Utrikeskrönikan den 16 januari 2019. Göteborg

Göteborg onsdag.

Jag är just hemkommen från Norge, som har sitt eget regeringsdrama. I skuggan av det väldiga regeringsdebaclet i Sverige har fyra norska partier haft ett par veckor av tuffa politiska förhandlingar om att utvidga den högerdominerade trepartiregeringen. Aborter, flyktingar och klimat är några känsloladdade frågor i de norska regeringsförhandlingarna.

Fast jag tror att inget i norsk samhällsdebatt just nu väcker så starka känslor som ulven, alltså vargen. I förra veckan var det tusentals personer som gick ut på gator och torg, framför allt i Oslo, för att demonstrera både för och mot ulven.

Nog är nog, skanderade kanske uppemot 10 000 vargmotståndare som hade samlats framför norska parlamentet Stortinget. De protesterade högljutt mot det de ser som norska regeringens alltför vargvänliga politik.

Några dagar senare var precis samma plats framför Stortinget återigen täckt av tusentals människor, den här gången med budskap som "Ja til ulv i norske skoger" och "Er Norge for trangt for 60 ulver?"

För det är knappast några väldiga mängder av rovdjur som har invaderat Norge på senare år. Det handlar om 60-70 vargar, som alltså förmår att väcka oerhört starka känslor i Norge. Några tiotal av vargarna kommer fällas i licensjakt den här säsongen.

Som stadsbo sedan barnsben har jag nog svårt att riktigt sätta mig in i bönders ilska och desperation inför att deras älskade får kan bli vargmiddag. Enligt tidningen Nettavisen kan en genomsnittsvarg mumsa i sig ett 80-tal får per år.

Fast, påpekar vargvännerna, det är många gånger fler norska får som dör av sjukdomar än av vargkäftar. Dessutom dödar järven många fler får än vargen. Ändå är det få eller ingen i Norge som kräver att järven måste bort. Jag antar att ett skäl är den mytologiska bilden av vargen som ond och farlig.

Som sagt, jag är stadsbo och varken kan eller vill avgöra vilken sida som har mest rätt i den heta vargdebatten i Norge. Det som jag verkligen har genuint svårt att förstå är vissa vargmotståndares fixering vid huruvida vargen är norsk eller utländsk. När en norsk varg fäller får är det illa, enligt många i distrikts-Norge. Men det verkar röra upp än mycket mer känslor om vargen i fråga kan betecknas som till exempel svensk.

Varför, undrar

Jens Möller, Norgekorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönikan den 15 januari 2019. Bryssel.

Bryssel tisdag,

För några dagar sedan uppmärksammades 90-årsdagen för en av den här stadens största ikoner - seriefiguren Tintin.

Jag är själv uppvuxen med Tintin och som läsare är Bryssel en helt fantastiskt stad där man kan gå omkring och upptäcka alla platser som på ett eller annat sätt finns med i böckerna.

Som Tintins bostad i antikkvarteret Les Marolles som ligger nära marknadsplatsen Jeu de Balle där Tintin köper en båtmodell till kapten Haddock i Enhörningens hemlighet. Eller kungliga palatset och parken utanför som båda är med i Kung Ottokars spira.

Det är bara några exempel. För några år sedan kom en kompis som är stor Tintinfantast på besök.

Vi spenderade då flera dagar med att traska omkring i Bryssel med omnejd för att besöka olika Tintinplatser.

Jag hade förberett en utmaning. Kompisen skulle svara på frågor om Tintin och utföra olika uppdrag, som att köpa en båtmodell på loppmarknaden för max fem euro.

En uppgift var att rita av gerillaledaren general Alcazar som Tintin själv tecknar av när han försöker lämna tillbaka generalens plånbok på ett hotell i albumet Koks i lasten.

Min kompis är grym på att teckna och kunde på frihand i stort sett rita en identisk bild av general Alcazar, precis likt den som Tintin själv ritade.

När vi en dag senare som av en händelse råkade gå förbi just Hotell Bristol, där generalen sagt att han bodde, fick min kompis verkligen gå i Tintins fotspår.

Uppgiften var att han skulle ta sin bild, där det framgick ganska tydligt att det var en tecknad figur, gå till hotellets reception och fråga efter personen på bilden. Och så klart: Utan att nämna att det var en tävling.

Kompisen tvekade. Men då han hade bud på full pott i utmaningen gick han till slut in.

Jag och sambon stod utanför och väntade, tänkte att han snabbt skulle komma ut igen efter lite pinsamma kommentarer och kanske ett vänligt skratt. De som jobbade där inne hade säkert koll på att deras hotellnamn figurerar i en Tintinbok.

Icke.

Det gick både en och två och fem minuter. Ingen kompis kom ut.

Tio minuter senare kom han till slut utrusande och sa: kom fort, vi måste dra, nu!

Receptionisten på hotell Bristol hade haft dålig koll på Tintin. Och verkade inte uppfatta att det var en tecknad figur på bilden.

Bor han här? Varför vill du prata med den mannen? Har det hänt något?, frågade receptionisten.

Jag vill bara prata med honom, jag tror han bor hör men jag vet inte vad han heter, försökte min kompis.

En andra receptionist tillkallades. Efter visst dividerande sa den ena till den andre:

You know, maybe it's the Colombian.

Det fanns alltså en latinamerikan på Hotell Bristol just då. En man från Colombia som tydligen såg ut som en serietecknad gerillaledare från 70-talet.

När de frågade om de kunde ta en kopia på bilden och sätta upp i receptionen fick min kompis nog. Han ursäktade sig, tog bilden och skyndade ut.

Vad som hände med den colombianska generalliknande gästen vet jag tyvärr inte. Jag hoppas att han inte fick problem.

Men det jag vet är att 90-åringen Tintin fortfarande bjuder på skratt och äventyr.

Andreas Liljeheden, Bryssel. [email protected]

Utrikeskrönikan den 14 januari 2019. London.

Har ni sett de där filmerna på barn som får möta sina sportidoler? Världskändisar som tar sig tid att kramas, ge bort sin tröja, skriva autografer eller bara rufsa en unge i håret. Reaktionerna efteråt brukar vara glädjetårar eller skratt och den lille beundraren kommer aldrig glömma det där mötet. Själv minns jag en träff med en av 80-talets stora svenska fotbollsstjärnor Torbjörn Nilsson på OBS stormarknad i Örebro. Han hade ett enormt tålamod när jag ville ha minst tio autografer. Jag glömmer det aldrig, trots att min egen fotbollskarriär aldrig tog fart.

På några av klippen på nätet står barnen i spelartunnlar och håller fotbollsstjärnor i hand. Den roligaste tycker jag är när en liten pojke drar undan handen när Liverpool-legendaren Steven Gerrard ska hälsa på honom. Jag har alltid trott, eller kanske hoppats, att de där barnen som får springa in på planen kommit från familjer som inte har råd att betala hundratals kronor för att gå på fotboll, men tänk vad fel jag haft. I Premier League kräver mer än hälften av lagen tusentals kronor i betalning för att ett barn ska få springa in på planen före avspark.

The Guardian presenterade nyligen hela listan.

I helgen var jag på Selhurst Park i södra London och såg hemmalaget Crystal Palace förlora mot Watford. Inget av lagen kommer någonsin vinna ligan, vågar jag nästan lova. När jag satt där tänkte jag att Crystal Palace, som jag håller på, kan väl inte ta betalt för att de där knattarna ska få springa in på planen. Men även de här spelarna är stora idoler här. Crystal Palace tar 375 pund, nästan 4 400 kronor av föräldrarna som vill skicka ut sin unge på planen några minuter före match.

Värst i hela ligan är West Ham som tar 700 pund, över 8 000 kronor och då ingår inte ens matchdräkten som ungen måste ha på sig. All heder då till storklubbarna i Premier League. Där är det bara Tottenham som tar betalt, de övriga låter barnen springa in gratis vilket också innebär att de har lite mer mångfald bland knattarna som väljs ut. Konstigast är Bournemouth där matchbiljetten inte ingår i priset. Det betyder att ungen måste skynda sig hem för att hinna se den på tv om inte föräldrarna fått tag i biljetter.

Reaktionerna här i Storbritannien på The Guardians genomgång har varit stor förvåning. Många trodde att barnen valts ut för att de spelar i klubben eller kanske haft det jobbigt med någon sjukdom eller liknande, men så är det alltså bara i vissa lag i Premier League.

Nu vet ni det!

Claes Aronsson, London [email protected]

Utrikeskrönikan den 12 januari 2019. London.

Har ni sett de där filmerna på barn som får möta sina sportidoler? Världskändisar som tar sig tid att kramas, ge bort sin tröja, skriva autografer eller bara rufsa en unge i håret. Reaktionerna efteråt brukar vara glädjetårar eller skratt och den lille beundraren kommer aldrig glömma det där mötet. Själv minns jag en träff med en av 80-talets stora svenska fotbollsstjärnor Torbjörn Nilsson på OBS stormarknad i Örebro. Han hade ett enormt tålamod när jag ville ha minst tio autografer. Jag glömmer det aldrig, trots att min egen fotbollskarriär aldrig tog fart.

På några av klippen på nätet står barnen i spelartunnlar och håller fotbollsstjärnor i hand. Den roligaste tycker jag är när en liten pojke drar undan handen när Liverpool-legendaren Steven Gerrard ska hälsa på honom. Jag har alltid trott, eller kanske hoppats, att de där barnen som får springa in på planen kommit från familjer som inte har råd att betala hundratals kronor för att gå på fotboll, men tänk vad fel jag haft. I Premier League kräver mer än hälften av lagen tusentals kronor i betalning för att ett barn ska få springa in på planen före avspark.

BBC presenterade nyligen hela listan.

I helgen var jag på Selhurst Park i södra London och såg hemmalaget Crystal Palace förlora mot Watford. Inget av lagen kommer någonsin vinna ligan, vågar jag nästan lova. När jag satt där tänkte jag att Crystal Palace, som jag håller på, kan väl inte ta betalt för att de där knattarna ska få springa in på planen. Men även de här spelarna är stora idoler här. Crystal Palace tar 375 pund, nästan 4 400 kronor av föräldrarna som vill skicka ut sin unge på planen några minuter före match.

Värst i hela ligan är West Ham som tar 700 pund, över 8 000 kronor och då ingår inte ens matchdräkten som ungen måste ha på sig. All heder då till storklubbarna i Premier League. Där är det bara Tottenham som tar betalt, de övriga låter barnen springa in gratis vilket också innebär att de har lite mer mångfald bland knattarna som väljs ut. Konstigast är Bournemouth där matchbiljetten inte ingår i priset. Det betyder att ungen måste skynda sig hem för att hinna se den på tv om inte föräldrarna fått tag i biljetter.

Reaktionerna här i Storbritannien på BBC:s genomgång har varit stor förvåning. Många trodde att barnen valts ut för att de spelar i klubben eller kanske haft det jobbigt med någon sjukdom eller liknande, men så är det alltså bara i vissa lag i Premier League.

Nu vet ni det!

Claes Aronsson, London [email protected]

Utrikeskrönika den 11 januari 2019. Moskva.

Moskva Fredag, om hur nallen sitter där bredvid, när döden slår till.

Det var tidig morgon på nyårsafton, en trappuppgång i ett hyreshus i den ryska staden Magnitogorsk exploderade och rasade samman. 39 människor miste livet.

Snart växte stora högar med blommor fram vid avspärrningsstaketen. De bara växte och växte medan räddningstjänsten letade efter överlevande i rasmassorna.

Bland blommorna sattes det fler och fler nallar och andra mjukdjur, en del sattes i knäet på varandra, andra lutade huvudet mot ett fång röda nejlikor.

Det fanns stora och små nallar. Det fanns rosa, gröna och bruna pandor, kaniner, kossor och giraffer.

Jag har mött fler mjukdjur de senaste månaderna.

När jag var på Krim i den lilla staden Kertj i höstas efter skolskjutningen, där 21 människor dog, var det samma små trösterika mjuka varelser, i högen av blommor, där satt bilder på de döda ungdomarna tillsammans med flera nallar, en elefant och en tiger.

I Vorkuta i norra Ryssland, mitt ute på tundran, i en vägkorsning nära en gruva, där stod ett monument rest till minnet av gruvarbetare som dött i en olycka.

I den isande, snöiga blåsten, där hängde också en liten, liten nalle bredvid bilden på en död ung man, kanske var det en pappa.

De här mjuka små lurviga minnena som stoiskt sitter vakt vid platser där döden slår till.

Kanske är de som en hälsning, från ett barn till ett annat, från en granne till en försvunnen annan granne, från någon okänd till någon annan okänd, bara som en gest, att jag ser dig.

Kanske är de som en gåva för döden kan jag tänka mig kan bli himla ensam och med en liten rosa nallebjörn följer ändå något tovigt och tryggt, kanske som en följeslagare, som en sorts rufsig kompanjon på resan vidare.

Eller kanske är det en akt av kärlek som vore det den yttersta uppoffringen.

Att ge bort något högt älskat är svårt, och att välja att ge det till någon annan, kanske någon okänd, mitt i en hög av blommor, det är stort.

Min egen nalle ligger i en flyttlåda någonstans, den är fortfarande omistlig.

Den är inte så himla mjuk längre, den är ärligt talat ganska hård och bucklig, men när jag får syn på den, så är det ändå lite speciellt, då kommer många minnen av alla de gånger som den där lilla luggslitna björnen blivit kramad.

Kanske är det just den där genom åren ihopsamlade intensiva och massiva nalle-kramen som sitter där i blomsterhögarna efter någons död.

Och det det är en riktigt stor kram.

Jesper Lindau, Moskva [email protected]

Utrikeskrönika den 10 januari 2019. Stockholm.

Stockholm torsdag morgon.

Mitt namn är Pascal, ett namn som krönikören här, Alice Petrén, har hittat på, och jag är från Kamerun. Nu får jag komma av räddningsfartyget Sea-Watch efter nästan tre veckor på ett tidvis stormigt och guppigt Medelhav.

Jag pluggade ekonomi i mitt land i flera år, men sedan fanns inget jobb att få. 

Så jag tog mig genom öknen upp genom Afrika och ja, ni har redan hört det förut - hur det ligger skelett efter andra längs vägen. Jag var rädd och höll mig fast allt jag kunde i stången över lastbilsflaket. Det gick mycket fort. 

Och sen i Libyen, ja ni har hört också det många gånger förut, jag vet. Där blev jag såld på en marknad en sen kväll för 50 dollar. Vi afrikaner stod i mitten och männen i ring runt oss lade sina bud. På oss.

Jag heter Pascal och är 29 år. Jag såldes som en arbetshäst för att bära sten på ett bygge.

Tur att jag inte är kvinna, för jag har sett flera tjejer bli våldtagna mitt framför ögonen på mig.

Så är Libyen. Jag tror att er ambassadör undviker att sova över natten där, när han kommer på blixtbesök för att ändå göra sitt jobb. Men vi bodde många ihop trängda i en lägenhet. Det fanns vatten men ingen el. En blev skjuten. Hans föräldrar vägrade att skicka pengar till smugglarna, som kidnappar oss och säljer oss sinsemellan sig för att pressa pengar ur våra familjer.

Ja, de sköt honom. Men allt det där har ni ju också hört förut att vi migranter blir torterade, dödade, våldtagna - eller sätts i tvångsarbete. Jag vet, jag är tjatig som upprepar vad ni redan vet. 

En dag före jul fick jag veta att nu var det dags - en båt skulle avgå på natten. Smugglaren förde ner mig på en strand. Det var mörkt och blåsigt. Där stod redan ungefär 30 andra. Ute på havet lös något och smugglaren sa att Det är Italien. 

Vi blev tillsagda att hoppa på en gummibåt. Det okända där ute gjorde mig rädd, men smugglarna var beväpnade. Vi fick inga lyktor eller ficklampor och ingen navigeringsutrustning. Snart trasslade motorn. Några var småbarn och tre var ensamma tonåringar. Efter många timmar blev vi räddade och det var just Sea-Watch som kom. 

Ja så här skulle en av tusentals historier kunna berättas av alla de som försöker korsa Medelhavet. Detta var förstås en påhittad person - Pascal. Han skulle ha kunnat vara en av de som igår fick beskedet att han får gå i land på Malta för att föras till något land i Europa.

Italiens och Maltas hamnar är stängda för räddningsfartyg, samtidigt har EU-länderna ingen permanent lösning på nödsituationer som den med Sea-Watch. Allt hanteras hand ur mun när Europas mur visar sig inte vara helt solid och den libyska kustbevakningen inte lever upp till sin betalning - att föra tillbaka personer som Pascal till Libyen.

Före EU-valet i maj väntas heller inga politiska steg. Oron finns förstås hela tiden för att en katastrof som utanför Lampedusa 2013 ska upprepa sig då 366 personer drunknade.  

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan den 9 januari 2019

Köpenhamn onsdag

På nyårsafton tog jag och resten av familjen en paus mellan förrätten och huvudrätten.

För klockan sex på nyårsaftons kväll, precis innan festligheterna drar igång på allvar är det dags för drottningen tal. En stark dansk tradition och en av de få kvarvarande lägereldarna i ett medielandskap med miljontals valmöjligheter. Medan champagnen står på kylning stannar hela, eller i alla fall en stor del av, Danmark upp och tittar på Drottningen i TV.

Även i vår familj har det blivit en tradition. Både för att det är lite mysigt och för att om det osannolika skulle ske och hon skulle välja att lämna över tronen så hade jag ganska snabbt fått ställa in alla planer på nyårsfirande.

Inte heller i år abdikerade hon, men drottningen var osedvanligt vass och skickade utan att nämna någon vid namn vad som beskrivits som en verbal pungspark åt Danske Banks förre vd. Eller i alla fall en så subtil pungspark som nu en drottning kan ge.

Drottningens tal blir nästan alltid per automatik hyllat, egentligen oavsett vad hon säger.

Det gäller inte för nästa tal.

För dagen efter, när baksmällan börjat släppa är det dags för statsministern.

Om drottningens tal nästan alltid är fritt från nyheter så är det inte sällan som statsministern brukar ta tillfället i akt och eftersom danskarna ska till valurnorna i år var förväntningar i år uppskruvade.

Men talet handlade framförallt om att det mesta går ganska bra i Danmark och att man i en orolig omvärld ska hålla fast vid internationella samarbeten. 

Men trots eller kanske just på grund av bristen på reella nyheter blev kritiken hård.

För lite om klimatet menade Socialdemokraterna.

För lite om penningtvättskandalen i Danske Bank menade socialistiska Enhedslisten.

Ett sofistikerat angrepp på oss menade Søren Espersen, vice ordförande för invandringskritiska Dansk Folkeparti.

Vackra ord men ingen handling bakom menade socialliberala Radikale Venstre.

Vad lär vi oss av detta? Kanske att det ibland är lättare att vara drottning än statsminister och att den danska valrörelsen nu börjat på allvar.

David Rasmusson för P1 Morgon i Köpenhamn [email protected]

Utrikeskrönikan 8 januari 2019.

Helsingfors, tisdag.

År 2017 var året då Finland med pompa och ståt firade 100 år av självständighet. Det är knappast en överdrift att säga att man firade i dagarna 365.

Så slog klockan tolv på nyårsnatten och den 1.1.2018 inleddes året då det gått 100 år sedan inbördeskriget i Finland. Under 2018 uppmärksammades året 1918 på många tänkbara sätt. Festyran från 2017 förbyttes till ja, vadå? Hur ska man uppmärksamma ett krig som fortfarande inte har bearbetats helt och hållet, som man först nu börjar tala allt mer öppet om? Skammen och tystnaden har så länge dominerat.

Krig är fruktansvärt och att som ett land gå vidare efter ett inbördeskrig är svårt på ett alldeles speciellt sätt: de som nyss stridit mot varandra förväntas plötsligt leva vidare sida vid sida, i samma samhälle, men inte nödvändigtvis med samma rätt att framhålla sin version av det som hänt i under kriget.

I kriget 1918 i Finland stred finländare mot finländare, de så kallade vita mot de röda de vita gick segrande ur kriget.

Föga överraskande var det länge, länge de vitas version av kriget som dominerade i Finland. Det är först nyligen som man på allvar, öppet har börjat tala om och bearbeta exempelvis de fruktansvärda fångläger där massor och åter massor av personer som sades ha stått på de rödas sida, dog framför allt efter krigets slut.

Många menar att det är först nu som Finland är redo att öppet tala om den här skamfläcken i finländsk historia. Historieskrivningen har kritiserats för den ensidiga bild som har målats upp i skolorna till exempel. Därför var det välkommet att år 2018 uppmärksamma hur mycket som inte har uppmärksammats.

Många finländare har vuxit upp med historier som berör den egna släkten under inbördeskriget; ofta är historierna grymma och hemska och vittnar om exakt vilken sida släkten stod på. Fast ja, det fanns också släkter där man stod på olika sidor. Det har funnits knappt med utrymme för gråzoner; för förståelse för den andra sidan. Det har varit antingen eller. Och i alltför många familjer har tystnaden legat kompakt, det kan ha gått en generation eller två utan att man klarat av att bearbeta den egna släktens historia från 1918.

Kanske den generation som nu växer upp kommer att erbjudas ett annat perspektiv; en mer nyanserad bild som visar hur komplext ett krig är och hur farligt det är med ensidiga sanningar.

Så nu skriver vi 2019 - vad ska detta år föra med sig för Finlands del? I mitten av april hålls det riksdagsval. Lite senare under våren blir det Europaval och sen kommer det att bli dags för Finland att fatta ordförandeklubban för EU. Mycket står på agendan alltså. Det gemensamma för det som är aktuellt i Finland år 2019, är att det är frågor som för blickarna framåt och utåt. Det är det definitivt dags för, om ni frågar mig.

Erika Gabrielsson, Östersjökorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 7 januari 2019.

Det är mindre än två år kvar till presidentvalet i USA och inom den närmaste tiden kommer vi få veta vilka Demokrater som tänker utmana Donald Trump om presidentposten. Redan nu är det tydligt att de kommande två åren kommer att handla om ekonomi, om migrationspolitik och om demokraternas agerande, stärkta av sin nyvunna majoritet i representanthuset.

Men en annan sak som jag kommer att hålla ögonen på är frågan om klimatförändringarna. Inte enbart för att det är ett ämne som berör - och kommer beröra - ett stort antal människor, men också för att jag tror att det kommer bli en valfråga 2020.

Trump har flera gånger klargjort sin syn på klimatförändringarna. Han anser att vinterstormar är tecken på att den globala uppvärmningen inte existerar, och även om den existerar, så tvivlar han på att människan orsakar den.

Med den uppfattningen i åtanke är det inte konstigt att president Trump driver igenom flera reformer som kommer öka utsläppen av växthusgaser.

Han har sänkt kraven för industrier som släpper ut metangas, han vill lätta på regleringar för kolkraftverk, och utsläppskraven på framtidens bilar kommer att mildras  om Trumpadministrationen får som den vill.

Därtill har Donald Trump sagt att USA ska lämna den internationella klimatuppgörelsen som slöts i Paris 2015.

Demokraterna går åt motsatt håll.

Efter kongressvalet förra året har en rad progressiva vänsterdemokrater valts in till representanthuset, flera  av dem har gjort miljö- och klimatpolitik till en hjärtfråga; inte minst gäller det den yngsta ledamoten i kongressen, Alexandria Ocasio-Cortez, som tillsammans med likasinnade politiker redan börjat arbeta för att få upp miljö- och klimatreformer på den politiska agendan.

Exakt vilken effekt de nyvalda vänsterpolitikerna kommer att få är för tidigt att säga, men det Demokratiska partiet är nu på väg att drivas i en mer regleringsvänlig riktning, samtidigt som Republikanerna fortsätter att slopa miljökrav och lätta på utsläppsgränser för industrier.

Det är ingen vild gissning att de Demokrater som ställer upp i presidentvalet 2020 kommer göra allt de kan för att påvisa den skillnaden mellan partierna.

Det är också först 2020 som USA formellt kan träda ur det internationella klimatavtalet från Paris. Den president som får väljarnas förtroende kommer alltså vara den president som antingen förverkligar - eller stoppar - USAs utträde ur klimatuppgörelsen.

Det kommer inte stå något om den frågan på valsedlarna, men nästa presidentval är i högsta grad ett val om USAs klimatpolitiska riktning och framtid.

Fernando Arias, New York. [email protected]

Utrikeskrönikan 4 januari 2019.

Stockholm, fredag.

Det finns två frågor som förföljer den journalist som bevakar Indien; situationen för landets kvinnor och densamma för de så kallat kastlösa. Om vi tar kvinnorna så är utvecklingen något av en berg- och dalbana. Allt fler kvinnor arbetar utanför hemmet, många bestämmer numera själva vem de vill gifta sig med eller så stadgar de sig inte alls.

Rättsväsende och lagstiftande blir också allt mer jämställt så till vida att lagar som diskriminerar kvinnor görs om.

Detta är EN del av verkligheten. Den andra är ramen, den patriarkala strukturen djupt grundad i traditioner och religiösa och sociala sedvänjor som i praktiken sätter en bortre gräns för hur långt kvinnor får gå. Den indiska kvinnans självständighetskamp är en ständig balansgång mellan det som kan förändras i domstolar, som den här senaste striden kring Sabarimala templet och frågan om menstruerande kvinnor ska få besöka helgedomen och de gränser som traditionen föreskriver.

Den indiska kvinnokampen kan delas in i tre faser. Den första som rent tidsmässigt sträcker sig fram till självständigheten 1947 handlade om änkans ställning och här arbetade män och kvinnor ihop. Man ville ha ett förbud av sati, det vill säga sedvänjan att en änka skulle låta sig brännas levande tillsammans med sin döda make. Sati förbjöds 1829 och änkor fick laglig rätt att gifta om sig 1856.

Den andra fasen tog sin form under 1970-talet när rapporten Towards equality släpptes. Den var en kartläggning över det indiska samhället sett ur ett jämställdhetsperspektiv och den visade på stora skillnader beroende på klass och kast. Då hamnade också frågan om det dödliga våldet mot kvinnor på grund av tvister kring hemgiften på agendan.

Så har vi då den tredje fasen som är nuet och i centrum står kvinnokroppen. Tillspetsat kan sägas att det är snippan som blivit centrum för kvinnokampen. Påtvingad penetration alltså våldtäkt som varit på tapeten sedan gängvåldtäkten i Delhi 2012 då offret dog av skadorna hon fick och så den här senaste konflikthärden; mensen.

Samtidigt står kvinnan för något nästintill heligt i Indien. Landet kallas för Bharat mata ji, det vill säga Moder Indien men inte vilken moder som helst utan en gudomlig sådan. Detta uttryck anammas särskilt av landets hindunationalister som kopplar samman Bharat Mata ji med nationalism och patriotism. Det är klart gudinnor blöder inte en gång i månaden.

I skärselden finns frågan om vilket Indien man vill ha; ett där traditionella värderingar fortsatt värderas högt? Eller ett där kvinnor kan leva som vi gör här i väst?

Vad den fjärde fasen kommer att fokusera på återstår att se men kampen för ett mer jämställt Indien lär inte avta. Antagligen inte motståndet heller. I alla fall inte än på ett tag.

Naila Saleem, kulturkorrespondent.  [email protected]