Utrikeskrönikan den 12 februari 2019. Berlin.

Berlin tisdag.

Med solstrålar som värmer från en klarblå himmel och temperaturer som kämpar sig upp mot 10-gradersstrecket har vi fått en första föraning om våren här i Berlin.

Ett annat vårtecken är den stora skinnömsningen som pågått här de senaste dagarna. För det är inte minst inför vårens stora utmaningar som de båda partierna, kristdemokrater och socialdemokrater, på var sitt håll försöker putsa upp sitt glanslösa yttre och göra sig av med betungande barlast.

I Konrad Adenauer-huset, CDU-högkvarteret i form av ett stort glas-skepp har just den nya kaptenen, Annegret Kramp-Karrenbauer genomgått ett slags elddop. Visserligen har den nya partiledaren haft fullt upp sedan hon tillträdde för två månader sedan. Men nu har hon definitivt klivit fram ur sin företrädare Angela Merkels skugga.

I två dagar har hon samlat partifolk och allehanda experter för att göra upp med den svåraste frågan som har orsakat så mycket slitningar inom partiet och kostat så många röster de gångna åren och som går under beteckningen Merkels flyktingpolitik.

Hur hon lyckas ena partiet efter de djupa motsättningarna kan bli avgörande för hur det ska gå i vårens prövningar. För här är det inte bara EU-valet utan en lång rad lokalval som väcker påtaglig panik inför partiernas befarade förluster.

Det märks också tydligt ett par kilometer bort. I socialdemokraternas högkvarter Willy Brandt-huset har en annan ny partiledare, Andrea Nahles, med sina partikamrater ägnat de gångna dagarna åt att befria sig från sitt partis gamla ok, de omstridda arbetsmarknadsreformerna från företrädaren Gerhard Schröders dagar.

Arbetslösa som inte snabbt kommer på fötter igen riskerar att falla djupt ned i ett hopplöst utanförskap. Den växande kritiken mot systemet har också urholkat stödet för det anrika partiet.

I en uppvisning av frigörelse har de nu lämnat det ökända regelverket bakom sig, åtminstone på pappret. Hur övertygande det är, kommer att bli avgörande för socialdemokraterna i de kommande valen, till EU-parlament och runt om i Tyskland.

Samtidigt som de båda partierna har ägnat sig åt att vässa sina profilerar på varsin kant, har det gett ny näring åt spekulationer om de kommer att kunna hålla ihop sin regering eller om solen är på väg ned för den stora koalitionen, mindre än ett år efter att den bildades.

Daniela Marquardt, Berlin. [email protected]

Utrikeskrönikan den 11 februari 2019. Göteborg.

Göteborg måndag.

Jag är alltså hemma nu, inte i det Norge som jag har som jobb att bevaka. Fast det brukar inte ta många dagar i Sverige förrän det börjar rycka i min Norge-tarm, jag trivs så bra där.

Saker och ting liksom bara fungerar i Norge. Norrmännen är oftast både öppna, trevliga och lätta att förstå, och naturen är hisnande vacker med sina fjordar och fjäll.

Personligen är jag fortsatt fascinerad varje gång jag är i Oslo och ser elbilar precis överallt. Ofta är det bilar som skulle kosta runt en miljon i Sverige. I Norge blir elbilarna bra mycket billigare på grund av att skatte- och avgiftssystemet i väldigt hög grad gynnar nollutsläppsbilar före sådana med bensin- eller dieselmotor.

Fast det är också här som det skaver i det norska samhället. Det skaver på riktigt. En person med god insikt i både det norska och svenska samhället uttryckte det för mig som att "elbilspolitiken är Norges sätt att döva sitt dåliga oljesamvete".

I förra veckan meddelade oljejätten Equinor, tidigare Statoil, att 2018 blev ett rekordår. Aldrig förr har bolaget producerat så mycket olja och naturgas som i fjol. Och det stannar inte där, Equinors produktion av fossil energi ska öka ytterligare fram till 2025.

Olja och gas har i mycket hög grad bidragit till att Norge har blivit så oerhört rikt, ett av världens absolut mest välmående länder. Samtidigt värms vårt jordklot upp alltmer av koldioxidutsläpp som kommer från bland annat norsk olja och gas.

När det gäller framtidens norska oljepolitik finns flera små partier i Stortinget som i olika grad vill påbörja en slags utfasning av den norska oljeeran.

Men de stora partierna står för en helt annan linje. De är eniga om att Norge ska fortsätta att vara en oljenation att räkna med i flera decennier till. Just därför blev det stor uppmärksamhet härom veckan när Arbeiderpartiets klimatpolitiske talesman Espen Barth Eide offentligt ifrågasatte en av hörnpelarna i norsk oljepolitik, det regelverk som gör att staten tar en stor del av den ekonomiska risken vid letande efter ny fossil energi.

Det tog bara timmar efter det utspelet innan partiledare Jonas Gahr Støre ryckte ut för att lugna oljeindustrin. Støre slog fast att Arbeiderpartiet minsann inte har några planer på att försöka ändra reglerna kring oljeskatter.

Norge lär alltså sitta kvar med sitt mer eller mindre dåliga oljesamvete ett bra tag till. Under tiden blir vår jord fortsatt allt varmare.

Jens Möller, Norgekorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönikan den 8 februari 2019. Stockholm.

Utrikeskrönika den 7 februari, 2019, Ciudad Juárez.

Ciudad Juárez Torsdag

Igår åkte jag till ett härbärge för migranter i den mexikanska gränsstaden Juárez.

När jag är klar med mina intervjuer och precis ska åka därifrån får jag ögonkontakt med en liten pojke.

Vi tittar på varandra ett tag. Han har lite trasiga kläder. Hans tålamod tar snart slut och han springer iväg och leker. Jag frågar pojkens mamma om jag får ta ett foto på hennes son.

Mamman, som heter Alma, svarar att jag får det och ler mot mig. Men ovanför hennes leende mun berättar hennes ögon något helt annat. Jag sätter mig ner och börjar prata med Alma. Det visar sig att hon har fyra barn med sig här på härbärget. 2-åriga Sebastian, 5-åriga Alberto, 7-åriga Alvaro och 13-åriga Lupita.

De har rest hundra mil från en mindre stad i Mexiko för att söka asyl i USA.

Jag vill att mina barn ska få ett bättre liv säger Alma.

Hon förklarar att hon vill ge dem rena kläder, mat på bordet. Hon vill att de ska gå i skola. Hon vill ge dem en framtid.

Trots att jag jobbade hela tiden hade jag inte tillräckligt med pengar för ge dem det. Det var därför jag tog mod till mig att åka hit för att söka asyl i USA säger hon.

Problemet för Alma och hennes fyra barn är att fattigdom inte är ett asylskäl. Jag vet inte om hon själv är medveten om det när vi sitter där. Jag säger inget till henne. Hur berättar man för någon som lämnat allt bakom sig, som bara äger kläderna på kroppen, att hon och hennes barn förmodligen kommer skickas tillbaka till Mexiko?

Samtidigt tänker jag att det kan finnas andra omständigheter som gör att de kanske kommer beviljas någon form av skydd i USA, men baserat på det hon har sagt verkar det omöjligt.

När jag till slut går därifrån tänker jag på min egen mamma som för mer än 35 år sedan gjorde precis samma val som Alma nu gjort. Hon tog mod till sig och lämnade en verklighet som hon fortfarande beskriver som hopplös.

Jag går över gångbron på gränsen mellan Mexiko och USA, jag visar jag upp mitt svenska pass och vinkas snabbt förbi.

Om några dagar kommer Alma och hennes fyra barn korsa samma bro.

 

Fernando Arias, Ciudad Juárez [email protected]

Utrikeskrönika den 6 februari 2019. Helsingfors.

Helsingfors, onsdag

Ibland krockar den lilla världen med den stora på ett så märkligt sätt. Något fjärran kommer så nära inpå det riktigt personliga.

Jag ska försöka förklara vad jag menar. Men vi får börja med en nyhet som dök upp i medier världen över för ungefär ett år sedan. I mars ifjol gjorde jag en krönika om att FN:s årliga "World Happiness Report" visste berätta att Finland är världens lyckligaste land.

På julafton publicerade New York Times en artikel med rubriken Its Cold, Dark and Lacks Parking. But Is This Finnish Town the Worlds Happiest?, fritt översatt: det är kallt, mörkt och ont om parkeringsplatser, men är den här finländska staden världens lyckligaste.

Det handlade om den lilla ort med knappt 10 000 invånare där jag vuxit upp, cirka 20 minuter med tåg väster om Helsingfors. Artikeln väckte många tankar och gav en sorts absurd bild av hur en amerikansk reporter från en av världens främsta tidningar, beskrev sina upplevelser av det som varit min lilla värld i 18 år.

Orsaken till besöket var att Finland utsetts till världens lyckligaste land och invånarna i min gamla hemstad är enligt en undersökning de nöjdaste.

Hade någon berättat för mig då jag i och för sig hade det hur bra som helst, men ändå tidvis var en ångestfylld tonåring som drömde mig bort - att jag bodde i världens, ja VÄRLDENS lyckligaste stad, hade jag sannolikt satt mig ner på den lilla bryggan vid det lilla rofyllda träsket och ropat i skyarna: om det här är det bästa ni har att ge mig så vill jag inte vara med!

Det var en bra och intressant artikel. Här är de saker jag främst fäste mig vid.

Brist på parkering, alltså. Den längsta sträckan att gå i min gamla hemstad är knappt 2 km skulle jag gissa. Som barn och tonåring gick man eller cyklade för det mesta.

Att det bara finns en restaurang. Det är faktiskt en stor kontrast till många små amerikanska städer jag har besökt där utbudet på matställen är mycket stort.

Jag visste verkligen inte att det en vardagskväll är mest action på det som heter medborgarinstitutet, ett ställe där man kan ta olika kurser. Synd att jag inte visste det som tonåring.

Trots att orten är liten finns här otaliga hobbymöjligheter, såväl motion som kultur. En bild i artikeln föreställer de motionstrappor som har byggts intill stadens slalombacke (ja, det finns en sådan!). Motionstrappor är populära i Finland och jag måste medge att det är en fantastisk grej i all sin enkelhet: trappor där vem som helst kan träna när som helst. Jag vet inte varför det gläder mig att det lyfts fram, men det värmer mitt hjärta.

 

Erika Gabrielsson, som för 20 år sedan tog jätteklivet och lämnade Grankulla för att flytta 1,5 mil bort till Helsingfors [email protected]

Utrikeskrönika den 5 februari 2019. Bangkok.

Bangkok tisdag.

I skuggan av att både USA och Ryssland har dragit sig ur nedrustningsavtalet INF så pågår en kapprustning i Asien, en kapprustning som vi inte hör så mycket om i Europa. Man skulle kunna kalla det Kalla Kriget 2.0 och det pågår i Indiska Oceanen.

De senaste dryga tjugo åren har Kina stärkt sin militära närvaro inte bara i Sydkinesiska sjön utan också på många andra håll i Asien. Kinas militära flotta har växt med över etthundrafemtio fartyg och över femtio ubåtar de senaste tjugo åren. Den kommer fortsätta växa, man planerar att man ska ha världens största militära flotta år 2049. Det här påverkar inte bara maktbalansen i Sydkinesiska sjön utan även i Indiska oceanen. Med en allt större närvara av kinesiska krigsfartyg i havet så ökar också spänningen mellan Indien och Kina.

Indien har alltid betraktat Indiska oceanen som sitt hav och deras starka flotta patrullerar oavbrutet farvattnen. Med en örlogsflotta på nära etthundra olika fartyg och ubåtar så är Indien havets stora maktfaktor. Just nu pågår bygget av ytterligare 40 nya fartyg och ubåtar, bland annat Indiens första hangarfartyg som planeras komma i tjänst under nästa år. Men Indien är långt ifrån ensamma om att ha stor militär närvaro i Indiska Oceanen. USA har en av sina största militärbaser utomlands på ön Diego Garcia som har varit en viktig bas under kriget i Afghanistan. Australien förfogar över dom två strategiskt viktiga öarna Julön och Kokosöarna. Singapores marin patrullerar och övar regelbundet i Indiska Oceanen. Den franska flottans närvaro är också stor i området med marinbaser på öarna Réunion och Mayotte som båda tillhör Frankrike och där med även EU. 

Kinas allt större militära närvaro i området märks också på land. I länder som har anslutit sig till Kinas gigantiska infrastruktur projekt, den så kallade Nya silkesvägen så har man gjort upp med ett flertal länder som Myanmar, Sri Lanka, Bangladesh och Pakistan, bara för att nämna några, om att bygga hamnar. Det är stora hamnar som ofta är byggda för att kunna ta emot krigsfartyg.

Sedan några år har Kina en flottbas i västra Indiska oceanen i afrikanska Djibouti. Där och vid hamnen i Pakistan finns det eller planeras för stora flygfält. Det ger Kinas växande flygvapen möjlighet till baser utanför Kina. Något som påverkar maktbalansen i hela Indiska Ocean regionen.

Redan nu oroar Kinas ökade närvaro i Indiska oceanen Indien och dess allierade. Det märks genom allt tätare gemensamma flottmanövrar där Indien, USA, Frankrike, Singapore, Australien och Japan deltar.

Allt oftare ses Kinesiska krigsfartyg och ubåtar i farvattnen i östra Indiska Oceanen nära Thailand, Malaysia, Indonesien och Singapore. Det ses som ett tecken på att Kina börjar visa sin militära styrka i närheten av det strategiskt viktiga Malaccasundet som är en av de viktigaste transportlederna för olja till Kina.

Det pågår en stor militär upprustning i och omkring Indiska oceanen. Den här gången är det inte USA och Ryssland i huvudrollen utan Kina och Indien.

Det kalla kriget 2.0.

Peder Gustafsson, Bangkok. [email protected]

Utrikeskrönika den 4 februari 2019. Malta.

Stockholm måndag morgon

De skrattade bara åt mig. Hur kunde jag säga något så fånigt? Så fel? Så absolut helt fel?

De två arkitektstudenterna Michael och Jean kom släntrande nära food trucken vid Maltas universitet. Det var för någon vecka sedan jag var där på den lilla ön, som utgör EU sydligaste utpost mot Libyen och Afrika.

Jag haffade dem för att fråga hur de ser på EUs sätt att hantera flyktingar och migranter. Några dagar tidigare hade 49 flyktingar och migranter till slut - efter nästan tre veckors till havs på två räddningsfartyg - fått gå i land på Malta mot att andra europeiska länder skulle ta hand om dem.

Vad hade de för tankar kring EU?

Skandinavien borde verkligen kunna göra mer, sade de omedelbart båda två. Michael hade varit i Danmark och inte sett en enda migrant. Ni kunde verkligen göra betydligt mer, tyckte Jean och Michael.

Det var sen skrattet kom, när jag invände att Sverige inte var som Danmark och visst hade tagit emot många asylsökande i en europeisk jämförelse. Det är iiiiinget jämfört med Malta, sa de så att jag skulle förstå att det verkligen var helt knas på min världsbild.

Sverige kunde i förhållande till sin förmåga göra mer - punkt slut.

Många svenskar bor och arbetar på Malta inom spel - och bettingindustrin. Svenskarna kommer med pengar och har bra löner. De gör rätt för sig och behöver inte som merparten asylsökande hjälp och stöd, men baksidan för malteserna, enligt många jag talade med, är att utlänningarna - däribland svenskarna - driver upp bostadspriserna och den allmänna prisnivån.

Malta är litet, en fjärdedel av Öland till ytan och hör till världens mest tättbefolkade länder. Det har också låga skatter, som lockar företag och utlänningar.

Hade jag fortsatt intervjun med Michael och Jean hade de kanske sagt:

Ja, ni skandinaver kommer med pengar och tycker att ni har rätt att röra er fritt som ni vill, men för oss, ja för oss är det inte alltid så positivt.

Och kanske hade de sagt: Ni svenskar bryr er aldrig om att lära er vårt språk, maltesiska. Det är en en blandning av arabiska, italienska och annat.  Malta var en brittisk kronkoloni och banden klipptes först på 1960-talet, så engelska är mycket gångbart, men i mataffären, på arbetsplatser och sinsemellan talar malteser sitt eget språk, också till exempel i parlamentet. Så invandrade svenskar - hur många av er bryr sig om att lära sig språket här, skulle Jean och Michael retoriskt ha kunnat fråga.  

Själv talade jag förstås engelska med de två arkitektstudenterna, men jag är en ivrig försvarare av att lära sig andra språk och att använda dem. Det är chansen till att få andra perspektiv, inse hur andra kan tänka helt annorlunda och sluta vara en självgod svensk.

 

Alice Petrén, Migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan den 1 februari 2019. Stockholm.

Stockholm fredag och jag funderar på om den amerikanske presidenten Trumps brutala förhandlingsteknik kanske är på väg att ge resultat.

Det ser ut som att handelskonflikten som kastat mörka skuggor över världsekonomin, möjligen, möjligen skulle kunna vara på väg att lösas.

Efter förhandlingar mellan Kina och USA i Washington de senaste dagarna var i går kväll för ovanlighetens skull båda sidor optimistiska. President Trump sa att var att han var optimistisk över att världens två största ekonomier skulle kunna nå fram till det han kallade the biggest deal ever made: Det största avtalet som någonsin har gjorts.

Kinas vice premiärminister Liu He sa, att Kina redan nu kommer att utöka sina köp av amerikanska soyabönor. Den kinesiska statliga nyhetsbyrån Nya Kina skrev att landet ska kraftigt öka importen av amerikanska jordbruksprodukter, energi, industrivaror och service av olika slag.

Det kanske viktigaste: Nya Kina skrev också, att de båda länderna har gjort viktiga framsteg när det gäller teknologiöverföring och intellektuella rättigheter.

Det har ju varit president Trumps främsta mål i handelskonflikten: Han anser med viss rätt, att Kina lägger beslag på amerikansk teknologi, antingen genom ren stöld, eller genom att ha överföring av kunskap som ett villkor för att västerländska företag ska få etablera sig i landet.

Kina har ett jättelikt övertag i handeln med USA. USA importerar inte långt ifrån dubbelt så mycket från Kina som Kina importerar från USA. USA har ett enormt underskott i handeln med Kina.

Men det har samtidigt gett USA ett övertag i handelsförhandlingarna med Kina. Ett krig med tullar som vapen, kan Kina inte vinna, eftersom landet inte kan svara med samma mynt, när USA höjer tullarna på kinesiska varor. Kina köper helt enkelt inte tillräckligt med amerikanska produkter. USA kan alltid skada Kinas ekonomi mer med hjälp av tullar.

Nu ser det åtminstone nu alltså ut som om Kina och USA har kommit en bra bit på väg mot att lösa den handelskonflikt som i förlängningen skulle kunna påverka hela världen.

Men Trump vore inte Trump om han inte samtidigt förklarat, att det är han och Kinas president Xi Jinping som personligen måste göra upp om detaljerna, innan det åter skulle kunna bli handelsfred mellan Kina och USA.

Staffan Sonning, ekonomikorrespondent [email protected]

Utrikeskrönika den 31 januari 2019. Bombay.

Bombay torsdag.

Jag är inget bra på det här med selfies, ibland känns det som att jag är den enda på jorden som inte behärskar denna konstform. Som i helgen när jag var i Jaipur på Indiens största litteraturfestival. Enligt arrangörerna var en halv miljon besökare att vänta under den fem dagar långa bokfesten. Många av dem, och nej inte bara de unga, även äldre medborgare knäppte selfie efter selfie. Framför den konstnärligt smyckade portalen. Tillsammans med favoritförfattaren, i smyg framför den snygga killen eller tjejen.

Mobiltelefonens framfart eller mer specifikt den smarta mobiltelefonens utbredning, i Indien har haft en enorm betydelse och då menar jag inte kamerafunktionen i första hand. Mobiltelefonen avgör val, stärker bönders förhandlingsposition inför försäljning av grödor när de själva kan ta reda på köp och säljkursen, leder till att uppretade folkmassor går bärsärkagång när falska rykten sprids om att pedofiler är på väg till byn.

Med en smartphone får många sitt första egna privata rum och därmed makt över sitt liv. Inte undra på att by äldsten i en del landsbygdssamhällen förbjudit tjejer att ha en egen mobil, de kan ju bli lockade till att sträva efter ett annat liv än det som traditionen påbjuder. Indien skiljer så ut sig i statistiken jämfört med andra länder när det gäller Facebook användande; fler män än kvinnor har konton.

I oktober i fjol fanns 889 mobiler per 1000 invånare i Indien. Även de som inte kan läsa eller skriva har lärt sig att använda en telefon och blivit digitalt läskunniga. Parlamentsvalet 2014 benämns som Indiens första sociala medier val, det vill säga det var på de digitala plattformarna som en stor del av kampanjerna genomfördes. Men det första exemplet på mobilens politiska kraft var delstatsvalet 2007 i Uttar Pradesh; som är Indiens folkrikaste delstat med över 200 miljoner invånare. Då mobiliserades delstatens så kallat kastlösa, daliterna, via mobiltelefonen och lyckades rösta fram sitt parti till makten.

I Sverige pratar vi ju mycket om mobilföretagens och app-tjänsternas intrång i den privata integriteten. På litteraturfestivalen i Jaipur lyssnade jag på ett seminarium om Indiens mobilanvändande. Forskarna argumenterade för att integritetsfrågan är ointressant för många indier. Bland de mindre bemedlade är trångboddheten utbredd, privatlivets sfär icke-existerande. Mobilen som kan låsas med en kod är det enda egna utrymmet många har menade forskarna. Att Google, Apple och en allsköns underrättelsetjänster följer vart enda steg vi tar och har full koll på våra vanor; det är inget som skapar oro hos dem som aldrig haft lyxen att kunna skydda sitt privatliv menade forskarna. Det ligger nog en hel del sanning i den slutsatsen.

Naila Saleem, kulturkorrespondent på Sveriges Radio. [email protected]

Utrikeskrönika den 30 januari 2019. Bangkok.

Bangkok onsdag.

En populär film just nu handlar om en ond kraft som sprider sig över världen. När människor kommer i kontakt med kraften så är det ond bråd död som gäller. Fåglar kan känna när den mörka kraften närmar sig och blir då tysta, som en varning.

Här i Bangkok blir allt fler fåglar tysta. Nu handlar det inte om någon ond demon som sprider sig över staden utan något, kanske ännu värre; den dåliga luften. I snart två månader har Bangkok legat insvept i gul smog som gör luften farlig att andas. Radio, TV, tidningar och sociala medier är fyllda med varningar om att inte gå ut. Man berättar hur man ska skydda sig mot den förorenade luften och vi får historier om hur föräldrar vägrar låta sina barn gå till skolan för att barnen då måste ut i den farliga luften.

Att miljön i Bangkok har blivit sämre beror på många saker. Den allt intensivare flygtrafiken till Bangkoks flygplatser är en. Men den största boven är det snabbt växande antalet bilar. Under förra året registrerades över niohundra tusen nya bilar bara i Bangkok området. Det i en stad med redan 10 miljoner registrerade fordon. Att vägnätet i innerstan är byggt för att klara av drygt 2 miljoner bilar om dagen gör att trafikstockningarna är ett giftigt faktum och det är ett problem som är nästan omöjligt att lösa på kort sikt. Speciellt när allt fler i den snabbt växande medelklassen vill ha egen bil och så länge som kollektivtrafiken i Bangkok inte är utbyggd så kommer bilen vara deras första val.

Också de många byggen som pågår i staden gör att luften fylls av dammpartiklar, lägg till allt damm som bildas när man river gammalt för att bygga nytt så är den blomstrande byggsektorn en bidragande orsak till den dåliga luften.

Myndigheterna försöker lösa problemet, om än bara kortsiktigt. På flera håll i stan sprutar vattenkanoner upp i luften och man skapar konstgjorda regn genom att bomba molnen med torr is för att få fram regn. Regn som ska rensa luften från damm.

Att skapa konstgjorda regn är förövrigt en uppfinning som den förre thailändska kungen Bhumibol låg bakom på slutet av 1960-talet. Tyvärr ger de konstgjorda regnen bara en tillfällig lindring.

Det är uppenbart att kampen mot smogen kräver hårda tag som kommer att vara impopulära bland medborgare och investerare. Det är förmodligen därför de styrande i Bangkok hittills bara halvhjärtat har försökt komma tillrätta med den allt sämre luften.

Allt fler Bangkokbor, inklusive jag själv, går med mask för ansiktet och böjd nacke. Böjd nacke för att vi stirrar ned i våra mobiler, för vi lägger allt mer tid läggs på att titta i appar som håller koll på luftkvaliteten. Dom som förstår siffrorna vet att allt över 50 på den så kallade US-AQI skalan är skadligt. Dom senaste veckorna har siffrorna legat på mellan 125 och 190 AQI.

Bra andningsmasker med luftfilter har nu blivit en bristvara och hårdvaluta. Själv fick jag lov att beställa masker på nätet från Singapore för att kunna få tag på en som skyddar mot dom allra minsta partiklarna, som är de farligaste.

Det verkar mer och mer som att myndigheterna nöjer sig med att uppmana Bangkokborna att ta vara på sig själv. Och så länge några radikala förändringar inte sker så får vi räkna med att Bangkokluften kommer fortsätta att vara farlig att andas, i alla fram till regnperioden som brukar komma någon gång i slutet av april.

Peder Gustafsson, Bangkok. [email protected]