Utrikeskrönika den 25 februari. Stockholm.

Stockholm, måndag.

Ungefär samtidigt som jag häromveckan sjönk ner i bekväm biofåtölj i den välmående stadsdelen Jangpura i södra Delhi körde en självmordsbombare in i en busskonvoj i Pulwama i Jammu & Kashmir. Ett fyrtiotal människor dödades och många skadades. I konvojen färdades 2 500 poliser på väg tillbaka till tjänstgöring i den omstridda delstaten. Det här är det blodigaste attentatet mot de indiska försvarsstyrkorna på länge.

Jag spenderade resten av den där kvällen i goda vänners lag, omedveten om tragedins omfattning. Vi var upptagna med att diskutera gatu-teaterns roll i indiska valkampanjer och hur vissa teaterskapare faktiskt lever gott på att under valrörelser uppföra pjäser åt flera konkurrerande partier samtidigt. Medan vi åt våra ostsmörgåsar och drack chai så mobiliserades Indiens nationalistiska och patriotiska krafter för fullt.

Missförstå mig inte nu; attentat var fruktansvärt - alla dessa människor som nyss sagt adjö till nära och kära och nu inte finns längre. Men det finns en viss dramaturgi som sätts i spel när Indiens och Pakistans konflikt över Kashmir blossar upp på det här sättet. Indien hävdar alltid att dåden planerats och utförts av grupper med bas i Pakistan medan pakistanska ledare lika rutinmässigt förnekar detta.

Nästa steg är att avkräva i det närmaste blind lojalitet med staten. En utveckling som är särskilt stark i Indien där regeringen driver en hindunationalistisk politik. Gud nåde den kändis som inte tillräckligt tydligt uttrycker sin patriotism i dessa dagar. När ilskan når stormstyrka sätts rationalitet och nyanser ur spel.

Som häromkvällen när en arg folkmassa i Bangalore krävde att ett bageri med namnet Karachi Bakery skulle byta namn. De verkar ha trott att bageriet hade kopplingar till fienden men i själva verket grundades det av en sikh som lämnade Pakistan 1947.

Efter ett tag brukar hetsen lägga sig och normaliteten återställs. Vilket för kashmirierna innebär att deras vardag i lågintensivt krig glöms bort. Jag har besökt både Azad Kashmir i Pakistan och Jammu & Kashmir i Indien. Det var förvisso väldigt länge sedan men av medieuppgifter att döma är mycket sig likt. Vad kashmirierna vill tar ingen spelare hänsyn till; inte regeringarna och definitivt inte jihadisterna. Samtidigt är lokalbefolkningen en i sig viktig makt aktör; inte heller den utan skuld. Det är en intrikat väv av makt och oheliga allianser.

Indien går om bara några månader till val. Om Kashmir blir en valfråga efter attentatet i Pulwama - ja det för tidigt att sia om. Men nationalismen har i alla fall fått sig en rejäl boost.

Naila Saleem, kulturkorrespondent på Sveriges Radio. [email protected]

Utrikeskrönika den 22 februari 2019. Maputo.

Maputo, fredag.

Kommer ni ihåg The Terminal - filmen där Tom Hanks spelar en man som fastnar på en flygplats i New York? Av olika storpolitiska orsaker blir han inte insläppt i USA, men kan inte heller återvända hem. Så fast i en slags ingenmansland tvingas han bo i flygplatsens transithall i nio månader, samla småmynt för att köpa mat och titta på när flygplanen kommer och går.

Jag kom att tänka på den filmen när jag i veckan läste om Eissa Muhammad från Niger i norra Afrika, som hamnat i ett lika absurt limbo. De senaste fyra månaderna har han bott i transithallen på Bole International Airport i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Alla som varit där vet att det är en ansträngning att befinna sig där mer än två tre timmar. Men att flygplatsen är skränig, stökig och trång är förmodligen Eissa Mohammeds minsta problem.

I många år levde Eissa som papperslös i Israel och försörjde sig på att jobba i en godisfabrik. Men förra året greps han och deporterades. Väl tillbaka i Niger ansåg myndigheterna att de tillfälliga resedokument Israel försett honom med var fejk, och Eissa skickades tillbaka till Israel. Där greps han igen, och skickades ännu en gång tillbaka till Niger. Men när han skulle byta plan i Addis Abeba tog det stop. Giltighetstiden på de israeliska dokumenten hade gått ut och Eissa kunde inte fortsätta sin jojo-färd mellan två platser som ingen av dem ville veta av honom. Han var fast i flygplatsterminalen.

Och där har han suttit sen i november ingen väg framåt, ingen väg bakåt. De facto statslös, utan rätt att vara någonstans, fastfrusen mitt i steget mellan två länder som båda vänder bort sin blick. Ironiskt nog på en plats som är själva symbolen för global rörlighet över gränser.

På dagarna strövar han fram och tillbaka mellan de svindyra men rätt sjaskiga tax free-butikerna. Spanar ut över de närmast oändliga raderna av Ethiopian Airlines-flygplan som står uppradade utanför. Ser tiotusentals människor komma och gå. På nätterna sover han i ett av de muslimska bönerummen. Medkännande personal ger honom överbliven flygplansmat att äta. Och dagarna går.

Israel förnekar att Eissas tillfälliga resehandlingar skulle ha varit ogiltiga, men å andra sidan vittnar organisationer som jobbar med att hjälpa migranter i Israel om att Eissas fall inte är unikt. Många länder erkänner inte dokumenten.

Filmen, alltså den med Tom Hanks i huvudrollen, är en lite dråplig komedi och slutar vad jag kommer ihåg lyckligt. Han ville till USA för att få en autograf av sin favoritjazzmusiker, och i filmens slutscen sitter han där med autografen i hand.

Verkligheten har sällan samma känsla för feel-good så hur Eissa Muhamads berättelse slutar känns mer osäkert. Han skulle kunna lämna flygplatsen om han söker asyl i Etiopien. Men varför ska jag göra det, frågar han sig. Jag vill ju hem. Hem till Niger eller hem till Israel.

Samuel Larsson, Maputo. [email protected]

Utrikeskrönika den 21 februari 2019. Kairo.

Här är Kairo torsdag.

Igår hängdes nio unga män. Jag gick in i simkortsbutiken för att fylla på mitt kontantkort med 1000 pund, det är ungefär 500 svenska kronor. Jaha vill du att jag fyller på med 1000 eller vill du betala 1000, frågade den unge mannen, för om du betalar 1000 så landar 600 pund på simkortet.

Va? Menar du att Sisi äter upp 400 pund av mina 1000?, skojade jag. Den unge IT-killen blev likblek och började viska. Om du skämtar om vår president på det där sättet blir det jag som råkar illa ut. Inte du.

Repressionen i Egypten har skapat ett permanent tillstånd av isande rädsla. Inte alltid uppenbart för oss utländska medborgare, vi riskerar inte fängelse, bara utvisning. Som i måndags när min förre kollega New York Times journalisten David Kirkpatrick landade på flygplatsen i Kairo o inte fick komma in i landet.  Han hölls isolerad i flera timmar, utan mobiltelefon, utan vatten och mat i sju timmar, innan han utan förklaring eskorterades ombord på ett plan till London. David Kirkpatrick var New York Times Mellanösterkorrespondent till för ett par år sedan och gav nyligen ut en kritisk bok om hur Egypten åter hamnat i militärens händer efter den arabiska våren.

Men som alltid är det egyptiska journalister, egyptiska aktivister, egyptiska regimkritiker, egyptiska homosexuella, egyptiska bloggare som råkar mest illa ut - fängslas tystas hotas. En TV-programledare fick ett års fängelse - för att han intervjuat en bög.    

Egyptens rättsväsende ifrågasätts allt oftare internationellt. Igår avrättades nio unga män, dömda för inblandning i mordet på Egyptens riksåklagare Hisham Barakat, sommaren 2015. Enligt människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch ska de nio unga ha bekänt efter tortyr. Och den mördade riksåklagarens egen dotter, Marwa Barakat, som själv är domare, skrev häromdagen förtvivlat att hon inte trodde att de nio ungdomarna var skyldiga. Hon uppmanade polisen att istället hitta de verkliga mördarna. 

Igår hängdes nio unga män. Sen årsskiftet har Egypten avrättat 15 människor. Till detta Egypten anländer statsminister Stefan Löfven på söndag för att delta i ett toppmöte mellan EU och Arabförbundet. Men vad kommer han att säga till president Sisi under det bilaterala mötet mellan Sverige och Egypten? När Frankrikes Macron under ett Kairobesök nyligen kritiserade Egyptens ovana att inte respektera mänskliga rättigheter, utan fängsla journalister och bloggare, svarade president Sisi: Landet byggs inte av bloggare.

Igår hängdes nio unga män.

Cecilia Uddén, Kairo [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Utrikeskrönikan den 20 februari 2019. Stockholm.

Stockholm onsdag. Det finns en typ av invandring till Europa som knappt diskuteras, och som orsakar problem av en helt annan sort än vad som brukar avhandlas i invandringsdebatten. Det handlar om rika människor som helt enkelt köper sig rätten att få uppehållstillstånd i Europa.

Tekniken brukar kallas för Gyllene visum och används av en rad europeiska länder, som till exempel Storbritannien, Spanien, Cypern, Malta och Grekland.

Gyllene visum innebär, att den som investerar tillräckligt mycket i en bostad i ett land, får rätten att bo i det landet. Och när de fått rätten att bo, ligger hela EU öppet, det är bara att resa efter behag i hela den europeiska unionen.

Det som händer när förmögna människor köper bostäder är att priset på hus och lägenheter stiger och gör det allt svårare för de ursprungliga invånarna att ha råd att köpa bostäder.

Det klassiska exemplet är Storbritannien och då framför allt London. Där flockas rika och superrika från andra delar av världen. Och priserna drivs upp allt mer. Det har traditionellt främst varit ryska oligarker, grekiska skeppsredare och affärsmän från oljeländerna i arabstaterna som köpt sig rätten att bo i Europa, antingen för gott eller tillfälligt i bostäder som är någon slags megadyra fritidsställen.

Men förmögenhetsfördelningen i världen förändras. Nu kan man se allt fler från det kommunistiska Kina som är med och slåss om bostadsytorna i London. Det finns exempel på hus och lägenheter i London som köpts för motsvarande mer än en miljard kronor.

Men det är inte bara de superrika som köper sig en plats inom EU. En välbeställd medelklass har också börjat utnyttja möjligheten. De köper bostäder i mer normala prislägen. Och driver därmed upp priserna för britterna.

Jag gjorde en gång ett reportage med en brittisk kvinna som just köpt ett eget hus i London. Det hade tagit några år att få ihop pengar till kontantinsatsen. Och hon berättade, att för varje år, så fick hon titta på hus allt längre ifrån centrala London, eftersom priserna steg dag för dag. Tre eller fyra tunnelbanestationer längre ut per år, beskrev hon det som.

London är ett extremt exempel. Men samma fenomen har nu börjat uppstå i krisdrabbade Grekland. Där försöker regeringen locka till sig utländska investeringar bland annat med hjälp av Gyllene visum. Och Grekland erbjuder

EU:s billigaste inträdesbiljett. Där räcker det med att köpa en bostad för 250 000 Euro, alltså ungefär tre miljoner kronor för att få sitt guld-visum. I London kostar rätten att bo tio gånger så mycket: Minimiinvesteringen där är ungefär tio gånger så hög: Kring 30 miljoner kronor. Så nu stiger priserna på bostäder kraftigt i Grekland också. Och vanliga greker får se sina hyror stiga kraftigt. I ett läge där landets ekonomi har krympt med en fjärdedel under åtstramningpolitiken efter kraschen för tio år sedan. Det innebär att grekerna inte har mycket att sätta emot: Lönerna har sjunkit kraftigt och pensionerna mer än halverats.

Dessutom bidrar den nya internetekonomin till prisökningarna. Många lägenheter köps upp och hyrs därefter ut på Air bnb och andra hyressajter, när ägarna inte själva är där. Grekland är ett populärt resmål, så efterfrågan är stor. I fjol steg hyrorna med nästan 20 procent.

Så i praktiken kostar ett guldvisum i Grekland ingenting. I de mest populära orterna, får kineser och ryssar tvärt om in mer pengar via uthyrning än kostnaden för köpet.

Förlorarna är grekerna.

Staffan Sonning, ekonomikorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika den 19 februari 2019. Bryssel.

Bryssel tisdag,

Snart är det dags. Den motsträviga och bråkiga tonåringen ska flytta ut. Sorgligt tycker de flesta i familjen. Skönt kanske någon känner.

Men oavsett vad man tycker så blir det i alla mer plats hemma för de andra familjemedlemmarna. Rummet som tonåringen lämnar är redan tjingat. Några av syskonen ska byta upp sig till större rum och det till och med ska byggas om.

Det är i alla fall planen.

Ja, inte min plan då. Utan EU:s, efter Brexit.

Den motsträviga och bråkiga tonåringen är så klart Storbritannien. Familjen är EU. Och huset det är EU-parlamentets lokaler i Bryssel och Strasbourg.

Det var så här Brexit beskrevs, som ett barn som flyttar hemifrån, lite på skämt men också lite på allvar, när jag träffade en av dem som roddar logistiken här på parlamentet nyligen.

Inom EU-parlamentet har man kallt räknat med att britterna ska lämna i tid, den 29 mars, vilket skulle betyda att 73 brittiska ledamöter lämnar husen och att andra tar över deras utrymmen.

Så ser planen ut som logistikerna i parlamentet jobbat med i flera år nu och det är ett enormt planeringsprojekt. Varje ledamot har ett eget kontor plus två rum till för en handfull assistenter. Vi pratar om detaljplaner för tusentals kontor. Bara i Bryssel.

Men på senare tid, har man fått börja jobba allt mer med en plan B, ett alternativt arrangemang, skulle man kunna säga. En plan där britterna kanske inte lämnar, eller åtminstone inte lämnar i tid innan de nya ledamöterna flyttar in efter EU-valet i slutet av maj.

För den bångstyriga tonåringen agerar, i familjens ögon, motsträvig strulputte ända in i det sista. Det är bara drygt fem veckor kvar tills flyttlasset ska gå men det finns ingen plan för hur det ska gå till. Trots att man har pratat om det i två års tid.

För parlamentets logistiker innebär osäkerheten kring britternas flytt en jäkla massa mer jobb. För man ska komma ihåg att även plan A, ett vanligt byte av parlamentariker, som i vår i samband med valet, är krångligt i sig. 

Det är nämligen omöjligt att göra alla nöjda i den stora EU-familjen när rummen ska fördelas. För de flesta tycker att just dem ska ha de bästa rummen och de bästa rummen de ligger högst upp. Ju högre upp i byggnaden man sitter desto mer status har man. Så ser de flesta på saken får jag höra, såväl ledamöter från traditionella partier i mitten som högerextrema och kommunister. Alla vill de sitta högts upp. Förutom de som lider av klaustrofobi och inte kan åka hiss. För dem behövs en plan C.

 

Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan den 18 februari 2019. London.

London, måndag.

Hur allvarligt är det att kalla Storbritanniens mest populära person för en skurk? Går det att komma undan med det för en brittisk politiker som siktar på att bli finansminister efter nästa val?

I förra veckan fick Labours andreman John McDonnell snabbfrågor under en direktsänd intervju. Winston Churchill hjälte eller skurk? Skurk svarade McDonnell och hänvisade till en gruvstrejk i södra Wales 1910 då Churchill i sin roll som inrikesminister skickade förstärkning för att hjälpa den lokala polisen att slå ned strejken. En gruvarbetare dog och hundratals människor skadades i upploppen. Churchills skuld till det som hände är omdiskuterad.

För de allra flesta är Churchill mest förknippad med tiden då han var premiärminister under andra världskriget. Med inspirerande tal och vågade beslut spelade han ju en avgörande roll för att stoppa nazisternas framfart i Europa. Om det inte hade varit för Churchill hade antagligen Hitler vunnit kriget anser merparten av britterna.

Att då som brittisk politiker kalla Churchill för en skurk går inte obemärkt förbi här. En politisk kommentator sade att McDonnell antagligen kommer tvingas att be om ursäkt så småningom om han överhuvudtaget vill bli finansminister om Labour vinner nästa val. Det är så allvarligt att prata illa om Churchill att orden inte kommer att glömmas bort om inte McDonnell visar sig ångerfull.

Dagen efter uttalandet fick McDonnell chansen att utveckla sitt svar. Han bad inte om ursäkt men började visserligen taktiskt med att säga att han håller med om att Churchill är en krigshjälte, sedan lade han till att debatten om den forne brittiske premiärministern borde nyanseras. Han var bra under kriget men dålig i de flesta andra roller han haft, anser den tunge Labourpolitikern.

McDonnell fick också chansen att ångra sitt svar om hur Churchill borde beskrivas men stod fast vid att han är en skurk. McDonnell som är socialist och befinner sig allra längst ut på vänsterkanten i Labourpartiet valde alltså trots en natts sömn att stanna kvar i det getingbo som han stuckit in huvudet i kvällen före. Han vill ta ifrån högerpolitikern Churchill hjälteglorian.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Många britter är oerhört stolta över vad Storbritannien gjorde för Europa under andra världskriget och vill inte ha någon nyanserad bild av Churchill. Om de vill ha John McDonnell som finansminister i framtiden får vi väl se. 

Claes Aronsson, London. [email protected]

Utrikeskrönikan den 15 februari 2019. Stockholm.

Stockholm, fredag.

Jag har ett bokmärke, ett litet vykort jag fick av en nunna i Betlehem. Det är en avbild, en kopia av den stora ikonen som finns i Mjölkgrottan, en kyrka, några kvarter bort från torget.

Heliga Maria sitter i blå klänning och ammar det nyfödda Jesubarnet. Enligt en legend föll några droppar av mjölken mot marken i grottan och färgade den vit och därav namnet Mjölkgrottan.

Ikonen har kommit att bli en symbol för fertilitet och tusentals par har genom åren sökt sig till grottan i hopp om att få hjälp från ovan att bli med barn.

Just den ammande Maria har återkommit i olika skepnader i flera av de städer jag besökt under det senaste halvåret. I Rio de Janeiro såg jag henne i form av en staty, i Warszawa som en del av husfasad, i Budapest på ett torg.

Och jag kom att tänka på alla dessa Marior som sitter och står på många platser i världen och ammar, tyst och stillsamt.

Jag kom att tänka på dem häromdagen när Ungerns premiärminister Viktor Orban, lovade skattelättnader för de kvinnor som föder fyra eller fler barn. Ett sätt för regeringen att få fart på barnafödandet och vända den negativa befolkningstillväxten.

"Vi behöver inte invandring vi behöver fler barn", sa premiärminister Viktor Orban.

Och liknande barnuppmuntrande metoder används på flera håll i världen. Som till exempel i Polen. Nyligen införde det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa ett flerbarnsbidrag som ger familjer 500 zoty, drygt 1250 kronor i månaden per barn från och med det andra barnet.

I Ryssland förs en liknande politik och i Brasilien har den nytillträdde presidenten Jair Bolsonaro också talat om vikten av kärnfamiljen.

Men flera kritiker menar att det är ett sätt för staten att ta kontrollen över reproduktionen. Genom ekonomiska incitament se till att det föds fler barn för nationens fortlevnads skull.

Fast det är ju inte bara nationen som vill. Det är en del av livet, det är naturligt och självklart att vilja ha familj, säger en talesperson för en ungersk regeringsvänlig organisation som jobbar just med att stötta och uppmuntra unga att bilda familj.

Vi ser att det återigen håller på att bli trendigt att vilja ha många barn, det är en ny slags - modern konservatism som bygger på traditionella värderingar men som också ger utrymme för jobb och karriär.

Och jag tänker på heliga Maria, på hur bilden av henne och Jesubarnet skulle kunna se ut  dag, i ett sånt modernkonservativt samhälle. Då kanske hon skulle sitta på sitt kontor med fyra Jesubebisar i famnen. Och kanske skulle Josef sitta bredvid med en bröstpump?

Lubna El-Shanti, korrespondenttrainee, Stockholm. [email protected]

Utrikeskrönika den 14 februari 2019. Sydney.

Sydney torsdag.

Det sveper en självmordsvåg över Australien. Många unga från ursprungsbefolkningen tar sitt liv, aboriginbarn i mellan- och högstadieålder. Åtta bara i januari. 14-åriga Rachelle från Perth skrev häromveckan ett avskedsbrev på Facebook: "När jag är borta så slutar äntligen mobbningen och rasismen". Det har gjorts mer än 40 utredningar senaste decenniet kring suiciden. De flesta samlar damm. Den senaste rapporten för en vecka sen pekar återigen ut att de här barnen levt i svår fattigdom, ofta utsatts för sexuella övergrepp och våld i familjen och missbrukat alkohol. Känslan av hopplöshet är vanligare än depression. Hälsoministern i västra Australien tycker att det krävs hårdare tag för att stoppa alkoholmissbruket. Färre aboriginer dricker visserligen än befolkningen i övrigt, men de som gör det dricker ofta mycket. Jag minns när jag besökte Katherine för 30 år sen, en småstad i Norra territoriet, och chockades över att se så många aboriginer ragla fram längs trottoarerna och barn som sniffade bensin. Sen dess har territoriets politiker förbjudit alkohol i områden där många aboriginer bor. Men när jag möter Jimmy Smith, kultur- och utbildningsansvarig på Metropolitan local aboriginal land council i Sydney som representerar ursprungsbefolkningen i området, så vill han prata om grundorsaken till aboriginbarnens självmord. Hopplösheten. Det är större risk att de hamnar i fängelse än chans att de går ut gymnasiet, säger han. Uncle Jimmy spänner ögon i mig, jag är inte aborigin, det är de brittiska kolonisatörernas ord, jag är Koori, och det var inte James Cook som upptäckte Australien som det står i skolböckerna. Vi tillhör en av mänsklighetens äldsta kulturer. Om Kooribarnen fick lära sig sitt språk och sin kultur och kunde känna stolthet över den istället för att de är andra klassens medborgare skulle de inte ta sina liv, tror Jimmy Smith. Trauman fortplantats genom generationer. De aboriginer som inte dog av smittkoppor eller veneriska sjukdomar från nybyggarna eller mördades, de tvångsförflyttades från sina förfäders land och många barn tvångsomhändertogs. Den Australiska rasåtskillnadspolitiken pågick sent in på 1900-talet. Såren lever kvar än. Aboriginska hälsoorganisationer, liksom Australiska läkarförbundet talar om institutionell rasism och har länge krävt att regeringen tar tag i hälsoklyftorna. Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna bland ursprungsbefolkningen män och fyra gånger vanligare bland aboriginbarnen än övriga unga medborgare. Det behövs mer än ord. Det krävs rejäla satsningar på förebyggande åtgärder mot självmord och de måste ledas av aboriginer själva.

 

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent, Sydney [email protected]

Utrikeskrönikan den 13 februari 2019. Moskva.

Moskva onsdag.

I helgen var jag på en performance, alltså enkelt uttryck ett konstverk som konstnären framför själv inför den som har valt att titta på det.

I konstverket fanns en lek, som man kallade det. Allt var frivilligt och hade tydliga regler.

En i publiken lottades fram till att vara kommendant, en annan till, vad man kallade för hund. Under de tre minuter som följde fick kommendanten göra precis vad den ville med hunden.

Alla fick så klart säga nej tack, men var då tvungna att lämna lokalen, alltså ett litet straff, du fick då inte fortsätta titta på konstverket, som vi alla hade trotsat bitande kyla i Moskva för att få se.

Det blev stundtals mycket våldsamt.

Vi i publiken stod inför ett val. Att fortsätta bara betrakta konstverket eller göra något, som att sätta stopp för våldet.

Flera reste sig upp och lämnade rummet, en kille ställde sig upp och uppmanade oss alla att gå. Två var snuddande nära att ingripa fysiskt, men gjorde det inte.

Men det var ett konstverk.

Slag och sparkar visade sig efteråt, när alla vi i publiken samlades med konstnärerna för att diskutera det som hänt, vara som i ljudet ni hörde nyss - vara utfört av skådespelare, de hade övat och repeterat och fick stöd av psykolog.

Killen som hade uppmanat oss alla att gå berättade att han efteråt ändå var nöjd.

Han hade egen erfarenhet av våld, hans vänner som var politiskt aktiva hade också många gånger blivit utsatta för våld när de gripits. Han var van vid våld.

Men den här gången hade han blivit arg och försökt göra något åt det. Och det kändes bra bara det att vilja göra något att sätta stopp.

Samtalet handlade egentligen om oss alla, om de val vi gör i stunden, när vi väljer vilka vi är. Val som faktiskt formar oss.

Det kan handla om så mycket.

De där ljuden från en kvinna, genom väggen från lägenheten bredvid.

Eller om attacker på tunnelbanan, ni vet när någon säger till en medmänniska att DU, du är inte önskvärd här, i vårat land.

Eller om demonstranter som grips vid Pusjkinstatyn i Moskva, de som bara vill få uttrycka vad dom vill.

Det finns så många liknande val man ställs inför, inte bara om man vill leka Kommendant och hund.

Vad gjorde jag då? Jag satt kvar, gjorde ingenting, bara betraktade våldet och lät min bandspelare rulla.

Inne i mig, på väg hem, så malde just den tanken.

Det sade ganska mycket om journalisten, den som kan undfly, den som dokumenterar, den passive, mannen utan åsikter. Det var snudd på outhärdligt.

Jesper Lindau, Moskva. [email protected]