när jag är hemma i Sverige. Men att vara den som förväntas bli integrerad, den personens livsval och utmaningar kommer jag alltid att närma mig med stor ödmjukhet.

Samuel Larsson, Maputo [email protected]

Utrikeskrönika den 13 september 2019.

Stockholm, fredag.

När folk i min närhet får nys om att jag ska jobba i Kina som korrespondent är deras första fråga inte varför, utan snarare: har du någonstans att bo?

Frågan är kanske talande för den svenska bostadsmarknaden, men jag kan också ana en viss nyfikenhet: Har du någonstans att bo?

Mitt svar blir alltid nej, men, säger jag: Det är lugnt. Det finns gott om lägenheter.

Faktum är att det ingen annanstans i världen finns så många tomma lägenheter som i Kina: Över 20 procent av bostadsbeståndet i de många miljonstäderna beräknas stå tomma.

Landet har de senaste decennierna, likt en dopad evighetsmaskin på speed, byggt lägenheter, gata upp och gata ner. Skinande nya stadsdelar har gjort entré, födda ur äktenskapet mellan exploatörernas omättliga behov av lägligt placerad mark och lokala myndigheters sug efter kapital.

Ibland har helt nya städer frammanats, vilket skapat de tacksamt dramatiska "spökstäderna" som fått spinn i den globala media-cirkusen.

Så lägenheterna finns där. I väntan på mig... och när jag väl landar i Peking räknar jag med att spendera ett par intensiva dagar tillsammans med en mäklare och springa in och ut ur otaliga hissar, vrida på vattenkranar och prov-öppna fönster och fläktar. Mäklare ja.

Mäklarna i Kina är de ofrånkomliga portväktarna när man ska hyra en bostad.

Likt den grekiska mytologins Kerberos, den trehövdade hunden som vaktar helvetets portar, står där Lianjia, Woaiwojia och Maitian Kinas i särklass tre största mäklarfirmor som i varje större korsning, i varje stad, har sina utposter.

Mäklarna i Kina är inte som mäklare i Sverige. Det finns ingen flerårig högskoleutbildning. Nej, mäklare i Kina är de unga kvinnor och män som från landsbygden följer den urbaniserade strömmen in till stan. Uniformen är svart kostym och färdmedlet en el-moped, som man får åka med på om man har tur, eller otur.

Men varför letar du inte på nätet, kanske du tänker? Är inte kineserna fantastiskt framåt på e-handel?

Jo, det är de. Men av någon outgrundlig anledning är kvaliteten på just lägenhetsannonserna urusel.

Ribban läggs vid fem suddiga bilder på en ostädad lägenhet i motljus där reflektionen från mäklaren som tagit bilden syns i fönstret.

Att vara på plats är därför ett måste.

Precis som journalistiken, där förstahandskällor verkligen betyder något, så kräver min framtida lägenhet i Peking ett personligt besök, först.

Björn Djurberg, Kinakorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 12 september

Norrköping torsdag

Igår kväll träffade jag 270 östgötar som satt i hörsalen för att lyssna på mig och förra östeuropakorrespondenten Johanna Melén under radiokorrespondenternas sverigeturné. De var en fantastisk publik, applåderade och skattade på rätt ställen, ja de flesta var nog hardcore fans tror jag.

Många hade dessutom haft mässling vet jag. Som radions hälsokorre bad jag nämligen alla som haft barnsjukdomen räcka upp handen. De visste alltså av egen erfarenhet att man absolut bör vaccinera sig. Jag nämnde att mässling ökar dramatiskt nu i världen, inte minst i Europa, på grund av konspirationsteorier på nätet som skrämmer upp småbarnsföräldrar att säga nej till sprutorna på BVC. Sannolikt ett av de allvarligaste hälsohoten framöver.

Först var det publikmingel. Ett par teaterstudenter i 20-årsåldern var där med sin dramalärare. De berättade att många runt dem mår dåligt psykiskt, känner sig stressade av studier och pressade av Instagramvärldens perfekta yta, men inte får den hjälp de behöver för att tillfriskna.

Jag frågade om de såg någon lösning på problemet? Dramaläraren, en isländska i 60-årsåldern, svarade; bara älska de unga så ordnar det sig. Teaterstudenterna suckade och undrade varför de som unga ska avkrävas ännu en fix som kan rädda världen? Jag berättade för dem om Headspace som jag besökt i Danmark och som finns i de flesta danska städer. Där unga kan få prata med kloka vuxna utan att beställa tid, för psykiatrin kan aldrig räcka till för normal tonårsångest. De tyckte att det var en intressant idé, men sen ringde det in till föreställning och jag fick skynda upp på scen. Förhoppningsvis hör de av sig efteråt på mailen eller telefon med ytterligare inspel. Många lyssnare gör det. Kommer med värdefulla tips och kontakter. Omistligt för en radio i allmänhetens tjänst. Publiken ställde som vanligt spännande frågor. Har du blivit lurad att gå på en falsk nyhet? När känner du att du är glad att vara svensk? Och så äldre herre som kom fram efteråt och oroligt undrade om radions skulle slopa sina korrespondenter, ni är ju som rockstjärnor för oss la han till. Kanske hade jag skrämt upp honom när jag sa att jag avslutar mitt uppdrag vid årsskiftet efter fem år. Vi lugnade honom att radion kommer fortsätta att satsa på nordens största korrespondentnät även nästa år och resa runt i landet på turné för givande möten med lyssnarna. Sådana som jag fått under åren i Kalmar, Växjö, Linköping, Umeå, Kiruna, Vara, Näsåker och Östersund. Tack alla fantastiska radioälskare för att ni finns! Ikväll ses vi på Halmstad teater klockan 18, annars hörs vi i din radio eller i appen Sveriges Radio Play.

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent  [email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 11 september

London onsdag. En båttur i hög fart på Themsen under Tower Bridge. En andäktig debutupplevelse på Arsenals fullsatta hemmaarena. En stilla evensong i koret i katedralen Westminster Abbey. En löptur längs gräsviddderna i Hyde Park.  Eller som igår, debutbesök på världsberömda konsertserien the Proms i lika berömda Royal Albert Hall. När man bevakar brexit dag ut och dag in i två veckor och beställningarna på inslag från alla SR:s program haglar och förutsättningarna ändras timme för timme, ja, då gäller det att hitta sina andningshål där man kan blåsa själ, kropp och ande rena. Den tjeckiska symfoniorkestern var på besök i Royal Albert Hall igår kväll. Den spelade ryske Dimitrij Schostakovitch mörka och starka symfoni nr 8. Jag satt en bit ifrån scenen, dirigenten påminde faktiskt på håll om den omtalade talmannen i det brittiska underhuset, John Bercow. Särskilt tredje satsen i symfonin var intensiv, dirigenten slog in instrumentgrupp efter instrumentgrupp, brötiga slagsverkssolon, avlöstes av stötiga horntakter som ledde över till gälla trumpetslingor och över allt försökte flöjterna göra sig hörda med höga toner och stråkarna protesterade tydligt och ofta om de inte fick göra sig gällande. Jag blundade, likheterna mellan musikens upplägg och de senaste veckornas intensiva, brötiga, gälla, protesterande och högljudda debatterna i parlamentet var så slående. Men med en avgörande skillnad. När underhusets igår natt stängdes i en symfoni av oenighet under tumultartade scener och talmannen bara maktlöst kunde titta på förde hans dirigentgengångare sin symfoniorkester till ett av de mest harmoniska avslut på en symfoni jag någonsin hört, ett knappt hörbart med ändå så vackert pianissimo i en orkester i total harmoni. Konst och politisk demokrati. Den ena någotsånär förutsebar, den andra oftast inte, särskilt inte i brexittider. Jag värderar det inte, det är olika storheter med olika uppgifter. Och funderar du på varför det är så hätskt i brexitfrågan i Storbritannien, fråga dig då också hur det skulle bli i Sverige eller i Tyskland och Frankrike t ex, om vi och de skulle ta ställning till swexit, frexit eller tyxit. Har du kanske glömt hettan i folkomröstningsdebatten från 1994 när Sverige röstade om EU, vänskaper påverkades då också, partierna var splittrade och anklagelser om lögner flög i luften men systemet höll. Ja, det är hetsigt och skakat i den brittiska politiken just nu, men är det kaos? Var och en här i Storbritannien kan säga vad den vill om vem dem vill, domstolar dömer om någon part tycker någon annan går för långt, parlamentet tvingar premiärministern på knä genom lagförslag med meraprecis som det är tänkt att fungera. Och vardagslivet rullar på. Det ordnas båtturer i Themsen, mässor i Westminister Abbey. Fotbollsmatcher spelas hela tiden, Hyde Parks vidder hälsar alltid välkommen och orkestrar för varje kväll stundom hetsig musik till underbart vackra slut. Man hittar sina andningshål. Också i brexittider.

Daniel Alling, London [email protected]

Utrikeskrönikan 10 september

Bogotá, tisdag

Det händer ganska ofta att jag får mail där oroliga lyssnare ber mig vara försiktig. Oftast sker det när jag varit i Venezuela, eller i Centralamerika. När jag gjort reportage om knarkkarteller, eller hotade journalister. Eller så är det föräldrar som hör av sig och undrar i fall deras nyss vuxna verkligen kan resa runt i Mexiko. Jag förstår oron, och lyssnarnas omtänksamhet värmer såklart.

Men faktum är att den värsta faran inte alls är kriminella gäng eller gerillor. Det är trafiken. Som när den bolivianska busschaffisen somnade och körde över på andra sidan vägen. Eller den gången en testosteronstinn kille skulle köra mig ner ifrån en bergsby i Ecuador, alldeles för fort, med bilradions salsa på högsta volym.

Jag försökte gång på gång få honom att sänka farten, utan att lyckas, tills vi sladdade 180 grader några centimeter från bergstupet och jag skrek att jag skulle ringa hans mamma om han inte körde i 30 resten av vägen. Eller alla taxichaufförer som ser rött trafikljus som en signal att gasa järnet istället för att bromsa. Det händer att jag betalar dubbel taxa om de lovar att köra långsamt.

Andra är rädda för att flyga, jag är efter många år i Latinamerika rädd för att åka bil. Och för att köra bil, som jag gjorde i Sverige i somras, för första gången på länge. Jag våndades i flera veckor innan första resan och köpte en övningskörningsskylt som jag satte bakpå bilen så att andra bilister skulle hålla avstånd istället för att hetsa när jag envisades med att hålla hastighetsbegränsningen. Färden från Stockholm till Skåne tog två hela dagar med oändligt många stopp.

Vänner och familj skrattade åt min ångest. Men jag tänkte på bromssträckor, på vattenplaning, på älgar, på hur mjuk en människokropp är jag tänkte på döden. Och så tänkte jag på den där intervjun jag gjorde med en forskare i Brasilien, som berättade att antal döda i trafiken där är lika många som om ett jetplan skulle krascha varje dag. Med skillnaden att ingen verkar bry sig. Eftersom ja det händer så ofta.

När vi så kom tillbaka till Colombia i förra veckan hade taxichauffören i vanlig ordning inget säkerhetsbälte bak, det låg ner-knölat under sätet. Det tog vad som i en taxichaufförs tidsuppfattning är en evighet innan han fick fram bältet: Jag hann prata om den 12 år gamla lagen om säkerhetsbälten därbak som ingen bryr sig om, om olycksstatistiken, och om vad som skulle hända med hans nacke ifall jag flög in hans förarsäte vid en krasch. Han hummade tålmodigt.

Till slut kunde vi köra vidare. Jag sa: Vissa passagerare är mer komplicerade än andra. Han sa: ja, señora, det är helt korrekt.

Lotten Collin, i Bogotá. [email protected]

Utrikeskrönika den 9 september 2019. Paris.

Paris måndag.

Igår blev det äntligen av jag debuterade som cyklist i Paris. Det var på tiden; cykeln har stått i förrådet i tre år nu, men tack vare en svensk vän på besök så blev cykeln pumpad och därför finns det inte längre några ursäkter.

Att cykla i Paris en söndag är att föredra för då är det bara hälften så mycket bilar på gatorna som under en vardag. Och även om jag visste att det finns cykelvägar i centrala stan så visste jag inte att det numera finns sju kilometer cykelvägar, delvis i buss- och taxifilerna vilket tvingar de fordonen att ta hänsyn. Min oro för Paristrafiken var överdriven. Åtminstone på en söndag. Sa jag att jag cyklade påklädd förresten? Det behövs kanske ett förtydligande eftersom min cykeldebut skedde samma dag som den franska nudiststiftelsen ordnade en nakenmanifestation på cykel för klimatet.

Jag cyklade åt motsatt håll och mötte demonstranterna, de var bara ett tjugotal och i varierande stadier av nakenhet, vissa fullt påklädda, andra helt nakna. Det är för varmt ropade de, vilket var lite ironiskt, eftersom det var småkyligt i luften och jag var glad för mina jeans och min långärmade tröja. Men det handlade förstås om den större bilden och numera talar nästan alla talar om klimatet, även här. Det gör även Paris borgmästare Anne Hidalgo, hon har enträget fortsatt att se till att alltfler cykelbanor ställs i ordning. Föroreningarna är ett verkligt problem här särskilt under de allra varmaste dagarna - då lägger sig växthusgaserna som ett lock över stan. Idag är det bara fem procent av Parisborna som cyklar regelbundet. Borgmästarens förebild är Köpenhamn där är siffran 23 procent. Många kör bil korta sträckor och om fler kan förmås att cykla istället, så skulle luften förbättras avsevärt.  Därför kan Parisborna ansöka från kommunen om subventioner för att köpa elcykel. Min cykeltur gick bland annat längs med Seine där jag fick kryssa mellan söndagslediga flanörer och barn på vingliga cyklar. Då hann jag lägga märke till den mix av människor som bor här. Som mannen som gick långsamt emot strömmen, helt klädd i vitt med turban och halsband av vita kulor eller mannen iklädd bara shorts och med hår överallt utom på huvudet som tränade styrketräning på kajen, som starke Adolf.  Att se staden från en cykel var trevligare än väntat och avstånden är faktiskt inte är så stora. Ja ni hör, jag är en nyfrälst söndagscyklist.

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönikan fredag 6 september

Det är fredag i Moskva

Batongslagen haglar, mängder av unga demonstranter pressas halvt sönder och samman av ännu fler ryska poliser. Vårt blod på era händer ropar de.

Jag var hemma i sommar-Sverige när de här hände, en av sommarens många protester i Moskva mot att et femtio-tal oppositionella kandidater inte får ställa upp i lokalvalet i Moskva. Flera tusen greps.

Bekanta här säger att det var bland de värsta de sett, det här var våldsammare, grövre, en brutal signal håll er borta från gatan, utmana inte.

Nu i veckan, lägligt nog veckan precis innan själva valet, så haglar det in domar mot sommarens demonstranter. Tre år i fängelse för att ha slagit på en polishjälm fick en, en annan, tre och ett halvt år för att ha puttat en polis och kastat en papperskorg.

Även några gripna har släppts.

Men I veckan greps bland flera den kända politikern Ljubov Sobol, en av de som inte får ställa upp i valet, hon släpptes, men nu väntar höga böter.

Och en känd rysk journalist greps en kväll och togs från sitt hem trots att hans två-åring då blev lämnad ensam. Polisen vägrade vänta tills mamma kom hem.

Barnet klarade sig, det var ensamt i en halvtimme och sov sött när mamma kom hem, men dörren, den stod olåst.

Det går mycket bra att hälsa på i Moskva och glida runt i den intensiva, spännande, och moderna storstaden, Europas allra största.

Och Moskva är en trevlig stad, det är trevligt folk som bor här.

Men den moderna storstadens förmåga att erbjuda besökare möjligheten att stiga in liksom i en bubbla så klart täckt av stötsäker bubbel-plast den skapar också, ska man säga, den perfekta kulissen.

För en auktoritär stat som Ryssland är det viktigt att ordna en känsla av att allt är normalt, att folk har det bra, den vackra, hippa, coola och rika staden Moskva är som en teaterscen som ska visa upp hur himla bra allting är i Ryssland.

Och det är läskigt enkelt att vara i Moskva helt utan att stöta på batongpoliserna, helt utan att behöva bevittna ett gripande eller ens behöva prata med någon om långa fängelsestraff och systematisk politisk ofrihet.

Så att demonstrera det är inte enbart en kamp för någon frihet eller någon rättighet, av vilket slag det än må vara.

Det är också en fysisk påminnelse om att verkligheten den är också något annat än den vackra ytan.

Demonstranterna, dom spräcker kulissen under några timmar. Deras promenader, dom talar in i mikrofoner, tv-kameror och inför ryska medborgare ute på shopping och säger: Hallå, allt står inte rätt till här.

Kanske är olika gatupromenader med enkla skrivna plakat, det allra viktigaste vapnet som finns när kriget om kulisserna pågår.

Jesper Lindau i Moskva [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 5 september

Berlin, torsdag

Och vi har äntligen landat, familjen och jag, bara fem flyttkartonger är ouppackade, de står lite här och där i lägenheten, vi kryssar runt dem som vore de blindskär. Efter 42 uppackade lådor har ingen riktig tork att ta sig an dem. Nu när vi väl är här i vår fina lägenhet, och allt har löst sig, börjar vägen hit falla i glömska, tack och lov.

För livet för en bostadssökande i Berlin är så radikalt annorlunda jämfört med när familjen var här sist, för nio år sedan. Jag kanske förhärligar läget då, så här i efterhand, men det känns som att "uthyres"-vepor hängde lika tätt i innerstadslägenheternas fönster som gardiner. Man kom till Berlin, valde en billig lägenhet och flyttade in, just det där som i årtionden lockade konstnärer, författare och musiker till staden.

Sedan dess har hyrorna fördubblats, utan att berlinbornas löner har hängt med och den höga inflyttningen har lett till bostadsbrist. Så den här gången kändes lägenhetsletandet mest av allt som, ja det kändes som en skönhetstävling. För i brist på ett kösystem kan hyresvärdarna välja och vraka fritt och vi märkte snart att kreditprövning, inkomstintyg och referenser inte räcker, flera hyresvärdar frågade om de där tre barnen, hur gamla var de egentligen och spelade de något instrument.

En undrade om vi hade husdjur, och efter att vi erkänt hamstern existens hörde vi inget mer från dem. Allt det här var bara för att få komma på ett första besök och titta, och då hade vi ändå ett stort företag som Sveriges Radio i ryggen. De som inte har den lyxen har det förstås ännu tuffare.

Jag har hört om folk som förpliktigar sig att gå ut med hyresvärdens hund eller har som har dolt en pågående graviditet för att få en lägenhet, värst hittills är paret som fick nej på en lägenhet för att kvinnan tjänade mer än mannen, ägaren till huset tyckte att det var alldeles för okonventionellt att inte följa traditionella könsroller.

Då känns det ändå som ett sundhetstecken att det slogs upp som en nyhet i tidningarna när två kvinnor försökte hyra ut en tältplats på sin balkong för 2700 kronor i månaden. Fyra av fem berlinare bor i hyresrätter, så det allt tuffare klimatet på hyresmarknaden har politisk sprängkraft. I april demonstrerade 10.000-tals berlinbor mot bostadssituationen, lagstiftning för att införa ett hyreshöjningstak är på gång och de mest radikala vill att staden tvångsinslöser hyreshus från storkoncerner, med hänvisning till grundlagens formulering om rätt till överkomligt boende.

Men på sikt kanske det också är en fråga om Berlins själ, vilken sorts stad Berlin ska vara och om det som gjort staden olik alla andra västeuropeiska huvudstäder riskerar att försvinna när hyresvärdar kan välja, vraka och förkasta hyresgäster för till och med om de inte följer traditionella inkomstmönster.

Caroline Salzinger, för P1-morgon i Berlin. [email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 4 september

Paris, onsdag morgon

När jag landade häromdagen på flygplatsen Charles de Gaulle försökte jag titta mig om kring hur övervakad jag var när jag satte mina fötter på fransk mark, men kameror säger inte mycket numera med många raffinerade metoder att scanna oss.

Redan i början av 2000-talet under fågelinfluensan minns jag värmedetektorerna på flera flygplatser i Asien som skulle hejda smittade passagerare.

En granne berättade också för länge sedan att ett stort brittiskt varuhus diskret prövat att kroppscanna kunder vid entrén för att ta reda på kön, storlek och även kundens humör för att kunna erbjuda rätt expedit och vara.

Här rapporterar tidningen Le Monde att EU i tre år testat ett system med lögndetektorer för att kontrollera gränserna i tre medlemsländer - Grekland, Ungern och Litauen.

Systemet kallas "I-border control" och tar sikte på både biometriska data som fingeravtryck och data bortom det faktiska - ansiktsuttryck till exempel. Kontrollen sker i två led.

Resenären från ett icke EU-land får svara på ett antal frågor till en robot on-line. Med webbkameran påslagen registererar "I-border control" systemet  ögonrörelser och ansiktsuttryck för att bedöma sanningshalten i svaren. Uppgifterna och ansiktet matchas sedan med databaser för att upptäcka oönskade personer inför steg 2, själva korsandet av gränsen. Tanken är att personer ska kunna sållas bort och att gränshanteringen ska gå smidigare. Utgångspunkten är också att en robot är säkrare på att läsa av sanning och lögn än en människa, en gränspolis.

Projektet avslutades den sista augusti och om EU kastat 50 miljoner kronor i sjön eller inte vet bara de invigda, skriver Le Monde. Vilka som deltagit, hur de kunnat delta och resultaten är hittills hemligt.

Men en italiensk TV-reporter tog sig bakom fasaden och Le Monde återger sitt telefonsamtal med henne. Italienskan berättar att hon satte sig med datorn på ett hotellrum i Serbien och svarade sanningsenligt på sexton frågor om sin födelsedag, nationalitet och var hennes pass är utfärdat. Därefter åkte hon till den ungerska gränsen och mötte poliser med mobila maskiner.

Enligt roboten hade hon ljugit på mer än hälften av frågorna och bedömdes som "potentiellt farlig". I detta fall ett harmlöst resultat men för en verklig resenär desto allvarligare.

En kanadensisk undersökning hävdar att robotar är skickligare än människor på att avslöja lögner, men i USA har liknande försök för gränskontrollen förkastats, enligt Le Monde.

Vi står i början av AI - Artificiell intelligens - så kanske välkomnas vi snart av en robot på Charles de Gaulle flygplatsen.

Själv minns jag hur jag skapade lite kaos häromåret på Calcuttas flygplats. Mitt turistvisum var på pappret i sin ordning, men mina fingrar var iskalla på morgonkvisten och maskinerna vägrade att ta mina fingeravtryck. Mrs, mrs, try again, try again sa mannen med tjocka glasögon.

Alice Petrén Migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan tisdag 3 september

Muscat tisdag.

Jag är katten bland hermelinerna, den udda fågeln eller kusinen från landet om ni så vill. Jag är han med det röda passet bland alla blåa diplomatpass.

Just nu i ett varmt och fuktigt Muscat i Oman efter att de senaste dagarna besökt Riyad och Jedda i Saudiarabien och Amman i Jordanien, snart bär det vidare till Abu Dhabi. Jag bevakar utrikesminister Margot Wallströms resa där hon försöker få fredsprocessen i Jemen att gå framåt.

Det är långa dagar, hårt arbete och lite sömn.

Jag följer delegationen med toppdiplomater på nära håll, jag är den enda journalisten.

Mina reskamrater är belevade, välartikulerade, artiga, är klanderfritt klädda- de är kunniga men det som imponerar mest på mig är att de aldrig tycks skrynkla sina skjortor eller svettas, inte ens i 40 gradig rejält fuktig värme. Min skjorta skrynkas så snart jag tagit på mig den, rätt snabbt stiger också en mindre behaglig disktrasekliknande odör från trakten av armhålorna. Tur att jag för en gångs skull har på mig kavaj så andra slipper känna, hoppas jag.

Undrar vad diplomater använder för deodorant, kanske har de en hemligstämplad liten anti-perspirantfabrik på UD med arbetsnamnet diplomat deodorant, like if you just came out of the shower.

Nåja det är värt stanken, när Sverige försöker få fredsprocessen i Jemen på banan igen vill man vara med.

Men det här är ingen Jemenanalys, vilket ni kanske redan listat ut, det är en annan typ av betraktelse.

En obligatorisk del när olika länders ministrar möter varandra är presenterna. Här i arabvärlden är det i många fall oförskämt att inte ha med sig en gåva när man kommer på besök.

Sverige ger ofta brickor, skålar, tennfat och liknande, ganska typiskt svenskt, inte alltför dyrt, inte alltför fint- inte heller alltid alltför användbart. Lagom.

Ett ord som ju som bekant inte finns i den här delen av världen.

Gåvorna till Sverige har sett olika ut genom åren. Ibland har någon regent eller minister stolt gett bort en gigantisk oljemålning. Motivet? Han själv så klart.

Det sägs att Carl Bildt en gång fick ett levande lamm i gåva när han besökte landsbygden i Afghanistan eller om det var Pakistan. Enligt berättelsen tackade Bildt artigt men avsåg inte ta med lammet på den redan trånga helikopter han färdades med. Men lantbrukaren ska ha blivit så besviken över att lammet avsågs att lämnas kvar att hans hjärta nästan brast av sorg- och upprördhet. Tja, det fanns inget annat val än att knö in lammet med den svenska delegationen på helikoptern och ta med det, åtminstone till nästa stad.

Gåvorna förvaras i ett särskilt gåvorum i Stockholm, ja om det inte är lamm förstås och där kan man botanisera bland en mängd skatter och rariteter men också rätt många både obskyra, märkliga och mer eller mindre användbara gåvor till svenska ministrar, gåvor som ju tillfaller staten.

Kanske borde man ge mer användbara gåvor, som en exitplan till Storbritannien, en stabil regering till Italien, en mur till USA och en murbräcka till Mexiko. Danmark kan få en hemlig gäst i form av Donald Trump. Japan, Island och Norge kan få hjälp att hålla val så slipper de leta, de är ju ständigt på valjakt.

Johan-Mathias Sommarström, för P1 morgon i Muscat, Oman. [email protected]